USA kust till kust

USA kust till kust


Jag börjar med de olika delstaterna:

Californien var varierande.
Beachen där Stilla Havet hamrade på med sina bränningar, storstaden San Diego, bergskedjan med cederträden, Borrego-Öknen med sin hetta, jordbrukslandskapet med sina tråkiga konstbevattnade åkrar och så ännu mera öken.

Arizona var torrt.
Buskar och grus, stora platta områden, men också betagande vackra bergskedjor med tallskogar. Att springa genom Navajo-indianernas reservat i norra Arizona var en upplevelse. Indianerna var mycket nyfikna på vad jag höll på med.
De var dessutom mycket vänliga och har bevarat sin värdighet genom att införa ett totalt förbud mot att sälja alkohol i reservatet och de har inte byggt några casinon à la Las Vegas, som så många andra stammar gjort i sina reservat.

Colorado var mycket vackert!
Klippiga Bergen klev jag gärna uppför.
Belöningen var utsikter och naturupplevelser. Men Colorado hade också andra sidor. Det var stora områden med halvöken, som i Arizona.

Kansas har överraskat positivt.
Jag trodde det skulle vara en stor platt majsåker med en oändlig monoton raksträcka. Men jag har löpt in i nya miljöer varje dag. Visst var det platt och monotont i sydvästra delen, men på sina ställen har det sett ut som i Skåne eller i södra Dalsland. När jag löpte på en ödslig väg här om dagen hajade jag till när jag fick se en amerikansk flagga utanför ett hus. Den tog mig ur tron att jag var hemma i Västergötland.

Vädret: Värmen har präglat de första sex veckorna. I Californiens och Arizonas öknar var det enormt varmt på dagarna. Det blev naturligtvis svalare när jag kom upp i Klippiga Bergen. Där frös de våta kläderna jag lagt ut på tork på Babyjoggern och var stela av is de första timmarna innan solen kom upp.
Solen har skinit åtminstone några timmar varje dag och jag är nästan svartbränd. Mera mättat än så här blir inte mitt pigment. Men oväder har dragit förbi också, fast bara under några timmar. Den värsta stormen slog till den natten när jag var i Salina, Kansas. Den tog tre människors liv och sände 14 till sjukhuset. Men jag sov tungt i mitt motellrum då och var i säkerhet.

Maten: Jag köper mat i affärerna och någon enstaka gång käkar jag på en restaurang. Smörgåsar med ost eller tonfisk har jag börjat tröttna på och måste hitta en mer varierad matsedel.

Dricka: Jag dricker ungefär tio liter per dygn. Det är ofattbart att en mage kan hantera så mycket vatten, juice och läskedryck dag efter dag utan att göra uppror. På en vecka har jag omsatt min kroppsvikt i vatten. Därför har jag köpt ett saltkar och dricker en mugg saltvatten varje kväll, samt tar en kaliumtablett ibland.

Logi: Att sova under bar himmel har sina nackdelar. Nätterna har varit kalla och jag har inte haft utrymme för en sovsäck. Kvalitén på vilan blir inte så bra när man vaknar av att man fryser flera gånger under natten.
Dessutom har det varit svårt att hitta ställen att gömma sig på i de öppna landskapen jag passerat. Att sova fullt synlig för bilister tilltalar mig föga. Finns det motell så tar jag in där. Det är en höjdpunkt på dagen att få duscha, äta, titta på TV och sedan sova i ett motellrum.

Dagsetapperna: Möjligheten att hitta logi styr mina dagsetapper. Ibland blir de så långa som ett par maratonlopp, men oftast hamnar etapperna kring 6-7 mil.
Jag startar löpandet tidigt. Är det riktigt varmt brukar jag komma iväg omkring 4 på morgonen. Det blir ett par korta raster också, men ibland lägger jag mig helt enkelt och sover en stund på marken, om det känns rätt.

Kroppen: Jag trodde detta skulle bli en studie i stelhet, men kroppen har mått helt utmärkt. När jag var i norra Arizona hade jag känningar av kramp i en hamstringsmuskel, så då gick jag några dagar. Sedan var det problemet borta.
För tillfället känner jag av kramptendenser kring mitt högra knä.
Den kommer och går, men stressar mig inte. Fast den människa som tar för givet att hans kropp ska klara att springa sex mil per dag, vecka efter vecka, utan att kroppen ska protestera, är en drömmare. Jag är tacksam att allt har gått så bra som det har.

Möten med människor: Amerikanarna jag mött har varit mycket trevliga. Några dumma och misstänksamma ”rednecks”, som man lärt sig förknippa den amerikanska landsbygden med, har jag inte stött på. Istället har alla varit vänliga och mycket positivt inställda till mig och det jag håller på med.
”Wow!! Great! I wish I could do such a trip! God bless you”, är fraser som sammanfattar folks sätt att bemöta mig.

Och nu då? Nu ska jag in i Missouri, löpa genom Illinois, Indiana och stanna till hos min svärmor i Toledo, Ohio. Mary och pojkarna ska vara där när jag kommer dit. Bara 130 mil tills jag får möta dem igen. Det kliver jag på tre veckor om jag får vara hel. Efter Toledo är det drygt 100 mil till Atlanten.

Hoppas bara att allt fortsätter att gå så bra som det börjat på den här turistresan.

(RW arkiv: nr 5 2004)

Till fots genom USA

Till fots genom USA


Äventyrslystna läsare kanske fylls av beundran över Sunesons upptåg, medan de flesta framför allt ställer sig undrande. Med tanke på de många, långa och ensamma mil Suneson har framför sig borde det finnas ett välgrundat svar på den återkommande frågan om varför? I sin blogg suneson.se svarar han enkelt: egoism, självständighet, nöje och frihetskänsla.

Cirka 200 personer har sedan början av 1900-talet korsat USA med endast fötterna som transportmedel. Av dessa har endast ett 20-tal varit osponsrade och utan följe, där ibland Rune Larsson, men ingen av dessa hårdhudade löpare har varit över 60 år. På så vis är Suneson unik i sammanhanget. Planen är att övernatta på ”bed & breakfast”, motell samt en del hotell längs vägen och endast spendera omkring tio nätter under bar himmel. Med sig på färden har Sunesson en trehjulad babyjogger fylld av utrustning och en GPS som hjälper honom att finna och orientera sig på småvägarna. För de rutter han måste löpa på de stora vägarna har han skaffat ett speciellt tillstånd hos polisen.

Suneson startade sin resa den 8:e april i ett upproriskt Stilla Hav utanför staden Westport i Washington, för att ta sig mot Atlantens Tybee Island i södra Georgia. Med riktning österut tog han sig tvärsigenom Washington genom indianreservat, vulkanberg, småstäder och fram till delstaten Idaho.

 

I sin blogg får Suneson frågan om det inte blir långtråkigt att springa i 100 dagar på de amerikanska landsvägarna och i hans svar berättar han om ett äventyr där var dag skiljer sig från den andra; Han berättar om bergsklättring, skiftningar mellan vår och vinter, övernattning under bar himmel och tio mil utan civilisation eller mat. En tillvaro som han själv benämner som paradiset.

Men helt odramatiskt har vägen inte varit. Under en etapp som skulle ta honom genom bergen utanför Lewiston i norra Idaho, visade GPS:en ut Suneson på villovägar, och han hamnade uppe i bergen där asfalt blev till grusväg och grusväg blev till lerväg. Lervägen hade stängts på grund av regnet, men Suneson trotsade varningen. Där fastnade Suneson med babyjoggern i kylan och dimman långt ifrån civilisation. Suneson fick då vända och springa tillbaka den vägen han just släpat sig uppför. Men trots motgången tappade Björn aldrig modet. Och efter en bit löpning vände turen. En bil kom förbi och erbjöd honom hjälp, vilken han gladeligen tog emot.
Vad lärde han sig av detta?
– Tja, möjligen att inget är hopplöst, allt löser sig på något sätt, säger Suneson.

I skrivande stund har Björn Suneson prickat av 902 kilometer, det vill säga dryga 17 procent av sin färd.