Dagens soundtrack: Sylvia Vrethammar – Y Viva España

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 38: Estadio Municipal de Deportes Antonio López Púa, Tarifa (U.D Tarifa)

Straffrunda 39: Campo de Fútbol de Vallecas, Madrid (Rayo Vallecano)

Straffrunda 40: Santiago Bernabéu, Madrid (Real Madrid)

Straffrunda 41: Riyadh Air Metropolitano, Madrid (Atlético Madrid)

Straffrunda 42: Coliseum Alfonso Perez, Getafe (Getafe CF)

Kaniner… allt hade ju gått så förbaskat bra när jag vaknade upp på det utmärkta vandrarhemmet med det konstiga namnet LATROUPE Prado i centrala Madrid.

Efter en magnifik frukostbuffé (planetens samtliga dietister borde sätta upp varningsskyltar utanför varje hotel/vandrarhem som serverar frukostbuffé!) begav jag mig iväg till den närliggande metron och befann mig bara åtta minuter och fem t-banestopp senare precis framför Campo de Fútbol de Vallecas, ”arbetarklasslaget” Rayo Vallecanos berömda hemmaborg. Den där lilla kvartersarenan med plats för 14,708 hängivna supportrar. Det arbetades dessutom för fullt inne på arenan, så det var absolut inga problem att smita in på planen med en vaktmästares godkännande och insupa atmosfären.

Rayo Vallecano hade alla övriga Madridlag framför sig i årets La Liga, men med hjälp av ett starkt hemmafacit där de bland annat slog grannen Atletico och kryssade i derbymatcherna mot Real och Getafe, så slutade de ändå på en fin åttonde plats i tabellen.

Nästa anhalt blev mäktiga Santiago Bernabéu i Madrid, en arena jag tidigare har både cyklat förbi och promenerat runt, men aldrig haft tid att besöka. Och det var verkligen värt all väntan. Av alla fotbollsmuseer jag har besökt så slår det här ut allt annat. Så mycket historia och så många pokaler att polera.

Tredje arenan, Metropolitano, ligger i Madrids utkant på vägen mot flygplatsen. När den bekväma resan på pendeltåget led mot sitt slut så väcktes en liten förvåning när så många människor skulle kliva av vid samma stopp. Varför detta intresse? Och varför gick var och varannan omkring i stråhatt och en flagga jag direkt kände igen som Puerto Ricos..?

Förvirringen blev än större när det framför arenan mer såg ut som ett nöjesfält där man kunde köpa både sydamerikanska flaggor och spännande paraplydrinkar. Men trots att det var så många människor på plats så var det endast jag och två personer till som gick omkring i en fotbollströja, det som borde vara det naturliga plagget för denna miljö.

Svaret var alltså Bad Bunny. Artisten som uppträdde på Super Bowl hade invaderat Atletico Madrids hemmaplan för ett helt gäng konserter. Och eftersom jag inte kunde trolla fram en kanin ur hatten så fick jag snällt nöja mig med en promenad runt arenan. En upplevelse i sig med tanke på alla udda varelser som punktmarkerade Metropolitano i väntan på att konserten skulle starta. Not Bad, tänkte jag och tog metron tillbaka till Madrid.

---

Dagens soundtrack: Dooley Wilson – As Time Goes By

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 35: Mohammed V Stadium, Casablanca

Straffrunda 36: Rabat Olympic Stadium, Rabat

Straffrunda 37: Prince Moulay Abdellah Stadium, Rabat

Casablanca, en av av världens bästa filmer. Ok, det kanske ser konstigt ut att Humphrey Bogart står i spöregn och väntar på Ingrid Bergman på järnvägsstationen i Paris och i nästa sekund kliver ombord tåget i en snustorr trenchcoat, men ändå… Filmen har allt!

Citat som ”Round up the usual suspects”, ”Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship”, ”We’ll Always Have Paris” och ”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine” har gjort filmen odödlig. Och naturligtvis även den allra bästa dialogen i filmen, den mellan den franske polischefen Captain Renault (Claude Rains) och barägaren Rick (Humphrey Bogart):

Captain Renault: What in heaven’s name brought you to Casablanca?

Rick: My health. I came to Casablanca for the waters.

Captain Renault: The waters? What waters? We’re in the desert.

Rick: I was misinformed.

Foto: Tajming, det bör ha varit exakt på sekunden 25 år mellan Ingrid Bergmans entré i Casablanca och mitt beslut att se dagens ljus!

Filmen spelades som bekant in på helt andra breddgrader än i Marocko och hade sin världspremiär på Hollywood Theatre i New York på kvällen den 26:e November 1942, mitt under brinnande krig. Det innebär midnatt mot den 27:e november 1967 lokal svensk tid.

Om filmpremiären skedde 18:00 på kvällen i New York och att det först höjdes en skål innan biografmaskinisten rullade igång filmvisningen så bör det alltså innebära att jag föddes på sekunden 25 år efter att Ingrid Bergman för första gången uttalat den klassiska meningen: ”Play it once, Sam. For old times’ sake… Play it, Sam. Play ’As Time Goes By’!

Filmen Casablanca har länge följt med mig i alla möjliga sammanhang och inte minst under mitt maratonprojekt genom USA:s 50 delstater 2011/12. Det var då, i Vermonts största stad Burlington, som jag genom mina tillfälliga amerikanska hyresvärdar lockades med till en av stadens biografer för att under dagtid beskåda filmen tillsammans med hundratals daglediga (pensionärer). I samband med filmen fixade arrangören även en quiz som mitt lag lyckades vinna, och när jag trampade därifrån påföljande dag hade jag ett pris i form av kanadensisk sirap i en av cykelväskorna. Burlington ligger ju endast ett stenkast från den kanadensiska gränsen.

Om vi skruvar fram bandet några år så blev den där burken med sirap indirekt orsaken till att jag fem år senare bestämde mig för att fira filmens 75-årsjubileum (2017) genom att cykla från Rick’s Café i Casablanca till Ingrid Bergmans torg i Fjällbacka. En aktivitet som kombinerades med att jag varje kväll såg fulstreamade filmer med Ingrid Bergman.

Och självklart hade rutten en koppling till Ingrid Bergmans filmkarriär. Cykelresan gick bland annat genom städer som Ronda i Andalusien (”Klockan klämtar för dig”), Orléans (”Jeanne d’Arc”) och Paris (”Tycker ni om Brahms” där hon spelade huvudrollen mot en ung Anthony Perkins som senare blev synonym med filmen ”Psycho”).

Den klassiska filmen med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna är fortfarande det som gör den marockanska staden mest känd, men nu dröjer det inte länge förrän Casablanca är unik även i ett annat sammanhang, fotboll. Snart ska nämligen den gigantiska Hassan II Stadium vara klar, en fotbollsarena med plats för 115,000 åskådare som därmed blir världens största. En anläggning som kommer att användas flitigt under VM 2030.

Men tills vidare får de marockanska fotbollsspelarna nöja sig med Mohammed V Stadium i Casablanca (45,000 sittplatser), Prince Moulay Abdellah Stadium i Rabat (69,500) och Ibn Batouta Stadium (75,500). Inga dåliga substitut det heller.

Det är alltså upplagt för en riktig braksuccé när VM återvänder till Afrika 2030. Men om det inte blir något skönlir under nästa världsmästerskap så går det alltid att tänka tillbaka på VM-finalen 1998: We’ll always have Paris…

---

Dagens soundtrack: Luís Piçarra – Ser benfiquista

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 31: Älvvallen, Ljusdal, Hälsingland (Ljusdals IF)

Straffrunda 32: Estádio José Alvalade, Lissabon (Sporting Lissabon)

Straffrunda 33:  Estádio do Restelo, Lissabon (Belenenses)

Straffrunda 34: Estádio da Luz, Lissabon (Benfica)

Benfica, den portugisiska storklubben med fotbollsvärldens allra coolaste namn. Finns det verkligen några andra fotbollsklubbar som kan konkurrera på den här punkten..? Chilenska mästarna Colo-Colo eller Riokonkurrenterna Flamengo och Fluminense i all ära, men Benfica kittlar dödsskönt på tungan!

Jag vet inte om det var på grund av det kungliga namnet eller strömmen av svenska fotbollsspelare som lockades dit av Svennis sedan han tog över klubben efter UEFA-cupvinsten 1982, men mina sympatier landade tidigt i Lissabonklubben. Kärleken fanns alltså där, det behövdes bara en värmlänning med högt hårfäste för att få fart på den på allvar. Så sorry Gyökeres, det är Mats Magnusson som gäller när vi snackar portugisiskt målskytte.

De båda storklubbarna i Lissabon ligger förhållandevis nära varandra, i princip så skiljer det bara några välriktade drivar (om man slår förbaskat långt och inte slicar) mellan arenorna. Men eftersom klubborna ändå ligger en bra bit från Atlantens vågskvalp så kan man inte beskylla klubbarna för att ligga i de allra roligaste omgivningarna. Det gör däremot ”lillebrorsan” Belenenses, Mourinhos gamla klubb.

Precis som sin farsa så spelade alltså Mourinho i Belenenses och fick därmed avnjuta en skaplig vy (ännu bättre om han inte var uttagen i startelvan och fick sitta på läktaren) från den strategiska plats där arenan är belägen. Där bjuds nämligen på en mäktig vy över Tejofloden och den berömda hängbron Ponte 25 de Abril. Har man gått till Specsavers så ser man på distans även kristusstatyn på andra sidan viken.

Hur fasen ska man alltså kunna koncentrera sig på fotboll när man hela tiden distraheras av dessa hänförande vyer? Som ni förstår så spelar alltså inte Belenenses i högsta ligan…

---

Dagens soundtrack: Cloudberry Raven – Kasse, balja, mål

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 30: Stockholm stadion

Allt var inte bättre förr. När Sverige skulle gå in i fotbollens OS-turnering 1912 fick de stryk i premiärmatchen på Stockholm stadion och fick istället lira en tröstturnering. Även där åkte de på en svidande förlust som innebar att det därmed var färdigspelat. Som salt i såret gick Finland till semifinal och Danmark till final. Finland..? Grannlandet hade ju inte ens Jari Litmanen i startelvan 1912!

Det spelas fortfarande fotboll på stadion och då handlar det främst om Djurgårdens damlag. Men en gång om året sitter det som bekant även ”långdistans-ultras” på läktaren för att syna vem som demolerar målsnöret. Och… kikar på alla andra hjältar i Stockholm Marathon.

I år fanns det dessutom många vinnare i tävlingen. Av de 20,302 löpare som kom till start så var det inte mindre än 18,921 som tog sig över mållinjen på Stockholm Stadion, nytt rekord!

Om utvecklingen håller i sig så har arrangören även tagit höjd för att tävlingen ska kunna växa ytterligare. Det finns nämligen spännande/okonventionella lösningar för att ta emot än fler löpare inne på den vackra arenan…

---

Dagens soundtrack: Toto Cutugno – Insieme: 1992

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 25: Stade des Alpes, Grenoble, Frankrike

Straffrunda 26: Palais des Sports de Grenoble, Frankrike

Straffrunda 27: Stade Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 28: Parc Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 29: Stade de Suisse Wankdorf Bern, Schweiz

Tre olympiska arenor på ett dygn, inga problem om man befinner sig i Alperna. Här är det sällan längre än en toppad järnsjua mellan OS-orterna. Och det kunde till och med ha blivit ytterligare en OS-arena om logistiken hade fungerat, men Chamonix får snällt vänta till ett annat tillfälle. Istället blev det Turin, Grenoble och Albertville.

Det bor inte vansinnigt många människor i Albertville, enligt statistiken har den ungefär lika många invånare motsvarande genomsnittspubliken på en hemmamatch med Malmö FF. Ganska häftigt ändå att en stad som knappt släpar sig över 20,000 invånare kan arrangera en olympiad. Det borde därmed finnas hopp både för Svenstavik och Katrineholm!

Naturligtivs visar Albertville än i dag stolt upp sitt olympiska arv, man hinner knappt mer än snubbla ut ur tåget förrän man stirrar in i de fem olympiska ringarna på järnvägsstationen. Därifrån är det en kort promenad till Albertville Olympic Hall där konståkning och short track avgjordes. Och strax bakom denna ishall ligger numera en fotbolls- och friidrottsanläggning, en vacker skapelse som under OS 1992 tjänstgjorde som arena för skridskoåkning. För övrigt den senaste gången som skridskoåkarna tävlade utomhus i ett OS. Redan två år senare hade de flyttat inomhus när norrmännen skapade historia i Lillehammer.

Några timmar norr om Albertville hittar man Stadion Wankdorf, en klassisk fotbollsarena i den schweiziska huvudstaden. Wankdorf är framförallt känd som arrangör av VM-finalen 1954, en match som Ungern mot alla odds förlorade mot Västtyskland trots att de hade både Puskas och VM-skyttekungen Kocsis i laguppställningen.

Den gamla arenan revs i inledningen av 2000-talet för att ge plats åt en modernare byggnad, men jag hann faktiskt besöka den gamla anläggningen i samband med VM-kvalet mellan Schweiz och Malta 1992. En match som bjöd på snö (och antagligen maltesiska frostskador) under andra halvlek.

Den här gången var vädret i den andra änden av skalan eftersom värmeböljan punktmarkerade hela Europa inklusive Wankdorf. På fotbollsplanen utkämpades den första matchen i den schweiziska cupfinalen för damer mellan hemmalaget Young Boys och Servette. Ett bortalag innehållandes den svenska anfallsstjärnan Therese Simonsson, en målspruta som tystade publiken redan i början av matchen. Det skulle bli ytterligare ett till mål från hennes fötter denna dag.

På något vis kändes det som att Sverige därmed äntligen fick revansch på Schweiz efter alla nesliga förluster både i ishockey och fotboll. Tack Therese!

---

Dagens soundtrack: DJ Redblack – Sarà perché ti amo

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 22: Stadio Giuseppe Meazza (San Siro), Milano

Straffrunda 23: Stadio Olimpico di Torino, Turin

Straffrunda 24: Allianz Stadium (Juventus Stadium), Turin

Allting var förberett i minsta detalj på mitt vandrarhem i Kairo. Väskan packad och rutten utstakad mot metron som skulle föra mig vidare till den väldiga, men något obegripliga, järnvägsstationen Ramses mitt i den egyptiska huvudstaden. Därifrån skulle ett tidigt morgontåg skyffla mig norrut till Alexandria. Hade jag tänkt. Men en alltför stökig morgon runt järnvägsstationen fick mig emellertid snart på andra tankar. Jag behövde en dos Europa. Omgående.

En taxitransport med utmärkt signalhorn och väl fungerande gaspedal innebar istället starten på en resa som innebar att jag bara några få timmar senare vandrade omkring inne på mäktiga Stadio Giuseppe Meazza i Milano. En arena jag sprungit förbi med nummerlapp på bröstet i samband med Milano Marathon, men aldrig besökt.

Det här var en arena jag dessutom hade försökt komma in på för 35 år sedan när jag lyckades missa tåget till Bergamo för att se svenskmötet Atalanta – Parma. Men det är som bekant korta avstånd mellan fotbollsarenorna i Italien, så istället för Glenn Strömberg och Thomas Brolin så tog jag ut kursen mot San Siro i förhoppningen om att få se antingen det holländska eller nederländska stjärnklustret i Milan eller Inter.

Ruud Gullit, Marco van Basten och Frank Rijkaard i Milan eller Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Jürgen Klinsmann i Inter var ju rätt skapliga substitut till de svenska stjärnorna. Och något av lagen borde väl ändå spela hemma tänkte jag när jag hoppade in i en taxi den där decemberdagen 1991. När jag basunerade ut mitt budskap till taxichauffören frågade han mig om jag hade biljett till matchen. Jag minns fortfarande mitt kaxiga svar ”den köper jag på San Siro” och hur chaffisen därefter vände sig om och stirrade på mig på ungefär samma vis som när Karl-Bertil Jonsson skulle ge sig ut i de fattiga delarna av Stockholm för att dela ut julklappar.

När jag klev ur taxin vid arenan så förstod jag varför chauffören undrade om jag hade biljett. Det var nämligen inte bara en stjärntrio på plats denna dag, där fanns två… Det var alltså Milanoderby, det så kallade Derby della Madonnina. Den stora stadion till trots så fanns det därmed inte en ynka biljett att köpa till matchen. Lapp på luckan. Jag fick därmed uppleva matchen utanför arenan tillsammans med tusentals andra supportrar. Ett beslut som kändes ganska bra när jag såg hur arenan började skaka när Jürgen Klinsmann gav Inter ledningen i första halvlek. Innan matchen var över hade även Milans Marco van Basten fått arenan att skaka. Marken kändes något stabilare utanför San Siro…

Numera går det in 75,817 åskådare på arenan och det är en siffra som överensstämmer ganska bra med intresset för fotbollen i Milano. Både Inter och Milan hade under årets säsong haft ett publiksnitt på runt 73,000 besökare.

Avslutningen av årets säsong i Serie A skedde under det veckoslut jag nu själv reste omkring i norra Italien. En fotbollsomgång som var mindre viktig för Inter som redan vunnit ligan, men som betydde precis allt för storklubbarna Milan och Juventus. Båda hade chans att ta en åtråvärd plats i kommande Champions League. En på papperet lätt sak för Milan som hade hemmamatch mot Cagliari i sista omgången, medan det krävdes mycket tur i Turin för Juventus del. Inte ens en seger på Stadio Olimpico di Torino mot rivalen Torino skulle med säkerhet ge en plats i fotbollens finrum.

Med facit i hand var det Como, Dan Corneliussons gamla klubb, som snuvade de två fotbollsjättarna på det digra smörgåsbordet. Ingen halvdan säsong alltså.

---

Dagens soundtrack: The Bangles – Walk Like an Egyptian

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 21: Cairo International Stadium, Egypten

Kairo, biltutans förlovade land, en stad som ger bestående hörselskador knappt ens innan man hittat ut från flygplatsen. Även om det inte finns några andra fordon i närheten så ska det tutas, så är det bara. Lyckligtvis har de ännu ej fått för sig att sätta signalhorn på brödrostarna, då skulle även egyptiska frukostbuffén låta som en trafikstockning på Essingeleden.

Precis som guideböckerna säger så går det ändå förvånansvärt snabbt att vänja sig vid alla som rent mekaniskt juckar med sina signalhorn utan minsta anledning. Chocken släpper förhållandevis ganska snabbt och det tar knappt mer än 24 timmar innan man kan hantera kaoset och decibelnivån. Dessutom finns det alltid en räddaren i nöden i Kairo: Metron.

Man behöver alltså gå under jorden med jämna mellanrum i den egyptiska huvudstaden för att hämta andan. Till skillnad från miljön ovan jord är t-banan dessutom välputsad och modern. Jag blev näst intill förälskad i metron under mitt besök i staden och hade jag lidit av objektofili så hade jag förmodligen ingått partnerskap med detta genialiska transportmedel. Kairos undre värld är en oas för alla sinnen, inte minst hörseln.

Med pyramiderna bara runt hörnet, typ en halvtimmes taxiresa från centrum, så är man ändå förvånansvärt snabb med att förlåta den nordafrikanska metropolens alla tillkortakommanden. Strukturen runt området på Gizaplatån är dessutom otroligt välordnad och framförallt på en behaglig decibelnivå. Inga bilar, bara kameler.

Mitt besök i Egypten tajmades även in med sista omgången av den inhemska fotbollsligan. Och eftersom Kairolaget Zamalek hade allt i egna händer så var det inte en enda stol som gapade tom på Cairo International Stadium där det ryms 75,000 åskådare. Där fanns också, som det kändes, ungefär lika många poliser.

Min runda runt den väldiga fotbollsarenan innebar därmed att man fick vara försiktig med kameran. Lagens väktare i den här delen av världen uppskattar sällan att vara huvudpersoner på TikTok. Det gick inte att tuta i dem någon bortförklaring.

---

Dagens soundtrack: Mikis Theodorakis – Zorba’s Dance

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 19: Kaftanzoglio Stadium, Thessaloniki

Straffrunda 20: Toumba Stadium, Thessaloniki

Planeringen har genast blivit mycket svårare när man har Europa som spelplan. I Centralasien fanns det ett tydligt A och B på resan eftersom de nyligen besökta Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan är omgivna av länder man inte sprintar igenom landvägen hur som helst. I Europa känns möjligheterna däremot oändliga och det blir därmed betydligt svårare att ta ut kompassriktningen för varje ny hållplats på resan.

Från Budapest gick resan till Karpaternas kronjuvel Brașov enbart för att jag lät ChatGPT avgöra beslutet. Men det kunde lika gärna ha blivit återbesök i Belgrad eller Zagreb. Nu blev det alltså Karpaterna och därifrån var naturligtvis den rumänska huvudstaden ett måste eftersom alla vägar leder till Bukarest i den här delen av Östeuropa.

Från Bukarest hade jag precis bestämt mig för att ta en nattkärra till Egypten när jag av en tillfällighet insåg att den rumänske nationalidolen Gheorghe Hagi har en fotbollsplan (och akademi) uppkallad efter sig i kuststaden Constanța vid Svarta havet. Det blev därmed en tågresa österut på kartan.

Eftersom Svarta havet denna helg även inkluderade svarta regnmoln, så blev det däremot bara en morgonjogg runt det som tidigare var Stadionul Gheorghe Hagi. En fotbollsarena som revs för tre år sedan och som snart ska ge plats för en ny modern arena.

Regnet påskyndade avgången från staden och nu var det återigen dags att ta ett beslut. Vart? Bulgarernas svar på Constanța heter Varna och är enligt mina ögon betydligt charmigare. Jag sprang maraton där för några år sedan och hade därmed inte svårt att övertala mig själv att åka tillbaka. Men trots den korta sträckan på ungefär 15 mil, så var det långt ifrån superlätt med logistiken. Det fungerade helt enkelt inte och istället blev det en maratonresa till den grekiska tvåan Thessaloniki. En transport som krävde bussbyte i Bukarest och en längre paus i den bulgariska huvudstaden Sofia.

En kvart före midnatt var bussen framme på den ogästvänliga stationen Autogara Militari i Bukarest och här väntade en nästan två timmar lång paus i avvaktan på den buss som skulle föra mig söderut mot värmen. Ett break som utvecklades till ett intressant maratonmöte i samma stund som en ungrare frågade mig om jag möjligtvis kände till någon plats som hade dygnet-runt-öppet i närheten i den svala natten. Han och hans flickvän hade nämligen precis sprungit Varna Marathon och var nu på väg hem till sin hemstad i södra Ungern, men det innebar en väntan på en anslutningsbuss som inte skulle komma förrän fyra på morgonkulan.

Maratonlöpare är lyckligtvis ett tålmodigt folk och mestadels förbaskat trevliga. Den trista väntan på anslutningsbussen utvecklades därmed till ett maratonsnack där åtminstone 45 minuter försvann i tröskelfart när vi skulle diskutera olika tävlingar och länder. Något jag inte alls hade väntat mig när jag klev ur bussen på Autogara Militari, en av planetens allra tråkigaste busstationer.

Medelhavet slog, återigen, Svarta havet med hästlängder. Bokstavlig talat. Thessaloniki  är ju hemmaplan för Alexander den store och ett av de mest ikoniska monumenten i staden är därför inte oväntat den makedonske konungen till häst.

En annan hyllning till honom är stadens maratonlopp, The Alexander the Great Marathon, som går mellan hans födelseplats Pella och Thessalonikis i april varje år. Vore det inte för att jag numera springer som en låghalt passgångare med fotvårtor så skulle jag gärna ta mig an denna mara, men i skrivande stund har jag endast tillräckligt med hästkrafter för 4.2 kilometer runt fotbollsarenor.

Instagram: straffrundan42

---

Dagens soundtrack: O-Zone – Dragostea din tei

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 14: Puskás Aréna, Budapest, Ungern

Straffrunda 15: Stadionul Tineretului, Brașov, Rumänien

Straffrunda 16: Arena Națională, Bukarest, Rumänien

Straffrunda 17: Stadionul Steaua, Bukarest, Rumänien

Straffrunda 18: Stadionul Gheorghe Hagi, Constanța, Rumänien

Järnvägar. Det som skulle bli en avkopplande väntan på nattåget mellan Budapest och Brașov, den rumänska skönheten som ligger sådär förföriskt insprängd i bergskedjan Karpaterna, blev allt annat än en bal på slottet.

När tågen med avgång både före och efter min nattkärra allteftersom blev tilldelade avgångsspår så hände absolut inget med nattåget mot Rumänien. Däremot lyste ett obegripligt meddelande på ungerska i rött på displayen. Röd färg är sällan bra i något sammanhang, inte minst på fotbollsplanen.

Ungerskan är, precis som avlägsna släktingen finskan, en fullständig orgie av obegripliga bokstäver som är mer eller mindre omöjliga att förstå för någon som är född utanför denna språkfamilj. Vad var det för meddelande?  

En kvart innan avgång fick jag förklaringen. Någon form av incident hade inträffat med vårt tåg, något som effektivt kom att fälla krokben för mina drömmar om att avnjuta en god middag och sedan vakna upp utvilad i min liggvagn i Karpaterna. 

Med facit i hand var jag därmed långt ifrån utvilad när jag vrålhungrig klev ut på perrongen i Brașov. Det hade varit en minst sagt aktiv natt med fem byten till lokaltåg, regionaltåg och bussar ända fram till den ungerska gränsen. Där vi fick snällt vänta på ett rumänskt tåg vars sittplatser kändes som rena minfältet för röven. Googla ordet obekvämt och det kommer fram minst fyra miljarder foton på IC-tåget genom Rumänien, och antagligen även i kombination med foton på hemorrojder.

Budapest är annars en logistiskt våt dröm när det gäller kollektivtrafiken, inte minst när det gäller att ta sig från flygplatsen. Flygplatsbussarna avgår på löpande band för billig penning och lämnar av passagerarna på strategiska ställen i centrala delar av den ungerska huvudstaden. De fotbollssupportrar som tar sig hit i slutet av maj för att titta på finalen av Champions League mellan Arsenal och PSG behöver därmed inte fundera på logistiken, de kan koncentrera sig på matchen på väldiga Puskás Aréna.

Ett lag som har vunnit denna statusfyllda turnering, eller rättare sagt det som då hette Europacupen, var Steaua Bukarest. På sin väg mot finalen 1986 så behövde rumänerna bara slå ut dessa fyra lag i dubbelmöten: Vejle (Danmark), Budapest Honvéd, Kuusysi (Finland) och Anderlecht. Ingen direkt avskräckande resa alltså.

Steaua Bukarest slog därefter Barcelona i finalen (borde ha varit IFK Göteborg!) på straffar efter att ha inlett med två straffmissar. Men eftersom Barca bestämde sig för att sumpa sina fyra första så spelade det ingen roll i sammanhanget.

Champions League i all ära, men nog var det väl ändå roligare på den här tiden. Och lite mer oförutsägbart.

Instagram: straffrundan42

---

Dagens soundtrack: Aldo Nova – Long hot Summer

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 11: Beşiktaş Stadyumu (Tüpraş Stadyumu), Istanbul, Turkiet

Straffrunda 12: Fenerbahçe Şükrü Saracoğlu Stadyumu, Istanbul, Turkiet

Straffrundan 13: New Ankara Stadium (19 Mayis stadium), Ankara, Turkiet

Potter för i h-lvete, varför ringde du aldrig? Med min känsliga högerdojja och rutin så kunde vi ha gått hela vägen i fotbolls-VM. Nu är jag sur, istället för att som brukligt gnugga alla VM-matcher kommer jag eventuellt att bojkotta spektaklet och istället kika på gamla repriser av Landet runt. Så får det bli.

Å andra sidan kanske Potter även efterlyser viss talang bland spelarna. Jag tvivlar själv på att jag numera klarar av mer än tre tillslag innan bolluslingen tar mark. Jag håller mig istället till gåfotboll på somrarna, där får kulan enligt reglerna aldrig vara i luften.

Under tre intensiva dagar i Turkiet, Istanbul respektive huvudstaden Ankara, hann jag ta en runda runt arenorna tillhörande Beşiktaş och Fenerbahçe. Det förra laget håller till på en arena centralt belägen mitt i staden och nära vattnet, medan Fenerbahçe håller till på den asiatiska sidan precis bredvid den stora järnvägsstationen.

Tittar man bara på arenorna så är det alltså klar poängseger för Beşiktaş, men man måste ju även väga in tröjorna innan man väljer ut sitt favoritlag. Det var så jag började heja på Arsenal i mitten av sjuttiotalet när Tipsextra gjorde sitt intåg i de svenska folkhemmen. På svartvita tv-apparater matades man med lag som spelade 0-0 eller 1-0 på leriga planer i, som det såg ut att vara under dåvarande tv-teknologi, vita tröjor. I bästa fall något grådaskiga tröjor efter all närkontakt med lervällingen.

Arsenal var ett undantag. Även ur svartvit synvinkel stack laget ut, man visste att de hade coola tröjor. Kärleken har hållit i sig och i år vinner vi en dubbel och får fylla på troféskåpet.

Beşiktaş lirar i svartvita tröjor liknande Newcastle. Inget man går igång på och vill dra ut på ett raveparty några dygn. Här vinner Fenerbahçe på teknisk knockout med sina blågula tröjor. Jag har hittat mitt nya favoritlag. Man ska emellertid ge viss cred till Beşiktaş som med jämna mellanrum lyckas dra till sig stormatcher till sin hemmaborg. Om precis en vecka avgörs där finalen i Euro League.

Avslutningsvis, New Ankara Stadium i, just det, huvudstaden Ankara. En arena som tidigare gick under namnet 19 Mayis stadium (viktigt datum i den turkiska historien) och som är/var planerad att stå klar under 2026. En arena som borde vara en självklar favorit hos alla långdistansare. Hemmafansen döpte nämligen en av läktarsektionerna på den gamla arenan till ”maraton”. Bara en sån sak.

Instagram: straffrundan42

 

---

Dagens soundtrack: Vanessa Paradis – Joe le taxi

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 9: Dushanbe Stadium, Tadzjikistan

Straffrunda 10: Pamir Stadium, Dushanbe, Tadzjikistan

Centralasien har varit rena orgien av smidighet när det gäller gränsövergångar och i princip har gränsbevakarna nästan aldrig särat på läpparna förutom när de har levererat uppmaningen ”ta av dig glasögonen”. Stämplarna har därmed skyfflats in i passet i nästan samma hastighet som Sabastian Sawe springer maraton.

Även Tadzjikistan såg mycket lovande ut. En snabb googling på landet avslöjade att gränsövergången mellan Uzbekistan och Tadzjikistan till och med var den allra smidigaste av samtliga stan-länder.

Det som däremot talade till landets nackdel var bristen på bussar/tåg med ”riktiga tidtabeller” mellan Samarkand och Tadzjikistans huvudstad Dushanbe. Alltför många om och men är inte bra för min hjärtfrekvens, jag vill veta när bussjäveln går, basta.

Min nye polare ChatGPT avslöjade att det fanns några alternativ för att ta sig från Samarkand till Dushanbe. Det mest ekonomiska var att ta en delad taxi till gränsen, promenera mellan gränskontrollerna och på nytt ta en delad taxi till den närmast större staden Pendzjiikent. Därifrån var det tydligen lätt att hitta små minibussar ”marshrutkas” till huvudstaden Dushanbe. Pust, stön, flämt.

Det fick bli en annan lösning. Eftersom mitt vandrarhem även arrangerar dagsutflykter till Tadzjikistan ordnade jag istället en transport med denna grupp direkt till Pendzjiikent. Ett dyrare alternativ, men med facit i hand åtminstone två ”om och när” mindre. 

Det mitt Internetverktyg däremot inte hade tagit i beaktning var att avresedagen visade sig vara en speciell helgdag, något som tydligen hade fått fart på restarmen på typ halva Centralasiens befolkning. 

Det förväntade blixtbesöket vid gränsen utvecklades därmed till en nästan tre timmar lång pina i stekande sol innan alla stämplar hade landat rätt i passet.

Den enorma förseningen innebar att jag inte anlände förrän tidig eftermiddag i Pendzjiikent och att alla ”marshrutkas” redan hade dragit iväg upp genom det dramatiska landskapet. Det återstod därmed att deala till sig en taxi bland alla vänliga, men tuffa centertankar/taxichaufförer. 

Efter att gått i klinch med alla representanter från stadens taxinäring (hade det skett på en fotbollsplan hade det röda kortet kommit fram), satt jag till slut i en bekväm taxibil och kunde därefter avnjuta det formidabla landskapet under den fyra timmar långa resan till Tadzjikistans huvudstad. En resa som trots alla hårnålskurvor och en högsta passage på 2720 meter, flöt på alldeles utmärkt förutom ett och annat stopp för att ge fri passage för alla fårskockar som delade samma rutt.

Precis som Tadzjikistan i övrigt så visade sig Dushanbe vara en riktig höjdare, kanske till och med den allra största överraskningen under resan så här långt. Ett intryck som förhöjdes av att stadens nya och gamla nationalarenor i fotboll, Pamirstadion och Dushanbe Arena, punktmarkeras av både vatten och höga berg. 

Tadzjikistan har, till skillnad från grannen Uzbekistan, ännu aldrig kvalificerat sig för ett fotbolls-VM, men tiden talar för landet. Och med tanke på landets skönhet borde de till och med få ett wild card direkt till kvartsfinal.

Instagram: straffrundan42

---

Dagens soundtrack: Lill Lindfors – Om du nånsin kommer fram till Samarkand

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 8: Dinamo Stadioni, Samarkand, Uzbekistan

Det var en reseledarkollega på Springtime som berättade att ChatGPT numera var en naturlig del av hennes vardag och att hon till och med kunde ha något som påminde om filosofiska diskussioner med nämnda verktyg.

Det var hon som till slut fick mig att sänka garden och släppa in ChatGPT i mitt liv på allvar, något som inträffade typ ett par dagar innan denna resa. Och med facit i hand har verktyget gjort livet så mycket lättare när man exempelvis ska försöka parera udda gränskontroller och hitta bästa logistiska alternativen för transporter i okänd terräng. Livet har blivit så mycket enklare som soloresenär.

En annan sak som har underlättat resandet maximalt är e-sim där jag använder mig av den utmärkta schweiziska leverantören Yesim.

Stresspåslaget när man landar på en flygplats är mer eller mindre raderat när man har förberett telefonen med ett e-sim för respektive land (eller region) som tickar igång så fort noshjulen har fått närkontakt med landningsbanan. Jag har några skräckexempel som lätt kunde ha undvikits om jag hade haft tillgång till e-sim under mina tidigare resor, inte minst den där flygturen till Bangladesh då jag mer eller mindre flytt från oroligheterna i Nepal med mängder av döda. Eftersom jag hade stressat iväg från Katmandu så hade jag inte haft tid att boka boende i huvudstaden Dhaka.

När jag visade upp mitt pass för de två ”mullorna” i Bangladesh immigration var de långt ifrån övertygade om att släppa in mig i landet. En situation som inte förbättrades av att jag inte hade bokat boende i Dhaka. Hade jag haft e-sim i telefonen så hade jag fixat den lilla detaljen redan när flygplanet taxade in mot terminalen, nu var situationen en helt annan. Med hjälp av ett allt annat än stabilt wifi på flygplatsen lyckade jag efter ett antal försök ändå boka ett hotell och komma in i landet.

Vid ett tidigare tillfälle (under fotbolls-VM 2022) skulle jag flyga till Panama för att springa en mara och därefter ta mig landvägen genom Centralamerika för två andra maror i Belize och i den kommande VM-spelorten Monterrey i Mexiko.

Min vana trogen väntade jag in i det sista med att gå till gaten när det var dags, något som även hade att göra med att det samtidigt visades en VM-match i en av barerna på flygplatsen. Allting var glasklart trodde jag när jag visade upp mitt pass och min returbiljett ut ur Mexiko. Nja, så enkelt var det inte. Personalen på flygbolaget krävde dessutom att jag hade en returbiljett ut ur Panama. På ett ännu sämre wifi (varför ska de alltid vara bedrövlig uppkoppling på flygplatserna?) försökte jag boka en biljett med ett stresspåslag som blev allt större när jag insåg att personalen tänkte stänga gaten. Jag hann inte.

Lyckligtvis hade samma bolag en flight bara en timme senare till Panama City och då hade jag äntligen lyckats hitta en resa ut ur Panama. Jag kom ombord. Hade jag haft ett e-sim med bra täckning så hade jag hunnit med redan första kärran.

Något krav på returbiljetter har de däremot inte varit i någon gränskontroll under min resa genom Centralasien. Inte ens några frågor från passkontrollanterna. Som svensk färdas man fritt (åtminstone 30 dagar) i fyra av de fem stan-länderna. Det är bara Turkmenistan som har tuffare krav.

Tasjkent och Samarkand är därmed avprickade i Uzbekistan och personligen så var nog huvudstaden Tasjkent favoriten. Där har man dessutom tillgång till en fantastisk t-bana (otroliga smyckningar av t-banestationerna) som tar en mest överallt i staden. Jag tror faktiskt ChatGPT håller med mig…

Instagram: straffrundan42

---