Straffrundan42: Dags att lätta ankar i Ankara

Dagens soundtrack: Vanessa Paradis – Joe le taxi

Straffrunda 9: Dushanbe Stadium, Tadzjikistan

Straffrunda 10: Pamir Stadium, Dushanbe, Tadzjikistan

Straffrundan42: Löpning runt fyrtiotvå straffområden under 42 dagar i väntan på fotbolls-VM

Centralasien har varit rena orgien av smidighet när det gäller gränsövergångar och i princip har gränsbevakarna nästan aldrig särat på läpparna förutom när de har levererat uppmaningen ”ta av dig glasögonen”. Stämplarna har därmed skyfflats in i passet i nästan samma hastighet som Sabastian Sawe springer maraton.

Även Tadzjikistan såg mycket lovande ut. En snabb googling på landet avslöjade att gränsövergången mellan Uzbekistan och Tadzjikistan till och med var den allra smidigaste av samtliga stan-länder.

Det som däremot talade till landets nackdel var bristen på bussar/tåg med ”riktiga tidtabeller” mellan Samarkand och Tadzjikistans huvudstad Dushanbe. Alltför många om och men är inte bra för min hjärtfrekvens, jag vill veta när bussjäveln går, basta.

Min nye polare ChatGPT avslöjade att det fanns några alternativ för att ta sig från Samarkand till Dushanbe. Det mest ekonomiska var att ta en delad taxi till gränsen, promenera mellan gränskontrollerna och på nytt ta en delad taxi till den närmast större staden Pendzjiikent. Därifrån var det tydligen lätt att hitta små minibussar ”marshrutkas” till huvudstaden Dushanbe. Pust, stön, flämt.

Det fick bli en annan lösning. Eftersom mitt vandrarhem även arrangerar dagsutflykter till Tadzjikistan ordnade jag istället en transport med denna grupp direkt till Pendzjiikent. Ett dyrare alternativ, men med facit i hand åtminstone två ”om och när” mindre. 

Det mitt Internetverktyg däremot inte hade tagit i beaktning var att avresedagen visade sig vara en speciell helgdag, något som tydligen hade fått fart på restarmen på typ halva Centralasiens befolkning. 

Det förväntade blixtbesöket vid gränsen utvecklades därmed till en nästan tre timmar lång pina i stekande sol innan alla stämplar hade landat rätt i passet.

Den enorma förseningen innebar att jag inte anlände förrän tidig eftermiddag i Pendzjiikent och att alla ”marshrutkas” redan hade dragit iväg upp genom det dramatiska landskapet. Det återstod därmed att deala till sig en taxi bland alla vänliga, men tuffa centertankar/taxichaufförer. 

Efter att gått i klinch med alla representanter från stadens taxinäring (hade det skett på en fotbollsplan hade det röda kortet kommit fram), satt jag till slut i en bekväm taxibil och kunde därefter avnjuta det formidabla landskapet under den fyra timmar långa resan till Tadzjikistans huvudstad. En resa som trots alla hårnålskurvor och en högsta passage på 2720 meter, flöt på alldeles utmärkt förutom ett och annat stopp för att ge fri passage för alla fårskockar som delade samma rutt.

Precis som Tadzjikistan i övrigt så visade sig Dushanbe vara en riktig höjdare, kanske till och med den allra största överraskningen under resan så här långt. Ett intryck som förhöjdes av att stadens nya och gamla nationalarenor i fotboll, Pamirstadion och Dushanbe Arena, punktmarkeras av både vatten och höga berg. 

Tadzjikistan har, till skillnad från grannen Uzbekistan, ännu aldrig kvalificerat sig för ett fotbolls-VM, men tiden talar för landet. Och med tanke på landets skönhet borde de till och med få ett wild card direkt till kvartsfinal.

Fler foton på Instagram: straffrundan42

Dagens soundtrack: Lill Lindfors – Om du nånsin kommer fram till Samarkand

Straffrunda 8: Dinamo Stadioni, Samarkand, Uzbekistan

Straffrundan42: Löpning runt fyrtiotvå straffområden under 42 dagar i väntan på fotbolls-VM

Det var en reseledarkollega på Springtime som berättade att ChatGPT numera var en naturlig del av hennes vardag och att hon till och med kunde ha något som påminde om filosofiska diskussioner med nämnda verktyg.

Det var hon som till slut fick mig att sänka garden och släppa in ChatGPT i mitt liv på allvar, något som inträffade typ ett par dagar innan denna resa. Och med facit i hand har verktyget gjort livet så mycket lättare när man exempelvis ska försöka parera udda gränskontroller och hitta bästa logistiska alternativen för transporter i okänd terräng. Livet har blivit så mycket enklare som soloresenär.

En annan sak som har underlättat resandet maximalt är e-sim. Stresspåslaget när man landar på en flygplats är mer eller mindre raderat när man har förberett telefonen med ett e-sim för respektive land (eller region) som tickar igång så fort noshjulen har fått närkontakt med landningsbanan. Jag har några skräckexempel som lätt kunde ha undvikits om jag hade haft tillgång till e-sim under mina tidigare resor, inte minst den där flygturen till Bangladesh då jag mer eller mindre flytt från oroligheterna i Nepal med mängder av döda. Eftersom jag hade stressat iväg från Katmandu så hade jag inte haft tid att boka boende i huvudstaden Dhaka.

När jag visade upp mitt pass för de två ”mullorna” i Bangladesh immigration var de långt ifrån övertygade om att släppa in mig i landet. En situation som inte förbättrades av att jag inte hade bokat boende i Dhaka. Hade jag haft e-sim i telefonen så hade jag fixat den lilla detaljen redan när flygplanet taxade in mot terminalen, nu var situationen en helt annan. Med hjälp av ett allt annat än stabilt wifi på flygplatsen lyckade jag efter ett antal försök ändå boka ett hotell och komma in i landet.

Vid ett tidigare tillfälle (under fotbolls-VM 2022) skulle jag flyga till Panama för att springa en mara och därefter ta mig landvägen genom Centralamerika för två andra maror i Belize och i den kommande VM-spelorten Monterrey i Mexiko.

Min vana trogen väntade jag in i det sista med att gå till gaten när det var dags, något som även hade att göra med att det samtidigt visades en VM-match i en av barerna på flygplatsen. Allting var glasklart trodde jag när jag visade upp mitt pass och min returbiljett ut ur Mexiko. Nja, så enkelt var det inte. Personalen på flygbolaget krävde dessutom att jag hade en returbiljett ut ur Panama. På ett ännu sämre wifi (varför ska de alltid vara bedrövlig uppkoppling på flygplatserna?) försökte jag boka en biljett med ett stresspåslag som blev allt större när jag insåg att personalen tänkte stänga gaten. Jag hann inte.

Lyckligtvis hade samma bolag en flight bara en timme senare till Panama City och då hade jag äntligen lyckats hitta en resa ut ur Panama. Jag kom ombord. Hade jag haft ett e-sim med bra täckning så hade jag hunnit med redan första kärran.

Något krav på returbiljetter har de däremot inte varit i någon gränskontroll under min resa genom Centralasien. Inte ens några frågor från passkontrollanterna. Som svensk färdas man fritt (åtminstone 30 dagar) i fyra av de fem stan-länderna. Det är bara Turkmenistan som har tuffare krav.

Tasjkent och Samarkand är därmed avprickade i Uzbekistan och personligen så var nog huvudstaden Tasjkent favoriten. Där har man dessutom tillgång till en fantastisk t-bana (otroliga smyckningar av t-banestationerna) som tar en mest överallt i staden. Jag tror faktiskt ChatGPT håller med mig…

Instagram: straffrundan42

Dagens soundtrack: Traveling Wilburys  – End of the Line

Straffrunda 6: Pakhtakor Central Stadium, Tasjkent, Uzbekistan

Straffrunda 7: Milley Stadium, Tasjkent, Uzbekistan

Straffrundan42: Löpning runt fyrtiotvå straffområden under 42 dagar i väntan på fotbolls-VM

Arton timmar tåg och dessutom på en minst sagt obekväm sittplats. Jag föredrar tåg i alla möjliga sammanhang, men borde nog med facit i hand ha skjutit fram avresan från Kazakstan när damen i biljettluckan upplyste mig om att platserna i liggvagnarna var slutsålda. Men en natt på tåg, förr eller senare somnar man väl..? Jag köpte sittplatsen, men somnade aldrig.

Enda glädjeämnet på resan var den där lilla amnestin under tjugo minuter mitt i natten långt ute på landsbygden i södra Kazakstan. En chans för alla sargade kroppar att tillfälligt läka ihop innan det var dags att ta itu med natten. Dessutom en möjlighet att fylla på med piroger, dryck och allt möjligt som såldes av några ambulerande kvinnor som gjort jetlag till en del av sin affärsverksamhet.

Jag fastnade för två piroger och en påse chips, men insåg för sent att de tunt räfflade potatisskivorna hade en smak som för en evighet sedan för alltid hade skapat negativa avtryck på mina smaklökar: Kräfta.

För snart tio år sedan körde jag servicebil åt fem mer eller mindre galna människor som hade bestämt sig för att sätta världsrekord på cykel genom Europa och därigenom samla in pengar till Viggo Foundation. Deras plan var att starta från Ufa vid Uralbergen för att sedan njuta av en förväntad medvind i stort sett hela vägen fram till slutpunkten Cabo da Roca utanför Lissabon.

Dessvärre hade vindarna bestämt sig för att ta en helt annan riktning under de här 29 dagarna som gänget trampade från öst till väst. Och eftersom södra Ryssland och Belarus dessutom kan vara ganska vindpinat så utvecklades resan till någonting helt annat än en walk in the park.

I mitt jobb ingick att serva teamet med jämna mellanrum och fixa allt det praktiska så att grabbarna i princip bara skulle behöva cykla, svära, käka och sova. Dök det då upp någon restaurang eller mack utmed färdvägen så underlättades jobbet avsevärt både för min del och för teamet som tillfälligt kunde fly vinden och samtidigt gå all-in på allt som fanns i byggnaden.

I den lilla byn Lakhvenskiy, rakt söder om den vitryska huvudstaden Minsk, dök en bensinmack upp som på beställning. Det hade varit en mycket tuff dag för cyklisterna som hade fått bekämpa en närmast episk motvind hela förmiddagen och nu fanns äntligen chansen till en stunds vila och påfyllning av energi.

Snabbt fylldes bordet av det som fanns disponibelt, bland annat rökt kyckling och chips med, just det, kräftsmak. Kycklingen smakade överkokt gädda medan chipsen mycket riktigt smakade skaldjur. Trots att vi befann oss flera ljusår från närmaste kustremsa så hade vi alltså lyckats få tag i föda som i genomsnitt smakade kadaver från havets botten.

Obehagliga minnen som på nytt dök upp i mitt inre när jag sprättade påsen och lät de första chipsen landa på tungan. Det var då jag på allvar insåg att det skulle bli en lång natt på tåget till Uzbekistan…

Instagram: straffrundan42

Soundtrack: Belinda Carlisle – Runaway horses

Straffrunda 3: Hippodrome, Cholpon-Ata, Kirgizistan, 4,2 km

Straffrunda 4: Almaty Central Stadium, Almaty, Kazakstan +

Straffrunda 5: Dynamo Stadium, Almaty, Kazakstan, 13,4 km

Straffrundan42: Löpning runt fyrtiotvå straffområden under 42 dagar i väntan på fotbolls-VM

Dagens soundtrack: Magnus Uggla – Varning på stan

Straffrunda 1: Bishkek, Kirgizistan: Dolon Omurzakov Stadium, 4,2 km

Straffrunda 2: Bishkek, Kirgizistan: Azattyk Arena, 4,2 km

Straffrundan42: Löpning runt fyrtiotvå straffområden under 42 dagar i väntan på fotbolls-VM

Centralasien, de där fem ”stan-länderna” som ligger typ lika otillgängligt som ett gäddrag i Marianergraven, i alla fall mentalt. Utan att ens ha kollat fakta har jag under alla år målat upp en bild av att det krävs en orgie av pappersarbete för att ta sig in i dessa nationer.

Det fanns därmed inte minsta lilla tanke på att ta ut en östlig kompassriktning när jag började fundera på hur jag skulle förvalta våren. Ursprungstanken var istället att luffa runt i den egna tidszonen med antingen cykel eller löpardojjor/tåg. Men var skulle resan starta? Palermo och Gibraltar låg bra till innan atlasen så småningom stretchades ut allt längre österut och till sist landade i stan-länderna. En snabb googling avslöjade att fyra av de fem centralasiatiska länderna faktiskt var visumfria och mitt huvudspår tog därmed en helt annan riktning. En annan viktig poäng var att det inte verkade finnas krav på uppvisande av returbiljett vid inresa i länderna, en extra bonus för alla besökare som inte vill planera ihjäl sig utan ta dagen som den kommer.

Jag hade bestämt mig för att lämna Sverige onsdagen den 29 april, men det var inte förrän på måndagskvällen som jag fick upp ögonen för Centralasien. Nu gällde det att handla snabbt, bokstavlig talat.

Glädjande nog visade sig resor till stan-länderna vara oförskämt billiga. Den ”flygande spikmattan” Pegasus Airlines (turkiskt lågprisbolag) är kanske inte den allra bekvämaste transportören, men brukar ändå leverera trots att det ingår en mellanlandning på Sabiha Gökçen i Istanbul. En överbefolkad flygplats som påminner om en korsbefruktning av ett food court och Kiviks marknad, och vars ”gratis wifi” kräver minst 800 högskolepoäng för att förstå.

Jag kvistade snabbt iväg den summa som krävdes för biljetten och ordnade därefter första natten i Bishkek, ett centralt beläget vandrarhem för sketna hundralappen. För att slippa stresspåslaget vid ankomst bokade jag dessutom, för allra första gången, en flygplatstransfer för ungefär samma summa. Samt shoppade ett e-sim som täcker hela Centralasien (Yesim) och som skulle sparka igång så fort piloten fällde ut noshjulen.

Ankomstdagen i den kirgiziska huvudstaden Bishkek var därmed som en bal på slottet och kunde dessutom avslutas i stor stil med en joggingtur/sightseeing på 4.2 km runt nationalarenan i fotboll, Dolon Omurzakov Stadium. Den första av 42 arenor/straffområden som ska utforskas under de kommande sex veckorna.

Redan nästa morgon väntade en ny joggingtur runt en fotbollsarena i Bishkek, denna gång den framtida nationalstadion Azattyk Arena. En vacker skapelse som när den står klar i augusti ska innehålla 51 000 sittplatser och därmed bli den allra största i Centralasien.

Bollen är alltså i rullning, stay tuned!