Dagens Soundtrack: Stonecake – Tuesday Afternoon

Dagens etapp: Terracina – Anzio, Italien

Poddar, motvindens värsta fiende. Med en konstant motvind, i det här fallet sex sekundmeter, är det närmast obligatoriskt med trådlösa hörlurar för att få bort det där malande irriterande ljudet som viner i öronen. Och vad är väl då bättre än en podd.

Fotbollspodden When We Were Kings passar naturligtvis alla tillfällen, men extra bra för långfärdscykling eftersom avsnitten är typ längre än Öresundsbron.

När man i normala fall endast har en timmes lunchrast att plöja igenom vanliga poddar så går det alltså åt nästan hela veckans lunchraster för att ta sig från punkt A till B när man lyssnar på WWWK. Detta trots att jag fuskar med att ha ljudet på hastigheten 1.25 för att speeda upp Erik Niva.

Eftersom avsnitten dessutom är omöjliga att bita av efter en timme (man går på händerna om man inte får plöja igenom avsnitten rakt upp och ner) så spar jag numera avsnitten tills jag verkligen har tid att avnjuta dem, d.v.s. i cykelsadeln.

I dag hade turen äntligen kommit till dubbelavsnittet om Fiorentina, min italienska favoritklubb. Serie A-laget som bland annat tränats av Svennis, men som framförallt är synonym med argentinske målsprutan Batistuta. Där spelade under en turbulent period även galningen Edmundo, en spelare som sällan blev långvarig i sina klubbar och som gick under öknamnet ”O Animal” (Odjuret). En spelare som bland annat representerat Rio-klubben Flamengo.

Totalt därmed drygt fem timmars utsökt fotbollsgodis från Florens (och Rio), timmar som mentalt dämpade motvinden med flera sekundmeter.

Kanske det var en tillfällighet, men som på beställning dök det faktiskt mitt under poddavsnittet upp ett gäng flamingos typ en järnnia från cykelvägen. Inga odjur dock, inte ens Edmundo.

Lungomare Di Terracina, dagens startpunkt.

Flamingos och sothönor trivs som en fiskpinne i fritösen i Parco Nazionale del Circeo.

Cyklister som gjorde det enda kloka beslutet och cyklade i sydlig rikting, med vind i ryggen…

---

Dagens Soundtrack: Bonnie Tyler – Have You Ever Seen the Rain?

Dagens etapp: Mondragone – Terracina

Knappt åtta mil i cykelsadeln och det är så dagarna brukar se ut numera. Tidigare var det en skamgräns på 100 km om dagen som bara fick underskridas om man typ hade 30 sekundmeter motvind och spruckna hemorrojder.

Tiderna förändras alltså, men kanske till det bättre? Jag får inte längre dåligt samvete över att börja kika på hotell redan under tidiga eftermiddagar.

Med ca 80 km om dagen så behöver man ej heller stressa iväg på morgonkulan. Man kan unna sig både en fjärde och femte kopp kaffe innan man ”sadlar hästen” och rullar iväg.

Rimligtvis är det alltså bara en dag kvar till Olympiastadion i Rom, men… varför stressa? Det finns dessutom mycket skönhet att checka av på vägen mot den eviga staden, så det får nog därmed bli ännu en övernattning vid den vackra italienska kusten.

Påven får alltså vänta ytterligare en dag på min ankomst. Hoppas han inte tar illa upp.

Kustremsan norr om Neapel fortsätter att leverera ögongodis. Dessutom mestadels plant och en hel del cykelvägar utmed strandpromenaderna. All inclusive!

Förmiddag med sol, eftermiddag regn. Kändes som fyra årstider i Italien under dagen.

Gaeta. vacker kuststad med en hel armada med båtar:

Gaeta, Italien.

Sperlonga, Italien.

Dramatiskt kustlandskap där väg SR213 är framdragen.

---

Dagens soundtrack: Sven-Bertil Taube – Så skimrande var aldrig havet

Dagens etapp: Stadio Diego Armando Maradona, Neapel – Mondragone

Nästa anhalt på olympiaturnén blir Olympiastadion i Rom, en arena jag har passerat flera gånger tidigare med cykel, men aldrig besökt invändigt. Den här gången är det meningen att det ska ske och förhoppningsvis i samband med Romas nästa hemmamatch på söndag.

På söndag brakar även Rom Marathon igång. Det går fortfarande att anmäla sig, men jag kan inte påstå att löparformen är den ultimata. Jag sprang loppet 2014, så kanske det är läge att ställa sig på startlinjen 10 år senare? Vi får se. Jag har några kilometer i cykelsadeln att tänka igenom beslutet…

För er som ska springa i Rom och är sugen på fler fysiska aktiviteter så kommer Vatikanstaten Marathon att avgöras dagen efter Rom Marathon. I princip så är det bara starten som går i Vatikanstaten, därefter är det löpning på en vändbana utmed Tibern resten av tävlingen. Man springer en mile (1609 meter) söderut där vändpunkten är och springer sedan tillbaka tills proceduren har upprepats tillräckligt många gånger så att det blir en mara.

Jag sprang Vatikanstaten Marathon under fjolåret och då var det typ ett 20-tal löpare på startlinjen. Det blir väl något liknande i år, men utan undertecknad. Det handlar emellertid inte om någon bannlysning av påven, utan mer om att jag har sett tillräckligt av Tibern.

Tävlingen är i vilket fall godkänd för att tillgodoräkna sig som Vatikanen för alla medlemmar i Marathon Globetrotters. Så… här finns en fin möjlighet att skrapa ihop två länder utan någon större logistisk ansträngning. Dagens dubbel!

Stor fet cykel på tågvagnen, dags att vakna SJ..? Sverige är ett stort U-land när det gäller att transportera cyklar på tåg. I Neapel är det busenkelt, den korta transporten till Stadio Diego Armando Maradona gick därmed galant.

Curva A vs Curva B. Visst låter väl ändå Curva A betydligt läskigare..?

Lungomare di Via Napoli. Oavsett vilken planhalva man väljer i Italien så är man garanterad mycket ögongodis.

Lago d’Averno med Tyrrenska havet i bakgrunden.

Diego dyker upp överallt, går inte ens att skyffla i sig en fingerborg espresso på ett café förrän han dyker upp!

Lågsäsong utmed italienska kusten gör det gynnsamt att turista under den här perioden. Fina hotell med vandrarhemspriser typ mest överallt. Lördag hela veckan alltså för bekväma långfärdscyklister som saknar disciplinen att resa sitt tält…

---

Dagens Soundtrack: Volcano Man – Will Ferrell, My Marianne

Vesuvius, den mäktiga vulkanen en mil söder om Neapel, är fortfarande aktiv och sprattlade senast till 1944. Mer känd är naturligtvis utbrottet 79 f.kr. som ödelade städer som exempelvis Pompeji och Herculaneum. Ungefär 2000 personer dog i Pompeji och totala dödssiffran för hela området var ungefär 16,000 under vulkanutbrottet.

Vulkaner är farliga grejer, inte minst Vesuvius. Tacka vet jag då istället en pizza vesuvio. Och kan det finnas någon lämpligare plats i Neapel än att inta en vesuvio på Pizzeria Santa Maradona? Eller på Pizzeria Il tempio di Maradona? Båda ligger runt det lilla torget Largo Maradona i stadsdelen Quartieri Spagnoli i Neapel, men det kryllar naturligtvis av pizzerior över hela stan som hyllar den argentinske fotbollsikonen.

Vid Largo Maradona finns en stor muralmålning av Maradona och ett helt smörgåsbord med graffitimålningar föreställandes den store fotbollshjälten. Och.. extremt många turister som trängs på den lilla ytan för att hylla den bortgångne Napolispelaren.

Om mina kalkyler stämmer så är nog Largo Maradona dessutom en riktigt bra plats att fly till om Vesuvius får ett nytt utbrott eftersom Quartieri Spagnoli ligger lite högre upp i Neapel. Om katastrofen är framme så är jag nämligen säker på att man kan fortsätta äta sin vesuvio i lugn ro på Pizzeria Santa Maradona utan att behöva plaska omkring i lava. Eller tomatsås.

Neapel, så mycket mer än pizza och fotboll!

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Pompeji

Largo Maradona, Neapel

Largo Maradona, Neapel

Largo Maradona, Neapel

Largo Maradona, Neapel

---

Dagens Soundtrack: Rodrigo – La mano de Dios (Homenaje a Diego Maradona)

Jag har tidigare bara touchat vid Neapels centrala delar och inte gett staden en ärlig chans. Typ, varför stanna i Neapel när välstädade storebrorsan Rom bara finns runt hörnet? Den stökiga hamnstaden har därmed aldrig lockat. Inte förrän nu.

Napolis klassiska fotbollsarena São Paulo bytte för drygt tre år sedan, med anledningen av att stadens store ikon gick bort, namn till Stadio Diego Armando Maradona. Med anledning av att jag nyligen gjorde en resa i hans fotspår i Sydamerika och bland annat besökte arenan med samma namn i Buenos Aires, hemmaplan för hans moderklubb Argentinos Juniors, var det därmed alltför frestande att inte besöka arenan.

Min sejour  i Neapel var emellertid inplanerad att endast stanna vid just fotbollsanläggningen. Stökiga storstäder har aldrig varit riktigt min melodi, men eftersom besöket inföll samtidigt som Napoli spelade hemmamatch mot Torino så var valet enkelt att förlänga vistelsen några dagar.

Det fanns därmed tid till att förälska sig i de charmerande (och fortfarande lite halvstökiga) små kullerstensgatorna i den gamla stadskärnan. Och precis som Rom behöver man ingen karta över staden med alla turistsevärdheter, man springer ändå på dessa i varje gathörn.

När det gäller dagen D, fotbollsmatchen mellan Napoli och Torino, så kryddades den med besök i fantastiska Pompei. Däremellan skulle jag även via modern teknik direktrapportera bandy för Ljusdals-Posten när Ljusdals Bandyklubb spelade en viktig kvalmatch mot Motala som kunde innebära en plats i nästa säsongs elitserie.

Exakt här dök en logistisk kullerbytta upp. Matchen mellan Ljusdal – Motala pågick mellan 19-21, medan matchen mellan Napoli – Torino startade 20:45. Insläppet till Stadio Diego Armando Maradona i Neapel öppnade redan 18:30, men… stängdes bara en kvart efter det att matchen börjat enligt min information.

Jag kunde därmed inte släntra in på arenan sedan bandymatchen var över och tvingades därför till det radikala beslutet att direktrapportera bandymatchen från läktaren. Rapporteringen fungerade lyckligtvis klockrent ända fram tills fotbollsmatchen startade då många av de 45,000 åskådarna var indragna i ett digitalt slagsmål. Direktsändningen av bandymatchen frös därmed till under ett par obehagliga minuter på läktaren.

Allt redde i alla fall ut sig och så gjorde det även på bandyplanen. Jag kommer förmodligen aldrig att glömma var jag satt någonstans när klassiska Ljusdals Bandyklubb återigen gick upp i elitserien. Jag satt på Stadio Diego Armando Maradona i Neapel. Jag tror dessutom att jag hade exakt samma känsla som Napolis supportrar när laget tog scudetton för första gången 1987…

Hostel Mancini, dock inte döpt efter en av mina favoritspelare Roberto Mancini, men väl anledningen till att jag valde detta utmärkta vandrarhem i centrala Neapel mycket nära järnvägsstationen.

Uppehållsrummet i Hostel Mancini är målat som en hyllning till Napoli av den finsk- och svenskspråkige ägaren till vandrarhemmet.

Neapel, en stad lätt att föräslska sig i om man bara ger den chansen.

”Torktumlare” på varje balkong i Neapel…

Sevärdheterna finns, precis som i Rom, överallt. Man behöver ingen karta att finna dessa. Bättre att bara strosa omkring och ramla på alla häftiga byggnadsverk.

Neapel, som en bal på slottet!

Neapel

Neapel

 

Neapel

Neapel

Enkelriktade gator..?

Diego ledde sitt Napoli till två titlar i italienska ligan 86/87 samt 89/90, och dessutom UEFA-cupen 88/89.

Curva A, visst låter det lite obehagligt..?

Dags för möte i Serie A mellan Napoli – Torino.

Hur det gick i elitseriekvalet i bandy? Kul att ni frågar!

Matchen mellan Ljusdal och Motala slutade 6-6 efter stor dramatik. Resultatet innebär därmed att… Ljusdal är tillbaka i elitserien, bandyns finrum!

---

Dagens soundtrack: Ulf Lundell – När jag kysser havet

OS-prologen mellan Panathinaikostadion i Aten till klassiska Olympia på halvön Peloponnesos är till ändå och nu väntar en cykelturné mellan Stadio Diego Armando Maradona i Neapel och Olympiastadion i Rom.

Men hur tar man sig till Neapel från halvön Peloponnesos? Under tidigare cykelresor har jag tagit färjan från grekiska hamnstaden Patras till antingen Bari eller Brindisi och därifrån cyklat från ”klacken” på den italienska stöveln västerut mot den italienska huvudstaden. Så var tanken även denna gång. Färja till Bari, men därefter tåg över till startpunkten Neapel.

Det blev emellertid aningen för stressigt i färjeläget Patras och för sent att hoppa på slagskeppet till Bari, Klas Ingessons gamla arbetsplats. Då fanns istället bara två alternativ kvar samma kväll: Färja till Ancona eller Venedig. Det senare alternativet innebar emellertid två nätter på skutan. Jag bestämde mig därför att välja Ancona, men.. hörde av någon konstig anledning mina läppar uttala ordet Venedig när jag stod framför biljettluckan.

Det blev alltså två nätter på Adriatiska havet istället för en övernattning. En båtresa som följdes av två korta sightseeingturer på cykel i tvillingstäderna Mestri/Venedig samt i Bologna under tågbytet. Vissa av de italienska tågen har vagnar helt dedikerade för cyklister och landet är därmed helt perfekt om man exempelvis vill göra landet från norr till söder med tåg och cykel.

Tåget gick alltså som tåget ända fram till Neapel och i kväll väntar fotboll på klassiska San Paolo (numera omdöpt till stadens hjälte Diego Armando Maradona). I morgon fortsätter cykelresan mot Olympiastadion i Rom. Häng med!

Kvällsjobb för Ljusdals-Posten på färjan som guppade omkring på Adriatiska havet. Liverapportering via modern teknik under elitseriekvalet mellan Ljusdal och Boltic. Hur skulle det gå? Jodå, efter några dramatiska minuter inledningsvis då sändningen ”frös” så fungerade sändningen klockrent. Ljusdal vann dessutom matchen. All inclusive!

Venedig, så liten yta, så många turister…

Stadio Renato Dall’Ara i Bologna.

Var Klas Ingesson brukade käka i Bologna? Tydligen på denna restaurang på Via Alfredo Testoni om informationen stämmer.

Bologna, Italien.

Bologna, Italien.

---

Dagens Soundtrack: Rolling Stones – She’s a Rainbow

Olympia, platsen där allt en gång startade 776 f.kr. En osannolikt förtjusande by och en av de fridfullaste platserna på vår planet. Jag har besökt platsen ett antal gånger, men kommer alltid tillbaka. När världen i övrigt är allt annat än fridfull så behöver man fylla på med en portion Olympia med jämna mellanrum.

Hur man tar sig dit? Det finns olika varianter eftersom den ligger på den västra planhalvan av halvön Peloponnesos. Själv är jag av den bestämda uppfattningen att man ska cykla dit, då får man även uppleva mer av Peloponnesos.

Vill man inte använda cykel så tar man sig dit antingen via tåg och buss från Aten. (Tåg Aten – Patras, buss Patras – Pyrgos och antingen buss eller lokaltåg från Pyrgos till Olympia.)

Kommer man från Italien så kommer man med färja från Venedig, Ancona, Bari eller Brindisi och anländer i hamnstaden Patras. Därifrån är det ca 3 km till busstationen i Patras. Bussresan till Pyrgos tar ungefär 2 timmar och därifrån är det ytterligare drygt 20 minuter med buss (eller om man väljer lokaltåget) till Olympia vars tåg- och busstation ligger mitt i den lilla byn.

Det är alltså enklare än vad man tror att ta sig till klassiska Olympia även fast det krävs ett par byten utmed vägen, men det är bara två välkomna stopp för att fylla på med gyros eller en kopp kaffe. Men.. självklart ska ni cykla dit istället!

Klassiska Olympia och dåtidens löparbanor, det vill säga tiden före kolstybb och tartan…

Löparbanorna i Olympia. Arenan användes även under OS 2004 då kulstötning genomfördes i Olympia.

Stenåldern har kommit till Grekland…

Stavhoppsställningen anno 776 f.kr..? Något för Mondo Duplantis att bita i..?

Platsen framför Heratemplet (The Temple of Hera) i Olympia där den olympisak elden tänds varje OS-år alltsedan 1936.

Runda stenar, rullstensås..?

Olympia liknar ingenting annat, en våt dröm för alla arkeologer!

Klassiska Olympia, Grekland

Olympia, Peloponnesos

Olympia, Peloponnesos

Olympia, Peloponnesos

Arkeologiska museet i Olympia

Arkeologiska museet i Olympia

Arkeologiska museet i Olympia

Arkeologiska museet i Olympia

Arkeologiska museet i Olympia

Arkeologiska museet i Olympia

Vad förste maratonsegraren Spyridon Louis vann när han sprintade in först på upploppet på Panathinaikostadion i Aten? Här har ni svaret!

Daniel Ståhl..?

För andra gången så valde jag att bo på Pension Posidon, ett prisvärt och utmärkt litet hotell mitt i centrum av Olympia vars ägare i sin ungdom faktiskt var en del av fackelstafetten från Olympia. Hans fackla ses på väggen ovanför honom.

Målgång i Olympia Marathon och då premieras man naturligtvis med en lagerkrans. Just nu är det uppehåll för tävlingen, men förhoppningsvis kommer den tillbaka på agendan i framtiden. Själv sprang jag tävlingen 2016 (bilderna).

Museum of the History of the Olympic Games of antiquity, Olympia. För en entrébiljett för 6 euro får man ett kinderegg av tre godbitar: Två museer samt klassiska Olympia.

Det är lätt att förlora sitt hjärta till Olympia. En som gjorde det bokstavlig talat var Baron Pierre de Coubertin, de moderna olympiska spelens grundare.

Baronens sista önskan var att få sitt hjärta begravt i Olympia och så blev naturligtvis fallet. Hans blodpump transporterades i denna box till den grekiska idyllen. Resten av hans kropp ligger för övrigt begravd i Lausanne i Schweiz där IOK har sitt högkvarter.

---

Langádhia, en av planeterns vackraste byar!

Dagens Soundtrack: Anita Hegerland – Mitt sommarlov 

Dagens etapp: Vytína – Olympia

Jag hann inte mer än rulla ut ur Vytina, en by på drygt 1000 meters höjd, förrän jag såg de snöklädda bergstopparna på distans. Bara några minuter senare skulle Vasaloppet köra igång och jag kunde därmed konstatera att det förmodligen var mer snö i Grekland än i Dalarna.

Det har varit småtuffa dagar i cykelsadeln på Peloponnesos, det har nämligen varit betydligt fler höjdkurvor än plusgrader. Väderförhållandena har däremot inte påverkat humöret eftersom det är en ynnest som borde beläggas med skatt att få cykla på den förtjusande grekiska halvön.

Peloponnesos har tusan allt, och då räknar jag även in den oförskämt goda maten som serveras på alla tavernor. Trampar man bort 2 kilo under en dag, så kommer det säkert dubbelt så många tillbaka. Mina protester har nämligen totalt misslyckats när jag har försökt att vifta bort kyparen när han dansar in med en ”efterrätt on the house”.  Grekisk föda är ju i snudd på lika delikat som Roberto Carlos legendariska frispark 1997 på Stade De Gerland i Lyon.

Under förmiddagen kom även solen och värmen tillbaka. Ett extra fint sällskap när det var dags att kasta sig nedför de smala branta vägarna byggda utmed bergsklippor.

Det är alldeles för lite bandy i denna löparpodd, men självklart blev det lite av den varan även på denna etapp. En halvtimme innan min liverapportering av matchen mellan Boltic och Ljusdal hittade jag en taverna lämplig för ändamålet att använda som bandystudio.

Eftersom jag inte hade haft tid att käka något innan eftermiddagsjobbet så beställde jag in, vad jag tror, x-tra allt på matsedeln, och fick in typ ett hel kubikmeter föda på bordet. Ett vinnande recept visade det sig dock eftersom Ljusdal körde över Boltic samtidigt som jag hade spagetti och en halv fårskock i tallriken.

Det kändes därmed betydligt lättare när jag efter att domaren blåst av matchen att rulla ner de återstående kilometrarna till klassiska Olympia. Platsen där allt började 776 f.kr. Nu återstår det bara att göra bandyn till en olympisk sport så har Baron Pierre de Cobertin fullbordat sin olympiska tanke…

Vytina i bakgrunden, och typ halva Himalaya… Det bor många höjdkurvor på Peloponnesos…

Sista lilla krönet som avslöjar att det är drygt 1100 meter upp i skyn och.. att det faktiskt strax väntar nedförsbacke.

Langádhia, en perfekt skapelse mitt bland molnen på Peloponnesos.

Pyrgos 77..? Fel, fel, fel… sist jag kollade i Ljusdals Bandyklubbs startelva så bars tröja nummer #77 av Tim Stjernström, och senast av Hugo Jonsson. Pyrgos får minsann välja ett eget tröjnummer!

Slingrande vägar utmed bergen mot etappmålet Olympia.

Foooooore!

Peloponnesos, den grekiska halvön som är som gjord för långfärdscykling. Fina vägar och inte minst, en otrolig geografi att susa igenom.

Strax utanför Olympia var det dags för eftemiddagsjobb i form av liverapportering från elitseriekvalet i bandy mellan Boltic och Ljusdal. Med hjälp av modern teknik går allt att lösa numera.

Dramatisk natur på Peloponnesos, mindre dramatiskt på Tingvalla isstadion i Karlstad. Gästande Ljusdal var ett nummer för stora.

Taggade bandyspelare från Hälsingland, och inte minst femtonåringen Hugo Jonsson som dräpte in sitt allra första mål för Ljusdals Bandyklubb på seniornivå. Framtiden ser ljus ut i Ljusdal!

Olympia, etappmålet och tillika slutmålet för cykelresan genom Grekland. Härnäst väntar Italien.

Platsen där de moderna olympiska spelens grundare Coubertin har sitt hjärta begravt i Olympia. Resten av kroppen ligger i Lausanne. Baronen spred ut sina grejer, vilken slarver!

Olympia, platsen där allt startade 776 f.kr.

Olympia, en av planetens mest fridfulla byar.

---

Dagens Soundtrack: The Clash – I Fought the Law

Dagens etapp: Argos – Vytína 

Alltsedan mitt första besök i Grekland har jag känt mig ganska avslappnad när det gäller landets trafikkultur. Eftersom jag med egna ögon såg hur bilister körde mot enkelriktat, dock i en försiktig hastighet och med en oskuldsfull gest som avslöjade att de bad om ursäkt för tilltaget, har jag fullständigt anammat detta synsätt. Men jag misstänker att tiderna har förändrats sedan mitt första besök med cykel i landet.

När jag under förmiddagen valde bort den slingriga byvägen upp genom bergen till förmån för en fin nyasfalterad motorväg med bred väggren var jag dessutom ganska säker att det var grönt ljus att vistas där. Det handlade dessutom om en relativt kort sträcka.

Nu vet jag bättre. Det hann inte gå mer än några kilometer förrän lagens väktare stannade och undrade varför jag trampade omkring på en motorväg, det vet väl alla att det är olagligt? Jag försökte artigt förklara att det inte, som brukligt är, fanns någon förbudsskylt vid uppfarten till motorvägen. Den förklaringen gick emellertid inte hem och jag fick visa upp mitt svenska pass och förklarat för mig att det minsann är höga böter för en sådan förseelse.

Situationen slutade med att de bestämda, men framförallt vänliga och omtänksamma, poliserna, tog mig under sina vingar och lastade upp cykeln i deras skåpbil och gav mig transport till den avfartsväg jag senare skulle svänga in på.

Ett handslag senare, och med en uppmaning om att vara försiktig och att aldrig göra om detta, befann jag mig därefter på en betydligt lämpligare väg för ändamålet och kunde fortsätta klättringen upp genom bergen på halvön Peloponnesos.

Vid mina tidigare cykelresor från Panathinaikostadion i Aten och vidare till Olympia på Peloponnesos har jag uteslutande begagnat mig av den vackra kustvägen på halvöns norra sida. En sträcka som är relativt lättcyklad och med inte alltför många höjdkurvor. Rutten jag valde denna gång från Poros via en sydligare rutt genom Peloponnesos bjuder däremot på en helt annan geografi. Det handlar om rejäla stigningar till nästan 1200 meters höjd. Men… hela tiden med vackra miljöer, dock inte riktigt på samma nivå som kustvägen mellan Korinth och Patras.

Hade jag tagit den normala vägen även denna gång så hade jag dessutom klarat mig undan förmaningar från den grekiska ordningsmakten…

---

Dagens soundtrack: Who Let The Dogs Out – Baha Men

Dag 3: Epidaurus – Argos, Grekland

Banankakor och höjdmetrar. Och fyrfota sällskap förstås. Det slår nämligen nästan aldrig fel att man får närkontakt med jyckar i Grekland.

Allt är sig därmed likt på den grekiska halvön Peloponnesos. Eller ska man säga ö numera? Sedan Korinthkanalen blev klar 1893 så rinner det numera vatten mellan Peloponnesos och det grekiska fastlandet. 

Hotellfrukosten (modell skaplig deluxe) han knappt starta sin resa nedför matsmältningssystemet förrän det var dags att ta sig an dagens kraftprov. En stigning från den östra sidan av den landremsa som skiljer Saroniska bukten från Argoliska viken, det långa näs som sticker ut på Peloponnesos.

En vertikal resa från havsnivå till 334 meter på alltför få kilometrar. Det låter kanske inte mycket, men har man bara hunnit värma upp smaklökar och käftparti i samband med morgonfrullen så är man inte den rappaste människan under den tidiga arlan.

Jag fick dessutom ett extrajobb i backarna eftersom jag fick sällskap av två jyckar på rymmen. Två jyckar som såg ganska utsvultna ut och tackade ja (på ren grekiska) till min inbjudan att äta av mina medhavda kakor med banansmak. En manöver som naturligtvis belönade sig direkt i form av evig kärlek, eller i detta fall sällskap i backarna.

Mina nya polare hade alltså inga som helst planer på att överge det ”mobila skafferi” på två hjul som framfördes av en tvåbening med ett främmande läte. Kanske de hade hört svenska någon gång tidigare, men aldrig uttalad med hälsingedialekt.

Av deras rörelsemönster att döma på den lyckligtvis ej så trafikerade vägen, tog jag för givet att de hade missat den där lektionen om trafikvett. Jag fick därmed stanna cykeln så fort jag hörde ett motorljud och vinka med nävarna för att göra bilisterna uppmärksamma på de två kakmonster som sprang kors och tvärs över vägen.

Det här är långt ifrån första gången jag har haft sällskap av jyckar på mina resor. Inte minst är det vanligt i Argentina. De tillfällen jag har campat i Argentina har jag nästan alltid varit omgiven av 5-6 hundar som även de har förstått att de där svenskarna alltid har ett överflöd av godsaker i ryggsäcken. Påföljande dagar har man därmed alltid tvingats trycka gasen i botten för att få lite ”egentid” på de sydamerikanska vägarna.

Vid ett tillfälle i Sydamerika var jag emellertid väldigt glad över sällskapet eftersom jag skulle cykla genom en ganska lång mörk tunnel genom Anderna, en smal cykelväg genom berget som skiljde Argentina från Chile.

Redan i sista argentinska byn, Las Cuevas, anslöt de två jyckarna utanför ett bageri (var annars?) och därefter var vi oskiljaktiga. Det blev därmed ett antal kilometer tillsammans, både genom tunneln och på den argentinska och chilenska sidan. En bit in i Chile var det emellertid slut på det roliga eftersom mina polare blev ”arresterade” av chilenska gränspolisen och skickade tillbaka till fäderneslandet. Jag misstänker att de saknade korrekta inresedokument för att semestra i Chile.

Den här gången behövdes emellertid ingen arrestering eftersom jyckarna fick sig en rejäl utskällning av två robusta vakthundar (lät som sabeltandade tigrar) nära toppen av den sista uppförsbacken. En utskällning som fick mina polare på andra tankar varvid de vände på tassarna och sprang i motsatt riktning.

Till skillnad mot dessa polare och jyckarna i Argentina så är hundarna i Grekland och Albanien i normala fall lite tveksamma till personer på cyklar, inte minst vallhundarna. De ska skydda sin fårskock och gör allt vad som krävs för att visa konstiga långfärdscyklister vem som bestämmer.

Varje gång jag får vallhundar i bakhasorna så har jag emellertid en taktik som så här långt har funkat till hundra procent. Jag kliver av cykeln och pratar svenska med mina ”stalkers”, en manöver som skapar stor förvirring. Sakta tar jag därefter cykeln och leder den bort från ”slagfältet” varvid jyckarna helt tappar intresset och istället går tillbaka till sin flock.

Dessutom brukar jag naturligtvis alltid ha godsaker i kameraväskan när jag cyklar genom områden på landsbygden med många fårskockar. Det kan ju hända att jag blir jagad av en döv vallhund som inte uppfattar min förvirrande hälsingedialekt…

Kosläpp, typ.

Tiryns, Nafplion, Grekland.

Argos, Peloponnesos.

Hotell på första parkett i Argos. Dock ett kakpaket fattigare…

---

Dagens soundtrack:  Hellsingland Underground – Bad, Mean, Yellow & Green

Dag 1: Panathinaikostadion – Pireus – Poros

Dag 2: Poros – Epidaurus

OS-turnén rullar vidare och nu har turen kommit till Europa.

Med start vid klassiska  Panathinaikostadion i Aten, väntar en cykeltur till OS-arenan Stade de France i Paris.

Rapporter från cykelsadeln leveras flera gånger i veckan här på Runner´s World Sweden. Häng med!

Jag har, om jag har räknat rätt, spenderat betydligt fler dagar de senaste 25 åren i den grekiska huvudstaden jämfört med den svenska. Aten har nämligen ofta varit startpunkten (eller avslutningen) på mina cykelresor. Det här var sjunde gången som jag stod framför Panathinaikostadion med en cykel, den klassiska arenan som byggdes för typ ett ljusår sedan, men som renoverades om till nuvarande skick i samband med de fösta moderna olympiska spelen 1896.

Det har även blivit några maratonbesök inne på den oförskämt vackra marmorarenan, men framförallt har jag alltså besökt arenan i sällskap med en cykel.

Första cykelturnén skedde 1998 då starten skedde  i Marathon och via den klassiska maratonrutten letade sig fram till marmorarenan i centrala Aten. Efter att ha tråcklat mig ut ur den grekiska huvudstaden gick resan därefter över Korintkanalen och ut på Peloponnesos innan det blev färja över till Italien och Centraleuropa. Resan avslutades så småningom med Stockholm Marathon.

Resan gav alltså tydligen mersmak och jag har allt sedan dess varit cyklande återfallsförbrytare i Aten. Det är dessutom väldigt lätt med logistiken att starta resan i staden. Bara man är ute i god tid och hittar en bra flygbiljett så är allt annat enkelt. Flygplatsen i Aten är en stor favorit och lättmanövrerad. Man packar upp cykeln på flygplatsen och rullar ut den cirka hundra meter och tar därefter hissen upp till metrostationen som är ändhållplatsen på linjen. Man köper en biljett till centrum av staden (9 euro i dagsläget) och hoppar på det nästintill tomma tåget.

Någonstans halvvägs på linjen drabbas man emellertid alltid av panik eftersom det kliver på vansinnigt mycket folk. Det är dock aldrig några problem att ta sig ut ur den överfulla vagnen när det är dags, grekerna släpper artigt fram cykelekipaget och sedan är det bara att checka in på ett vandrarhem för att förbereda avresan och få några timmars sömn. (Athens Backpackers har ett utmärkt läge vid Akropolis och är mycket prisvärt. Där serveras även en stadig frukost.)

Bästa sättet att ta sig ut ur Aten är att ta sig ner till Pireus (ca 9 km) och därifrån ta en färja ut ur staden. Jag har ofta tagit mig över till Salamis och cyklat igenom ön till dess västra färjeläge där man enkelt tar sig tillbaka till fastlandet. Därmed undviker man den tunga trafiken i Atens utkanter.

Den här gången valde jag emellertid en annan rutt för att korsa Peloponnesos: Snabbåt till vackra Poros och därefter en något sydligare kurs mot Olympia för att därefter vända norrut mot färjeläget i Patras.

Det här var mitt första besök i Poros, men eftersom det väntade kvällsarbete i form av liverapportering (!) av bandykval mellan Ljusdal och Vänersborg så fick besöket få mysiga tavernan ställas in. Det blev istället en gastkramande och svängig bandymatch som skulle rapporteras i Ljusdals-Postens nätupplaga. En match där gästande Vänersborg i matchens absolut sista sekund kvitterade hemmalagets ledning och fastställde slutresultatet till 7-7. Pust!

Om cykelresan till Paris bjuder på en geografi lika dramatisk som bandymatchen så blir den här turnén en tiopoängare!

Aten från ovan liksom cykeln, en ny polare som så här långt varit en angenäm bekantskap.

2004 års huvudarena för de olympiska spelen. Athens Olympic Sports Center Spyros Louis, arenan som är döpt efter den förste segraren i marathon… Fel, den förste marathonsegraren var faktiskt Charilaos Vasilakos som vann en av de grekiska kvaltävlingarna före OS. Spiridon Louis hade emellertid toppat formen bäst och plockade hem det första OS-guldet på sträckan.

Till vänster: Två syskon som i rakt nedstigande led är anhöriga till Charilaos Vasilakos som vann det första maratonloppet, det grekiska kvalet till OS. (Jag mötte syskonen i samband med Olympia Marathon 2016.) Till höger: Aten Marathon anno 2015. Ett av de absolut bästa arrangemangen i maratonkalendern som tål att upprepas varje år!

Okände soldatens grav i Aten, men…McKayla is Not Impressed!

Panathinaikostadion i Aten användes både under OS 1896 och 2004, men har en längre historia än så. Den fanns på plats redan 566 f.kr, men byggdes om till de första moderna olympiska spelen 1896.

Vid ett antal tillfällen har jag cyklat förbi Panathinaikostadion. Första gången skedde 1998 då jag startade i Marathon (bilden till vänster) och cyklade till Stockholm för att springa maraton. Bilden till höger är en liknande tripp fast 2008. Den resan gick från Aten – Stockholm Marathon, New York – Vancouver, Vancouver – San Diego, San Diego – Miami, Miami – New York, Lissabon – Aten Marathon. Resan avslutades alltså med 2010 års upplaga av Aten Marathon, den som skedde till minnet av 2500-årsjubileet av slaget vid Marathon 490 f.kr.

Till vänster: Målgång på cykelresan runt Europa och USA 2010. Till höger: OS-turnén som startades 2015 och avslutades med OS i Rio de Janeiro 2016.

Till vänster: OS-turnén 2016 som kryddades med Olympia Marathon. Till höger: Vinterturné mellan Aten – Italienska stöveln – Sicilien – Rom med löparkompisen Lars Jonsson från Ljusdal.

Det kan aldrig bli för många foton av Panathinaikostadion…

Akropolisklippan med Parthenon, Atens mest kända landmärke.

Vinst direkt för Olympiacos när jag gått med i deras läger. Vinst borta mot Panetolikos med 2-1. #forseliuseffekten

Ny resrutt denna gång genom Peloponnesos. Snabbfärja från Pireus till vackra Poros, en av de Saroniska öarna. Därifrån väntar en sydligare rutt genom Olympia på Peloponnesos.

Bandy + Grekland = Sant! Kvällen på vackra Poros tillbringades inte på en av alla härliga tavernor utmed vattnet. Det blev istället jobb för Ljusdals-Posten. Livechatt från kvalmatchen mellan Ljusdal och Vänersborg. Bandy har därmed visat att det är en internationell sport.

Poros, för god att kolsyras! Man når ön med hjälp av snabbfärja från hamnstaden Pireus på en timme och tio minuter. Priset är 34 Euro och det är avgångar 09:00 och 17:00 varje dag.

Peloponnesos = apelsiner och citroner.

Dramatiskt landskap runt Saroniska bukten i södra Grekland. Kustvägen var i själva verket avstängd pga vägarbete, men alternativet på en två mil lång omväg kändes mindre lockande. Jag lyckades parera grävmaskinerna galant och… alla stenar som har en tendens att rasa nedför den branta bergsväggen.

Saroniska bukten utmed Peloponnesos i Södra Grekland. Många höjdkurvor blir det…

Kort dagsetapp på motsvarande en maratonsträcka som avslutades i kuststaden Epidaurus. På bilden: Theatre at the Ancient City of Epidaurus.

Epidaurus, Peloponnesos.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Maraton, både till havs och på land. Silvertårar, glädje och massor av värme. Både från kvicksilvret och den som utsöndrades av alla som befann sig på OS i Rio de Janeiro 2016.

Det fanns givetvis även plumpar i arrangemanget, men så här åtta år senare så är det bara höjdpunkterna jag kommer ihåg från det första olympiska arrangemanget i Sydamerika.

Var man ska bo när man besöker Rio de Janeiro? Ipanema så klart, ingen tvekan. Den fashionabla stadsdelen i Rio de Janeiro sitter i söder ihop med Leblon och i den andra riktningen med Copacabana, den mest kända stadsdelen i Rio. Och den kanske allra livligaste. Ansedda Lonely Planet rankar till och med Praia de Ipanema som världens näst bästa strand.

Den naturliga gränsen mot Copacabana gör att Ipanema lever sitt eget liv eftersom en majoritet av alla turister väljer den mer namnkunniga stranden. Det känns därmed betydligt lugnare i Ipanema. Ungefär som Brooklyn i jämförelse med Manhattan om man drar en parallell till New York City.

Trots att förkarnevalen precis hade startat i Rio så hade jag inte förbokat något boende i staden. Det brukar alltid finnas sängplatser på något vandrarhem. När jag bokar boende i en storstad så är det vissa parametrar som är speciellt viktiga: Läget, priset, parkeringsmöjligheter för en cykel samt recensionerna. 

Jag använder oftast appen Hostelworld och bestämmer mig först via dess kartvy för var jag vill bo någonstans. Därefter drar jag ut en radio på några kvarter och går igenom alternativen. Finns det möjlighet att parkera en cykel på ett säkert sätt? Avslöjar bilderna från vandrarhemmet att det är fokus på party, eller går det att få sova på nätterna? Recensionerna är inte alltid att lita på eftersom många yngre partyturister naturligtvis ger boendet 10 poäng, men det går att åtminstone få en hint om vad det är för ställe. Om det kryllar av kackerlackor och om man kan finna ett par löständer i duschutrymmet, eller om städningen sköts pedantiskt. 

Endast ett kvarter från stranden Praia de Ipanema och ett kvarter från restaurangen där den berömda bossanovasången Garota de Ipanema blev till, hittade jag mitt boende. Jag begav mig därför dit för att kolla upp om det möjligtvis fanns plats både för både mig och mitt tvåhjuliga sällskap.

– Cyklar du? Ja men då bor du första natten gratis! Ägaren älskar cykling och erbjuder alla långfärdscyklister första natten kostnadsfritt.

Receptionisten på vandrarhemmet El Misti Hostel Ipanema gav mig dessutom en biljett till en välkomstdrink i baren i form av nationaldrinken Caipirinha. All inclusive tänkte jag och inkvarterade mig på boendet.

Några år tidigare bodde jag endast några kvarter därifrån under ett reseledaruppdrag med Springtime Travel i samband med Rio de Janeiro Marathon. En fantastisk resa med en väldigt kul grupp. Till skillnad mot undertecknad så hade dessa deltagare stenhård disciplin när de ställde sig på startlinjen. De såg nämligen även till att ta sig i mål trots att det regnade kraftigt den dagen. Själv kom jag endast 26 kilometer, det vill säga fram till vårt hotell vid Ipanema. Där föll jag offer för lockelsen av den enorma frukostbuffén på hotellet. Det blev därmed pannkaka av loppet, bokstavligt talat. Bland alla lockelser på frukostmenyn så fanns nämligen nygräddade pannkakor.

Nu var det alltså dags för återbesök i Rio och med hjälp av min cykel trampade jag först upp till Lagoa Rodrigo de Freitas, den lilla insjö där det roddes och paddlades under OS i Rio. Besöket vid denna sjö var väl framförallt mest ett alibi för att återigen sticka in näsan i fotbollsklubben Flamengos museum och fotografera statyn av Zico, världens bäste fotbollsspelare.

Flamengo, liksom trätobrodern Fluminense, spelar till vardags sina matcher på Maracanã (arenan är i själva verket döpt till Estádio Jornalista Mário Filho, men går i folkmun alltså under namnet Maracanã). Det var även där som invigningen och avslutningen hölls under olympiaden i Rio. En i allra högsta grad lämplig plats för att avsluta min cykeltur genom Sydamerika.

Via stränderna Leblon, Ipanema, Copacabana, Botafogo och Flamengo kommer jag till slut fram till denna arena vars publikrekord sägs vara i samband med en konsert av Frank Sinatra. Under den avgörande VM-matchen 1950 mellan Brasilien och Uruguay var det drygt 199,000 personer på arenan. För övrigt den första gången som arenan tystnade eftersom Uruguay snodde guldet framför näsan på hemmanationen. Men det har faktiskt hänt ytterligare en gång att arenan har blivit knäpptyst. Och eftersom jag befann mig på plats kan jag intyga detta.

Under OS i Rio spelades som bekant semifinalen där i damturneringen mellan Brasilien och Sverige inför cirka 80,000 åskådare. Förutom ett hundratal (?) svenska supportrar var det alltså en överväldigande majoritet brassar som hejade fram sitt lag. Men trots stor brasiliansk dominans så lyckades de svenska tjejerna som bekant förstöra den tilltänkta finalfesten för Marta & Co. när Lisa Dahlkvist iskallt lade in den avgörande straffen.

Brasilien fotbollslag hade fram tills detta OS aldrig mäktat med att vinna ett olympiskt guld, vare sig damer eller herrar. De skulle emellertid få ytterligare en chans att ändra på detta i samband med olympiadens allra sista dag. Det var då Neymar gjorde som Lisa Dahlkvist och stegade fram till straffpunkten för att sätta den avgörande straffen. Den gången var det däremot inte tyst på Maracanã…

Det fanns som sagt vissa mindre irritationsmoment under OS i Rio. Man fick exempelvis inte behålla korken på coca-colaflaskan om man skulle in och kika på handboll. Och hade man ett annat bankkort än Visa så gällde det att ha fulla fickorna med kontanter. Men… jag kommer aldrig glömma de olympiska spelen i Rio de Janeiro. Inte minst lättgängligheten. Ville man inte ta sig ut till OS-området där inomhussporterna höll hus, så kunde man bara knalla ner på Copacabana för att titta på exempelvis cykling, triathlon eller beachvolley. Eller martatonsimning. Och var man sugen på helt andra miljöer så spelades det golf eller paddlades kanot inte alltför långt ifrån centrala Rio.

Den fina metron i Rio gjorde det även enkelt att åka ut till Maracanã eller Estádio Olímpico João Havelange om man var sugen på fotboll eller friidrott. Med metro eller långpromenad kunde man även ta sig till Botafogo där det tävlades i maraton.

Jag var i för sig på plats i Rio under hela olympiaden, men förvånas ändå över hur mycket jag hann uppleva och se under dessa spel. Jag hoppas därför att Rio de Janeiro söker spelen på nytt. Sorry Stockholm, jag lägger min röst på Rio!

 

 

---