Bergsultra


Med start och målgång i den klassiska franska alpstaden Chamonix vid foten av Europas högsta berg (4810 meter) ska hela bergsmassivet rundas, vilket gör att banan går genom Italien i söder och Schweiz i norr. Hela turen är drygt 16 mil och innehåller tio bergspass. Normalt brukar semestervandrare göra turen på en vecka men i UTMB är maxtiden 46 timmar. Trots avsaknad av prispengar har loppet mycket hög status även bland världens bästa bergsultralöpare, som avverkar loopen på lite drygt 20 timmar.
Jag hade sprungit UTMB fyra år tidigare och loppet var mitt första riktigt långa ultralopp. Den gången var målet enbart att fullfölja, vilket tog 36 timmar och var en upplevelse jag sent ska glömma med obehaglig sömnbrist och skrämmande hallucinationer. Nu hade det gått några år och jag ville göra ett nytt försök. Målet var att komma under 30 timmar.
– Varför gör du det här loppet igen när du vet hur tufft det är, frågade walesaren Mark Palmer som jag slagit följe med. Vi hade sprungit i tio timmar och inte ens kommit halvvägs.
– Jag vet inte, svarade jag, som om jag hade glömt varför jag var där. Nu var loppet bara någonting som skulle fullföljas.
Mark var en mycket stark bergslöpare, det visste jag sedan tidigare, men han hade hamnat i en svacka medan jag kände mig pigg och stark. Det kändes bra att slå följe, alltid trevligt med lite sällskap. Kanske var det helt rätt beslut, kanske var det helt fel.

På pappret är detta mycket populära lopp 166 kilometer långt med 9400 meter vertikal klättring upp och lika många ner. Det är ömma knän av brant, ihållande utförslöpning, det vill säga inget för personer med dåliga knän. Stigningarna är oftast så långa och branta att det inte går att springa. Natten eller nätterna, beroende på hur snabb man är, kan vara både kalla och blöta. Många deltagare har också svårt att få i sig tillräcklig med energi, vilket är helt avgörande för att lyckas ta sig i mål.
Att banan är väldigt tuff och lång lär de flesta deltagarna skriva under på, inte minst de 38 procent som bryter eller inte klarar tidsgränserna. Banan, som aldrig tycks ta slut, har dessutom blivit ännu tuffare på senare år. Men det är också det som lockar – utmaningen, svårigheterna, äventyret. Om UTMB hade varit lätt skulle det antagligen inte varit så hårt tryck på startplatserna, vilka alltid fylls på nolltid. För att kvalificera sig för UTMB krävs dessutom att man deltagit i andra tuffa ultralopp.

Mont Blanc, det vita berget, tronar molnfria dagar som en stolt gräddbakelse över Alperna på långt håll. Från torget i Chamonix ter sig bergsmassivet emellertid något mindre gulligt, snarare skrämmande i sin vilda skönhet med farligt spetsiga klipptorn och skimrande blåvita glaciärer.
– A och O är att äta och dricka tillräckligt under loppet. Det är också viktigt att få i sig salt, och att ta det lugnt i början, säger Scott Jurek, en av världens bästa ultralöpare med segrar i Western States, Badwater och Spartathlon.
Scott står och signerar affischer dagen före starten. Det här är hans andra försök efter att han brutit förra året. På pappret borde han kunna placera sig topp-tre eller åtminstone topp-fem, men UTMB avgörs dessvärre inte på pappret utan i huvudet, benen, fötterna och inte minst magen. Den här gången ska han komma att klara att ta sig i mål på 19:e plats.

Stor favorit till segern är istället den unge spanjoren Kilian Jornet, 21, som vann loppet 2008 med en timmes marginal. Nu är han tillbaka för att visa att det inte var en engångshändelse. Inför tävlingen har Jornet vistats i området i
en månad och rekat banan för att kunna springa så optimalt som möjligt. Under sommaren har han också hunnit slå nytt banrekord på GR20 (32h54), den bergiga vandringsleden tvärs över Korsika.
Favorit i damklassen är brittiskan Elizabeth Hawker, 2008-års vinnare. Hennes råd till andra deltagare är att försöka se skönheten och njuta av upplevelsen. Då är det är större chans att lyckas.
Nio svenskar är anmälda. Bland dem återfinns Fredrik Elinder, färsk svensk mästare i 24-timmarslöpning och Tor Almgren, 45, från Lidingö, hittills bäste svensk med 27 timmar I UTMB. Tor Almgren berättar att han bland annat tränat bergslöpning i Åre och Chamonix under sommaren.
– Framförallt är det viktigt att träna utförslöpning. Låren behöver vänja sig vid långa utförslöpor. De första gångerna gjorde jag många fel, bland annat tog jag med mig alldeles för många bars. Stavar hjälper också mycket. De sparar benen med 20 procent, en hel del med andra ord. Dessutom har loppet numera en ny, tuffare bansträckning med 700 meters stigning på slutet istället för 140 meter som det var tidigare.

Starten på torget i Chamonix, klockan 18.30 på fredagskvällen i slutet av augusti, är spektakulär. När massan börjar röra sig och passerar de jublande åskådarleden till tonerna av Vangelis’ Conquest of Paradise i högtalarna får jag rysningar. Vi firas redan som hjältar, som om blotta ansatsen är berömvärd.
Det är varmt och klibbigt. Första biten går lätt utför på en vandringsstig längs med floden Arve. Jag låter mig dras med i det höga tempot och kommer ikapp Tor Almgren, som berättar att han bröt loppet året innan då han startade utan att vara helt återställd efter ett förkylningsvirus.
– Det var lönlöst att fortsätta. Jag kände mig alldeles för svag. Det här är verkligen inget lopp man ska ge sig på om man inte är helt frisk. Det är tillräckligt tufft som det är.
Italienaren Marco Olmo, lång, senig och lätt gråskäggig, blir igenkänd av åskådarna utmed banan. ”Marco, Marco!” ropar både unga och gamla. Han förtjänar uppskattning. Att som 60-åring vinna loppet som han gjorde 2006 och 2007 är helt unikt och väldigt inspirerande.
Den jublande folkmassan i St Gervais (21 km) hörs på långt håll. Tor passerar mig när jag står och fipplar med min camelback. Han har egen support som följer honom runt banan. Själv försöker jag få i mig lite frukt, vilket förmodligen inte förslår mycket. Barnen sträcker ut sina händer. De vill att man ska klappa dem när man passerar. Deras mamma ser förskräckt ut när jag förklarar att alla löpare snörvlar och snyter sig med händerna.

Det har börjat bli mörkt, dags att tända pannlampan. Amerikanskan Kristin Muehl, som ska komma att vinna damklassen, passerar med taktfasta steg iförd löparkjol. Stämningen är på topp vid Notre Dame Gorge (35 km) med pumpande klubbmusik, upplysta träd i olika färger och härlig feststämning med uppsluppna, fredagsystra fransmän. Jag försöker hänga på ”Krissy” ett tag, men tvingas släppa i brist på kraft och energi. Väntar också på att Olmo ska passera, men det händer aldrig, trots att jag slagit ner på tempot. Häller girigt i mig varm soppa, som gör att jag kan trycka på bra och passera flera löpare upp mot Col de Bonhomme. Kastar upp allt efter att ha försökt få i mig en salttablett. Inte bra. Tappar återigen tempo och många placeringar.

Dimman och mörkret gör det svårt att veta när man är vid toppen på 2479 meter. Det är inte förrän stigen planar ut som man förstår att man passerat stigningens högsta punkt. De självlysande stigmarkeringarna syns dåligt i branterna, vilket gör att många springer vilse. Det gäller också att vara följsam i den besvärliga klippterrängen, inte minst för att undvika att stå på öronen.
Lyckas få fart på fötterna med musik ner mot Les Chapieux (50 km). Förra gången jag var här och åt soppa för fyra år sedan satt det många löpare vid varje bord, nu är det bara jag och någon till.
Inser att kraftlösheten hänger på maten för efter soppan mår jag som en prins och passerar säkert 15 löpare upp till Col de la Seigne (2516 m) vid gränsen till Italien. Springer ett tag ihop med franske Christophe, som gjort loppet på 27 timmar. Bra att hjälpas åt att leta de självlysande markeringarna i dimman. Viktigt också att springa med marginaler, minsta misstag i den mycket besvärliga klippterrängen kan bli ödestigert.

Känner mig stark nu. Superstark. Mark Palmer däremot har det trögt när jag kommer ikapp honom, fast det känns rätt att hålla igen lite. Det är ju en lång tävling. Klämmer i mig en uppiggande superfoodshake med spirulina-, acaioch macapulver innan vi tar oss an de sista branta 800 höjdmetrarna ner till Courmayeur (78 km), som vi når fem i sex på morgonen. Vi har med andra ord sprungit i elva och en halv timme.
Det går smidigt att hämta ut ombytespåsarna. Skönt med fräscha strumpor och torr undertröja. Kletar in lite mer skyddande sportslick-salva mellan tårna och runt hälen. Lyckas även peta i mig lite pasta. Stoppet tar totalt 35 minuter, men borde kunnat gå snabbare, säg 15 minuter, eller rentav fem. Problemet är att det är så oerhört skönt att sitta ner.
Dessvärre får stoppet negativ effekt på mig. Istället för att fortsätta trycka på kommer jag in i trivsellunken och gör den branta klättringen upp till Refuge Bertone i maklig takt. Solen har kommit fram men vinden är isande kall. Skönt att sitta ner lite. Gott med lite Coca-Cola. Bryr mig inte längre om fart och tid.
Kommer ikapp Mark efter ett tag. Det är hans tur att ha en svacka. Stigen ringlar mjukt längs den gröna bergssidan. På andra sidan dalen reser Mont Blancmassivet ragg med spetsiga, svarta spiror.

Den långa, mycket branta klättringen upp till Grand Col Ferret (2537) är 770 höjdmeter. Suveräne Marathon des Sables-vinnaren Muhammed Ahansal skakar på huvudet åt kylan, vinden och de absurda klättringarna. Det här är definitivt inte hans typ av lopp, men han ska i alla fall försöka ta sig i mål.
Hux flux är vi i Schweiz. En smal, vacker bergsstig leder oss tusen höjdmeter ner till La Fouly (108 km). Dags för en liten tupplur. Så himla skönt att sträcka ut sig på den solvarma asfalten en stund, men så himla svårt att vakna till liv när klockan ringer efter 10-15 minuter. Allt som allt tar vätskepåfyllning, ätande och vilande 50 minuter, vilket gör att vi har tappat 24 placeringar när vi kommer till den soliga bergsorten Champex-Lac (123 km) på 1477 höjdmeter. Där väntar varm mat, pasta och soppa.
Blir förvånad att se den extremt vasse bergslöparen Silvano Fedel, som bland annat vunnit Transalpine-Run tre gånger. Han förklarar att han drabbats av magproblem tidigt i loppet och varit tvungen att stanna i flera timmar.
Jag börjar känna av tröttheten i kroppen och dröjer mig kvar en stund men kommer ikapp Mark under den branta och tekniska klättringen upp till Bovine (1987 m). Så fridfullt och idylliskt här uppe med utsiktsbortskämda kossor och det trivsamma ljudet av kobjällror. Sceneriet är nästan obeskrivligt vackert med den lilla smala stigen längs den branta bergssidan i den sena eftermiddagen. Kul att göra denna, kanske den vackraste delen av banan i dagsljus. Sist jag var här var det beckmörkt, regnigt och lerigt.
Bara två klättringar kvar, men också tre utförspartier. Lårmusklerna har börjat säga ifrån och smärtan under knäskålarna är påtaglig. Då biter man ihop.

Klockan är tjugo i sju på lördagskvällen när vi 700 höjdmeter senare når den lilla byn Trient (138 km) och får ännu en påfyllning, innan det är dags att klättra 700 meter rakt upp igen. Jag tar täten och trycker på ordentligt med stavarna. 50 minuter senare bär det utför 750 höjdmeter och mörkret hinner precis lägga sig över den rotfyllda snubbelstigen innan vi når Vallorcine (149km), sista stoppet i Schweiz.
Bara en klättring kvar, uppför brant klippterräng, sick-sack på trötta ben, men stavarna avlastar verkligen, inte minst ger de extra balans. Fötterna är ostadiga med ömma blåsor och svullna fotleder. Så nära slutet nu. Stannar därför och vilar innan sista klättringen.
Bara cirka sju kilometer ner till målet i Chamonix. Terrängen är mycket svår, har heller inte tillräckligt stark lampa, men slutet är ju nära och så länge jag inte blir skadad så ska det gå vägen, även om det går långsamt. Jag bryr mig inte om jag blir passerad. Att ta sig i mål räcker gott och väl, och det gör jag på torget i Chamonix, lite efter klockan två på natten, efter knappa 32 timmar, på 127:e plats. Inte direkt glad men väl lättad. Jag har svårt att se meningen med det hela. Även nästa dag när jag haltar runt i stan är jag tveksam till att göra loppet igen. Men några dagar senare kommer revanschlusten och några veckor senare även beslutsamheten. Jag ska göra UTMB igen, utan att tappa fokus. Utan att stanna. Utan att lata mig.

FAKTA
UTMB är ett massivt evenemang med 1600 frivilliga och totalt 5600 deltagare i de fyra olika loppen som anordnas sista helgen i augusti. www.ultratrailmb.com
Varje löpare bär med sig obligatorisk utrustning som måste väga minst ett kilo: regnjacka, överlevnadsfilt, två pannlampor, extrabatterier, mössa, nödproviant, visselpipa, samt en vätskebehållare på minst en liter.
På franska används ordet ”traileur” för någon som tar sig fram på bergsstigar till fots.

Segrare
21 år unge fenomenet Kilian Jornet (Sp) vann planenligt UTMB
för andra gången, segertid: 21h33. Tvåa i herrklassen blev Sebastien
Chaigneau (Fr) på 22h36. Krissy Muehl (US) vann damklassen på 24h56
(nytt rekord) före Elizabeth Hawker (Storbr) 26h04. Bäste svensk blev
Tor Almgren med 29h19 (57:a).

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Arena Run fyller 5 år – firar med nytt millopp och ny stafett

Arena Run fyller 5 år – firar med nytt millopp och ny stafett


Arena Run arrangeras för femte året i rad på Friends Arena i Solna, den 24–25 januari 2020. Jubileet firar man med att introducera en helt ny 10-kilometersklass samt en ny stafett. 

Den nya stafetten går redan på fredagskvällen den 24 januari. Klockan 18.00 öppnas dörrarna till arenan med årets roligaste – och förmodligen jobbigaste – after work: Arena Run Stafetten. Här får du och dina kompisar eller kollegor möjligheten att springa en stafett på sammanlagt 16 kilometer. Varje lag får bestå av max fyra deltagare, som själva avgör hur distanserna fördelas på lagmedlemmarna. 

På lördagen 25 januari är det så dags för det femårsjubilerande Arena Run, som också bjuder på en nyhet: Hållkäften-milen som är Arena Runs nya 10-kilometersklass där deltagarna springer två varv på den 5 kilometer långa hinderbanan. Det innebär inte bara att distansen blir dubbelt så lång, även antalet hinder och trappsteg fördubblas. 

Läs mer och anmäl dig här arenarun.se

ARENA RUN 25 JANUARI 2020
Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

HISTORIA när KIPCHOGE bröt 2 timmars barriär

HISTORIA när KIPCHOGE bröt 2 timmars barriär


Eliud Kipchoge höll för trycket och skrev löparhistoria när han sprang maraton sträckan under 2 timmar i Ineos 1:59 Challenge. Sluttiden skrevs till fenomenala och otroliga 1:59:40!!

Farthållarna avlöste varandra i den optimerade V-formationen och km avsnitten låg nästan helt jämt på 2:50 min/km.

Sista biten in mot målet kunde fantastiska Eliud defilera och levde upp till sitt motto ”No Human Is Limited”.

Även om de ambulerande farthållarna och fartbilen gör att det inte är ett officiellt världsrekord visar Eluid återigen vilken fantastisk löpare han är. Stort grattis, så imponerande!!

Starten och målgången i det historiska loppet kan du kolla in på vår instagramsida: @runnersworldswe

Eliud Kipchoge celebrates with his pacemaking team, friends and supporters after crossing finish line to break the historic two hour barrier for a marathon. The INEOS 1:59 Challenge, Vienna, Austria. 12 October 2019. Photo: Thomas Lovelock for The INEOS 1:59 Challenge

Pressemeddelandet på engelska:

History is made as Eliud Kipchoge becomes first human to break the two-hour marathon barrier

Kenyan legend runs 1:59:40:2 in INEOS 1:59 Challenge. 34-year-old proves No Human is Limited.

Eliud Kipchoge proved No Human Is Limited when he became the first human in history to run a sub-two-hour marathon in the city of Vienna, Austria this morning. Kipchoge ran the 42.195KM distance in a remarkable time of 1:59:40:2.

The 34-year-old Kenyan’s landmark achievement began at 8:15AM CEST on the Reichsbrucke Bridge in Vienna in perfect weather conditions of around 9 degrees celcius and wind speeds between 0.5 – 1.5 m/s.

The circuit featured four [4.4] laps of the Hauptallee, the historic tree-lined avenue in The Prater, picked as the location of the INEOS 1:59 Challenge because of its long, flat straight sections and its protection from the wind.

Vienna came out to witness history being made with thousands of spectators lining the course to support Kipchoge and his team of 41 pacemakers, featuring some of the best middle and long-distance runners on the planet.

Kipchoge ran a consistent pace set by the electric timing car and the pacemakers of 2:50min/KM throughout the race with every single KM split being between 2:48min/KM – 2:52min/KM.

With the noise levels rising, Kipchoge crossed the line in a history-making time of 1:59:40:2 to become the first human to break the two-hour barrier for the marathon.

Kipchoge’s incredible achievement emphatically proved his own mantra that No Human is Limited and places him alongside other sporting greats such as Sir Roger Bannister – who ran the first sub-four minute mile in 1954 – and Usain Bolt who’s 100M world record of 9.58 seconds has stood since 2009.

On becoming the first ever person to run a marathon in under two hours, Eliud Kipchoge said: 

“It is a great feeling to make history in sport after Sir Roger Bannister [set the first sub-four-minute mile] in 1954. I am the happiest man in the world to be the first human to run under two hours and I can tell people that no human is limited. I expect more people all over the world to run under two hours after today.

“The pacemakers did a great job, they are among the best runners of all time. I thank them and appreciate them for accepting to do the job.

”I wanted to run under two hours and show human beings can do a good job and lead a good life. It shows the positivity of sport. I want to make the sport an interesting sport whereby all the human beings can run and together we can make this world a beautiful world.”

Sir Jim Ratcliffe, Chairman of INEOS said: 

”That was sensational. It is quite difficult to believe it’s actually happened because it happened so quickly. That last kilometre where he actually accelerated and came through on his own was just superhuman. I can’t believe he did it.

”I can’t believe he ran the first half marathon in less than an hour and then he had to do that again.

”Everything had to go right to do this and it’s been immaculately well organised. It was especially brilliant to see the pacemakers because running is normally such a solitary sport and here they were all running for Eliud. They’re the best athletes in the world and so full of enthusiasm, it’s almost like a new sport for them.”

Kipchoge redo skriva historia – kolla livestreamen på RW

Kipchoge redo skriva historia – kolla livestreamen på RW


LÖRDAG 12/10 med start klockan 08:15 kan det skrivas löparhistoria om Eliud Kipchoge blir förste man att springa maraton-sträckan under två timmar.

Löpningen sker i den minst sagt , i löparvärlden, omtalade satsningen som kallas Ineos 1:59 Challenge. Det är inget ”riktigt” lopp, så något världsrekord kan det inte bli, men en tidsbarriär kan sprängas när Kipchoge springer mot klockan.

Loppet görs på en noga utvald varvbana i Praterparken i Wien, och Kipchoge kommer ha 41 !! stjärnlöpare som som avlöser varandra för att hjälpa Kipchoge hålla den grymma fart som det krävs för att gå under 2 timmar.

I snitt måste han avverka varje kilometer på 2.50 minuter per kilometer, i 4,2 mil. Hararna som drar upp farten har i sin tur en pacingbil till hjälp, som projicerar en lasermarkör på marken framför löparna som de ska försöka hänga med. 

Vädret ser ut att bli riktigt bra med nästan ingen vind, runt 8 grader i starten som sedan stiger till runt 12-13 grader mot slutet av det förhoppningsvis under 2 timmarnas löpning!

KOLLA IN SÄNDNINGEN NEDAN:

Photo: Jon Super for The INEOS 1:59 Challenge

Köpenhamn Halvmarathon – jakten på PB:t

Köpenhamn Halvmarathon – jakten på PB:t


Arina Thorén är inte tjejen som ger upp i första taget. Trots långa perioder av smärtande hälsenor kämpar hon målmedvetet på med löpningen. Nyligen stod hennes sikte inställt på ett PB på Köpenhamn halvmaraton.


”Förväntansfull ställde jag mig på startlinjen till Köpenhamn halvmaraton. Jag kände att jag var redo och hade fått träna något sånär smärtfritt den senaste tiden. PB, det borde gå!”

Läs vidare på Arina´s blogg hos ASICS FrontRunner

David om superloppet i Berlin

David om superloppet i Berlin


I 2019 års Berlin Marathon sprang David Nilsson på den snabbaste svenska maratontiden på 29 år. Här berättar David med egna ord om loppet. ”Jag flög över till Berlin med ett enda tydligt mål….”

Målet var att inte göra något där borta som skulle kosta mig mer än max fem vilodagar. Då jag precis hade börjat komma igång med bra träning för första gången sedan i våras, efter en sommar kantad av olika bekymmer, var jag nu rädd för att en mara skulle kunna få mig ur balans. Framförallt fysiskt men även mentalt, ifall den skulle kännas alldeles för plågsam och tråkig sista biten. Dagarna före tänkte jag att ett marathon är ingenting en bara springer igenom, i synnerhet inte med hög utgångsfart, och jag velade fram och tillbaka vad som skulle kunna vara ett lagom realistiskt mål med loppet.


Tidigare i veckan hade jag fått information om ett gäng olika farthållare åt eliten, där farter så spridda som från 2:03 till 2:15 skulle finnas, och faktiskt grupper både för sluttider på 2:10 och 2:11. I 2:10-gruppen skulle ett gäng asiater lägga sig i, framförallt koreaner, och i 2:11-gruppen skulle alla de bästa européerna bland annat springa. Fastän jag inte alls kände mig förberedd för en 2:11-tid bestämde jag mig ändå för att testa och gå med så länge som möjligt i den, mycket för att jag aldrig fick en tydlig bild vilka som skulle starta med 2:13- respektive 2:15-hararna.
Absurt nog föll sig inledningen som sådan (kanske lite extra inspirerad av att starta strax bakom Bekele!) att jag gick ut än hårdare och efter första kilometern på 3:05 insåg jag mitt misstag när jag för första gången kollade bak och såg att 2:11-gruppen befann sig en bra bit bakom mig. Jag hade alltså råkat gå ut med 2:10-gruppen istället och nu var goda råd dyra! Skulle jag fortsätta hänga med de här löparna? Nej, om inte loppet var kört redan nu skulle det definitivt vara det om en mil. Skulle jag droppa bak hastigt som i att börja jogga? Nej då skulle jag känna mig alldeles för dum och dessutom förlora onödiga sekunder redan nu.


Som tur är föll det sig så att två av asiaterna också insett sitt höga utgångstempo och började genast backa av farten. Jag la mig i rygg på dessa och en kilometer senare hade gruppen bakom kommit ikapp. Därefter var det väldigt händelselöst under 30 km (halvmaran just på 1:05:30) och var 500:e meter dök en ny projicerad sluttid (oftast mellan 2:11:00 och 2:11:30) upp på bilen som åkte med oss. Det enda som egentligen hände var att vi efter 25 km kom ikapp 2:10-gruppen och att det några kilometer efter det för första gången började bli löpare som droppade bak.

Vår grupp hade med milen kvar halverats och nu återstod bara en handfull löpare som fortfarande hade ordentligt med krafter kvar!
Två av dessa var österrikaren Peter Herzog och amerikanen Matt Llano, som även fortsatte starkt ända in i mål med tider kring 2:11 blankt. Jag lyckades tyvärr inte hänga på dessa utan fick springa sista halvmilen själv, närmsta löpare både framför och bakom var mer än halvminuten bort. Men då jag kände att jag var på väg mot en bra tid, så försökte jag hålla koncentrationen uppe ändå. Eftersom jag alltså inte hade någon annan i själva loppet kvar att fokusera på, så började jag istället tänka på Szalkais, Musses och Ekvalls tider för att behålla rätt fart och rytm. 40 km passerades på 2:04:47, vilket tydde på att jag behövde hålla minst 3:20/km för att ta den sistnämnda.


När jag nästa gång såg en klocka var det på upploppsrakan och den visade 2:11:30. Jag bestämde mig för att spurta så hårt jag bara kunde (nu var det ju för sent att kunna få kramp!) och jag kollade inte upp mot klockan igen förrän jag hade passerat mållinjen och hade den bakom mig. Den var fortfarande på 2:11 och jag förstod att jag hade lyckats komma under 2:12 med marginal. Den slutliga tiden 2:11:50, är jag mycket nöjd med då jag minst sagt inte var särskilt optimistisk kring min träning inför.
Och än viktigare, inte en enda muskelspänning hade gjort sig ordentligt till känna under loppet vilket tydde på att återhämtningen skulle kunna gå bra den närmsta veckan!

FOTO: Carl-Gustaf Nilsson