Dagens soundtrack: The Bangles – Walk Like an Egyptian
Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM
Straffrunda 21: Cairo International Stadium, Egypten
Kairo, biltutans förlovade land, en stad som ger bestående hörselskador knappt ens innan man hittat ut från flygplatsen. Även om det inte finns några andra fordon i närheten så ska det tutas, så är det bara. Lyckligtvis har de ännu ej fått för sig att sätta signalhorn på brödrostarna, då skulle även egyptiska frukostbuffén låta som en trafikstockning på Essingeleden.
Precis som guideböckerna säger så går det ändå förvånansvärt snabbt att vänja sig vid alla som rent mekaniskt juckar med sina signalhorn utan minsta anledning. Chocken släpper förhållandevis ganska snabbt och det tar knappt mer än 24 timmar innan man kan hantera kaoset och decibelnivån. Dessutom finns det alltid en räddaren i nöden i Kairo: Metron.
Man behöver alltså gå under jorden med jämna mellanrum i den egyptiska huvudstaden för att hämta andan. Till skillnad från miljön ovan jord är t-banan dessutom välputsad och modern. Jag blev näst intill förälskad i metron under mitt besök i staden och hade jag lidit av objektofiliså hade jag förmodligen ingått partnerskap med detta genialiska transportmedel. Kairos undre värld är en oas för alla sinnen, inte minst hörseln.
Med pyramiderna bara runt hörnet, typ en halvtimmes taxiresa från centrum, så är man ändå förvånansvärt snabb med att förlåta den nordafrikanska metropolens alla tillkortakommanden. Strukturen runt området på Gizaplatån är dessutom otroligt välordnad och framförallt på en behaglig decibelnivå. Inga bilar, bara kameler.
Mitt besök i Egypten tajmades även in med sista omgången av den inhemska fotbollsligan. Och eftersom Kairolaget Zamalek hade allt i egna händer så var det inte en enda stol som gapade tom på Cairo International Stadium där det ryms 75,000 åskådare. Där fanns också, som det kändes, ungefär lika många poliser.
Min runda runt den väldiga fotbollsarenan innebar därmed att man fick vara försiktig med kameran. Lagens väktare i den här delen av världen uppskattar sällan att vara huvudpersoner på TikTok. Det gick inte att tuta i dem någon bortförklaring.
Pyrmaiderna på Gizaplatån, för goda för att kolsyras!CheopspyramidenChefrenpyramiden, en av de tre pyramiderna på Gizaplatån.Sfinxen kompletterar den mäktiga tavlan.Det går skyttelbussar oavbrutet inne på området som stannar till på olika utvalda utsiktspunkter. Men det går alldeles utmärkt att även promenera sträckan från första utsiktspunkten till Sfinxen, en sträcka på endast ett par kilometer.ÖkenskeppÄr det Nilen som är världens längsta flod, eller är det Amazonas? Det finns olika bud.Al-Azhar-moskén, KairoCairo International Stadium, fotbollsarena med plats för 75,000 åskådare!Trots all kaos så finns det ändå en speciell dragningskraft med den egyptiska huvudstaden.
Planeringen har genast blivit mycket svårare när man har Europa som spelplan. I Centralasien fanns det ett tydligt A och B på resan eftersom de nyligen besökta Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan är omgivna av länder man inte sprintar igenom landvägen hur som helst. I Europa känns möjligheterna däremot oändliga och det blir därmed betydligt svårare att ta ut kompassriktningen för varje ny hållplats på resan.
Från Budapest gick resan till Karpaternas kronjuvel Brașov enbart för att jag lät ChatGPT avgöra beslutet. Men det kunde lika gärna ha blivit återbesök i Belgrad eller Zagreb. Nu blev det alltså Karpaterna och därifrån var naturligtvis den rumänska huvudstaden ett måste eftersom alla vägar leder till Bukarest i den här delen av Östeuropa.
Från Bukarest hade jag precis bestämt mig för att ta en nattkärra till Egypten när jag av en tillfällighet insåg att den rumänske nationalidolen Gheorghe Hagi har en fotbollsplan (och akademi) uppkallad efter sig i kuststaden Constanța vid Svarta havet. Det blev därmed en tågresa österut på kartan.
Eftersom Svarta havet denna helg även inkluderade svarta regnmoln, så blev det däremot bara en morgonjogg runt det som tidigare var Stadionul Gheorghe Hagi. En fotbollsarena som revs för tre år sedan och som snart ska ge plats för en ny modern arena.
Regnet påskyndade avgången från staden och nu var det återigen dags att ta ett beslut. Vart? Bulgarernas svar på Constanța heter Varna och är enligt mina ögon betydligt charmigare. Jag sprang maraton där för några år sedan och hade därmed inte svårt att övertala mig själv att åka tillbaka. Men trots den korta sträckan på ungefär 15 mil, så var det långt ifrån superlätt med logistiken. Det fungerade helt enkelt inte och istället blev det en maratonresa till den grekiska tvåan Thessaloniki. En transport som krävde bussbyte i Bukarest och en längre paus i den bulgariska huvudstaden Sofia.
En kvart före midnatt var bussen framme på den ogästvänliga stationen Autogara Militari i Bukarest och här väntade en nästan två timmar lång paus i avvaktan på den buss som skulle föra mig söderut mot värmen. Ett break som utvecklades till ett intressant maratonmöte i samma stund som en ungrare frågade mig om jag möjligtvis kände till någon plats som hade dygnet-runt-öppet i närheten i den svala natten. Han och hans flickvän hade nämligen precis sprungit Varna Marathon och var nu på väg hem till sin hemstad i södra Ungern, men det innebar en väntan på en anslutningsbuss som inte skulle komma förrän fyra på morgonkulan.
Maratonlöpare är lyckligtvis ett tålmodigt folk och mestadels förbaskat trevliga. Den trista väntan på anslutningsbussen utvecklades därmed till ett maratonsnack där åtminstone 45 minuter försvann i tröskelfart när vi skulle diskutera olika tävlingar och länder. Något jag inte alls hade väntat mig när jag klev ur bussen på Autogara Militari, en av planetens allra tråkigaste busstationer.
Medelhavet slog, återigen, Svarta havet med hästlängder. Bokstavlig talat. Thessaloniki är ju hemmaplan för Alexander den store och ett av de mest ikoniska monumenten i staden är därför inte oväntat den makedonske konungen till häst.
En annan hyllning till honom är stadens maratonlopp, The Alexander the Great Marathon, som går mellan hans födelseplats Pella och Thessalonikis i april varje år. Vore det inte för att jag numera springer som en låghalt passgångare med fotvårtor så skulle jag gärna ta mig an denna mara, men i skrivande stund har jag endast tillräckligt med hästkrafter för 4.2 kilometer runt fotbollsarenor.
Instagram: straffrundan42
Constanța, rumänernas semesterfavorit. En stad som dagen till ära arrangerade en löpartävling.Constanța var en av romarrikets mest betydelsefulla hamnar vid Svarta havet.Maratonmöte mitt i natten på busstationen i Bukarest. Ett ungerskt par som jagar länder hade precis sprungit Varna Marathon i Bulgarien och var på väg hem till Ungern. Dock krävdes dock ett maratonstopp på drygt fem timmar i väntan på nästa buss för Janos Kis och Edit Kiss.Mellanlandning nummer tre på nattbussen till Grekland, denna gång i bulgariska huvudstaden Sofia. Totalt tog resan mellan Constanța och Thessaloniki drygt 17 timmar med buss.Thessaloniki, Greklands tvåa, en riktigt skön kustpärla som känns något mer avslappnad än den grekiska huvudstaden.Alexander den store är hur stor som helst i Makedonien. Och naturligtvis har han även ett maratonlopp uppkallat efter sig.Strandpromenaden i Thessaloniki, en härlig miljö för löpning och sightseeing.Kaftanzoglio Stadium i Thessaloniki, en multiarena där bland andra Usain Bolt har visat att han var skapligt snabb på 200 meter.Kaftanzoglio Stadium är även hemmaplan för det numera uppflyttade grekiska superligalaget Iraklis.Nästa år vankas ett skapligt derby på Kaftanzoglio Stadium när grannen PAOK kommer på besök. Deras arena, Toumba Stadium, ligger bara en kilometer därifrån.Toumba Stadium, PAOK:s hemmahamn.PAOK, svart och vitt. Grekiska superligan spelades klart i helgen och det slutade med en tredjeplats för Thessalonikis stolthet.Utsikt från min rooftop på vandrarhemmet Zeus is Loose Hostel i Thessaloniki.
Straffrunda 18: Stadionul Gheorghe Hagi, Constanța, Rumänien
Järnvägar. Det som skulle bli en avkopplande väntan på nattåget mellan Budapest och Brașov, den rumänska skönheten som ligger sådär förföriskt insprängd i bergskedjan Karpaterna, blev allt annat än en bal på slottet.
När tågen med avgång både före och efter min nattkärra allteftersom blev tilldelade avgångsspår så hände absolut inget med nattåget mot Rumänien. Däremot lyste ett obegripligt meddelande på ungerska i rött på displayen. Röd färg är sällan bra i något sammanhang, inte minst på fotbollsplanen.
Ungerskan är, precis som avlägsna släktingen finskan, en fullständig orgie av obegripliga bokstäver som är mer eller mindre omöjliga att förstå för någon som är född utanför denna språkfamilj. Vad var det för meddelande?
En kvart innan avgång fick jag förklaringen. Någon form av incident hade inträffat med vårt tåg, något som effektivt kom att fälla krokben för mina drömmar om att avnjuta en god middag och sedan vakna upp utvilad i min liggvagn i Karpaterna.
Med facit i hand var jag därmed långt ifrån utvilad när jag vrålhungrig klev ut på perrongen i Brașov. Det hade varit en minst sagt aktiv natt med fem byten till lokaltåg, regionaltåg och bussar ända fram till den ungerska gränsen. Där vi fick snällt vänta på ett rumänskt tåg vars sittplatser kändes som rena minfältet för röven. Googla ordet obekvämt och det kommer fram minst fyra miljarder foton på IC-tåget genom Rumänien, och antagligen även i kombination med foton på hemorrojder.
Budapest är annars en logistiskt våt dröm när det gäller kollektivtrafiken, inte minst när det gäller att ta sig från flygplatsen. Flygplatsbussarna avgår på löpande band för billig penning och lämnar av passagerarna på strategiska ställen i centrala delar av den ungerska huvudstaden. De fotbollssupportrar som tar sig hit i slutet av maj för att titta på finalen av Champions League mellan Arsenal och PSG behöver därmed inte fundera på logistiken, de kan koncentrera sig på matchen på väldiga Puskás Aréna.
Ett lag som har vunnit denna statusfyllda turnering, eller rättare sagt det som då hette Europacupen, var Steaua Bukarest. På sin väg mot finalen 1986 så behövde rumänerna bara slå ut dessa fyra lag i dubbelmöten: Vejle (Danmark), Budapest Honvéd, Kuusysi (Finland) och Anderlecht. Ingen direkt avskräckande resa alltså.
Steaua Bukarest slog därefter Barcelona i finalen (borde ha varit IFK Göteborg!) på straffar efter att ha inlett med två straffmissar. Men eftersom Barca bestämde sig för att sumpa sina fyra första så spelade det ingen roll i sammanhanget.
Champions League i all ära, men nog var det väl ändå roligare på den här tiden. Och lite mer oförutsägbart.
Instagram: straffrundan42
Puskás Aréna i Budapest, en högaktuell byggnad eftersom den ska vara värd för finalen av årets Champions League.Ungerska parlamentet, en av planetens allra vackraste byggnader. Nu ännu vackrare sedan förre premiärministern nyligen tvingades städa ur sitt kontor.Donau, ett vattendrag som är ständigt närvarande i den ungerska huvudstaden.Puskás Aréna ska få besök av Arsenal och PSG när CL-finalen spelas här den 30 maj. Båda lagen har chansen att ta hem en dubbel med både ligaseger och CL-seger.Det fejas för fullt i Puskás Aréna och stadion är därmed stängd för besökare fram till CL-finalen. Däremot kan besökare istället hälsa på i Puskás Múzeum.Puskás Múzeum, BudapestBudapest-Keleti, klassisk järnvägsstation i Budapest. En vacker skapelse som har fått besök av många tågluffare genom åren.En tågresa mellan Budapest och Brașov bjuder på ögonerotik med sköna vyer över bergskedjan Karpaterna.Vad Brașov får för betyg av ChatGPT? 8,5! Brașov är en mysig guldklimp mitt bland Karpaterna som är absolut värt ett besök.Arena Națională, Bukarest. Den rumänska nationalarenan i fotboll.Stadionul Steaua, Bukarest. Hemmaplan för Steaua Bukarest som vann Europacupen 1986.Gheorghe Hagi, en av alla hjältar som har spelat för Steaua Bukarest. Och landslaget. Gheorghe Hagi är en av ägarna till den rumänska fotbollsklubben Farul Constanța, men numera på en lägre nivå eftersom han även är rumänsk landslagstränare.Constanta, det rumänska semesterparadiset vid Svarta havet. Den här dagen är det emellertid löpare som har monopol på stranden eftersom det står löpartäving på agendan.
Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM
Straffrunda 11: Beşiktaş Stadyumu (Tüpraş Stadyumu), Istanbul, Turkiet
Straffrunda 12: Fenerbahçe Şükrü Saracoğlu Stadyumu, Istanbul, Turkiet
Straffrundan 13: New Ankara Stadium (19 Mayis stadium), Ankara, Turkiet
Potter för i h-lvete, varför ringde du aldrig? Med min känsliga högerdojja och rutin så kunde vi ha gått hela vägen i fotbolls-VM. Nu är jag sur, istället för att som brukligt gnugga alla VM-matcher kommer jag eventuellt att bojkotta spektaklet och istället kika på gamla repriser av Landet runt. Så får det bli.
Å andra sidan kanske Potter även efterlyser viss talang bland spelarna. Jag tvivlar själv på att jag numera klarar av mer än tre tillslag innan bolluslingen tar mark. Jag håller mig istället till gåfotboll på somrarna, där får kulan enligt reglerna aldrig vara i luften.
Under tre intensiva dagar i Turkiet, Istanbul respektive huvudstaden Ankara, hann jag ta en runda runt arenorna tillhörande Beşiktaş och Fenerbahçe. Det förra laget håller till på en arena centralt belägen mitt i staden och nära vattnet, medan Fenerbahçe håller till på den asiatiska sidan precis bredvid den stora järnvägsstationen.
Tittar man bara på arenorna så är det alltså klar poängseger för Beşiktaş, men man måste ju även väga in tröjorna innan man väljer ut sitt favoritlag. Det var så jag började heja på Arsenal i mitten av sjuttiotalet när Tipsextra gjorde sitt intåg i de svenska folkhemmen. På svartvita tv-apparater matades man med lag som spelade 0-0 eller 1-0 på leriga planer i, som det såg ut att vara under dåvarande tv-teknologi, vita tröjor. I bästa fall något grådaskiga tröjor efter all närkontakt med lervällingen.
Arsenal var ett undantag. Även ur svartvit synvinkel stack laget ut, man visste att de hade coola tröjor. Kärleken har hållit i sig och i år vinner vi en dubbel och får fylla på troféskåpet.
Beşiktaş lirar i svartvita tröjor liknande Newcastle. Inget man går igång på och vill dra ut på ett raveparty några dygn. Här vinner Fenerbahçe på teknisk knockout med sina blågula tröjor. Jag har hittat mitt nya favoritlag. Man ska emellertid ge viss cred till Beşiktaş som med jämna mellanrum lyckas dra till sig stormatcher till sin hemmaborg. Om precis en vecka avgörs där finalen i Euro League.
Avslutningsvis, New Ankara Stadium i, just det, huvudstaden Ankara. En arena som tidigare gick under namnet 19 Mayis stadium (viktigt datum i den turkiska historien) och som är/var planerad att stå klar under 2026. En arena som borde vara en självklar favorit hos alla långdistansare. Hemmafansen döpte nämligen en av läktarsektionerna på den gamla arenan till “maraton”. Bara en sån sak.
Centralasien har varit rena orgien av smidighet när det gäller gränsövergångar och i princip har gränsbevakarna nästan aldrig särat på läpparna förutom när de har levererat uppmaningen ”ta av dig glasögonen”. Stämplarna har därmed skyfflats in i passet i nästan samma hastighet som Sabastian Sawe springer maraton.
Även Tadzjikistan såg mycket lovande ut. En snabb googling på landet avslöjade att gränsövergången mellan Uzbekistan och Tadzjikistan till och med var den allra smidigaste av samtliga stan-länder.
Det som däremot talade till landets nackdel var bristen på bussar/tåg med ”riktiga tidtabeller” mellan Samarkand och Tadzjikistans huvudstad Dushanbe. Alltför många om och men är inte bra för min hjärtfrekvens, jag vill veta när bussjäveln går, basta.
Min nye polare ChatGPT avslöjade att det fanns några alternativ för att ta sig från Samarkand till Dushanbe. Det mest ekonomiska var att ta en delad taxi till gränsen, promenera mellan gränskontrollerna och på nytt ta en delad taxi till den närmast större staden Pendzjiikent. Därifrån var det tydligen lätt att hitta små minibussar ”marshrutkas” till huvudstaden Dushanbe. Pust, stön, flämt.
Det fick bli en annan lösning. Eftersom mitt vandrarhem även arrangerar dagsutflykter till Tadzjikistan ordnade jag istället en transport med denna grupp direkt till Pendzjiikent. Ett dyrare alternativ, men med facit i hand åtminstone två ”om och när” mindre.
Det mitt Internetverktyg däremot inte hade tagit i beaktning var att avresedagen visade sig vara en speciell helgdag, något som tydligen hade fått fart på restarmen på typ halva Centralasiens befolkning.
Det förväntade blixtbesöket vid gränsen utvecklades därmed till en nästan tre timmar lång pina i stekande sol innan alla stämplar hade landat rätt i passet.
Den enorma förseningen innebar att jag inte anlände förrän tidig eftermiddag i Pendzjiikent och att alla ”marshrutkas” redan hade dragit iväg upp genom det dramatiska landskapet. Det återstod därmed att deala till sig en taxi bland alla vänliga, men tuffa centertankar/taxichaufförer.
Efter att gått i klinch med alla representanter från stadens taxinäring (hade det skett på en fotbollsplan hade det röda kortet kommit fram), satt jag till slut i en bekväm taxibil och kunde därefter avnjuta det formidabla landskapet under den fyra timmar långa resan till Tadzjikistans huvudstad. En resa som trots alla hårnålskurvor och en högsta passage på 2720 meter, flöt på alldeles utmärkt förutom ett och annat stopp för att ge fri passage för alla fårskockar som delade samma rutt.
Precis som Tadzjikistan i övrigt så visade sig Dushanbe vara en riktig höjdare, kanske till och med den allra största överraskningen under resan så här långt. Ett intryck som förhöjdes av att stadens nya och gamla nationalarenor i fotboll, Pamirstadion och Dushanbe Arena, punktmarkeras av både vatten och höga berg.
Tadzjikistan har, till skillnad från grannen Uzbekistan, ännu aldrig kvalificerat sig för ett fotbolls-VM, men tiden talar för landet. Och med tanke på landets skönhet borde de till och med få ett wild card direkt till kvartsfinal.
Instagram: straffrundan42
Fannbergen är en utmaning för bilisterna på vägen mellan Samarkand och Dushanbe. Högsta partiet på vägen ligger på 2720 meter.Den fyra timmar långa taxiresan genom Tadzjikistan kostade 15 dollar (20 med dricks), men borde i själva verket kostat åtminstone det tiodubbla med tanke på att det var betydligt mer en sightseeing än transport.Hundratals får med tillhörande vallhundar använder också vägen genom Fannbergen. Vid åtminstone fem tillfällen fick vi dämpa farten för att inte orsaka lammkotletter.Superlativen tog dessvärre redan slut under den första timmen av resan genom Tadzjikistan. Fortsättningen av resan skulle bli än mer dramatisk.Tadzjikistan, resans allra största överraskning.Tadzjikistan har, till skilland från grannen Uzbekistan, aldrig kvalat in till slutspelet i fotbolls-VM. Är det dags nästa gång..?Tadzjikistans nybyggda parlament i huvudstaden Dushanbe.Tadzjikistans huvudstad är en orgie av skönhet.Bron över floden Dusjanbinka i den tadzjikiska huvudstaden.Dushanbe, Tadzjikistans huvudstad.Parlamentsbyggnaden bekostades av det stora grannlandet i öster och stod klart 2024.Pamirstadion, den gamla nationalarenan i fotboll som snart får ge vika för den nybyggda Dushanbe Arena. På den här arenan spelade även Afghanistan VM-kval 2022 eftersom det då inte var läge att kasta inkast och slå hörnor i Kabul.Pamirstadion timmen innan seriematch på arenan.Dushanbe från ovan.
Det var en reseledarkollega på Springtime som berättade att ChatGPT numera var en naturlig del av hennes vardag och att hon till och med kunde ha något som påminde om filosofiska diskussioner med nämnda verktyg.
Det var hon som till slut fick mig att sänka garden och släppa in ChatGPT i mitt liv på allvar, något som inträffade typ ett par dagar innan denna resa. Och med facit i hand har verktyget gjort livet så mycket lättare när man exempelvis ska försöka parera udda gränskontroller och hitta bästa logistiska alternativen för transporter i okänd terräng. Livet har blivit så mycket enklare som soloresenär.
En annan sak som har underlättat resandet maximalt är e-sim där jag använder mig av den utmärkta schweiziska leverantören Yesim.
Stresspåslaget när man landar på en flygplats är mer eller mindre raderat när man har förberett telefonen med ett e-sim för respektive land (eller region) som tickar igång så fort noshjulen har fått närkontakt med landningsbanan. Jag har några skräckexempel som lätt kunde ha undvikits om jag hade haft tillgång till e-sim under mina tidigare resor, inte minst den där flygturen till Bangladesh då jag mer eller mindre flytt från oroligheterna i Nepal med mängder av döda. Eftersom jag hade stressat iväg från Katmandu så hade jag inte haft tid att boka boende i huvudstaden Dhaka.
När jag visade upp mitt pass för de två “mullorna” i Bangladesh immigration var de långt ifrån övertygade om att släppa in mig i landet. En situation som inte förbättrades av att jag inte hade bokat boende i Dhaka. Hade jag haft e-sim i telefonen så hade jag fixat den lilla detaljen redan när flygplanet taxade in mot terminalen, nu var situationen en helt annan. Med hjälp av ett allt annat än stabilt wifi på flygplatsen lyckade jag efter ett antal försök ändå boka ett hotell och komma in i landet.
Vid ett tidigare tillfälle (under fotbolls-VM 2022) skulle jag flyga till Panama för att springa en mara och därefter ta mig landvägen genom Centralamerika för två andra maror i Belize och i den kommande VM-spelorten Monterrey i Mexiko.
Min vana trogen väntade jag in i det sista med att gå till gaten när det var dags, något som även hade att göra med att det samtidigt visades en VM-match i en av barerna på flygplatsen. Allting var glasklart trodde jag när jag visade upp mitt pass och min returbiljett ut ur Mexiko. Nja, så enkelt var det inte. Personalen på flygbolaget krävde dessutom att jag hade en returbiljett ut ur Panama. På ett ännu sämre wifi (varför ska de alltid vara bedrövlig uppkoppling på flygplatserna?) försökte jag boka en biljett med ett stresspåslag som blev allt större när jag insåg att personalen tänkte stänga gaten. Jag hann inte.
Lyckligtvis hade samma bolag en flight bara en timme senare till Panama City och då hade jag äntligen lyckats hitta en resa ut ur Panama. Jag kom ombord. Hade jag haft ett e-sim med bra täckning så hade jag hunnit med redan första kärran.
Något krav på returbiljetter har de däremot inte varit i någon gränskontroll under min resa genom Centralasien. Inte ens några frågor från passkontrollanterna. Som svensk färdas man fritt (åtminstone 30 dagar) i fyra av de fem stan-länderna. Det är bara Turkmenistan som har tuffare krav.
Tasjkent och Samarkand är därmed avprickade i Uzbekistan och personligen så var nog huvudstaden Tasjkent favoriten. Där har man dessutom tillgång till en fantastisk t-bana (otroliga smyckningar av t-banestationerna) som tar en mest överallt i staden. Jag tror faktiskt ChatGPT håller med mig…
Instagram: straffrundan42
Samarkand, för god för att kolsyras!Dinamo Stadioni, den största fotbollsarenan i Samarkand. Här kan man även springa runt hela arenan vilket många kvällsjoggare även gör.Dinamo Stadioni, hemmaplan för Dinamo Samarqand. Laget sackar i tabellen så de borde ta hjälp av min känsliga högerfot för att få igång målskyttet.Gur-Emir i Samarkand, gravplats för den turk-mongolske krigsherren Timur Lenk. Byggnaden upprättad 1404.Timur Lenk (Amir Temur), Samarkand.Samarkand, UzbekistanSamarkand, UzbekistanRegistantorget, Samarkand, Uzbekistan
Arton timmar tåg och dessutom på en minst sagt obekväm sittplats. Jag föredrar tåg i alla möjliga sammanhang, men borde nog med facit i hand ha skjutit fram avresan från Kazakstan när damen i biljettluckan upplyste mig om att platserna i liggvagnarna var slutsålda. Men en natt på tåg, förr eller senare somnar man väl..? Jag köpte sittplatsen, men somnade aldrig.
Enda glädjeämnet på resan var den där lilla amnestin under tjugo minuter mitt i natten långt ute på landsbygden i södra Kazakstan. En chans för alla sargade kroppar att tillfälligt läka ihop innan det var dags att ta itu med natten. Dessutom en möjlighet att fylla på med piroger, dryck och allt möjligt som såldes av några ambulerande kvinnor som gjort jetlag till en del av sin affärsverksamhet.
Jag fastnade för två piroger och en påse chips, men insåg för sent att de tunt räfflade potatisskivorna hade en smak som för en evighet sedan för alltid hade skapat negativa avtryck på mina smaklökar: Kräfta.
Världsrekordgänget som för snart tio år sedan trotsade vindar, suspekta chips och rökta kycklingspett som smakade gädda. Ändå behövde teamet endast 29 dagar på sig för att cykla från Uralbergen i öst till Atlantkusten i väst.Fyra femtedelar av världsrekordgänget med sammanbitna blickar och plågade smaklökar efter att ha gått i klinch med kräftchips och rökta kycklingspett. Chipspåsarna är i det närmaste orörda…
För snart tio år sedan körde jag servicebil åt fem mer eller mindre galna människor som hade bestämt sig för att sätta världsrekord på cykel genom Europa och därigenom samla in pengar till Viggo Foundation. Deras plan var att starta från Ufa vid Uralbergen för att sedan njuta av en förväntad medvind i stort sett hela vägen fram till slutpunkten Cabo da Roca utanför Lissabon.
Dessvärre hade vindarna bestämt sig för att ta en helt annan riktning under de här 29 dagarna som gänget trampade från öst till väst. Och eftersom södra Ryssland och Belarus dessutom kan vara ganska vindpinat så utvecklades resan till någonting helt annat än en walk in the park.
I mitt jobb ingick att serva teamet med jämna mellanrum och fixa allt det praktiska så att grabbarna i princip bara skulle behöva cykla, svära, käka och sova. Dök det då upp någon restaurang eller mack utmed färdvägen så underlättades jobbet avsevärt både för min del och för teamet som tillfälligt kunde fly vinden och samtidigt gå all-in på allt som fanns i byggnaden.
I den lilla byn Lakhvenskiy, rakt söder om den vitryska huvudstaden Minsk, dök en bensinmack upp som på beställning. Det hade varit en mycket tuff dag för cyklisterna som hade fått bekämpa en närmast episk motvind hela förmiddagen och nu fanns äntligen chansen till en stunds vila och påfyllning av energi.
Snabbt fylldes bordet av det som fanns disponibelt, bland annat rökt kyckling och chips med, just det, kräftsmak. Kycklingen smakade överkokt gädda medan chipsen mycket riktigt smakade skaldjur. Trots att vi befann oss flera ljusår från närmaste kustremsa så hade vi alltså lyckats få tag i föda som i genomsnitt smakade kadaver från havets botten.
Obehagliga minnen som på nytt dök upp i mitt inre när jag sprättade påsen och lät de första chipsen landa på tungan. Det var då jag på allvar insåg att det skulle bli en lång natt på tåget till Uzbekistan…
Instagram: straffrundan42
Järnvägsstationen i Almaty, Kazakstan. Som tågälskare kändes 18 timmar i det läget som en krydda i tillvaron. En krydda som några timmar senare skulle smaka skaldjur.Tidig morgon någonstans i Kazakstan efter en lång natt på tåget. På sittplats.Häftiga Milliy Stadium i Tasjkent, fotbollens natinalarena i Uzbekistan.Gräset är grönt även i Uzbekistan. Landet har för första gången kvalat in till fotbolls-VM och har därmed en teoretisk chans att få möta Sverige under turneringen.Det som bara skulle bli en kortare mellanlandning/övernattning i Tasjkent slutade i förälskelse. Uzbekistans huvudstad är en riktig höjdare.Kommer någon av landslagsspelarna i Uzbekistan att föräras en staty efter VM-äventyret i Nordamerika..?Islom Sivilizatsiya markazi, TasjkentIslom Sivilizatsiya markazi, TasjkentHazrati Imam Mosque, TasjkentBarakhan Madrasah, TasjkentBarakhan Madrasah, TasjkentHazrati Imam Mosque, TasjkentIslom Sivilizatsiya markazi, TasjkentChorsu Bozor, den populära marknaden i Tasjkent.Chorsu Bozor, TasjkentChorsu Bozor, TasjkentUzbekistans statshistoriska museum, TasjkentMustakillik Fountain, TasjkentMetron i Tasjkent är formidabel och en sevärdhet i sig. Ingen station är den andra lik. En snabb googling satte till och med t-banan i Tasjkent på tredje plats när det gäller “måsten” i staden!Järnvägsstationen i Tasjkent, en kliniskt ren byggnad modell extremt stor och.. med säkerhetskontroller mest överallt.Kräftchips…
Dagens soundtrack: Belinda Carlisle – Runaway horses
Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM
Straffrunda 3: Hippodrome, Cholpon-Ata, Kirgizistan, 4,2 km
Straffrunda 4: Almaty Central Stadium, Almaty, Kazakstan +
Straffrunda 5: Dynamo Stadium, Almaty, Kazakstan, 13,4 km
Det hade varit ett högst vältajmat besök i Kirgizistan om maratonformen hade pekat på glödhet, men eftersom jag har missat alla trösklar, intervaller, fartlekar och… typ alla träningspass de senaste två åren så fick Silk Road Marathon därmed klara sig utan min medverkan.
Istället stod jag på läktaren på mäktiga hästkapplöpningsbanan Hippodrome Cholpon-Ata i staden med samma namn och såg på när alla löpare travade iväg på den klassiska sträckan.
Hippodromen är en mäktig arena som senare i höst ska arrangera det återkommande World Nomad Games. En olympiad för etniska sporter vars syfte är att hålla liv i historiska aktiviteter som exempelvis bågskytte till häst, bältbrottning, hästkapplöpning och så mycket mer.
Hippodromen i Cholpon-Ata, skådeplats för det återkommande World Nomad Games.
Min vandrarhemsvärd i Cholpon-Ata tyckte ändå att av alla grenar under World Nomad Games så är Kok-Boru den allra häftigaste. Kok-Boru? När min husbonde bläddrade fram ett videoklipp på Youtube så visade det sig vara en sport som till och med får den udda finländska grenen “kärringkånk” att helt plötsligt framstå som fullt normal. Kok-Boru är nämligen hästpolo med en död get. De två beridna lagen ska från sina hästryggar greppa tag i den döda geten och… näta genom att få ner kadavret i en gigantisk sockerkaksform. I mer internationella sammanhang används dock en gummiget som väl får anses vara något mer politiskt korrekt.
Hur som helst så var det i Cholpon-Ata som World Nomad Games startade 2014. Spelen hålls vartannat år och det här blir fjärde gången som hippodromen ska vara samlingsplats för ungefär 3000 tävlande från drygt 100 nationer. Dessutom kommer över 2 miljoner besökare för att beskåda spelen, så det innebär alltså ett enormt tryck på hotellnäringen i Kirgizistan.
Almaty Central Stadium, arenan där Mbappé nätade tre gånger om när Real Madrid kom på besök för att spela Champions League.
Från Cholpon-Ata är det typ bara en toppad järnfemma över till Kazakstan, men eftersom någon har planterat en bergskedja mellan länderna så tvingas man till en längre resa för att ta sig till Almaty, den allra största staden i Kazakstan. Närmare tio timmar i buss för att vara mer exakt.
I Almaty finns, som alla Celtic-supportrar väl känner till, fotbollslaget FC Kairat Almaty. Ett lagbygge som slog ut skottarna i playoff och därmed blev ett av de 36 lagen i årets Champions League. När de åtta matcherna i grundserien var färdigspelade så hamnade laget dock allra sist i tabellen efter att bland annat ha förlorat hemma mot Real Madrid med 0-5.
Bättre lycka hade den stackars jycken som för tio år sedan fastnade i en vattenreservoar i Almaty. Tack vare en smått dramatisk räddningsinsats så lyckades ändå fyra grabbar grabba tag i varandra och den fyrbenta huvudpersonen. Lyckligt slut deluxe. För en dryg månad sedan, tio år efter händelsen, invigdes ett vackert monument som hyllning till räddningsaktionen.
Att Mbappé gjorde hattrick mot hemmaklubben FC Kairat kommer antagligen snart vara glömt, det gäller däremot inte denna hjältebragd som för all framtid kommer att pryda vattenreservoaren i Almaty.
Instagram: straffrundan42
Silk Road Marathon avgjordes nyligen i Kirgizistan, ett event som har sitt start- och målområdet på samma plats där det senare i år arrangeras World Nomad Games.
Omklädningsrum modell Kirgizistan under Silk Road Marathon i Cholpon-Ata.
Sockerkaksform? Nix, det är en målställning för Kok-Boru, det vill säga getpolo.
Entrén till Hippodrome Cholpon-Ata, snudd på lika mäktig som vändkorsen på Ljusdals IP där Ljusdals BK spelar sina hemmamatcher i bandy.
Kazakstan, det nordligaste av de fem centralasiastiska stan-länderna.
Räddningsaktionen där en stackars jycke till slut kom upp på land skedde för tio år sedan i Almaty. Nu är den förevigad på samma plats där händelsen skedde.
Helping hand.
Almaty Central Stadium, hemmaplan för FC Kairat Almaty som nyligen spelade i Champions League.
Dynamo Stadium i Almaty, en något mer rustik arena i Kazakstans största stad.
Memorial of Aliya Moldagulova and Manshuk Mametova, Almaty
Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM
Straffrunda 1: Bishkek, Kirgizistan: Dolon Omurzakov Stadium, 4,2 km
Straffrunda 2: Bishkek, Kirgizistan: Azattyk Arena, 4,2 km
Centralasien, de där fem “stan-länderna” som ligger typ lika otillgängligt som ett gäddrag i Marianergraven, i alla fall mentalt. Utan att ens ha kollat fakta har jag under alla år målat upp en bild av att det krävs en orgie av pappersarbete för att ta sig in i dessa nationer.
Det fanns därmed inte minsta lilla tanke på att ta ut en östlig kompassriktning när jag började fundera på hur jag skulle förvalta våren. Ursprungstanken var istället att luffa runt i den egna tidszonen med antingen cykel eller löpardojjor/tåg. Men var skulle resan starta? Palermo och Gibraltar låg bra till innan atlasen så småningom stretchades ut allt längre österut och till sist landade i stan-länderna. En snabb googling avslöjade att fyra av de fem centralasiatiska länderna faktiskt var visumfria och mitt huvudspår tog därmed en helt annan riktning. En annan viktig poäng var att det inte verkade finnas krav på uppvisande av returbiljett vid inresa i länderna, en extra bonus för alla besökare som inte vill planera ihjäl sig utan ta dagen som den kommer.
Jag hade bestämt mig för att lämna Sverige onsdagen den 29 april, men det var inte förrän på måndagskvällen som jag fick upp ögonen för Centralasien. Nu gällde det att handla snabbt, bokstavlig talat.
Glädjande nog visade sig resor till stan-länderna vara oförskämt billiga. Den “flygande spikmattan” Pegasus Airlines (turkiskt lågprisbolag) är kanske inte den allra bekvämaste transportören, men brukar ändå leverera trots att det ingår en mellanlandning på Sabiha Gökçen i Istanbul. En överbefolkad flygplats som påminner om en korsbefruktning av ett food court och Kiviks marknad, och vars “gratis wifi” kräver minst 800 högskolepoäng för att förstå.
Jag kvistade snabbt iväg den summa som krävdes för biljetten och ordnade därefter första natten i Bishkek, ett centralt beläget vandrarhem för sketna hundralappen. För att slippa stresspåslaget vid ankomst bokade jag dessutom, för allra första gången, en flygplatstransfer för ungefär samma summa. Samt shoppade ett e-sim som täcker hela Centralasien (Yesim) och som skulle sparka igång så fort piloten fällde ut noshjulen.
Ankomstdagen i den kirgiziska huvudstaden Bishkek var därmed som en bal på slottet och kunde dessutom avslutas i stor stil med en joggingtur/sightseeing på 4.2 km runt nationalarenan i fotboll, Dolon Omurzakov Stadium. Den första av 42 arenor/straffområden som ska utforskas under de kommande sex veckorna.
Redan nästa morgon väntade en ny joggingtur runt en fotbollsarena i Bishkek, denna gång den framtida nationalstadion Azattyk Arena. En vacker skapelse som när den står klar i augusti ska innehålla 51 000 sittplatser och därmed bli den allra största i Centralasien.
Bollen är alltså i rullning, stay tuned!
Instagram: straffrundan42
Jogorku Kenesh, Kirgizistans parlament.Bishkek Central Mosque, en av de allra största moskéerna i Centralasien.Av de fem centralasiatiska länderna Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Turkmenistan och Tajikistan så är det endast Turkmenistan som har visumtvång för svenskar.Victory Square, Bishkek.Jogorku Kenesh, det Kirgiziska parlamentet.Aikol Manas Statue, Bishkek.Hinner Azattyk arena bli klar till i augusti? Om någon faxar över en skruvdragare är jag redo att hjälpa till med det gigantiska projektet!
Aztekastadion i Mexiko City, arenan som har bjudit på två VM-finlaler, 1970 och 1986. Den 11:e juni spelas invigningsmatchen där under kommande fotbolls-VM och det återstår därmed blott 42 dagar till världens största fotbollsfest.
Dagens soundtrack: Pavarotti & Friends – Cielito lindo
Den 11 juni blåser domaren igång årets fotbolls-VM då det vankas Mexiko-Sydafrika på menyn. Premiärmatchen spelas på klassiska Aztekastadion i Mexiko City (numera Estadio Banorte), en skönhet som vid två tillfällen levererat VM-finaler och där både Pelé (1970) och Maradona (1986) har fått höja bucklan.
Men nu är det alltså invigningsmatch som gäller och eftersom den gregorianska kalendern avslöjar att det är valborgsmässoafton så har vi enligt kulramen 42 dagar kvar tills fotbollsfesten startar. Låter siffran obehagligt bekant..? Ja, i maratonkretsar är den naturligtvis det, såvida man nu inte väljer att mäta maratonlopp med obskyra brittiska måttenheter.
Och eftersom det här är en löparblogg så är det därmed en utmärkt ursäkt för att blanda in en skvätt fotboll i texterna. Eller rättare sagt en anledning att kombinera löpning med groundhopping och springa runt fotbollsarenor i olika delar av planeten.
Resan startas i Centralasien med en runda förbi den kirgiziska nationalarenan, Dolen Omurzakovstadion. Vilka de andra 41 arenorna/straffområdena blir? Ingen aning, kom gärna med förslag. Annars gör vi som Ralf Edström i den klassiska matchen mot Västtyskland 1974 och tar det på volley.
(OBS! Detta erbjudande gäller inte arenorna tillhörande Manchester City och Chelsea. Jag äter hellre en burk daggmask än besudlar mina löparskor utanför dessa domäner.)
Instagram: straffrundan42 (foton från de olika arenorna)
Mexikanska fotbollssupportrar utanför Arena Pernambuco i Recife, Brasilien, i samband med VM-matchen 2014 mot KroatienMonterrey Marathon i Mexiko 2022, staden där Sverige ska ta sig an Tunisien i sin öppningsmatch i kommande fotbolls-VM.Aztekastadion från ovan, en imponerande skapelse på hög höjd i Mexiko.Ser grusgropen bekant ut? Arenan heter Estadio Olímpico Universitario och det var alltså här som Bob Beamon skuttade iväg 8.90 under OS 1968.Kommer Maracanãstadion i Rio ingå i projektet? Nja, det blir nog en alltför tuff logistisk kullerbytta. (Foto: Linda Sembrant, en av de blågula hjältarna på Maracanã i OS-semifinalen 2016 då Sverige knuffade bort Brasilien.)
