Emilia Brangefält – en livsgnista som slocknat

För en vecka sedan avslutade Emilia Brangefält sitt liv. Hon var redan vid 21 års ålder en av världens bästa traillöpare, med bland annat ett VM-brons. Nu lyfts frågan om bristfälligt stöd och bristande regelverk kring landslagslöpares fysiska och psykiska hälsa.

Emilia Brangefält sprudlade när hon berättade om sina överraskande framgångar och kärleken till löpningen. Hon var full av energi och med ett helt liv – som människa och som löpare – framför sig.

– Emilia var en otrolig idrottare men hon var en ännu mer fantastisk person. Hon förgyllde verkligen alla de ögonblick man spenderade med henne med sin nyfikenhet, påhittighet och skratt, berättar Johanna Gelfgren, som delade rum med Emilia under två världsmästerskap.

Som barn provade Emilia på alla möjliga idrotter, innan löpningen blev fokuset från 2019. Full av livslust började en 17-årings väg mot toppen. Till en början mest på bana och asfalt, med Västerås Friidrott på klubblinnet. Men det var som traillöpare hon blev ett namn på mångas läppar. Tävlingsdebuten skedde i Idre Fjällmaraton 2021.

Det första stora genombrottet kom en junidag 2022, då Emilia tog SM-guld i kort trail, nyss fyllda 20. Och när hon sedan pressade Ida Nilsson i Åre Fjällmaraton belönades hon med en plats i det svenska landslaget. 

VM-brons i sitt första VM

Det av pandemin framflyttade VM i Thailand var det första kombinerade världsmästerskapet i trail- och bergslöpning. Ett framgångsrikt landslag som leddes av Kerstin Rosenqvist.

– Jag har svårt att ta in det. Emilia var en fantastisk människa med hela livet framför sig. Hon har gjort stort intryck på mig, både med sin personlighet och sina idrottsliga prestationer. Hon var spontan och rolig och jag är så glad att jag hann få uppleva två fina resor med henne, säger Kerstin Rosenqvist.

Bilderna har etsat sig fast i minnet hos många. Efter 38 kilometers löpning med över 2 300 höjdmeter i de thailändska bergen sprang Emilia Brangefält med ett stort leende och en ännu större svensk flagga över axlarna i mål som VM-trea – yngst i hela startfältet – i sin första trailtävling utomlands. En världsstjärna hade presenterat sig.

Som uppladdning inför det andra världsmästerskapet, som gick redan i juni 2023 i Innsbruck, gjorde hon sitt livs längsta lopp, 48 km över vulkanaskan på kanarieön La Palma, i det prestigefyllda loppet Transvulcania. Andraplatsen där gav vatten på kvarnen inför VM en månad senare.

Konkurrensen i österrikiska Innsbruck var benhård. Och Emilia var forfarande yngst. I det perspektivet var femteplatsen en ännu starkare prestation än VM-bronset. Världsklass.

En människa som gjorde intryck

Men det var givetvis människan Emilia som gjorde djupast avtryck. Rumskompisen Johanna Gelfgren igen:

– Jag skulle säga att vi klickade direkt. Vi kom varandra nära som man gör när man bor med någon och jag fick väldiga storasysterkänslor för henne. Mellan mästerskapen har vi hållit kontakten och jag har tyckt det varit väldigt jobbigt nu under perioden när Emilia inte mått så bra. Bara gått och hoppats på att det snart skulle vända för henne. Jag har trott att det mest varit kroppsligt men förstår nu att det var så mycket värre än jag kunnat ana, säger Johanna.

Karl Avedal var med som ledare i Innsbruck och tog över som landslagsledare efter VM. Han har följt Emilia sedan innan hon blev elitlöpare och har en son som är nästan precis lika gammal.

– Jag och kompisarna i trail-landslaget minns henne som den glada, väldigt omtyckta tjej som hon var, full av energi. Hennes personlighet lyfte hela laget. Det känns helt overkligt att hon faktiskt är borta, som en mardröm som vi inte vaknar ur, säger Karl Avedal.

Mardrömmen började efter VM

Det var efter VM som Emilias mardröm började. En dryg månad efter loppet stängde kroppen av. Hjärtfrekvensen var som på ett träningspass, bara hon ställde sig upp. Ett 20-tal besök på sjukhus visade inga värden som var fel. Livsgnistan började falna.

Hon avslutade sitt inlägg på Instagram med orden: “Maybe one day I will be back. Or I won’t. I hope my body can recover from this 🙏🏼💔”. Det var den 4:e november. Den 12:e november sökte hon upp den psykiatriska vården. Den 13:e tog hon sitt liv.

Emilias bror Adam Brangefält skriver i ett starkt inlägg på Instagram, med rubriken “Att förlora en syster”:

“Ni som känner min syster vet att hon är otroligt ambitiös, envis, glad och framför allt stark. Men stark behöver också hjälp. Den 12 nov 2023 stack du ut din hand till den psykiatriska vården. En hand för att en dag kanske bli bättre. En hand för att en dag återvända till din sport. En hand om att en dag finna lycka. Men det var ingen som tog din hand. Istället fick du skriva ut dig själv på grund av bristen av personal och åka hem. Åka hem med en tom hand full av ångest, oro och jobbiga tankar.”

– Nyheten var ett fruktansvärt chockbesked för mig personligen. Jag har pratat med många löpare och andra i hennes närhet och alla har samma upplevelse, sorgen och saknaden delas av hela Löparsverige, berättar Karl Avedal.

Eller som Maratonlabbets poddare Johan Forsstedt sammanfattar det på Emilias minnessida: “Det gör ont i många nu.” 

Krav på bättre hälsoarbete

Men mitt i detta djupaste av mörker väcks det också nytt liv i diskussionen om hur riskerna kan förebyggas, så att inte andra hamnar i liknande situationer. 

– Många har samlats i efterdyningarna och börjat prata om hur vi kan arbeta mer med hälsa och välmående för att se till att något liknande inte kan inträffa igen, berättar Karl Avedal.

En av Emilias förebilder i traillandslaget, Emelie Forsberg, har tillsammans med sina traillöpar- och skidalpinistkollegor Freya Orban (som är doktorand i nutritionsmedicin) och Andreas Lundblad (som också är tränare), skrivit ett brev angående bristande support och hälsokontroller i landslaget.

Brevet börjar så här: “Denna veckan har vi förlorat en ung talang inom svensk traillöpning. Hon var mer än en duktig och lovande atlet. Hon hade ett helt liv framför sig. Men på grund av bristande stöd och ett icke existerande regelverk finns hon inte med oss längre.”

Författarna till brevet vill att det liksom inom längdskidåkningen införs hälsokrav för att få tävla i landslaget och att ett stort hälsoteam ska finnas som stöd för idrottare som brottas med ätstörningar, relativ energibrist (RED-S) eller psykisk ohälsa. Inte bara för dem som är med i landslaget.

Medvetenheten om de här problemen har ökat snabbare än hjälpresurserna att bemöta dem, skriver Emelie, Freya och Andreas. 

Och även om de ekonomiska resurserna är begränsade kan det skapas nätverk.

– Friidrottsförbundet måste kunna ha ett samarbete med idrottspsykologer, det finns väl redan? Det måste finns något stöd att få, säger Johanna Gelfgren.

Viktigast av allt är förstås att vi alla behöver tänka till kring hur vi stöttar varandra och att människovärde inte kopplas till prestation. Adam Brangefält avslutar sitt inlägg med följande ord: “Dela och sprid gärna detta inlägg, så fler familjer kan fortsätta KRAMAS.❤️‍🩹”

Minnet av Emilia Brangefält kommer leva länge, med både smärta och sorg. Men det blir också en väckarklocka, där Emilias minne kan hedras genom hälsofrämjande och hälsostödjande insatser. Vi kan alla bidra till en kultur där människa och hälsa blir viktigare än prestationen. Där inget annat människoliv ska behöva förspillas.

På Emilias minnessida kan man skriva minnesord eller ge en gåva till Suicide Zero, en organisation som arbetar för att minska självmorden.

Behöver du eller någon du känner hjälp?
Brottas du med självmordstankar eller mår du eller någon du känner dåligt fysiskt eller psykiskt?
På https://mind.se/hitta-ratt-kontakt/jourer-och-linjer-om-du-behover-prata/ finns en lista med organisationer som finns för att hjälpa.
Är läget akut, ring 112 eller närmaste psykiatri- eller akutmottagning. Kontaktuppgifter finns hos 1177.

---