Så talade solidarikraten till mig en gång. En solidarikrat är en sådan där individ som är så otroligt god, medmänsklig och rätt på alla vis, att man får skuldkänslor vid en jämförelse med honom. Sådana solidariska elitmänniskor har naturligtvis aldrig fel, så därför är jag väl en självisk egotrippare som istället för att bejaka löplusten borde samla in pengar till välgörande ändamål, rädda någon säl, eller göra något annat fint.
Men det gör jag inte och troligtvis har vi löpare inte varit så onyttiga för världen som solidarikraten ville antyda. Världens löpare har gjort en helt fantastisk insats för mänskligheten genom att flytta våra gränser.
Löparna har hjälpt till att uppgradera vår uppfattning om kvinnans fysiska kapacitet. När jag var ung en gång för länge sedan tävlade inte kvinnor på längre distanser än 800 meter. De ansågs vara för bräckliga för strapatserna som distanser där bortom kunde erbjuda.
Jag minns hur imponerad jag blev av nyheten att en kvinna sprungit maraton under tre timmar. I mitten av 70-talet sprang kvinnor maraton under 2:40. Fantastiskt! Nu har Paula Radcliff sprungit maran på 2:15.25. Ännu mera fantastiskt! Men vi har nog inte sett slutet på den utvecklingen ännu.
Vem anade förresten att en 47-årig matfröken från Lidköping kunde springa maraton på 2:31? Eller att tusentals tjejer i alla åldrar och storlekar som fordom inte direkt förknippades med löpning klarar av maratondistansen?
Alla har de varit med och uppgraderat kvinnans fysiska image.
Uttrycket ”det svaga könet”, som en gång var en synonym för kvinnor, har mer eller mindre förpassats till vokabulärens kuriosakammare.
Jag känner en man som sprang 100 kilometer under nio timmar efter att han fyllt 70, och har med egna ögon sett en 56-åring springa maraton på 2:27. De har varit med och rört till begreppen för vad som är åldrande.
Flera människor som blivit kranskärlsopererade har sprungit maraton. Några som blivit hjärttransplanterade har klarat av samma prestation. De har visat att en hjärtinfarkt inte behöver betyda slutet på en fysisk livsstil.
Numera är enbenta löpare inte någon större senstation. Förresten så har en kämpe klarat av New York Marathon helt utan ben. Han hasade sig fram på händerna och hade en slags kudde istället för ben under bålen. Mänskligheten har fått en annan syn på vilka som är handikappade.
Extrema prestationer i all ära, men frågan är nog om inte den största uppgraderingen av människans fysiska image gjorts av Karin i Konsum, Bengt på bilverkstan och alla andra som sprungit Tjejmilar, Göteborgsvarv, New York Marathon, eller vilka löparutmaningar de än tagit sig an. De har visat att vanliga människor kan klara ganska rejäla påfrestningar och att idrott inte bara är till för vältränade fullblod.
Så vad säger du om det, min bäste solidarikrat? Jag håller med om att världen behöver många Moder Teresa, och att kalla vårt idrottande för egotripp kanske har visst berättigande.
Men hur onyttiga har vi löpare egentligen varit?
Du är förresten välkommen att hjälpa till med att bryta våra kollektiva uppfattningar om människans begränsningar. Snör på dig löparskorna och gör en insats för världen!