Springtime goes Down Under – Del 4: Sydney Marathon

Springtime goes Down Under – Blekksprutsuppladdning inför Sydney Marathon

Gränsbevakarna Australien, tv-serien som knappast någon lyckats missa. Vi har sett grillade kycklingar, mystiska växtdelar och resväskor vars innehåll fått tulltjänstemän att höja på fler ögonbryn än vad som rimligen borde vara anatomiskt möjligt.

Ingen i Springtime-gänget planerar att smuggla in en halv middag i handbagaget. Däremot finns en betydligt mer löparrelaterad fråga som skapar huvudbry inför av resan från Singapore: Gel.

Får man ta med energigel till Australien? Är gel mat? Ska man kryssa i rutan för livsmedel i deklarationen eller riskera att bli huvudperson i ett framtida avsnitt av Gränsbevakarna med texten ”Swedish marathon runner” under ansiktet?

Efter omfattande nätstudier landar vi i försiktighetsprincipen: deklarera. Några tar säkerhetstänkandet ytterligare ett steg och putsar löparskorna skinande rena. När vi till slut passerar gränsen visar sig dramatiken vara ungefär lika stor som vid en svensk passkontroll en tisdag i februari.

Alla våra löpare kommer in i landet Oz. Ingen blir gripen. Ingen gel beslagtas. SVT behöver inte köpa in några australiska arkivbilder.

Efter drygt tolv timmar mellan Köpenhamn och Singapore och ytterligare nästan åtta till Sydney känns det dessutom som en mänsklig rättighet att immigrationen går smidigt. Snart står vi därmed på Pitt Street 255 i centrala Sydney, i år liksom i fjol basen för vårt maratonäventyr: Hilton.

Hotellet har det mesta en löpare kan önska sig. Gigantisk frukost, tunnelbanan runt hörnet och spårvagnen utanför dörren för den som vill ta sig ner mot Operahuset utan att slita i onödan på maratonbenen.

Dessutom finns ett nästan idiotsäkert navigationshjälpmedel precis i närheten av hotellet. Bara en knapp järnnia bort reser sig nämligen Sydney Tower över hustaken och talar om var hemma är. En stor trygghet, inte minst för oss reseledare som därmed kan låtsas ha fullständig geografisk kontroll utan att förnedra oss genom att bläddra i kartappen på telefonen.

Hilton har egentligen bara en svaghet: belysningen.

På hotellrummets väggar sitter en mindre kontrollcentral med minimala knappar med ännu mindre text. Efter ungefär 27 svordomar lyckas jag till slut identifiera knappen som förvandlar toaletten från nattklubb till ett rum där man faktiskt kan se vad man håller på med. Resten av vistelsen känner jag mig därmed som en utbildad elektriker.

I Sydney växer vår lilla Singaporetrupp från tolv till 42 löpare när deltagare som rest andra vägar ansluter, bland annat en handfull löpare från Estland. Nu återstår bara två dagar innan Sydney Marathon och de används enligt konstens alla regler: morgonjogg, sightseeing och återhämtning.

Operahuset och Harbour Bridge dyker upp från alla möjliga vinklar under vår sightseeing, men fredagens stora uppdrag går västerut till Sydney Olympic Park. Nytt för året är att nummerlapparna hämtas på mässan precis intill Olympiastadion, men när bussen rullar fram inser vi att ungefär hela världens maratonbefolkning fått exakt samma idé.

Kön ser vid första anblick ut att kunna upplösas lagom till tjugondag Knut 2031, men organisationen är imponerande. Knappt 20 minuter senare är våra löpare inne på mässan, nummerlapparna uthämtade och de mest shoppingbenägna på väg mot kassadiskarna.

Själv studsar jag åt motsatt håll.

Utanför stadion står den olympiska kitteln från Sydney-OS 2000 som numera är placerad i Cathy Freeman Park. Här tände Freeman själv elden under invigningen och här sluts också en av idrottshistoriens vackraste cirklar. Tio dagar senare springer hon 400-metersfinalen med ett helt lands förväntningar på sina axlar – och vinner.

Det mest fascinerande är nästan reaktionen efter målgången. Först lättnad, sedan glädje. Friidrott blir aldrig vackrare än så, enligt mig det allra största olympiska ögonblicket någonsin.

Kvällen före maratonloppet får benen vila medan Sydney visar upp sig från sin allra bästa sida. En solnedgångskryssning tar oss under Harbour Bridge och förbi Operahuset i bästa tänkbara väder. Australiens SMHI gör ett helt fantastiskt jobb under vårt veckoslut i Sydney.

Sedan återstår bara löparens mest traditionsbundna ritual: pastamiddagen.

Buffén innehåller pizza, pasta och diverse havsprodukter, däribland bläckfisk. Mina norska vänner mittemot mig upplyser mig glatt om att bläckfisk heter blekksprut på norska. Det är en glosa som inte direkt ökar suget efter seafood. De flesta runt vårt bord väljer istället Capricciosa och pasta resten av kvällen.

I morgon är det maraton, då känns skinka och champinjoner betydligt tryggare än blekksprut…

---

Springtime goes Down Under – Gardens by the Bay, Singapore

Ny dag, nya möjligheter. När Donald, vår guide i Singapore, plockar upp oss tidigt på morgonen väntar ännu en maxad dag i den häftiga stadsstaten i Sydostasien. Denna gång med grönska på schemat.

Gardens by the Bay är ett enormt futuristiskt parkområde vid Marina Bay och en av Singapores verkliga turistmagneter. Ett vykort som kryddas med det närliggande världsberömda hotellet Marina Bay Sands med sitt karakteristiska ”slagskepp” på taket.

Under 2025 hade området över 16 miljoner besökare och numera räcker det tydligen inte ens att kalla det en sevärdhet – Tripadvisor rankar 2026 Gardens by the Bay som den tredje främsta turistattraktionen i hela världen. Fyra på listan? Empire State Building i New York.

Framför allt är det de så kallade Supertrees som blivit områdets kännetecken. Totalt finns 18 av dessa väldiga vertikala trädgårdar, varav tolv står samlade i Supertree Grove. De högsta når 50 meter och på konstruktionerna växer över 160 000 växter av fler än 200 arter.

Och naturligtvis kan man gå upp i dem.

Mellan två av jättesvamparna löper OCBC Skyway, en 128 meter lång gångbro 22 meter ovanför marken. Det motsvarar ungefär sju våningar.

Ett flygplan på drygt 10 000 meters marschhöjd gör mig ingenting. Ej heller hotellrummet i Singapore som ligger  80 meter närmare stratosfären. Min höjdskräck arbetar efter ett betydligt mer svårbegripligt regelverk och brukar i stället göra sig påmind ungefär en meter upp på en trappstege. Den här utmaningen är enligt min mattematik därmed åtminstone 73 trappsteg för mycket för mig.

Ändå finns det något lockande i att utmana svindeln.

När jag kliver ut på bron går tankarna osökt till filmregissören Alfred Hitchcocks Vertigo. Det känns inte som den optimala filmen att bära med sig 22 meter ovanför marken, men lyckligtvis slipper jag åtminstone tänka på Hitchcocks andra klassiker Fåglarna. På den här höjden vill man absolut inte bli attackerad av ett gäng folkilskna koltrastar.

Men det går förvånansvärt bra.

Jag når andra sidan utan att krypa, gråta eller begära diplomatisk evakuering och kan ganska stolt återförenas med Springtimegänget. Löparna såg glödheta ut redan före luftpromenaden och har nu dessutom fått ett rejält höghöjdspass i sina vältränade kroppar. Det börjar lukta personliga rekord i Sydney.

Gardens by the Bay har tack och lov mycket att erbjuda även på marknivå. Vi fortsätter in i de enorma växthusen Flower Dome och Cloud Forest, där man kan njuta av växtligheten utan att förfoga över vare sig gröna fingrar eller egen sekatör.

Dessutom är växthusen luftkonditionerade. Det är en detalj man lär sig uppskatta i Singapore, ett land där arktisk kyla hittills inte varit något större samhällsproblem.

För mig innebär Gardens by the Bay dessutom ett återseende med en gammal brottsplats.

Jag sprang Singapore Marathon 2015 och rankar fortfarande loppet, tillsammans med Panama City Marathon, som det tuffaste lopp jag tagit mig igenom. Starten går i ottan, men solen behöver inte många timmar på sig innan den förvandlar Singapore till en kombination av bastu och långkok.

Med ungefär en tredjedel kvar tvingades jag söka skydd under en palm i 20 minuter. När banan några kilometer före mål ledde in i just Gardens by the Bay var jag fortfarande långt ifrån säker på om jag skulle lyckas nå mållinjen.

Att jag dessutom inledde loppet barfota gjorde knappast saken enklare.

Samma höst hade jag nämligen förlorat ett vad med en amerikanska. Om mitt basebollag Chicago Cubs förlorade semifinalserien mot hennes hjältar i New York Mets hade jag kaxigt lovat henne att springa mitt nästa maratonlopp barfota.

Cubs torskade i fyra raka matcher. Och eftersom jag tydligen betraktar ingångna avtal som bindande även när de är fullständigt idiotiska stod jag några veckor senare på startlinjen i Singapore utan skor på fötterna.

Jag var åtminstone tillräckligt begåvad för att ha löparskorna hängande runt halsen som en försäkring. Smart drag. Trots att Singapores gator är kliniskt rena kallade nämligen fotsulorna till krismöte halvvägs in i tävlingen. Jag tvingades kapitulera och fick skamset dra på mig skorna.

Så småningom passerade jag mållinjen med en viktig lärdom: Låt aldrig basebollintresset styra ditt liv.

Elva år senare är återkomsten till Gardens by the Bay betydligt behagligare. Ingen nummerlapp. Inga sönderstekta fotsulor. Ingen palm som akut sjukvårdsinrättning. Bara 22 meter höjdskräck.

Och med det är två maxade dygn i Singapore över. Vi har upplevt staden från havsnivå, från luften och från ungefär alla tänkbara nivåer däremellan.

Nu väntar resans verkliga huvudnummer. Sydney Marathon.

Stay tuned!

---

Springtime goes Down Under – Raffles Hotel, Singapore

Lyxhotellets toalett.

Av allt Singapore har att erbjuda är det märkligt nog den jag har på näthinnan när jag, utpumpad av jetlag och nya intryck, kryper ner mellan lakanen efter en ankomstdag som innehåller det mesta. Orkidéer, skyskrapor, sightseeing från både land och vatten och – naturligtvis – en Singapore Sling på Raffles Hotel.

Men toaletten alltså.

Vid första anblicken ser den ut som vilken hotelltoalett som helst. Det är först när den ska testas i skarpt läge – en aktivitet som påskyndas av ett kinesiskt bakverk som ganska omgående bestämmer sig för att lämna kroppen bakvägen – som jag inser att något inte riktigt stämmer.

Toaletten är framåtlutad. Det känns ungefär som att göra tvåan i 90-metersbacken i Garmisch-Partenkirchen med Jan Boklövs berömda V-stil.

När min reseledarkollega Hasse Lodin dessutom upptäcker att den märkliga konstruktionen är utrustad med bidéfunktion är upplevelsen komplett. Singapore har på mindre än ett dygn lyckats förvandla ett ordinärt toalettbesök till en vintersport!

Och då har vi ändå knappt hunnit börja skrapa på ytan.

Springtime Travels numera årliga resa till Sydney Marathon kompletteras även i år med ett stopp i Singapore. Skillnaden är att besöket den här gången ligger allra först i programmet, vilket visar sig vara ett klokt drag. Dygnsvilla kroppar får därmed dubbla chanser att acklimatisera sig till gökuret på andra sidan planeten istället för att kastas direkt in i den australiska tidsmaskinen.

Redan på flygplatsen möter vi Donald, vår lokale guide och en man som uppenbarligen har bestämt sig för att ingen ska lämna Singapore med obesvarade frågor.

Donald är omtänksam, kunnig och minst sagt pratglad. Under den korta bussresan till hotellet avlossar guiden ett artilleri av årtal, namn och historiska händelser så att jag hinner bli orolig att syrenivån i atmosfären ska sjunka till en kritisk nivå.

Och detta är alltså bara transporten från flygplatsen.

Eftersom vi landar tidigt har Springtime ordnat så att hotellrummen väntar på oss redan på morgonen. Det betyder också att vi omedelbart får stifta bekantskap med hotellets enorma frukostmatsal. Enligt de flesta bedömare är det en frukostbuffé, men enligt mina ögon är det ett mindre livsprojekt.

Här finns delikatesser från hela jordklotet. Att prova på allt skulle sannolikt kräva åtminstone två industrisemestrar, men tack vare tallrikarnas begränsade yta lyckas jag ändå hålla igen. Det blir bara sushi, pannkakor, korv, lax, grönmögelost, köttbullar, potaiskroketter och brie. En enligt min egen bedömning välbalanserad frukost som rimligen borde få högsta betyg av mitt hemlands samlade kår av dietister. 

Efter frukosten hinner vi dessutom sätta in några välbehövliga timmar på sömnkontot innan Donald åter står redo. Nu börjar dagens verkliga kraftprov: sightseeing.

Singapore förbereder redan nu gatorna inför höstens Formel 1-lopp, men Donald dirigerar vant busschauffören genom stan och ser till att varken betongblock, byggarbetare eller internationell motorsport kommer mellan oss och sevärdheterna.

En av dagens höjdpunkter är fantastiska National Orchid Garden. Här finns orkidéer i alla färger naturen lyckats skapa, plus några till. Bland celebriteterna i blomform hittar vi även en orkidé uppkallad efter Sveriges golfess Annika Sörenstam. Om jag själv hade fått en orkidé uppkallad efter mig så hade den lutat åt höger, en hyllning till mina patenterade slicar på golfbanan. (Mina drivar borde K-märkas!)

Dagen fortsätter därefter genom Singapore från både land och vatten och intrycken staplas på varandra. Det är rent, grönt, modernt och stundtals så välordnat att man nästan får dåligt samvete av att stå lite snett på trottoaren.

Till slut återstår bara en av de där sakerna man helt enkelt måste checka av i Singapore: Raffles Hotel.

Här kliver vi in i den berömda Long Bar och beställer drinken som föddes på hotellet och gör något som i övriga Singapore känns ungefär lika naturligt som att börja klottra eller kasta ett tuggummi på gatan: Vi kastar skräp på golvet, jordnötsskal, närmare bestämt.

De knastrar under skorna medan vi läppjar på våra Singapore Sling och försöker summera ett dygn som började på andra sidan jordklotet och slutar med gin, ananasjuice och organiserad nedskräpning på ett av världens mest berömda lyxhotell.

När jag senare kryper ner i sängen är huvudet fullt av Singapore. Orkidéerna. Skyskraporna. Donald. Raffles. Singapore Sling. Men märkligt nog är det ändå toaletten jag tänker på.

I morgon väntar Singapore från ovan.

---

Dagens soundtrack: Sylvia Vrethammar – Y Viva España

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 38: Estadio Municipal de Deportes Antonio López Púa, Tarifa (U.D Tarifa)

Straffrunda 39: Campo de Fútbol de Vallecas, Madrid (Rayo Vallecano)

Straffrunda 40: Santiago Bernabéu, Madrid (Real Madrid)

Straffrunda 41: Riyadh Air Metropolitano, Madrid (Atlético Madrid)

Straffrunda 42: Coliseum Alfonso Perez, Getafe (Getafe CF)

Kaniner… allt hade ju gått så förbaskat bra när jag vaknade upp på det utmärkta vandrarhemmet med det konstiga namnet LATROUPE Prado i centrala Madrid.

Efter en magnifik frukostbuffé (planetens samtliga dietister borde sätta upp varningsskyltar utanför varje hotel/vandrarhem som serverar frukostbuffé!) begav jag mig iväg till den närliggande metron och befann mig bara åtta minuter och fem t-banestopp senare precis framför Campo de Fútbol de Vallecas, “arbetarklasslaget” Rayo Vallecanos berömda hemmaborg. Den där lilla kvartersarenan med plats för 14,708 hängivna supportrar. Det arbetades dessutom för fullt inne på arenan, så det var absolut inga problem att smita in på planen med en vaktmästares godkännande och insupa atmosfären.

Rayo Vallecano hade alla övriga Madridlag framför sig i årets La Liga, men med hjälp av ett starkt hemmafacit där de bland annat slog grannen Atletico och kryssade i derbymatcherna mot Real och Getafe, så slutade de ändå på en fin åttonde plats i tabellen.

Nästa anhalt blev mäktiga Santiago Bernabéu i Madrid, en arena jag tidigare har både cyklat förbi och promenerat runt, men aldrig haft tid att besöka. Och det var verkligen värt all väntan. Av alla fotbollsmuseer jag har besökt så slår det här ut allt annat. Så mycket historia och så många pokaler att polera.

Tredje arenan, Metropolitano, ligger i Madrids utkant på vägen mot flygplatsen. När den bekväma resan på pendeltåget led mot sitt slut så väcktes en liten förvåning när så många människor skulle kliva av vid samma stopp. Varför detta intresse? Och varför gick var och varannan omkring i stråhatt och en flagga jag direkt kände igen som Puerto Ricos..?

Förvirringen blev än större när det framför arenan mer såg ut som ett nöjesfält där man kunde köpa både sydamerikanska flaggor och spännande paraplydrinkar. Men trots att det var så många människor på plats så var det endast jag och två personer till som gick omkring i en fotbollströja, det som borde vara det naturliga plagget för denna miljö.

Svaret var alltså Bad Bunny. Artisten som uppträdde på Super Bowl hade invaderat Atletico Madrids hemmaplan för ett helt gäng konserter. Och eftersom jag inte kunde trolla fram en kanin ur hatten så fick jag snällt nöja mig med en promenad runt arenan. En upplevelse i sig med tanke på alla udda varelser som punktmarkerade Metropolitano i väntan på att konserten skulle starta. Not Bad, tänkte jag och tog metron tillbaka till Madrid.

---

Dagens soundtrack: Dooley Wilson – As Time Goes By

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 35: Mohammed V Stadium, Casablanca

Straffrunda 36: Rabat Olympic Stadium, Rabat

Straffrunda 37: Prince Moulay Abdellah Stadium, Rabat

Casablanca, en av av världens bästa filmer. Ok, det kanske ser konstigt ut att Humphrey Bogart står i spöregn och väntar på Ingrid Bergman på järnvägsstationen i Paris och i nästa sekund kliver ombord tåget i en snustorr trenchcoat, men ändå… Filmen har allt!

Citat som “Round up the usual suspects”, “Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship”, “We’ll Always Have Paris” och “Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine” har gjort filmen odödlig. Och naturligtvis även den allra bästa dialogen i filmen, den mellan den franske polischefen Captain Renault (Claude Rains) och barägaren Rick (Humphrey Bogart):

Captain Renault: What in heaven’s name brought you to Casablanca?

Rick: My health. I came to Casablanca for the waters.

Captain Renault: The waters? What waters? We’re in the desert.

Rick: I was misinformed.

Foto: Tajming, det bör ha varit exakt på sekunden 25 år mellan Ingrid Bergmans entré i Casablanca och mitt beslut att se dagens ljus!

Filmen spelades som bekant in på helt andra breddgrader än i Marocko och hade sin världspremiär på Hollywood Theatre i New York på kvällen den 26:e November 1942, mitt under brinnande krig. Det innebär midnatt mot den 27:e november 1967 lokal svensk tid.

Om filmpremiären skedde 18:00 på kvällen i New York och att det först höjdes en skål innan biografmaskinisten rullade igång filmvisningen så bör det alltså innebära att jag föddes på sekunden 25 år efter att Ingrid Bergman för första gången uttalat den klassiska meningen: “Play it once, Sam. For old times’ sake… Play it, Sam. Play ‘As Time Goes By’!

Filmen Casablanca har länge följt med mig i alla möjliga sammanhang och inte minst under mitt maratonprojekt genom USA:s 50 delstater 2011/12. Det var då, i Vermonts största stad Burlington, som jag genom mina tillfälliga amerikanska hyresvärdar lockades med till en av stadens biografer för att under dagtid beskåda filmen tillsammans med hundratals daglediga (pensionärer). I samband med filmen fixade arrangören även en quiz som mitt lag lyckades vinna, och när jag trampade därifrån påföljande dag hade jag ett pris i form av kanadensisk sirap i en av cykelväskorna. Burlington ligger ju endast ett stenkast från den kanadensiska gränsen.

Om vi skruvar fram bandet några år så blev den där burken med sirap indirekt orsaken till att jag fem år senare bestämde mig för att fira filmens 75-årsjubileum (2017) genom att cykla från Rick’s Café i Casablanca till Ingrid Bergmans torg i Fjällbacka. En aktivitet som kombinerades med att jag varje kväll såg fulstreamade filmer med Ingrid Bergman.

Och självklart hade rutten en koppling till Ingrid Bergmans filmkarriär. Cykelresan gick bland annat genom städer som Ronda i Andalusien (“Klockan klämtar för dig”), Orléans (“Jeanne d’Arc”) och Paris (“Tycker ni om Brahms” där hon spelade huvudrollen mot en ung Anthony Perkins som senare blev synonym med filmen “Psycho”).

Den klassiska filmen med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna är fortfarande det som gör den marockanska staden mest känd, men nu dröjer det inte länge förrän Casablanca är unik även i ett annat sammanhang, fotboll. Snart ska nämligen den gigantiska Hassan II Stadium vara klar, en fotbollsarena med plats för 115,000 åskådare som därmed blir världens största. En anläggning som kommer att användas flitigt under VM 2030.

Men tills vidare får de marockanska fotbollsspelarna nöja sig med Mohammed V Stadium i Casablanca (45,000 sittplatser), Prince Moulay Abdellah Stadium i Rabat (69,500) och Ibn Batouta Stadium (75,500). Inga dåliga substitut det heller.

Det är alltså upplagt för en riktig braksuccé när VM återvänder till Afrika 2030. Men om det inte blir något skönlir under nästa världsmästerskap så går det alltid att tänka tillbaka på VM-finalen 1998: We’ll always have Paris…

---