Ålder spelar roll

Ålder spelar roll


De två maratonloppen i OS i Beijing i augusti förra året ställde frågor om långlöpning och ålder på sin spets. Kenyas Samuel Wanjiru, 21, slog inte bara olympiskt rekord med tiden 2.06.32, han var också den yngste någonsin att vinna ett olympiskt marton. Ett bevis på att uppfattningen att maratonlöpare har sin topp åren runt de 30 inte nödvändigtvis behöver vara sann. På damsidan vann rumänskan Constantina Tomescu-Dita, en 38-årig mamma med tio maraton bakom sig. Segertiden var 2.26.44.
Det är imponerande resultat av en ung löpare som Wanjiru och en äldre löpare som Tomescu. Frågan är då om de är extrema undantag, eller om det faktiskt är så att maratonlöpning på världsnivå inte har så mycket med ålder att göra. Och om så är fallet, vad har det för betydelse för oss mer ordinära löpare? Finns det verkligen en idealålder för maratonlöpare?

Först, de dåliga nyheterna. Oavsett om du är olympisk mästare eller en löpare i mängden, minskar syreupptagningsförmågan med åldern.
– För en frisk, vältränad löpare är det inte hjärtats slagvolym eller förmågan att utvinna syre ur blodet som försämras, utan den mängd slag hjärtat slår som minskar, säger Sandra Hunter, docent och forskare i fysisk träning vid Marquette University i Milwaukee.
Den generella formeln för antalet hjärtslag vid maxpuls i förhållande till ålder är 220 slag minus åldern, per år. Det finns dock individuella skillnader.
– Antal hjärtslag vid maxpuls minskar med ungefär ett slag per år, förklarar Hunter, och därmed minskar också mängden syre som cirkulerar i kroppen. Inget vet riktigt varför, men det innebär att en 50-åring aldrig kan tävla jämbördigt med en 20-åring. 50-åringens kropp arbetar med lägre intensitet.
Ökad ålder innebär också minskad muskelmassa. Det är neuronerna, en typ av celler i nervsystemet som är ansvariga för mottagandet och överförandet av nervimpulser, som minskar i antal med åldern.
– När antalet neuroner minskar, dör också muskelfibrer. En del neuroner kan återskapas, träning kan sakta ner den här processen, men på sikt går det inte att göra någonting åt den här celldöden. När man nått 60-årsåldern börjar det här sönderfallet accelerera. Och då är det de snabba muskelfibrerna som drabbas hårdast. Det är därför man förlorar snabbheten fortare än uthålligheten.

Den första åldersrelaterade förändringen en löpare upplever är minskad förmåga till återhämtning. Musklerna förvarar glykogen, så när muskelmassan minskar med ökad ålder, minskar också glykogenreserverna, vilket påverkar återhämtningen negativt.
Med ökad ålder stelnar också artärerna, vilket försämrar blodtillströmningen till musklerna och gör att det tar längre tid för stressade muskler att få nytt byggmaterial till att reparera sig. Därtill sjunker nivåerna av testosteron och tillväxthormon med ökad ålder.
– Det finns naturligtvis individuella skillnader, men generellt kan man säga att förmågan till uthållighet minskar med mellan fem och femton procent per decennium efter 35-årsåldern, menar Dieter Leyk, forskare vid Institutet för psykologi och anatomi, i Köln i Tyskland.
Leyk gjorde nyligen en undersökning av åldersförändringar hos 300 757 löpare som sprungit maraton, där han kom fram till att löptiden bland tio-i-topplöparna försämrades med 10.5 procent per decennium för män, och med 14.8 procent för kvinnor.
Men det var också en undersökning som gav glada besked för genomsnittslöparen. Där gick försämringen nämligen långsammare.
– För löpare som inte hörde till eliten visade undersökningen inga påtagliga försämringar före 50-årsåldern. Bland medellöparna var tidsskillnaderna i stort sett försumbara mellan åldersgrupper från 20 år upp till 49.
Av det kan man dra slutsatsen att om du håller fast vid träningen, finns det ingen anledning till att du inte ska kunna göra bra resultat långt upp i medelåldern.
De flesta studier av åldersförändringar har inte tagit med träningsaspekten, förklarar Scott Trappe, forskare och träningsfysiolog vid Ball State University i Muncie, Indiana.
– Det syretransporterande systemet förlorar i snitt en procent per år i kapacitet. Vi brukade tro att nedgången började runt 25-årsåldern, men nya forskningsrön visar att de som tränar hårt kan behålla sin kapacitet en bit upp i 40-årsåldern.
– Det är aldrig försent att börja träna, menar Mark Tarnopolsky, docent vid Neuromuscular and Neurometabolic Clini vid McMaster University i Ontario.
– Vi har satt 65-åringar och äldre i träningsprogram, med fantastiska resultat. Speciellt de som inte tränat i någon större omfattning tidigare har visat stora framsteg. Och är det så att du aldrig tränat seriöst före 35-års ålder, kan du förbättra dig långt upp i 40-årsåldern. Och för den som börjar springa maraton vid 40 års ålder, är det inga problem att sätta personbästa under många år framöver. Det fysiska åldrandet är en sak i sig –
diet, kroppsvikt, stress är andra faktorer som spelar in. De sistnämnda är dock faktorer du själv kan styra över.
Slutsatsen är alltså att ju högre nivå du har tävlat på, desto större blir fallet. Medelmotionärer däremot, kan förbättra eller bibehålla kapaciteten långt upp i åldrarna.

– Att koppla högklassiga resultat i maraton till ålder är fel, menar Terrence Mahon, tränare för de amerikanska olympiska maratonlöparna Deena Kastor och Ryan Hall. Vad det handlar om är inte kronologisk ålder, utan idrottslig ålder. Och det gäller för både elitlöpare och medellöpare.
– Vad en ung löpare som Wanjiru har gemensamt med en äldre löpare som Tomescu-Dita är en gedigen grund av mängdträning. Det finns flera duktiga maratonlöpare runt 20 år, men de flesta av dem har trots sin unga ålder många år av hård träning bakom sig innan de löper sitt första maratonlopp. Ryan Hall sprang exempelvis 15 mil i veckan redan som tonåring under skolåren.
– Det finns ingen anledning till att unga löpare inte skulle kunna satsa på maratondistansen, säger Alberto Salazar, som sprang sitt första maraton som tonåring. Vad det handlar om är att lägga upp träningen metodiskt för att få den nödvändiga fysiska grunden.
Maratonträning kräver stort tålamod.
– I maraton måste du också lära kroppen att klara sig utan socker som bränsle, säger Mahon, och det kan vara lite knepigt. Att ha en bra vätskebalans är en annan viktig faktor. Att löpa ett bra maratonlopp kräver erfarenhet, att man känner sin kropp väl, vet hur den fungerar under en sådan påfrestning som ett maratonlopp är.
Sköter man träningen på rätt sätt, finns det ingen orsak till att dagens unga maratonlöpare inte skulle kunna hålla på länge.
– De kan ligga på topp till 35-årsåldern, säger Alberto Salazar.
Den nya unga maratongenerationen har mycket att se fram emot, tycker guldmedaljören i OS-maran, Constantina Tomescu-Dina.
– Efter 30, då har man erfarenheten och många mil i kroppen. Då kan man verkligen börja träna seriöst.

Regler för unga

Bygg upp träningsmängden…
Det finns en orsak till att de flesta maratonlöpare i toppskiktet springer mer än 16 mil i veckan – framgång på distansen kräver rejäl mängdträning.

… Men överdriv inte.
Träna så mycket som din kropp klarar av, men inte mer. Lär dig vad din kropp orkar med. En del löpare mår utmärkt av 20 mil i veckan, andra har sitt maximum runt 14. Att inte överträna sig är en stor utmaning för många maratonlöpare. Om det går dåligt för dig på tävlingar, om du känner dig ovanligt trött och behöver längre tid för att återhämta dig, då är det dags för en paus, säger Alberto Salazar, storlöparen som numera arbetar som tränare.

Fokusera På intensitet
Maraton kräver mycket uthållighet, men fartträning gör dig också till en bättre maratonlöpare. Men tempoträning och hårda intervaller tar hårt på kroppen. Den typen av hårdträning klarar du lättare när du är i tjugoårsåldern än i sena 30.


Åldras behagfullt

Så springer du bra även som äldre

Fokusera på kvalitet
Efter många års maratonlöpning har du en grundkondition som gör att du kan träna färre mil och ändå hålla en hög nivå. Fokusera mer på intervalloch tempoträning, men lägg in ett par intervaller färre i träninschemat än när du var ung. Det ger dig mer tid för återhämtning mellan intervallerna.

Prioritera återhämtning
Ökad ålder minskar nivåerna av testosteron och tillväxthormon, vilket i sin tur försämrar återhämtningen efter ett träningspass. ”Nu när jag är äldre måste jag vila mer”, säger Constantina Tomescu-Dita, som vann 2008 års olympiska guld på maraton vid 38 års ålder. Massage och bad i jacuzzi är det hon kopplar av med efter hårda ansträngningar.

Anpassning efter stress
Sjukt barn, resor, jäktigt på jobbet? Stress motverkar återhämtning. Var noga med att lägga in vilodagar, så att du orkar med träningen.


Byggd för löpning

Så åldras maratonlöpare

Skelettet
När du åldras blir skelettet skörare. Löpträning bromsar processen, men stoppar den inte helt. Med ökad benskörhet ökar risken för stressfrakturer och andra skador.

Hjärtat
Du förlorar ungefär ett hjärtslag per minut och år, och det finns ingenting du kan göra åt det. Artärerna blir också stelare med åren, vilket gör att blodet strömmar långsammare till musklerna. Löpträning, bra diet och bra gener saktar ner processen.

Kroppsform
Löpare kan också lägga på sig mer kroppsfett när de åldras. Detta kan motverkas genom att du lägger till ett par extra kilometer varje år till ditt träningsprogram. Ett forskningsresultat har visat att män och kvinnor som sprang 5 mil i veckan gick upp mindre än hälften som mycket i vikt som de som sprang 2,5 mil eller mindre.

Muskler
Det spelar ingen roll hur mycket du tränar, du kommer att förlora i styrka med ökad ålder. Muskelfibrerna krymper, neuronerna som bygger upp musklerna minskar. Styrketräning är ett effektivt sätt att bibehålla så mycket som möjligt av muskelmassan.

Leder
Glöm alla varningar från ickelöpare – löpning ökar inte risken för förslitning av lederna. Det gör däremot ökad ålder, inte minst när det gäller leder som du skadat i unga år. Håll vikten nere, så minskar du risken.

Stress
Oavsett om det gäller stress i livet (en sömnlös natt, oro för jobbet osv) eller stress till följd av hård träning (intervaller, långpass), så återhämtar sig kroppen inte som förr. Muskelfibrerna är inte lika snabba på att komma igen efter ett hårt träningspass, glykogennivåerna sjunker och blodflödet minskar. Löpning och återhämtning går med andra ord lite långsammare när du blir äldre.

Gamla skador
När du blir äldre kan flera av de där gamla småskadorna du struntade i när du var i 20-årsåldern komma tillbaka och spöka för dig. Din flexibilitet minskar när du blir äldre och det gör också musklernas återhämtningsförmåga. Det innebär att du kan känna dig stelare efter hård ansträngning.


Kvinnokraft
Håller sig kvinnliga löpare på topp längre än män?

Åldersskillnaden var slående. I förra årets Olympiska Marathon vann kenyanen Samuel Wanjiru guld, samtidigt som han slog olympiskt rekord. Wanjiru var 21 år gammal. Samtidigt vann rumänskan Constantina Tomescu-Dita kvinnornas maraton. Tomescu var 38 år gammal. Överlag tycktes det kvinnliga startfältet domineras av löpare i 30-årsåldern, medan det manliga startfältet hade många löpare i åldern 20 plus.
Indikerade det en ungdomsrevolution bland manliga maratonlöpare? Och var det samtidigt ett bevis på att kvinnliga maratonlöpare utvecklas långsammare som löpare?
Nej, allting är inte alltid vad det ser ut att vara. Sandra Hunter, docent och forskare i fysisk träning vid Marquette University i Milwaukee, gjorde en ålders- statistisk undersökning av vinnarna av Berlin, Chicago, Boston, London och New York Marathon, samt av de fem bästa löparna i de tre senaste olympiska maratonloppen. Resultatet blev inte alls det hon hade förväntat sig.
– Det fanns i stort sett ingen åldersskillnad mellan manliga och kvinnliga löpare, säger Hunter.
Och trots skillnaden i ålder mellan den manliga och kvinnliga vinnaren i förra årets OS, så var genomsnittsåldern för de 20 männen som kom först i mål 30.15 år och för kvinnorna 30.0 år.


Hållbara Hemligheter

Tips hur du undviker maratonskador

Löp mjukt
Satsar du på långlöpning, fokusera på att minska stötverkan på kroppen så mycket som möjligt. Träna hellre på grus, gräs och skogsstigar än på betong och asfalt.

Sköt om skador
Små skador i ungdomen kan bli stora när man blir äldre. Ta hand om småskador så att de inte blir kroniska.

Vilopauser
För lite träning kan göra en tävling till en tråkig upplevelse, men inför långa lopp är överträning en större risk. Stelhet, konstant trötthet, irritation och svårigheter att återhämta dig är tecken på överträning. Ta en vecka eller en månads uppehåll, om kroppen inte känns bra. Annars kan läget förvärras.

Åldersrekord
Världsrekordtider för män i olika åldrar på maratondistansen.

9              16             20            25
2:56:57      2:15:07    2:06:33     2:05:50

30             35             40            45
2:05:37      2:03:39     2:08:46     2:14:16

50             55             60            65
2:19:29      2:25:56     2:38:15     2:41:57

73             80             86            92
2:54:48      3:43:27     4:47:50    5:40:04


Världsrekordtider för kvinnor i olika åldrar på maratondistansen.

10            15              18            24
2:58:01     2:29:41      2:22:38     2:19:39

29            35              42            50
2:15:24     2:21:30      2:26:51     2:31:05

55            58              63            69
2:52:14     3:03:43      3:14:56     3:35:54

72            80              85            90
3:46:03    4:36:52       5:40:52     8:53:08

 

 

Huset utan framgång

Huset utan framgång


Ulf Friberg [landslagsledare]
Löpargymnasiets siffror är inte bra. Det är få som har slagit igenom på seniornivå och då ska vi ändå ha klart för oss att löpargymnasiet funnits under lång tid och många av de bästa talangerna har gått där. Jag kan bara komma på två aktiva som gått där och efter det verkligen sprungit internationella mästerskap på seniornivå och det är Oskar Käck och Mattias Claesson. Claesson tränade redan då sig själv, medan Oskars utveckling kom långt senare. Löpargymnasiet får inte bli slutmål, utan början på något nytt. Det viktiga får inte bli att prestera bra resultat under tiden på löpargymnasiet, utan de aktiva ska utvärderas efter sina karriärer.
Jag tror inte att internat är en bra idé. Jag tror att man behöver sitt normala liv utanför löpningen. i den här åldern grundläggs mycket attityd och värderingar som är avgörande för den fortsatta löparkarriären. samlar man ihop ett 30-tal löpare i gemensamt boende där de umgås 24 timmar om dygnet finns risken att de som kommer dit med individuella särdrag, som gjort dem till bra löpare, istället plattas ut och formas efter gruppen”.

Löpargymnasiet i Sollentuna är en så kallad het potatis i löparsfären. Denna omdiskuterade skola såg dagens ljus 1988 och i över 20 år har det bubblat av åsikter hos löparfolket. Det är ingen överdrift att säga att väldigt många har varit och fortfarande är starkt kritiska. Det finns en mängd negativa åsikter mot verksamheten. Det handlar om framförallt tre återkommande punkter.

• Att skolan inte lyckas leverera speciellt många topplöpare.
• Att många slutar helt med löpning under och efter sina år på Löpargymansiet.
• Att många blir skadade på grund av träningen

Här på internatet i Sollentuna har det passerat många fantastiska talanger genom åren. Tyvärr är det precis som Ulf Friberg säger, att det faktiskt bara är två stycken som egentligen har lyckats och verkligen nått målet: Oskar Käck och Mattias Claesson. Detta alltså ända sedan 1988 – två stycken!
Den första jag stöter på när jag kliver in på internatet denna gråtunga majdag är Albin Olausson, en stor talang från Åsbro som nu snart har avslutat sitt första år. Han är en av dem få utvalda som under tre år ska få professionell hjälp med sin löpning. Han bor i en enrummare på tolv kvadrat på första våningen av tre.

– Det är klart att det har varit en stor omställning att flytta hemifrån, säger han.
Vilka är fördelarna här?

– Ja, det är ju lättare att träna bra här. Det blir mer träning helt enkelt. Mer inspiration och bättre kvalité.
Finns det risk att det blir för mycket träning?
– Jo, det är klart att risken finns, det är en nackdel. Att det blir för mycket kvalité helt enkelt. Det är ju många som blir skadade. Nu är det till exempel några som har stressfrakturer. Själv har jag ont i hälsenorna och lite i knäet, säger Albin och gör sig redo för samlingen inför dagens träning.

När jag lite senare sammanstrålar med samtliga på Sollentunavallen inför dagens intervallpass saknas det några stycken. Någon kör på egen hand i terrängspår efter att precis ha kommit tillbaka från en skada. En annan med stressfraktur i foten kör alternativ träning. Några är med, trots att de har känning av diverse skador.
Just detta är ju en del av kritiken. Att många helt enkelt blir skadade för att det tränas för hårt i för unga år. Jag förstår kritiken, men kan också samtidigt ha viss förståelse för att skador uppstår. Tränar man löpning på hög nivå med stor belastning är det tyvärr ofrånkomligt. För att bli bra måste man tänja på gränserna och ofta balansera på den berömda knivseggen. Däremot kan jag tycka att ovanligt många går sönder. Går man igenom statistiken från alla år så är det alldeles uppenbart att för många tvingas sluta på grund av just skador. Dessutom har ju skadebekymmer en tendens att gå hand i hand med bristande motivation.
Om man tar sig tid att verkligen granska statisktiken från Löpargymnasiet så visar det sig att siffrorna faktiskt är värre än befarat. I ett examensarbete av Peter Öhman från Idrottshögskolan år 2000 så slår han fast att andelen som lägger av med löpning i samband med, och efter Löpargymnasiet är så hög som 50 procent. Vid en ytterligare granskning som Runner’s World har gjort visar det sig att siffran är ännu högre. Av alla som gått på Löpargymnasiet i Sollentuna slutar hela 70 procent med sin löpning inom två år efter avslutad utbildning. Sju av tio som är där för att bli just löpare blir alltså inte alls löpare. Anledningen är allt som oftast skadeproblem och/eller bristande motivation. Siffrorna är alarmerande och frågan är vad man gör för fel.
– Jag tror faktiskt att man borde börja tänka i andra banor, säger Stefan Olsson som är förbundskapten för friidrottslandslaget. En sak som man kan fundera över är lokaliseringen. Stockholm/Sollentuna passar förstås inte alla, vilket ställe gör det? Min bild är att många löpare kommer från helt andra miljöer än Stockholm. Ofta från mindre orter med en annan livsstil som bakgrund. Våra bästa löpare är ofta stora individualister och många har gått sina egna vägar.
Vad säger du om siffran, 70 procent lägger av?
– Det låter mycket, men jag gör också reflektionen att det är för få ungdomar som via Löpargymnasiet når landslaget och utvecklas till elitlöpare som seniorer.
Vilken är din analys av felet?
– De tänker kanske lite kortsiktigt.
Det är viktigt att man inte ser Löpargymnasiet som en slutpunkt utan som ett enormt viktigt led i utvecklingen som löpare. Att bli en framgångsrik löpare tar lång tid och kräver stort tålamod. Löpargymnasiet saknar också till skillnad mot många andra idrottsgymnasier föredömen som visat att det går att lyckas internationellt. Mattias Claesson är visserligen på väg, men det är en karaktär och framgångskultur som finns i högre grad på vissa andra idrottsgymnasier och som jag tror Löpargymnasiet skulle behöva mer av.
Ärligt, vad tycker du om deras verksamhet?
– Självklart är det min förhoppning är att de ska bidra till seniorlandslaget i högre utsträckning än vad de har gjort och gör idag, avslutar Stefan Olsson och lägger på luren för att fortsätta bevaka sitt landslagsläger i ett soldränkt Portugal.

Återigen svidande kritik alltså. Det är ändå svårt att se vari problemet ligger. Det är svårt att hitta en korrekt analys av varför Löpargymnasiet inte lyckas bättre. Det är precis det jag tänker på när jag står där på Sollentunavallen och bevittnar dagens intervallpass under ledning av legendaren Ola Liss. Killarna kör 150-metersintervaller. Tjejerna lite blandat, både tvåhundringar och fyrhundringar. De har bra förutsättningar. Professionella tränare. Alla tycks motiverade. Alla vill bli elitlöpare. Nästan ingen blir det.
Jag möter en av de ansvariga för hela idén direkt efter dagens träning. Turebergs entusiastiska Ola Liss som har varit med ända sedan starten av Löpargymnasiet 1988.

Thomas Engdahl [Fd Förbundskapten]
”Jag instämmer i en stor del av kritiken som finns mot löpargymnasiet. De redovisar ett magert utfall, väldigt få når internationell klass och det måste helt klart betraktas som ett stort misslyckande. Jag tycker att man är dålig på att utvärdera verksamheten, t ex från förbundet. man är dålig på att hitta förbättringar. De dåliga siffrorna är ju kända, men man gör inte speciellt mycket åt det..Jag kan också tycka att det inte är helt bra att de som jobbar på löpargymnasiet och även på andra riksidrottsgymnasier tycks sitta på livstidskontrakt. Det skulle vara betydligt bättre med projektanställningar. Det är viktigt att alla alltid är 100% motiverad..
När det gäller Mattias Claesson kan man inte säga att han är en produkt av löpargymnasiet..” 

Conny Sundh [Tränare Hässelby SK]
”Problemet är ju att det inte blir så mycket av det för dem löpare som är på löpargymnasiet. De flesta som har blivit riktigt stora löpare har ju inte gått där. Ett stort problem med löpargymnasiet är att motivationen ute i klubbarna i landet försvinner. När Sveriges talanger drar till Sollentuna så tappar ju hemorten och klubben en duktig löpare. Klubbtränare och löparkompisar i hemmaklubben blir lidande. ” 

Vad säger han om den hårda kritik som finns mot verksamheten. Jag ställer frågan när vi satt oss tillrätta med utsikt över Sollentunavallens blå banor. – Ja, den kritiken fanns väl kanske förut innan verksamheten kommit igång ordentligt, men det känner vi inte av längre. Kritiken fanns med viss rätt förut, men nu tycker jag inte att den stämmer, nu när vi har hittat strukturen, säger Ola.
När det gäller er målsättning, hur viktigt är det att det blir elitlöpare av dessa i slutändan?
– Det är jätteviktigt. Det är ju vad Riksidrottsförbundet och Friidrottsförbundet har satt upp som mål. Målet är att det ska leda till landslagskapacitet och det gör det också.
Gör det verkligen det?
– Ja.
Hur många av dem som har gått Löpargymnasiet har sprungit i seniorlandslaget?
– Ja, menar du nu bara seniorlandslaget så är det väl mellan 15-20 stycken. Jag kan inte den exakta siffran.
Hur många har deltagit i mästerskap?
– Ja, det är ju inte lika många förstås. Det är färre, visst är det så. Mattias och Oskar förstås. Men helt klart hade vi hoppats på lite större utdelning än vad det blivit hittills.
Varför slutar så många med löpning efter Löpargymnasiet?
– Ja, jo, det är stora avhopp. Andelen som slutar ligger på 50 procent och det är nog tyvärr en normal siffra för våra idrottsgymnasier.
Löpargymnasiets siffra är inte 50 procent, den är 70 procent…
– Ja, det är för höga siffror. Man har inte tålamodet att jobba vidare. Det är ju inte positivt så att säga va. Vi vill ju uppnå en långsiktighet i tänket och synsättet.

På något sätt känner jag att jag inte vill pressa Ola mer. Han är en skön människa. Han vill se allt positivt och börjar prata om hur många som det går bra för, hur bra det har gått i ungdomsfinnkamper och hur många som haft uppdrag i juniorlandslag och det är givetvis jättebra. Ändå är siffrorna när det gäller seniorsidan otäckt tydliga. 70 procent lägger av. Bara Käck och Claesson har gått hela vägen. Verksamheten har pågått i över 20 år. Det är inte tillräckligt bra utdelning. Så är det bara. Jag ringer upp Oskar Käck för att höra hans bild.
– Jag tycker inte att det är så konstigt att så många slutar med löpningen. Många blir smärtsamt medvetna om vad som verkligen krävs för att bli en bra löpare på Löpargymnasiet.
Vad menar du?

– De allra flesta vet helt enkelt inte hur mycket som krävs. Många saknar den rätta inställningen. Själv var jag bland de sämre rent talangmässigt, men jag visste vad som krävdes och jag var villig att göra jobbet.
Vilken passning skulle du vilja skicka till Löpargymnasiet?
– Ja, först vill jag säga att jag är jävligt nöjd med åren där. Det finns förbannat bra förutsättningar för att träna löpning. Däremot tror jag att de borde lägga större vikt vid det rent mentala när det gäller ansökningarna. De borde inte stirra sig blinda på resultat utan tänka mer på vilka som egentligen har det rätta psyket.

Just här berör nog Oskar Käck en viktig punkt. Att bli en bra löpare gör ont. Att bli en elitlöpare gör jätteont. Att bli en landslagslöpare gör ännu ondare. Det gäller att vara mentalt förbered för vad som krävs och hur många är egentligen det när de är 16 år?
Plockar ni ut rätt elever, frågar jag Ola Liss.
– Det kan man väl diskutera. Några enstaka på vägen missar vi. Det gör vi.
Hur viktig är den mentala styrkan hos dina elever?
– Jätteviktig och det jobbar vi med. Vi har åtskilliga lektioner där vi bland annat jobbar med den mentala guiden.
Motivationen tryter ändå för en del, ganska många till och med…
– Ja, till dem som inte förstår vad det handlar om så skulle man egentligen kanske vilja säga att din tid på Löpargymnasiet är över nu. Du får lämna oss. Men den möjligheten har vi inte. Har man börjat här så har man rätt att gå ut sina tre år.

Det finns så oerhört mycket att ta upp till diskussion när det gäller Löpargymnasiet. Man skulle kunna fortsätta reda ut den dåliga kontakten mellan Löpargymnasiet och de aktivas hemmaklubbar. Just i det ämnet hörde jag Ola Liss under en samling tidigare under dagen säga att det är bättre om tränarna därute i Sverige håller kontakten med honom istället för tvärtom. Jag förstår vad han menar, men det visar också att det inte är någon jätteprioriterad fråga. Man skulle kunna prata ännu mer om just den dubbelt negativa effekten som blir följden ute i landet. Man skulle också kunna diskutera själva internatiden ytterligare. Skadebekymren borde ytterligare belysas med mera, med mera.

Bo-Gunnar Bogges [Friidrottstränare Örebro]
”Min första tanke när jag tänker på löpargymnasiet är, vad har kommit ut av detta? De får ju gräddan, men vad kommer egentligen ut? Det som är illavarslande är att så otroligt många slutar med löpningen helt. Löpargymnasiet utarmar Sverige på stimulans. Många andra löpare och tränare blir av med viktig stimulans vilket innebär en dubbel negativ effekt. Jag tror också att det sällan är bra att rycka upp dem här ungdomarna från sin normala tillvaro. Det är ju trots allt tränaren i hemmaklubben och löparkompisarna där som gjort att vederbörande tyckt att det varit roligt med löpning. Kontakten mellan löpargymnasiet och ungdomarnas tränare hemma är dålig. Jag vet också att de försöker värva dit elever med stor talang utan att prata med vare sig klubb eller tränare. Jag tror inte på själva idén. Varför ska vi i så unga år samla alla löpare på ett enda ställe? Ska vi ha ett häckgymnasium, ett trestegsgymnasium, ett höjdgymnasium också?” 

Det finns som sagt åtskilligt att titta närmare på, men jag tror att Oskar Käck är nära sanningen när han nämnde just bristen på motivation hos många. Ola Liss sista svar är också ganska tydligt i frågan. Svaret där han gör klart att han ibland skulle vilja byta ut elever som inte har den rätta inställningen, men inte får göra det. Ett svar som tydligt visar att Löpargymnasiet som ska vara elitinriktat, uppenbarligen inte tillåts vara det.

Det som givetvis också blir intressant är finansieringen. Elevernas hemkommuner står naturligtvis för sin del i och med skolpengen, cirka 70 000 kronor per år och elev. Sollentuna kommun lägger ner så mycket som 700 000 kronor per år i verksamheten. Riksidrottsförbundet går in med 30 000 kronor per år och elev.
Det är mycket pengar som är i rullning för att Sverige ska få fram elitlöpare från Sollentuna. Jag frågar Marianne Söderberg på RF om hon kan berätta om deras utvärdering av just Löpargymnasiet.
– Ja, eh, vi jobbar med något som vi kallar för kvalitetssäkringsmodell. Vi begär in en verksamhetsbeskrivning från respektive gymnasium och vi gör även platsbesök.
När det gäller Löpargymnasiet så är det alltså upp till dem att berätta för er hur det går?
– Ja, det kan man säga, vi kontrollerar inte själva utan vi är i behov av rapporter.
Vilken är er bild av läget då?
– Ja, vi är medvetna om att det finns problem, men eleverna ska ju inte vara som bäst när de går på Löpargymnasiet utan det gäller ju att visa upp långsiktiga resultat.
70 procent slutar med löpning?
– Vi har inte tittat på det på det sättet. Det där är lite mer av en förbundsfråga. Det är upp till dem faktiskt.

När det gäller förbundet så har vi tidigare hört Stefan Olssons tankegångar. Kerstin Rosén är annars kontaktperson på Friidrottsförbundet när det gäller Riksidrottsgymnasierna. Hur ser hon på Löpargymnasiets siffror? Först säger hon att hon inte kan de siffrorna. När jag berättar så låter hon förvånad.
– Ja, är det på det sättet så borde man ju verkligen fundera, säger hon.
Vad vill ni göra åt problemet att så många slutar?
– Det är en skitsvår fråga. Det är jobbigt för många elever att gå vidare. De har fått allt serverat på Löpargymnasiet och plötsligt är skolåren över och man ska ta hand om allt själv. Många klarar inte riktigt det utan slutar med sin idrott.

Visst är det
säkert så som Kerstin säger. Det blir ett vakuum efter Löpargymnasiet för många. För närvarande jobbar flera aktörer med att få fram ett bra upplägg efter gymnasiet. En fortsättning på högskola/universitet där eleverna erbjuds vidare professionell hjälp i sin löparsatsning. Om det betyder att det kommer bli fler landslagsframgångar från idrottare som gått via Löpargymnasiet står fortfarande skrivet i stjärnorna, men en sak torde ändå vara klar. Det kan nog inte bli sämre utdelning än vad det har varit under drygt 20 år.

 

Diskutera: Huset utan framgång

________________________

Källor: Peter Öhman ”Vart tar alla aktiva vägen efter Löpargymnasiet”
Löpargymnasiets Verksamhetsbeskr 2008
RF:s Återföringsrapport 2009
Statistik/Resurch: Hans Wiktorson

 

Kosttillskott – behövs dom?

Kosttillskott – behövs dom?


Lite hårddraget kan man säga att vi lika gärna kan spola ned tabletterna i toaletten, eller kasta dem i sopnedkastet. Och Leif vet vad han talar om. Han är nämligen professor i näringslära. Följande är visserligen bara en gissning, men ändå: förmodligen är det så att just du som läser Runners World mer än andra kan trippa förbi hälsokostbutikerna och bränna dina pengar på något annat än A, C, D-vitaminer, selen, antioxidanter och allt vad det heter. För de flesta av oss rör oss nog rätt mycket, och dessutom äter vi sannolikt bättre än snittet. Därmed är behovet av piller litet.

Egentligen gäller det en stor del av landets befolkning. De flesta i Sverige äter nämligen så balanserat och bra att vi får i oss vad vi behöver. Och just konsumenter av hälsokostbutikens piller är, paradoxalt nog, de som har minst behov. De är oftast medvetna om sin hälsa, de äter rätt mat och motionerar. Egentligen är det, säger Leif Hambraeus bara vissa åldringar som bör äta vitaminer och mineraler, nämligen de som har problem med magtarmkanalen och inte äter tillräckligt mycket färsk frukt och färska grönsaker. Och för de flesta är det egentligen värre än att vi oftast inte behöver pillren utan bara kissar ut dem till ingen nytta. Det finns nämligen vissa vitaminer som rent av kan vara farliga i för stora mängder. Ett par exempel är vitaminerna A och D. Ät för mycket av dem och du löper risk att få skador på lever, skelett eller njurar. Ytterligare en fara är att skadorna smyger sig på, de märks inte först. Det är bland annat därför som myndigheterna är vaksamma mot att inte alltför många tillverkare av livsmedel berikar just med A och D-vitaminer, för då blir det risk för överkonsumtion. Att det går mode i kavajer och klänningar, det vet vi nog alla. Men faktum är att det finns motsvarande innelistor inom hälsokosten. Just nu ligger Omega 3 och Omega 6 bra till. De sägs bland annat motverka det skadliga kolesterolet i kroppen.

Professor Hambraeus är ingen man av starka ord, han nöjer sig med att säga att det finns en viss övertro på Omega-tabletterna. Men det kan faktiskt finnas en del faror med dem, de kan nämligen störa kroppens eget skydd av antioxidanter, dessutom kan de bilda transfettsyror (vilket ord!), som inte är så nyttiga. Men den som håller sig till den rekommenderade dosen kan vara lugn, säger professor Hambraeus och lägger till det han säger ofta under vår intervju:
– Ät balanserat och rör pa dig och kroppen mår bra. Utan dyra piller.

En person som rör på sig mycket har till och med råd att äta lite sämre än andra. Den höga energiomsättningen gör att vikten ändå inte blir något problem, och till och med skräpmat innehåller en del nyttigheter, så det går. Samtidigt har motionen en positiv effekt på kroppens allmänna förbränning av kolhydrater och fett, vilket minskar risken för hjärtkärlsjukdomar och diabetes. C-vitaminer är en annan storsäljare, inte minst under vinterhalvåret. Men, tyvärr, även här är budskapet lite trist för oss som är starka i tron. Det finns inga vetenskapliga belägg för att det skulle ge färre förkylningar, möjligen blir man frisk lite snabbare. Antioxidanter är en annan storsäljare. För några månader sedan kom en undersökning som sade att de inte gör någon större nytta. Visserligen behöver kroppen antioxidanter. Och så vis är naturen att just därför har vi också antioxidanter i oss. Den som äter de här pillren riskerar att rubba kroppens egna lager av antioxidanter.
Men joggare kan ändå ha glädje av antioxidanterna. För vi springer ju ofta i avgaser, och just det ökar behovet av antioxidanter. Men det finns en annan sida av det här med att stoppa i sig vitaminer och andra piller. Nämligen att man mår bra därför att man tror på tabletterna. Placeboeffekt heter det på expertspråk.

Kan det inte vara värt att äta vitaminer av den anledningen?
Jo, och det är förmodligen här som den främsta effekten av alla hälsoprodukter finns. Så om man vill vara lite cynisk kan man säga: visst, käka på och må bättre. Även om du inte gör det av några biokemiska orsaker, säger professor Hambraeus. Men det kostar pengar i onödan.

En given, sista fråga till professorn: äter han själv några vitaminer?
Svaret lär göra hälsokostbranschens företrädare besvikna, för det blir ett kategoriskt nej. Däremot äter Leif Hambraeus mycket frukt, på det sättet får han i sig vitaminer. Över huvud taget tänker han på vad han äter. Och så motionerar professorn ganska mycket för att må bra.

Hatar hälsokostbranschen dig?

– Nja, en del tycker väl inte om vad jag säger, men bilden är inte entydig.
För med hälsokostvågen följer en hel del reklam för att leva sunt, och det är nog så viktigt för vällevnad. Jag reagerar främst på att många slänger ut så mycket pengar på onödiga produkter som de inte behöver.

Äta för att vinna

Äta för att vinna


Det låter som en stor förmån och det är det också. Ska man fylla sin kropp med 5000-9000 kcal per dag så lämnar det utrymme för en och annan godsak! Problemet är att den normalaktiva människan inte ställer fullt så höga krav på sin kropp som toppidrottaren, så därför måste den absoluta majoriteten av kosten vara väl avvägd, komma i rätt proportioner och vid rätt tidpunkt.
Min ”resa” till toppen av min idrott, triathlon, har tagit ungefär 10 år. På den tiden har jag modifierat min kost väldigt mycket. För 10 år sedan åt jag mest som alla andra (fast mer!) utan att egentligen reflektera över innehållet annat än i väldigt allmängiltiga termer som ”nyttigt” och ”onyttigt”. Under årens lopp har jag testat olika sätt att äta och blivit mer selektiv i valen samt blivit varse hur olika sorters mat vid olika tidpunkter påverkar mig.
Dessutom har min inställning till mat, träning och hälsa i stort förändrats. Detta har jag skrivit om vid flera tillfällen i RW, i synnerhet om förhållandet mellan kroppsvikt, styrka, återhämtning och hälsa.
De här förändringarna har varit positiva för både min hälsa och min prestation på idrottsbanan. Jag har varit betydligt mindre sjuk och kunnat träna mer och hårdare. Vilka är då förändringarna?

• Inga mer halvfabrikat. Det finns ett jätteutbud av halvfabrikat till alla måltider, allt ifrån fiskgratänger till köttbullar och pajer, pizzor mm. Med undantag för någon ostkaka ibland så slutade jag köpa halvfärdig mat.
• Mindre vitt socker. Jag minskade ned på söta flingor, saft, sylt, ketchup, godis och alla andra livsmedel med dolt socker i.
• Mindre vetemjöl. Numera äter jag sällan vitt bröd, pannkakor, pasta, bullar och liknande livsmedel.
• Mindre av gryn och stärkelserika livsmedel med högt glykemiskt index.
• Betydligt mindre mejeriprodukter.
• Mindre griskött.
• Mindre margarin.
• Mer frukt och grönsaker i synnerhet ”gröna” som spenat, ärter, broccoli och haricot verts.
• Mer sojaprodukter i form av bönor och sojamjölk (ersättning för mejeriprodukter)
• Mer rött kött som nöt, kalv och lamm
• Mer fisk, olivolja och avocado
• Mer nötter och mandlar
• Mera vatten, mineraleller kranvatten
• Mer protein överlag
• Mer antioxidanter som skydd mot fria radikaler bildade vid hård träning.

De här förändringarna var ett resultat av många års ”trial and error” där jag lärde mig hur min kropp svarade på olika sorters mat. Jag insåg att jag kände mig trött och hängig av för mycket vetemjöl och mejeriprodukter. Min kropp kunde känna sig tung och svullen av för mycket stärkelserika livsmedel som pasta, potatis eller gryn. En minskning av sockret gjorde att jag blev mindre känslig för infektioner och att mitt blodsocker blev stabilare samt att jag gick ned i kroppsfett då insulinet inte hela tiden stängde av fettförbränningen. Griskött kändes inte lika fräscht som annat kött och margarin är sämre för kroppen än smör och olivolja.
Idag har jag en bra föreställning om vad jag anser är bra mat. Bra mat för mig är:

God
Man äter inte bara för kroppen utan också för själen.

Färsk
Jag tycker att exempelvis färska grönsaker och frukt är mycket godare än fryst eller konserverad dito och säkert nyttigare också.

Väl tillagad
Jag föredrar mat som är kokt eller wokad i olivolja framför friterad eller stekt i margarin.

Varierad
Ju större variation desto bättre. Det finns så många enormt spännande råvaror och kryddor att man kan laga ett oändligt antal nyttiga och goda måltider, och man garanteras en god näringsstatus genom variation.

Oförädlad
Mat som är så nära sitt originalskick som möjligt och som har passerat så få livsmedelsprocesser som möjligt. Jämför exempelvis fiskpinnar med färsk fisk.

Balanserad
Att maten man äter innehåller en bra balans av fett, protein och kolhydrater och att man är medveten om nödvändigheten av alla tre energikällorna.

En typisk dag för tio år sedan kunde se ut ungefär så här:

Frukost: Havregrynsgröt med sylt och mjölk. Apelsinjos ifrån koncentrat. Några mackor med ost.
Träning:
Vatten under passet, ingen speciell mat för återhämtningen efteråt.
Mellanmål:
Några mackor eller en frukt
Lunch:
Pasta med tonfisk, lök och ost. Saft eller mjölk som dryck.
Mellanmål:
Fil och flingor.
Träning:
Vatten under pass, ingen återhämtningsmat efteråt, kanske en banan eller lite godis.
Middag: Kött med sås och potatis, exempelvis fläskkotletter eller köttbullar. Grönsaker som tomat och gurka. Saft eller mjölk som dryck.
Ytterligare frukt och dryck under dagen.

Idag kan en typisk träningsdag se ut så här:

Morgonmål före löpning: 2 dl fruktsmoothie med 2 matskedar proteinpulver samt en handfull mandlar
Löpning 60-90 min: vatten i vätskebälte
Direkt efter löpning: En påse Vitargo Återhämtning med en tesked olivolja.
Frukost: Rågflingegröt med russin och sojamjölk. Två kokta ägg med havssalt på.
Cykel 150-240 min: Vatten och sportdryck. Direkt efter cykel: Vitt bröd med honung, Vitargo Återhämtning med en tesked olivolja samt en tesked glutamin.
Sen lunch: Kokt lax med wokad spenat, broccoli, ärter och vitlök. Vatten som dryck.
Mellanmål: Shake på fruktsmoothie, banan, äpple, frysta hallon eller jordgubbar (färska om det är säsong), proteinpulver och avocado
Simning 60 min: Vatten
Efter simning: Frukt, en färskpressad morotsjuice.
Middag: Två biffar av nötkött med pressad vitlök på. Stor grönsallad med bönor, groddar och sockerärter i. Mineralvatten och ibland ett glas rött vin.
Kvällsmål: Fruktsallad med strödadlar och hackad mandel i.
Övriga kosttillskott: Extra C+E-vitamin samt två matskedar Mivitotal. Vid förkylningssymptom tar jag ett zinktillskott.

Jag anstränger mig att äta efter bästa för måga, maten skall hålla högsta tänkbara kvalitet. Detsamma gäller de kosttillskott som jag kompletterar med. Det ska vara kända tillverkare med GMP-märkt produktion. Visst, det kan bli lite dyrare men vad kostar inte en veckas sjukdom för en toppidrottare. Vetskapen om vilken balansgång kroppen utsätts för under hård träning hjälper mig att göra bra val.

Före träning vill jag gärna äta något med lite protein och kolhydrater med lågt glykemiskt index. Snabba kolhydrater äter jag i slutet av distanspass eller direkt efter för att ta vara på insulinets anabola (uppbyggande) effekter. Lite protein efter varje träningspass för att motverka muskelnedbrytning. Ett allmänt högt intag av frukt och grönt som tillhandahåller näringsämnen och antioxidanter.
Jag tycker att det är bra att våga tänka utanför gängse normer när det gäller mat. Varför äter man exempelvis en viss sorts mat till frukost och en annan till middag? Jag har vid flera tillfällen ätit kokt lax och grönsaksröra till frukost och haft fantastiskt uthålliga träningsdagar.
Vi har stora matproducenter i Sverige med en stark lobbyverksamhet som vill influera våra kostvanor. En bra frukost enligt ICA ́s senaste reklamfilm är sötad fruktyoughurt med frasiga flingor, vitt bröd med smör och köttpålägg samt kaffe. Jag vet inte om jag håller med…
Det finns så mycket spännande mat att man inte behöver fastna i fil-flingor-och-smörgås facket om man inte känner att det är precis vad ens kropp vill ha.
Är man vaken på hur kroppen reagerar vet man snart vilka livsmedel man vill eliminera. De bästa tecknen på att kroppen inte är riktigt nöjd med maten är energisvackor, sötsug, sura uppstötningar, svullen mage och gaser.

Slutligen ska man komma ihåg att inte vara en fanatiker, det mår man aldrig bra av. Mat och kost är inget som är antingen svart eller vitt. Det finns inget som är så dåligt att man aldrig kan äta det och inget som är så bra att man bara kan äta det. Mat ska vara god som jag skrev inledningsvis och ibland är det viktigare att kunna äta mer för själen än för kroppen!

Jonas Colting, triathlet i världseliten, som själv är väldigt svag för rulltårta och semlor.