Ulf Friberg [landslagsledare]
”Löpargymnasiets siffror är inte bra. Det är få som har slagit igenom på seniornivå och då ska vi ändå ha klart för oss att löpargymnasiet funnits under lång tid och många av de bästa talangerna har gått där. Jag kan bara komma på två aktiva som gått där och efter det verkligen sprungit internationella mästerskap på seniornivå och det är Oskar Käck och Mattias Claesson. Claesson tränade redan då sig själv, medan Oskars utveckling kom långt senare. Löpargymnasiet får inte bli slutmål, utan början på något nytt. Det viktiga får inte bli att prestera bra resultat under tiden på löpargymnasiet, utan de aktiva ska utvärderas efter sina karriärer.
Jag tror inte att internat är en bra idé. Jag tror att man behöver sitt normala liv utanför löpningen. i den här åldern grundläggs mycket attityd och värderingar som är avgörande för den fortsatta löparkarriären. samlar man ihop ett 30-tal löpare i gemensamt boende där de umgås 24 timmar om dygnet finns risken att de som kommer dit med individuella särdrag, som gjort dem till bra löpare, istället plattas ut och formas efter gruppen”.

Löpargymnasiet i Sollentuna är en så kallad het potatis i löparsfären. Denna omdiskuterade skola såg dagens ljus 1988 och i över 20 år har det bubblat av åsikter hos löparfolket. Det är ingen överdrift att säga att väldigt många har varit och fortfarande är starkt kritiska. Det finns en mängd negativa åsikter mot verksamheten. Det handlar om framförallt tre återkommande punkter.

• Att skolan inte lyckas leverera speciellt många topplöpare.
• Att många slutar helt med löpning under och efter sina år på Löpargymansiet.
• Att många blir skadade på grund av träningen

Här på internatet i Sollentuna har det passerat många fantastiska talanger genom åren. Tyvärr är det precis som Ulf Friberg säger, att det faktiskt bara är två stycken som egentligen har lyckats och verkligen nått målet: Oskar Käck och Mattias Claesson. Detta alltså ända sedan 1988 – två stycken!
Den första jag stöter på när jag kliver in på internatet denna gråtunga majdag är Albin Olausson, en stor talang från Åsbro som nu snart har avslutat sitt första år. Han är en av dem få utvalda som under tre år ska få professionell hjälp med sin löpning. Han bor i en enrummare på tolv kvadrat på första våningen av tre.

– Det är klart att det har varit en stor omställning att flytta hemifrån, säger han.
Vilka är fördelarna här?
– Ja, det är ju lättare att träna bra här. Det blir mer träning helt enkelt. Mer inspiration och bättre kvalité.
Finns det risk att det blir för mycket träning?
– Jo, det är klart att risken finns, det är en nackdel. Att det blir för mycket kvalité helt enkelt. Det är ju många som blir skadade. Nu är det till exempel några som har stressfrakturer. Själv har jag ont i hälsenorna och lite i knäet, säger Albin och gör sig redo för samlingen inför dagens träning.

När jag lite senare sammanstrålar med samtliga på Sollentunavallen inför dagens intervallpass saknas det några stycken. Någon kör på egen hand i terrängspår efter att precis ha kommit tillbaka från en skada. En annan med stressfraktur i foten kör alternativ träning. Några är med, trots att de har känning av diverse skador.
Just detta är ju en del av kritiken. Att många helt enkelt blir skadade för att det tränas för hårt i för unga år. Jag förstår kritiken, men kan också samtidigt ha viss förståelse för att skador uppstår. Tränar man löpning på hög nivå med stor belastning är det tyvärr ofrånkomligt. För att bli bra måste man tänja på gränserna och ofta balansera på den berömda knivseggen. Däremot kan jag tycka att ovanligt många går sönder. Går man igenom statistiken från alla år så är det alldeles uppenbart att för många tvingas sluta på grund av just skador. Dessutom har ju skadebekymmer en tendens att gå hand i hand med bristande motivation.
Om man tar sig tid att verkligen granska statisktiken från Löpargymnasiet så visar det sig att siffrorna faktiskt är värre än befarat. I ett examensarbete av Peter Öhman från Idrottshögskolan år 2000 så slår han fast att andelen som lägger av med löpning i samband med, och efter Löpargymnasiet är så hög som 50 procent. Vid en ytterligare granskning som Runner’s World har gjort visar det sig att siffran är ännu högre. Av alla som gått på Löpargymnasiet i Sollentuna slutar hela 70 procent med sin löpning inom två år efter avslutad utbildning. Sju av tio som är där för att bli just löpare blir alltså inte alls löpare. Anledningen är allt som oftast skadeproblem och/eller bristande motivation. Siffrorna är alarmerande och frågan är vad man gör för fel.
– Jag tror faktiskt att man borde börja tänka i andra banor, säger Stefan Olsson som är förbundskapten för friidrottslandslaget. En sak som man kan fundera över är lokaliseringen. Stockholm/Sollentuna passar förstås inte alla, vilket ställe gör det? Min bild är att många löpare kommer från helt andra miljöer än Stockholm. Ofta från mindre orter med en annan livsstil som bakgrund. Våra bästa löpare är ofta stora individualister och många har gått sina egna vägar.
Vad säger du om siffran, 70 procent lägger av?
– Det låter mycket, men jag gör också reflektionen att det är för få ungdomar som via Löpargymnasiet når landslaget och utvecklas till elitlöpare som seniorer.
Vilken är din analys av felet?
– De tänker kanske lite kortsiktigt.
Det är viktigt att man inte ser Löpargymnasiet som en slutpunkt utan som ett enormt viktigt led i utvecklingen som löpare. Att bli en framgångsrik löpare tar lång tid och kräver stort tålamod. Löpargymnasiet saknar också till skillnad mot många andra idrottsgymnasier föredömen som visat att det går att lyckas internationellt. Mattias Claesson är visserligen på väg, men det är en karaktär och framgångskultur som finns i högre grad på vissa andra idrottsgymnasier och som jag tror Löpargymnasiet skulle behöva mer av.
Ärligt, vad tycker du om deras verksamhet?
– Självklart är det min förhoppning är att de ska bidra till seniorlandslaget i högre utsträckning än vad de har gjort och gör idag, avslutar Stefan Olsson och lägger på luren för att fortsätta bevaka sitt landslagsläger i ett soldränkt Portugal.

Återigen svidande kritik alltså. Det är ändå svårt att se vari problemet ligger. Det är svårt att hitta en korrekt analys av varför Löpargymnasiet inte lyckas bättre. Det är precis det jag tänker på när jag står där på Sollentunavallen och bevittnar dagens intervallpass under ledning av legendaren Ola Liss. Killarna kör 150-metersintervaller. Tjejerna lite blandat, både tvåhundringar och fyrhundringar. De har bra förutsättningar. Professionella tränare. Alla tycks motiverade. Alla vill bli elitlöpare. Nästan ingen blir det.
Jag möter en av de ansvariga för hela idén direkt efter dagens träning. Turebergs entusiastiska Ola Liss som har varit med ända sedan starten av Löpargymnasiet 1988.

Thomas Engdahl [Fd Förbundskapten]
”Jag instämmer i en stor del av kritiken som finns mot löpargymnasiet. De redovisar ett magert utfall, väldigt få når internationell klass och det måste helt klart betraktas som ett stort misslyckande. Jag tycker att man är dålig på att utvärdera verksamheten, t ex från förbundet. man är dålig på att hitta förbättringar. De dåliga siffrorna är ju kända, men man gör inte speciellt mycket åt det..Jag kan också tycka att det inte är helt bra att de som jobbar på löpargymnasiet och även på andra riksidrottsgymnasier tycks sitta på livstidskontrakt. Det skulle vara betydligt bättre med projektanställningar. Det är viktigt att alla alltid är 100% motiverad..
När det gäller Mattias Claesson kan man inte säga att han är en produkt av löpargymnasiet..” 

Conny Sundh [Tränare Hässelby SK]
”Problemet är ju att det inte blir så mycket av det för dem löpare som är på löpargymnasiet. De flesta som har blivit riktigt stora löpare har ju inte gått där. Ett stort problem med löpargymnasiet är att motivationen ute i klubbarna i landet försvinner. När Sveriges talanger drar till Sollentuna så tappar ju hemorten och klubben en duktig löpare. Klubbtränare och löparkompisar i hemmaklubben blir lidande. ” 

Vad säger han om den hårda kritik som finns mot verksamheten. Jag ställer frågan när vi satt oss tillrätta med utsikt över Sollentunavallens blå banor. – Ja, den kritiken fanns väl kanske förut innan verksamheten kommit igång ordentligt, men det känner vi inte av längre. Kritiken fanns med viss rätt förut, men nu tycker jag inte att den stämmer, nu när vi har hittat strukturen, säger Ola.
När det gäller er målsättning, hur viktigt är det att det blir elitlöpare av dessa i slutändan?
– Det är jätteviktigt. Det är ju vad Riksidrottsförbundet och Friidrottsförbundet har satt upp som mål. Målet är att det ska leda till landslagskapacitet och det gör det också.
Gör det verkligen det?
– Ja.
Hur många av dem som har gått Löpargymnasiet har sprungit i seniorlandslaget?
– Ja, menar du nu bara seniorlandslaget så är det väl mellan 15-20 stycken. Jag kan inte den exakta siffran.
Hur många har deltagit i mästerskap?
– Ja, det är ju inte lika många förstås. Det är färre, visst är det så. Mattias och Oskar förstås. Men helt klart hade vi hoppats på lite större utdelning än vad det blivit hittills.
Varför slutar så många med löpning efter Löpargymnasiet?
– Ja, jo, det är stora avhopp. Andelen som slutar ligger på 50 procent och det är nog tyvärr en normal siffra för våra idrottsgymnasier.
Löpargymnasiets siffra är inte 50 procent, den är 70 procent…
– Ja, det är för höga siffror. Man har inte tålamodet att jobba vidare. Det är ju inte positivt så att säga va. Vi vill ju uppnå en långsiktighet i tänket och synsättet.

På något sätt känner jag att jag inte vill pressa Ola mer. Han är en skön människa. Han vill se allt positivt och börjar prata om hur många som det går bra för, hur bra det har gått i ungdomsfinnkamper och hur många som haft uppdrag i juniorlandslag och det är givetvis jättebra. Ändå är siffrorna när det gäller seniorsidan otäckt tydliga. 70 procent lägger av. Bara Käck och Claesson har gått hela vägen. Verksamheten har pågått i över 20 år. Det är inte tillräckligt bra utdelning. Så är det bara. Jag ringer upp Oskar Käck för att höra hans bild.
– Jag tycker inte att det är så konstigt att så många slutar med löpningen. Många blir smärtsamt medvetna om vad som verkligen krävs för att bli en bra löpare på Löpargymnasiet.
Vad menar du?
– De allra flesta vet helt enkelt inte hur mycket som krävs. Många saknar den rätta inställningen. Själv var jag bland de sämre rent talangmässigt, men jag visste vad som krävdes och jag var villig att göra jobbet.
Vilken passning skulle du vilja skicka till Löpargymnasiet?
– Ja, först vill jag säga att jag är jävligt nöjd med åren där. Det finns förbannat bra förutsättningar för att träna löpning. Däremot tror jag att de borde lägga större vikt vid det rent mentala när det gäller ansökningarna. De borde inte stirra sig blinda på resultat utan tänka mer på vilka som egentligen har det rätta psyket.

Just här berör nog Oskar Käck en viktig punkt. Att bli en bra löpare gör ont. Att bli en elitlöpare gör jätteont. Att bli en landslagslöpare gör ännu ondare. Det gäller att vara mentalt förbered för vad som krävs och hur många är egentligen det när de är 16 år?
Plockar ni ut rätt elever, frågar jag Ola Liss.
– Det kan man väl diskutera. Några enstaka på vägen missar vi. Det gör vi.
Hur viktig är den mentala styrkan hos dina elever?
– Jätteviktig och det jobbar vi med. Vi har åtskilliga lektioner där vi bland annat jobbar med den mentala guiden.
Motivationen tryter ändå för en del, ganska många till och med…
– Ja, till dem som inte förstår vad det handlar om så skulle man egentligen kanske vilja säga att din tid på Löpargymnasiet är över nu. Du får lämna oss. Men den möjligheten har vi inte. Har man börjat här så har man rätt att gå ut sina tre år.

Det finns så oerhört mycket att ta upp till diskussion när det gäller Löpargymnasiet. Man skulle kunna fortsätta reda ut den dåliga kontakten mellan Löpargymnasiet och de aktivas hemmaklubbar. Just i det ämnet hörde jag Ola Liss under en samling tidigare under dagen säga att det är bättre om tränarna därute i Sverige håller kontakten med honom istället för tvärtom. Jag förstår vad han menar, men det visar också att det inte är någon jätteprioriterad fråga. Man skulle kunna prata ännu mer om just den dubbelt negativa effekten som blir följden ute i landet. Man skulle också kunna diskutera själva internatiden ytterligare. Skadebekymren borde ytterligare belysas med mera, med mera.

Bo-Gunnar Bogges [Friidrottstränare Örebro]
”Min första tanke när jag tänker på löpargymnasiet är, vad har kommit ut av detta? De får ju gräddan, men vad kommer egentligen ut? Det som är illavarslande är att så otroligt många slutar med löpningen helt. Löpargymnasiet utarmar Sverige på stimulans. Många andra löpare och tränare blir av med viktig stimulans vilket innebär en dubbel negativ effekt. Jag tror också att det sällan är bra att rycka upp dem här ungdomarna från sin normala tillvaro. Det är ju trots allt tränaren i hemmaklubben och löparkompisarna där som gjort att vederbörande tyckt att det varit roligt med löpning. Kontakten mellan löpargymnasiet och ungdomarnas tränare hemma är dålig. Jag vet också att de försöker värva dit elever med stor talang utan att prata med vare sig klubb eller tränare. Jag tror inte på själva idén. Varför ska vi i så unga år samla alla löpare på ett enda ställe? Ska vi ha ett häckgymnasium, ett trestegsgymnasium, ett höjdgymnasium också?” 

Det finns som sagt åtskilligt att titta närmare på, men jag tror att Oskar Käck är nära sanningen när han nämnde just bristen på motivation hos många. Ola Liss sista svar är också ganska tydligt i frågan. Svaret där han gör klart att han ibland skulle vilja byta ut elever som inte har den rätta inställningen, men inte får göra det. Ett svar som tydligt visar att Löpargymnasiet som ska vara elitinriktat, uppenbarligen inte tillåts vara det.

Det som givetvis också blir intressant är finansieringen. Elevernas hemkommuner står naturligtvis för sin del i och med skolpengen, cirka 70 000 kronor per år och elev. Sollentuna kommun lägger ner så mycket som 700 000 kronor per år i verksamheten. Riksidrottsförbundet går in med 30 000 kronor per år och elev.
Det är mycket pengar som är i rullning för att Sverige ska få fram elitlöpare från Sollentuna. Jag frågar Marianne Söderberg på RF om hon kan berätta om deras utvärdering av just Löpargymnasiet.
– Ja, eh, vi jobbar med något som vi kallar för kvalitetssäkringsmodell. Vi begär in en verksamhetsbeskrivning från respektive gymnasium och vi gör även platsbesök.
När det gäller Löpargymnasiet så är det alltså upp till dem att berätta för er hur det går?
– Ja, det kan man säga, vi kontrollerar inte själva utan vi är i behov av rapporter.
Vilken är er bild av läget då?
– Ja, vi är medvetna om att det finns problem, men eleverna ska ju inte vara som bäst när de går på Löpargymnasiet utan det gäller ju att visa upp långsiktiga resultat.
70 procent slutar med löpning?
– Vi har inte tittat på det på det sättet. Det där är lite mer av en förbundsfråga. Det är upp till dem faktiskt.

När det gäller förbundet så har vi tidigare hört Stefan Olssons tankegångar. Kerstin Rosén är annars kontaktperson på Friidrottsförbundet när det gäller Riksidrottsgymnasierna. Hur ser hon på Löpargymnasiets siffror? Först säger hon att hon inte kan de siffrorna. När jag berättar så låter hon förvånad.
– Ja, är det på det sättet så borde man ju verkligen fundera, säger hon.
Vad vill ni göra åt problemet att så många slutar?
– Det är en skitsvår fråga. Det är jobbigt för många elever att gå vidare. De har fått allt serverat på Löpargymnasiet och plötsligt är skolåren över och man ska ta hand om allt själv. Många klarar inte riktigt det utan slutar med sin idrott.

Visst är det säkert så som Kerstin säger. Det blir ett vakuum efter Löpargymnasiet för många. För närvarande jobbar flera aktörer med att få fram ett bra upplägg efter gymnasiet. En fortsättning på högskola/universitet där eleverna erbjuds vidare professionell hjälp i sin löparsatsning. Om det betyder att det kommer bli fler landslagsframgångar från idrottare som gått via Löpargymnasiet står fortfarande skrivet i stjärnorna, men en sak torde ändå vara klar. Det kan nog inte bli sämre utdelning än vad det har varit under drygt 20 år.

Diskutera: Huset utan framgång

________________________

Källor: Peter Öhman ”Vart tar alla aktiva vägen efter Löpargymnasiet”
Löpargymnasiets Verksamhetsbeskr 2008
RF:s Återföringsrapport 2009
Statistik/Resurch: Hans Wiktorson