Haile gör comeback i Tokyo i februari
I Will Never Forget NYCM 2009

I Will Never Forget NYCM 2009


Jag har sagt det många gånger. Maraton är inte min grej. Jag tycker inte att det är speciellt skoj att hålla på så länge. Jag är personen som gillar mjölksyra och att snabbt blåsa ur kroppen. Jag tycker inte om att långsamt och metodiskt mala sönder kroppen. Därmed inte sagt att jag är ruggigt imponerad av dem som gör det.

Den här gången blev jag övertalad att ställa upp i den 40:e upplagan av den legendariska maran i New York.
– Det kommer gå bra, du gör lätt en sub 3-mara, sades det från flera håll.
Jag försökte påtala för alla optimister att jag aldrig springer långt på träning och då säger det sig självt att det blir svårt att springa långt på tävling.
– Jamen, du som springer så mycket. Du kommer bara rulla genom en mara, sades det från flera håll.
Själv var jag aningen mer tveksam, men trodde i alla fall att det skulle kunna flyta på bra fram till 25-30 kilometer. Efter det visste jag att det fanns en stor risk att det roliga skulle ta slut.
– Lägg av nu, du kommer rulla genom New York.

Trots alla mil i benen är jag inte en maratonlöpare. Jag springer visserligen mycket, men träningspassen varar sällan i mer än 90 minuter. 90 minuter och 180 minuter är en viss skillnad. Det var det jag försökte förklara för alla optimister som hävdade att jag skulle rulla genom en mara i sub 3-fart, men de ville inte riktigt lyssna på det örat.

Vid drygt 31 kilometer hade jag rullat färdigt för den här gången. Det var ungefär där jag klev av och insåg att min kropp håller på att smulas sönder. Det var inget velande; jag tog beslutet snabbt eftersom jag insåg att vänster knä och framförallt höger hälsena skulle få väldigt svårt att vara med i 42 kilometer. Jag kände att jag inte var beredd att betala priset. Riskerna var för stora. Loppet blev alltså kusligt likt mina
egna profetior. Planen var att hålla 4.15-4.20-fart från start. Precis enligt ritningarna hade jag 1.24 vid 20 kilometer. Allt kändes faktiskt rätt bra ända fram till just 25 kilometer. Från och med den passeringen blev det smärtsamt tydligt att långpassen saknades i träningsdagboken.

Inget ont som inte har något gott med sig. Hade jag inte klivit av hade jag missat en upplevelse som jag aldrig kommer glömma – en historia om New Yorks invånare som de vänligaste och mest hjälpsamma människor jag träffat.
I samma ögonblick som jag stod mot en husvägg och rev bort min nummerlapp, samtidigt som tusentals löpare passerade revy, började jag så smått undra hur jag skulle ta mig hem. Jag mådde inte speciellt bra. Jag visste inte riktigt var jag befann mig. Möjligen någonstans nära Bronx. Jag visste knappt åt vilket håll jag skulle gå. Det enda jag visste var att det var långt.

Utan en enda dollar på fickan började jag vandra planlöst på betong i svarta splitshorts, svart linne och lätta skor. Jag vandrade genom kvarter jag aldrig skulle ha fått uppleva annars. Morsade på uteliggare som trots sin misär var positiva och som sade att det säkert skulle gå bättre för mig i nästa års mara. Jag gick förbi små kyrkor där svart gospelsång plötsligt fick mig att se mer positivt på livet i denna förvirrade situation.
Plötsligt hör jag en kvinnoröst som ropar:
– Hey runner, whats up, do you need any help or something?
Jag blev rätt paff, vände mig om och såg en kvinna i 35-års åldern med tre barn i släptåg. Det visade sig att hon hette Erica. Jag förklarade läget. Brutet lopp, måste hem, ingen taxi, inga pengar och så vidare.
– I ́ll help you, sa hon.
Ingen tvekan, ingen rädsla, inget annat än en utsträckt hand mitt i kaosets New York.

Erica tog sina barn och drog iväg med mig för att visa vägen till taxibilar och icke avspärrade gator. Hon frågade hur jag mådde. Var jag kom ifrån. Vad jag tyckte om New York. Hon var trevlig, snäll, äkta. Det kändes verkligen som om hon brydde sig. Trots att hennes barn var trötta och ville hem så hade hon bestämt sig för att hjälpa mig. En svettig svensk som haltade och var lost.
Till slut hittade hon en taxi på en gata som inte var avspärrad. När jag var på väg in i bilen tog hon upp sin väska och utan att blinka gav hon mig 20 dollar.
– Are you sure, säger jag och är närmast förstummad av hennes välvilja att ta hand om just mig.
Hon säger att det är inget snack om saken. Jag ska bara acceptera. Ta hennes pengar. Ta hennes hjälp.
Jag visste inte vad jag skulle säga och hur jag skulle tacka. Jag var lite groggy, men lovade i alla fall att skriva om henne i Runner’s World.
Tack Erica. I will never forget.

Det är möjligt att något liknande skulle kunna inträffa i Stockholm, men det är inte särskilt troligt. Mer troligt är att någon i Stockholm skulle tycka att man fick skylla sig själv. Mer troligt är att någon i Sverige inte skulle ha någon lust att bli inblandad överhuvudtaget.
New York är kontrasternas stad. Vissa saker är dåliga. Andra är bra. En av sakerna vi kan lära oss är deras vilja att hjälpa andra människor istället för att rygga tillbaka och vara hyperego.
Som sagt, I will never forget.

Senare på kvällen när jag sitter på middag dyker plötsligt en av Sveriges bästa idrottsläkare upp som gubben ur lådan. Han är specialist på fötter. Jag tar av mig min högra Doctor Martenkänga. Drar ner strumpan och visar upp en tjock, öm, svullen, irriterad häl. Farbror doktor tittar i ungefär tre sekunder på orsaken till att jag bröt min mara och sedan utbrister han.
– Operation! Tre månaders rehab och så är du igång igen.
Vi får se. Jag ska fundera på saken. Jag ska även fundera på det här med maraton. Kanske borde man göra ett nytt försök att mala sönder kroppen trots allt…
För övrigt är det här exemplaret av Runner’s World en tidning som ingen borde få tillåtelse att vara utan. Läs, njut, begrunda och reflektera.
Lycka till med träningen.