För en sjuttonåring som aldrig varit utanför Nordeuropa var annonsen i Springtime (tidningen som senare blev Runner’s World Sweden) minst sagt lockande. Vajande palmer och en temperatur som var exakt likadan som den i Hälsingland på nyårsaftonen, fast med den marginella skillnaden att det var ett plus istället för minus framför siffran 30.

Namnet på loppet lät också spännande, Sylvesterloppet. Året var 1984 men tiden var inte riktigt mogen än, och framförallt inte bankkontot. Studiebidraget på den tiden täckte knappt ens tågresan till Arlanda.

Det skulle dröja ytterligare tio år innan drömmen blev verklighet, det vill säga samma år som brassarna tog VM-guld på straffsparkar mot Italien, men även det år som nationalidolen Ayrton Senna omkom under San Marino Grand Prix på Imolabanan.

Mitt första möte med det klassiska Sylvesterloppet skedde alltså 1994 och alltsedan dess har det blivit ytterligare 13 nyårsbesök i São Paulo, inklusive den där gången loppet var utsålt och det istället blev läktarplats. Inte illa det heller, stämningen är helgalen på paradgatan Avenida Paulista.

Mitt senaste nyårsbesök i São Paulo var i samband med 90-årsjubileet av tävlingen 2014 och det har naturligtvis hunnit flyta enorma mängder vatten under broarna sedan dess, men i grund och botten är det ändå samma tävling som tidigare. Då som nu är det klassiska Sylvesterloppet först och främst en enorm fest för att gå in i det nya året med bästa möjliga samvete.

Och naturligtvis vill alla löpare på startlinjen njuta så länge det går innan de tar klivet in i nästa kalenderblad, en anledning till att det här mer påminner om ett karnevalståg än en OS-final på hundratio meter häck.

Utstyrslarna är av det unika slaget och det finns ingen övre gräns för kreativiteten. The sky is the limit. Men precis som 1994 är det fortfarande vanligt med löpare som hedrar Ayrton Senna med att springa i overall och hjälm med nedfällt visir. Brassarna glömmer aldrig vad som hände den där dagen på Imolabanan.

Femton kilometer kanske inte känns sådär avskräckande, men då ska läggas till ett tropiskt väder och en kuperad bana. Och trots att banprofilen visar en skön nedförsbacke under den första tredjedelen av loppet så kan även det avsnittet upplevas jobbigt om man inte är van vid att hantera höjdkurvor.

Den här tuffa backen får man senare tillbaka i loppet, fast då uppför i form av den sugande och mycket jobbiga Avenida Brigadeiro Luís Antônio. En sträcka som många brasilianska föräldrar antagligen skrämmer sina barn med om de inte har varit snälla.

Hur man vet när Avenida Brigadeiro Luís Antônio uppenbarar sig? Man hör det. Det finns nämligen alltid en klick i publiken som roar sig med (precis som vid Västerbron under Stockholm Marathon) att skandera ”Brigadeiro” när löparna viker in på den ökända gatan.

Många väljer att promenera hela Brigadeiro. Eller hela banan, vilket också går alldeles utmärkt. Man har tre timmar på sig att fullfölja loppet innan det är dags för arrangören att plocka ihop målskynket för att ge plats åt det som på kvällen ska bli ett av Brasiliens allra största nyårsfiranden. Även det hålls på Avenida Paulista med en scenshow långt in på natten.

Men först ska naturligtvis alla löpare ges chansen att korsa mållinjen i loppet. En efterlängtad plats som möter löparna efter ett kort upplopp på São Paulos paradgata. Många är utpumpade när de välförtjänt tar emot sina medaljer, men det brukar snart gå över. Redan nästa år brukar de stå där på startlinjen igen.

Den bästa egenskapen hos en löpare är nämligen inte starka ben och stora lungor. Det finns en kvalitet som är än bättre: Dåligt minne…

Nästa år är det 100-årsjubileum av tävlingen. Ses vi där..?

---