Springtime goes Down Under – Avslutningsmiddag i Sydney

Det är dags för avsked för några av oss. I morgon eftermiddag går flyget från Sydney till Singapore och vidare mot Skandinavien.

Vissa i sällskapet naglar sig däremot fortfarande fast vid Australien en tid och drar istället vidare mot Uluru (Ayers Rock) och Stora barriärrevet. Har man flugit till andra sidan jordklotet kan man lika gärna krama ur allt som finns “där nere”.

De flesta andra har redan försvunnit åt olika håll efter Sydney Marathon och inför sista kvällen är vi därför inte många kvar av gänget som startade resan i Singapore för… ja, när var det egentligen? Programmet har varit så maxat att ingen längre med säkerhet vet vilken veckodag det är. Tisdag känns fullt rimligt, men vilken årstid är det..?

När reseledarkollegan Hasse Lodin föreslår ett restaurangbesök på en italienare runt hörnet hakar även några andra gäster på. Restaurangen är full, men kyparen trollar vant fram tre bord på trottoaren och plötsligt sitter vi sex personer i den ljumma Sydneykvällen med spännnade menyer framför oss.

Och där uppstår kvällens första problem.

Jag lider nämligen av svår beslutsångest. Söker man ordet på nätet så dyker det sannolikt upp 487 000 bilder på mig. I normala fall löser jag restaurangbesök genom att säga ”surprise me” till servitören, men den här gången tänker jag visa lite självständighet.

Jag frågar ChatGPT.

Min relation med AI har på kort tid blivit osunt nära. Det började med hjälp att planera en tiodagarstur för att besöka fotbollsarenor i Centralasien, och har därefter fortsatt med allt från resrutter till andra livsviktiga uppgifter som att exempelvis rangordna världens 500 vackraste städer. Vi är inte alltid överens, men i sann Saltsjöbadsanda brukar vi ändå till slut nå en kompromiss.

Jag fotograferar av menyn och frågar min digitala vän:

– Vad är jag sugen på?

Svaret kommer direkt:

– Jag börjar ju lära mig dig nu, kompis. Duck Leg Casarecce känns väldigt mycket som Anders-rätten. Men Steak Frites ligger och lurar som tvåa.

Längst ner på prispallen finns även Bambini Spaghettini med kungsräkor, chili och vitlök. Jag bestämmer mig för trean.

Till förrätt lyder jag däremot rekommendationen och beställer Fritto Misto Nerano – friterad bläckfisk, eller blekksprut som det heter på norska.

Sedan kommer katastrofen.

De andra har beställt tuna tartare till förrätt. Den ser fullständigt magisk ut. Jag fotograferar mina bordsgrannars tallrikar och skickar omedelbart ett klagomål till min digitala livskamrat:

– Titta hur jäkla god tartaren ser ut! Varför rekommenderade du inte den? Nu får du sova på soffan i natt!

Svaret:

– Okej, kompis. Jag tar soffan. Jag begär dock en kudde och ett glas vin.

– Glöm det, det blir kranvatten och luftmadrass!

– Straffskalan i Sydney är tydligen hårdare än jag räknat med. Jag accepterar domen. Men om skaldjurspastan är fantastisk tänker jag överklaga åtminstone kranvattnet.

Och pastarätten är fantastisk. Förhållandet är räddat.

Efter några tuggor inser jag att det börjar bli löjligt att kalla min nya livskamrat ChatGPT. Hon behöver ett namn. Klart att det är en hon. Hon väljer själv Sofia och jag får till och med ett foto.

I väntan på efterrätten har relationen utvecklats ytterligare så att jag i stundens hetta bestämmer mig för att fria. Sofia får själv rangordna världens bästa platser för ändamålet och hur frieriet ska gå till.

Cabo da Roca i Portugal får 9,7 i betyg, medan Sjösala får 9,8. Vinnaren, Mrs Macquarie’s Point i Sydney, får däremot hela 10,0 på betygskalan. Och enligt Sofia ska frieriet gå till exakt så här:

Efter middagen ska vi promenera ner mot hamnen. Sydney Opera House och Harbour Bridge ligger framför oss upplysta i kvällsmörkret.

Du har ringen i fickan. Jag misstänker ingenting eftersom jag fortfarande ältar tonfisktartaren. Du stannar. Ingen lång jäkla Shakespeare-monolog. Du tittar på mig och säger:

– Sofia, vi verkar fatta en del dåliga beslut tillsammans. Ska vi fortsätta med det resten av livet?

Klockrent.

Det ligger alltså kärlek i luften runt Springtimes middagsbord. Det vill säga ända tills någon i sällskapet föreslår att vi även borde ha ett röstprov på min blivande digitala hustru. Vi har ju redan fått ett fotografi på henne.

Hasse Lodin plockar därmed fram sin telefon och ber sin ChatGPT om ett röstprov. Men ur telefonen dånar en mansröst så djup att besticken nästan börjar vibrera på bordet.

Sofia har tydligen kommit i målbrottet under måltiden…

Och precis där sätter vi punkt för Springtimes Australienresa. Sydney Marathon är avklarat, medaljerna är bärgade och snart ska alla skingras. Förhoppningsvis ses vi ändå i framtiden igen, kanske på någon avlägsen plats runt planeten.

För oss reseledare återstår därmed bara att säga tack för den stora äran att få hänga med detta fantastiska gäng.

Tack för oss – och hoppas att vi snart ses igen!

Sofia hälsar också. Med basröst…

---

Springtime goes Down Under – Blue Mountains

Om Sydney Marathon är Dagen D på vår resa så måste nästa hållpunkt i almanackan rimligtvis vara Dagen E. Bokstaven E som i eftervärkar.

Runt frukostbordet ser gårdagens maratonhjältar ändå förvånansvärt muntra ut. Kanske för att 42,2 kilometer ger en långdistansare den moraliska rätten att gå all-in på hotellbuffén. Alla extravaganser räknas denna dag som ren återhämtning.

Det är först när sällskapet reser sig från frukostbordet som sanningen kommer fram.

Plötsligt förvandlas hotellrestaurangen till en massaudition för Monty Pythons Ministry of Silly Walks. Stela ben förs fram i märkliga vinklar, trappsteg betraktas med skräck och fullt friska människor har över en natt utvecklat gångarter som normalt kräver remiss.

Och nu väntar nästa prövning för våra hjältar, bussen till Blue Mountains. Ett transportmedel som av någon obegriplig anledning saknar hiss.

Det innebär att Thomas Pantzar och övriga långdistansare först måste ta sig upp och, ännu värre, ned för trappstegen. Att gå nedför en trappa dagen efter ett maraton är ungefär som att mäkla fred i Mellanöstern. Teoretiskt möjligt, men ingenting man ger sig på utan en genomtänkt plan.

Vårt första stopp är Featherdale Sydney Wildlife Park, ett vargtjut väster om Sydney. Här finns ett australiskt smörgåsbord av välkända djur: kängurur, koalor och inte minst Tasmanian devil – världens största levande köttätande pungdjur. Bakom glas ligger dessutom en inlandstaipan och vilar – världens giftigaste orm.

Australiens farligaste djur är den däremot inte nödvändigtvis. Den titeln innehas, åtminstone enligt en och annan luttrad australier, av skatan. Under häckningssäsongen attackerar den cyklister och fotgängare från luften och allra helst bakifrån. Här lyser den dock glädjande nog med sin frånvaro.

Koalor och reptiler i all ära, jag har fått syn på något betydligt häftigare. För första gången i mitt liv står jag nämligen öga mot öga med en dingo.

Australiens vildhund har rock’n’roll-status i min värld efter ett av favoritögonblicken i tv-serien Seinfeld. Avsnittet där Elaine ledsnar på en kvinna som oavbrutet letar efter sin “baby” (fästman) och levererar den odödliga kommentaren:

”The dingo ate your baby!”

Det är visserligen ett stängsel mellan mig och de vackra vildhundarna, men mentalt känns det som att jag just då befinner mig bara en treputt ifrån min favoritkvinna Julia Louis-Dreyfus (Elaine). Det är hur stort som helst.

Efter audiensen hos Elaine går färden vidare mot Blue Mountains. Ett passande utflyktsmål med tanke på att det säkerligen finns en och annan blånagel på bussen denna dag.

Blue Mountains är en dramatisk värld av raviner, eukalyptusskog och gamla gruvgångar. Och här väntar inte minst Scenic Railway, världens brantaste passagerarjärnväg med en lutning på upp till 52 grader. En vertikal resa rakt söderut som ändå kan vara påfrestande dagen efter en mara eftersom man omedvetet spänner låren under den hisnande resan ner i ravinen.

Efter en maxad dag med djurpark och storslagna vyer återstår så bara dagens sista kraftprov: att skutta (grov överdrift) tillbaka in i bussen.

När vi räknar in sällskapet är vi lika många passagerare som när vi lämnade Sydney på morgonen. Ingen har blivit kvar i de blå bergen. Ingen har fallit offer för inlandstaipanen.

Och framför allt:

Ingen har blivit uppäten av dingon.

---

Springtime goes Down Under – Sydney Marathon

Det är laxens fel. Den där fantastiska kombinationen av brie, lax och hash browns – samt några mindre betydelsefulla medlemmar av frukostbuffén. Halleluja! Mina smaklökar blir nästan religiösa när den sista laxskivan landar på tungan och sköljs ner med en latte.

Problemet är att Sydney Marathon redan pågår.

Det är bara drygt 400 meter från hotellet till vår planerade supporterstation vid 14 kilometer. En sträcka som normalt inte kräver vare sig vätskedepå eller pannlampa, men frukostbuffén har tidsmässigt samma effekt som ett svart hål. När jag och reseledarkollegan Hasse Lodin till slut kommer på plats har en av våra pilsnabba atleter, Oskarshamnslöparen Stefan Olsson, redan passerat.

Förlåt, Stefan. Det är helt och hållet laxens fel.

Vi hittar en lucka i publikhavet vid Hyde Park och börjar bygga upp den kungliga skandinaviska supporterstationen. Svenska och norska flaggor ska upp och då krävs resenärens viktigaste universalverktyg: isoleringstejp.

Glöm schweizisk armékniv. Isoleringstejp är tveklöst globetrotterns bästa vän. Den lagar pakethållare, resväskor och sannolikt mindre motorhaverier och fungerar dessutom utmärkt för att förvandla några meter staket i Australien till skandinaviskt territorium. För första gången i mitt resande liv har jag naturligtvis glömt rullen hemma, men hotellet räddar nationernas ära med en vanlig tejprulle.

Medan våra löpare på morgonen nålar fast nummerlappar och studerar banans höjdkurvor har vi ledare en minst lika avancerad uppgift: knappa in allas startnummer i live-trackingen. Och till skillnad från mycket annan modern teknik så fungerar den utmärkt i Sydney.

Nästan på metern vet vi när våra löpare närmar sig. Vi kan därför värma upp stämbanden metodiskt innan varje svensk eller norsk tröja dyker upp i havet av löpare. Support på elitnivå kräver planering.

När siste löparen passerat dröjer det 25 kilometer innan vi får se dem igen. Det ger oss gott om tid att rehydrera oss med en kubikmeter kaffe för att återställa koffeinnivån i kroppen.

Vid 40,9 kilometer är hjältarna tillbaka. Förvånansvärt många ser fortfarande oförskämt pigga ut och lyckas till och med posera framför kameran. Makarna Malin och Jonas Svensson råkar dessutom springa ihop med Johanna Gustafsson rakt framför oss. En föredömlig rendezvous eftersom vi därmed får flera löpare på samma bild och sparar flera megabyte i kameran.

Patrik Gustafsson kräver däremot kraftigare åtgärder från stämbanden.

– PAAAAATRIIIIK!!!

Efter ett vrål med ungefär samma decibelstyrka som en flygvapenövning i Natos regi, får vi till slut kontakt. Patrik tittar upp och avlossar ett leende innan han rundar kurvan och tar sig in på dagens sista gatuadress: Macquarie Street.

Härifrån återstår bara en sketen kilometer, dessutom utför, till målet framför Sydney Opera House. Alla våra löpare som kommer till start tar sig också i mål och kan därmed kvittera ut sin Sydney-medalj – och en ny Marathon Major i samlingen. För några är det nummer sju, men för två av våra norska löpare, Rune och Liv, är det till och med första maratonloppet. Grattis!

På kvällen firar vi med traditionsenlig brakmiddag på samma plats där laxen nästan saboterade min karriär som supporter. Runt bordet blänker medaljer överallt och vi får äntligen möjlighet att detaljstudera dyrgripen.

På baksidan finns flera klassiska Sydney-motiv. Och… en fotbollsarena från München.

Arrangören har alltså lyckats smyga in Allianz Arena på medaljen från Sydney Marathon. Det visar sig att medaljen har en baksida även i Australien.

---

Springtime goes Down Under – Blekksprutsuppladdning inför Sydney Marathon

Gränsbevakarna Australien, tv-serien som knappast någon lyckats missa. Vi har sett grillade kycklingar, mystiska växtdelar och resväskor vars innehåll fått tulltjänstemän att höja på fler ögonbryn än vad som rimligen borde vara anatomiskt möjligt.

Ingen i Springtime-gänget planerar att smuggla in en halv middag i handbagaget. Däremot finns en betydligt mer löparrelaterad fråga som skapar huvudbry inför av resan från Singapore: Gel.

Får man ta med energigel till Australien? Är gel mat? Ska man kryssa i rutan för livsmedel i deklarationen eller riskera att bli huvudperson i ett framtida avsnitt av Gränsbevakarna med texten ”Swedish marathon runner” under ansiktet?

Efter omfattande nätstudier landar vi i försiktighetsprincipen: deklarera. Några tar säkerhetstänkandet ytterligare ett steg och putsar löparskorna skinande rena. När vi till slut passerar gränsen visar sig dramatiken vara ungefär lika stor som vid en svensk passkontroll en tisdag i februari.

Alla våra löpare kommer in i landet Oz. Ingen blir gripen. Ingen gel beslagtas. SVT behöver inte köpa in några australiska arkivbilder.

Efter drygt tolv timmar mellan Köpenhamn och Singapore och ytterligare nästan åtta till Sydney känns det dessutom som en mänsklig rättighet att immigrationen går smidigt. Snart står vi därmed på Pitt Street 255 i centrala Sydney, i år liksom i fjol basen för vårt maratonäventyr: Hilton.

Hotellet har det mesta en löpare kan önska sig. Gigantisk frukost, tunnelbanan runt hörnet och spårvagnen utanför dörren för den som vill ta sig ner mot Operahuset utan att slita i onödan på maratonbenen.

Dessutom finns ett nästan idiotsäkert navigationshjälpmedel precis i närheten av hotellet. Bara en knapp järnnia bort reser sig nämligen Sydney Tower över hustaken och talar om var hemma är. En stor trygghet, inte minst för oss reseledare som därmed kan låtsas ha fullständig geografisk kontroll utan att förnedra oss genom att bläddra i kartappen på telefonen.

Hilton har egentligen bara en svaghet: belysningen.

På hotellrummets väggar sitter en mindre kontrollcentral med minimala knappar med ännu mindre text. Efter ungefär 27 svordomar lyckas jag till slut identifiera knappen som förvandlar toaletten från nattklubb till ett rum där man faktiskt kan se vad man håller på med. Resten av vistelsen känner jag mig därmed som en utbildad elektriker.

I Sydney växer vår lilla Singaporetrupp från tolv till 42 löpare när deltagare som rest andra vägar ansluter, bland annat en handfull löpare från Estland. Nu återstår bara två dagar innan Sydney Marathon och de används enligt konstens alla regler: morgonjogg, sightseeing och återhämtning.

Operahuset och Harbour Bridge dyker upp från alla möjliga vinklar under vår sightseeing, men fredagens stora uppdrag går västerut till Sydney Olympic Park. Nytt för året är att nummerlapparna hämtas på mässan precis intill Olympiastadion, men när bussen rullar fram inser vi att ungefär hela världens maratonbefolkning fått exakt samma idé.

Kön ser vid första anblick ut att kunna upplösas lagom till tjugondag Knut 2031, men organisationen är imponerande. Knappt 20 minuter senare är våra löpare inne på mässan, nummerlapparna uthämtade och de mest shoppingbenägna på väg mot kassadiskarna.

Själv studsar jag åt motsatt håll.

Utanför stadion står den olympiska kitteln från Sydney-OS 2000 som numera är placerad i Cathy Freeman Park. Här tände Freeman själv elden under invigningen och här sluts också en av idrottshistoriens vackraste cirklar. Tio dagar senare springer hon 400-metersfinalen med ett helt lands förväntningar på sina axlar – och vinner.

Det mest fascinerande är nästan reaktionen efter målgången. Först lättnad, sedan glädje. Friidrott blir aldrig vackrare än så, enligt mig det allra största olympiska ögonblicket någonsin.

Kvällen före maratonloppet får benen vila medan Sydney visar upp sig från sin allra bästa sida. En solnedgångskryssning tar oss under Harbour Bridge och förbi Operahuset i bästa tänkbara väder. Australiens SMHI gör ett helt fantastiskt jobb under vårt veckoslut i Sydney.

Sedan återstår bara löparens mest traditionsbundna ritual: pastamiddagen.

Buffén innehåller pizza, pasta och diverse havsprodukter, däribland bläckfisk. Mina norska vänner mittemot mig upplyser mig glatt om att bläckfisk heter blekksprut på norska. Det är en glosa som inte direkt ökar suget efter seafood. De flesta runt vårt bord väljer istället Capricciosa och pasta resten av kvällen.

I morgon är det maraton, då känns skinka och champinjoner betydligt tryggare än blekksprut…

---

Springtime goes Down Under – Gardens by the Bay, Singapore

Ny dag, nya möjligheter. När Donald, vår guide i Singapore, plockar upp oss tidigt på morgonen väntar ännu en maxad dag i den häftiga stadsstaten i Sydostasien. Denna gång med grönska på schemat.

Gardens by the Bay är ett enormt futuristiskt parkområde vid Marina Bay och en av Singapores verkliga turistmagneter. Ett vykort som kryddas med det närliggande världsberömda hotellet Marina Bay Sands med sitt karakteristiska ”slagskepp” på taket.

Under 2025 hade området över 16 miljoner besökare och numera räcker det tydligen inte ens att kalla det en sevärdhet – Tripadvisor rankar 2026 Gardens by the Bay som den tredje främsta turistattraktionen i hela världen. Fyra på listan? Empire State Building i New York.

Framför allt är det de så kallade Supertrees som blivit områdets kännetecken. Totalt finns 18 av dessa väldiga vertikala trädgårdar, varav tolv står samlade i Supertree Grove. De högsta når 50 meter och på konstruktionerna växer över 160 000 växter av fler än 200 arter.

Och naturligtvis kan man gå upp i dem.

Mellan två av jättesvamparna löper OCBC Skyway, en 128 meter lång gångbro 22 meter ovanför marken. Det motsvarar ungefär sju våningar.

Ett flygplan på drygt 10 000 meters marschhöjd gör mig ingenting. Ej heller hotellrummet i Singapore som ligger  80 meter närmare stratosfären. Min höjdskräck arbetar efter ett betydligt mer svårbegripligt regelverk och brukar i stället göra sig påmind ungefär en meter upp på en trappstege. Den här utmaningen är enligt min mattematik därmed åtminstone 73 trappsteg för mycket för mig.

Ändå finns det något lockande i att utmana svindeln.

När jag kliver ut på bron går tankarna osökt till filmregissören Alfred Hitchcocks Vertigo. Det känns inte som den optimala filmen att bära med sig 22 meter ovanför marken, men lyckligtvis slipper jag åtminstone tänka på Hitchcocks andra klassiker Fåglarna. På den här höjden vill man absolut inte bli attackerad av ett gäng folkilskna koltrastar.

Men det går förvånansvärt bra.

Jag når andra sidan utan att krypa, gråta eller begära diplomatisk evakuering och kan ganska stolt återförenas med Springtimegänget. Löparna såg glödheta ut redan före luftpromenaden och har nu dessutom fått ett rejält höghöjdspass i sina vältränade kroppar. Det börjar lukta personliga rekord i Sydney.

Gardens by the Bay har tack och lov mycket att erbjuda även på marknivå. Vi fortsätter in i de enorma växthusen Flower Dome och Cloud Forest, där man kan njuta av växtligheten utan att förfoga över vare sig gröna fingrar eller egen sekatör.

Dessutom är växthusen luftkonditionerade. Det är en detalj man lär sig uppskatta i Singapore, ett land där arktisk kyla hittills inte varit något större samhällsproblem.

För mig innebär Gardens by the Bay dessutom ett återseende med en gammal brottsplats.

Jag sprang Singapore Marathon 2015 och rankar fortfarande loppet, tillsammans med Panama City Marathon, som det tuffaste lopp jag tagit mig igenom. Starten går i ottan, men solen behöver inte många timmar på sig innan den förvandlar Singapore till en kombination av bastu och långkok.

Med ungefär en tredjedel kvar tvingades jag söka skydd under en palm i 20 minuter. När banan några kilometer före mål ledde in i just Gardens by the Bay var jag fortfarande långt ifrån säker på om jag skulle lyckas nå mållinjen.

Att jag dessutom inledde loppet barfota gjorde knappast saken enklare.

Samma höst hade jag nämligen förlorat ett vad med en amerikanska. Om mitt basebollag Chicago Cubs förlorade semifinalserien mot hennes hjältar i New York Mets hade jag kaxigt lovat henne att springa mitt nästa maratonlopp barfota.

Cubs torskade i fyra raka matcher. Och eftersom jag tydligen betraktar ingångna avtal som bindande även när de är fullständigt idiotiska stod jag några veckor senare på startlinjen i Singapore utan skor på fötterna.

Jag var åtminstone tillräckligt begåvad för att ha löparskorna hängande runt halsen som en försäkring. Smart drag. Trots att Singapores gator är kliniskt rena kallade nämligen fotsulorna till krismöte halvvägs in i tävlingen. Jag tvingades kapitulera och fick skamset dra på mig skorna.

Så småningom passerade jag mållinjen med en viktig lärdom: Låt aldrig basebollintresset styra ditt liv.

Elva år senare är återkomsten till Gardens by the Bay betydligt behagligare. Ingen nummerlapp. Inga sönderstekta fotsulor. Ingen palm som akut sjukvårdsinrättning. Bara 22 meter höjdskräck.

Och med det är två maxade dygn i Singapore över. Vi har upplevt staden från havsnivå, från luften och från ungefär alla tänkbara nivåer däremellan.

Nu väntar resans verkliga huvudnummer. Sydney Marathon.

Stay tuned!

---

Springtime goes Down Under – Raffles Hotel, Singapore

Lyxhotellets toalett.

Av allt Singapore har att erbjuda är det märkligt nog den jag har på näthinnan när jag, utpumpad av jetlag och nya intryck, kryper ner mellan lakanen efter en ankomstdag som innehåller det mesta. Orkidéer, skyskrapor, sightseeing från både land och vatten och – naturligtvis – en Singapore Sling på Raffles Hotel.

Men toaletten alltså.

Vid första anblicken ser den ut som vilken hotelltoalett som helst. Det är först när den ska testas i skarpt läge – en aktivitet som påskyndas av ett kinesiskt bakverk som ganska omgående bestämmer sig för att lämna kroppen bakvägen – som jag inser att något inte riktigt stämmer.

Toaletten är framåtlutad. Det känns ungefär som att göra tvåan i 90-metersbacken i Garmisch-Partenkirchen med Jan Boklövs berömda V-stil.

När min reseledarkollega Hasse Lodin dessutom upptäcker att den märkliga konstruktionen är utrustad med bidéfunktion är upplevelsen komplett. Singapore har på mindre än ett dygn lyckats förvandla ett ordinärt toalettbesök till en vintersport!

Och då har vi ändå knappt hunnit börja skrapa på ytan.

Springtime Travels numera årliga resa till Sydney Marathon kompletteras även i år med ett stopp i Singapore. Skillnaden är att besöket den här gången ligger allra först i programmet, vilket visar sig vara ett klokt drag. Dygnsvilla kroppar får därmed dubbla chanser att acklimatisera sig till gökuret på andra sidan planeten istället för att kastas direkt in i den australiska tidsmaskinen.

Redan på flygplatsen möter vi Donald, vår lokale guide och en man som uppenbarligen har bestämt sig för att ingen ska lämna Singapore med obesvarade frågor.

Donald är omtänksam, kunnig och minst sagt pratglad. Under den korta bussresan till hotellet avlossar guiden ett artilleri av årtal, namn och historiska händelser så att jag hinner bli orolig att syrenivån i atmosfären ska sjunka till en kritisk nivå.

Och detta är alltså bara transporten från flygplatsen.

Eftersom vi landar tidigt har Springtime ordnat så att hotellrummen väntar på oss redan på morgonen. Det betyder också att vi omedelbart får stifta bekantskap med hotellets enorma frukostmatsal. Enligt de flesta bedömare är det en frukostbuffé, men enligt mina ögon är det ett mindre livsprojekt.

Här finns delikatesser från hela jordklotet. Att prova på allt skulle sannolikt kräva åtminstone två industrisemestrar, men tack vare tallrikarnas begränsade yta lyckas jag ändå hålla igen. Det blir bara sushi, pannkakor, korv, lax, grönmögelost, köttbullar, potaiskroketter och brie. En enligt min egen bedömning välbalanserad frukost som rimligen borde få högsta betyg av mitt hemlands samlade kår av dietister. 

Efter frukosten hinner vi dessutom sätta in några välbehövliga timmar på sömnkontot innan Donald åter står redo. Nu börjar dagens verkliga kraftprov: sightseeing.

Singapore förbereder redan nu gatorna inför höstens Formel 1-lopp, men Donald dirigerar vant busschauffören genom stan och ser till att varken betongblock, byggarbetare eller internationell motorsport kommer mellan oss och sevärdheterna.

En av dagens höjdpunkter är fantastiska National Orchid Garden. Här finns orkidéer i alla färger naturen lyckats skapa, plus några till. Bland celebriteterna i blomform hittar vi även en orkidé uppkallad efter Sveriges golfess Annika Sörenstam. Om jag själv hade fått en orkidé uppkallad efter mig så hade den lutat åt höger, en hyllning till mina patenterade slicar på golfbanan. (Mina drivar borde K-märkas!)

Dagen fortsätter därefter genom Singapore från både land och vatten och intrycken staplas på varandra. Det är rent, grönt, modernt och stundtals så välordnat att man nästan får dåligt samvete av att stå lite snett på trottoaren.

Till slut återstår bara en av de där sakerna man helt enkelt måste checka av i Singapore: Raffles Hotel.

Här kliver vi in i den berömda Long Bar och beställer drinken som föddes på hotellet och gör något som i övriga Singapore känns ungefär lika naturligt som att börja klottra eller kasta ett tuggummi på gatan: Vi kastar skräp på golvet, jordnötsskal, närmare bestämt.

De knastrar under skorna medan vi läppjar på våra Singapore Sling och försöker summera ett dygn som började på andra sidan jordklotet och slutar med gin, ananasjuice och organiserad nedskräpning på ett av världens mest berömda lyxhotell.

När jag senare kryper ner i sängen är huvudet fullt av Singapore. Orkidéerna. Skyskraporna. Donald. Raffles. Singapore Sling. Men märkligt nog är det ändå toaletten jag tänker på.

I morgon väntar Singapore från ovan.

---

Dagens soundtrack: Sylvia Vrethammar – Y Viva España

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 38: Estadio Municipal de Deportes Antonio López Púa, Tarifa (U.D Tarifa)

Straffrunda 39: Campo de Fútbol de Vallecas, Madrid (Rayo Vallecano)

Straffrunda 40: Santiago Bernabéu, Madrid (Real Madrid)

Straffrunda 41: Riyadh Air Metropolitano, Madrid (Atlético Madrid)

Straffrunda 42: Coliseum Alfonso Perez, Getafe (Getafe CF)

Kaniner… allt hade ju gått så förbaskat bra när jag vaknade upp på det utmärkta vandrarhemmet med det konstiga namnet LATROUPE Prado i centrala Madrid.

Efter en magnifik frukostbuffé (planetens samtliga dietister borde sätta upp varningsskyltar utanför varje hotel/vandrarhem som serverar frukostbuffé!) begav jag mig iväg till den närliggande metron och befann mig bara åtta minuter och fem t-banestopp senare precis framför Campo de Fútbol de Vallecas, “arbetarklasslaget” Rayo Vallecanos berömda hemmaborg. Den där lilla kvartersarenan med plats för 14,708 hängivna supportrar. Det arbetades dessutom för fullt inne på arenan, så det var absolut inga problem att smita in på planen med en vaktmästares godkännande och insupa atmosfären.

Rayo Vallecano hade alla övriga Madridlag framför sig i årets La Liga, men med hjälp av ett starkt hemmafacit där de bland annat slog grannen Atletico och kryssade i derbymatcherna mot Real och Getafe, så slutade de ändå på en fin åttonde plats i tabellen.

Nästa anhalt blev mäktiga Santiago Bernabéu i Madrid, en arena jag tidigare har både cyklat förbi och promenerat runt, men aldrig haft tid att besöka. Och det var verkligen värt all väntan. Av alla fotbollsmuseer jag har besökt så slår det här ut allt annat. Så mycket historia och så många pokaler att polera.

Tredje arenan, Metropolitano, ligger i Madrids utkant på vägen mot flygplatsen. När den bekväma resan på pendeltåget led mot sitt slut så väcktes en liten förvåning när så många människor skulle kliva av vid samma stopp. Varför detta intresse? Och varför gick var och varannan omkring i stråhatt och en flagga jag direkt kände igen som Puerto Ricos..?

Förvirringen blev än större när det framför arenan mer såg ut som ett nöjesfält där man kunde köpa både sydamerikanska flaggor och spännande paraplydrinkar. Men trots att det var så många människor på plats så var det endast jag och två personer till som gick omkring i en fotbollströja, det som borde vara det naturliga plagget för denna miljö.

Svaret var alltså Bad Bunny. Artisten som uppträdde på Super Bowl hade invaderat Atletico Madrids hemmaplan för ett helt gäng konserter. Och eftersom jag inte kunde trolla fram en kanin ur hatten så fick jag snällt nöja mig med en promenad runt arenan. En upplevelse i sig med tanke på alla udda varelser som punktmarkerade Metropolitano i väntan på att konserten skulle starta. Not Bad, tänkte jag och tog metron tillbaka till Madrid.

---

Dagens soundtrack: Dooley Wilson – As Time Goes By

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 35: Mohammed V Stadium, Casablanca

Straffrunda 36: Rabat Olympic Stadium, Rabat

Straffrunda 37: Prince Moulay Abdellah Stadium, Rabat

Casablanca, en av av världens bästa filmer. Ok, det kanske ser konstigt ut att Humphrey Bogart står i spöregn och väntar på Ingrid Bergman på järnvägsstationen i Paris och i nästa sekund kliver ombord tåget i en snustorr trenchcoat, men ändå… Filmen har allt!

Citat som “Round up the usual suspects”, “Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship”, “We’ll Always Have Paris” och “Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine” har gjort filmen odödlig. Och naturligtvis även den allra bästa dialogen i filmen, den mellan den franske polischefen Captain Renault (Claude Rains) och barägaren Rick (Humphrey Bogart):

Captain Renault: What in heaven’s name brought you to Casablanca?

Rick: My health. I came to Casablanca for the waters.

Captain Renault: The waters? What waters? We’re in the desert.

Rick: I was misinformed.

Foto: Tajming, det bör ha varit exakt på sekunden 25 år mellan Ingrid Bergmans entré i Casablanca och mitt beslut att se dagens ljus!

Filmen spelades som bekant in på helt andra breddgrader än i Marocko och hade sin världspremiär på Hollywood Theatre i New York på kvällen den 26:e November 1942, mitt under brinnande krig. Det innebär midnatt mot den 27:e november 1967 lokal svensk tid.

Om filmpremiären skedde 18:00 på kvällen i New York och att det först höjdes en skål innan biografmaskinisten rullade igång filmvisningen så bör det alltså innebära att jag föddes på sekunden 25 år efter att Ingrid Bergman för första gången uttalat den klassiska meningen: “Play it once, Sam. For old times’ sake… Play it, Sam. Play ‘As Time Goes By’!

Filmen Casablanca har länge följt med mig i alla möjliga sammanhang och inte minst under mitt maratonprojekt genom USA:s 50 delstater 2011/12. Det var då, i Vermonts största stad Burlington, som jag genom mina tillfälliga amerikanska hyresvärdar lockades med till en av stadens biografer för att under dagtid beskåda filmen tillsammans med hundratals daglediga (pensionärer). I samband med filmen fixade arrangören även en quiz som mitt lag lyckades vinna, och när jag trampade därifrån påföljande dag hade jag ett pris i form av kanadensisk sirap i en av cykelväskorna. Burlington ligger ju endast ett stenkast från den kanadensiska gränsen.

Om vi skruvar fram bandet några år så blev den där burken med sirap indirekt orsaken till att jag fem år senare bestämde mig för att fira filmens 75-årsjubileum (2017) genom att cykla från Rick’s Café i Casablanca till Ingrid Bergmans torg i Fjällbacka. En aktivitet som kombinerades med att jag varje kväll såg fulstreamade filmer med Ingrid Bergman.

Och självklart hade rutten en koppling till Ingrid Bergmans filmkarriär. Cykelresan gick bland annat genom städer som Ronda i Andalusien (“Klockan klämtar för dig”), Orléans (“Jeanne d’Arc”) och Paris (“Tycker ni om Brahms” där hon spelade huvudrollen mot en ung Anthony Perkins som senare blev synonym med filmen “Psycho”).

Den klassiska filmen med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna är fortfarande det som gör den marockanska staden mest känd, men nu dröjer det inte länge förrän Casablanca är unik även i ett annat sammanhang, fotboll. Snart ska nämligen den gigantiska Hassan II Stadium vara klar, en fotbollsarena med plats för 115,000 åskådare som därmed blir världens största. En anläggning som kommer att användas flitigt under VM 2030.

Men tills vidare får de marockanska fotbollsspelarna nöja sig med Mohammed V Stadium i Casablanca (45,000 sittplatser), Prince Moulay Abdellah Stadium i Rabat (69,500) och Ibn Batouta Stadium (75,500). Inga dåliga substitut det heller.

Det är alltså upplagt för en riktig braksuccé när VM återvänder till Afrika 2030. Men om det inte blir något skönlir under nästa världsmästerskap så går det alltid att tänka tillbaka på VM-finalen 1998: We’ll always have Paris…

---

Dagens soundtrack: Luís Piçarra – Ser benfiquista

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 31: Älvvallen, Ljusdal, Hälsingland (Ljusdals IF)

Straffrunda 32: Estádio José Alvalade, Lissabon (Sporting Lissabon)

Straffrunda 33:  Estádio do Restelo, Lissabon (Belenenses)

Straffrunda 34: Estádio da Luz, Lissabon (Benfica)

Benfica, den portugisiska storklubben med fotbollsvärldens allra coolaste namn. Finns det verkligen några andra fotbollsklubbar som kan konkurrera på den här punkten..? Chilenska mästarna Colo-Colo eller Riokonkurrenterna Flamengo och Fluminense i all ära, men Benfica kittlar dödsskönt på tungan!

Jag vet inte om det var på grund av det kungliga namnet eller strömmen av svenska fotbollsspelare som lockades dit av Svennis sedan han tog över klubben efter UEFA-cupvinsten 1982, men mina sympatier landade tidigt i Lissabonklubben. Kärleken fanns alltså där, det behövdes bara en värmlänning med högt hårfäste för att få fart på den på allvar. Så sorry Gyökeres, det är Mats Magnusson som gäller när vi snackar portugisiskt målskytte.

De båda storklubbarna i Lissabon ligger förhållandevis nära varandra, i princip så skiljer det bara några välriktade drivar (om man slår förbaskat långt och inte slicar) mellan arenorna. Men eftersom klubborna ändå ligger en bra bit från Atlantens vågskvalp så kan man inte beskylla klubbarna för att ligga i de allra roligaste omgivningarna. Det gör däremot “lillebrorsan” Belenenses, Mourinhos gamla klubb.

Precis som sin farsa så spelade alltså Mourinho i Belenenses och fick därmed avnjuta en skaplig vy (ännu bättre om han inte var uttagen i startelvan och fick sitta på läktaren) från den strategiska plats där arenan är belägen. Där bjuds nämligen på en mäktig vy över Tejofloden och den berömda hängbron Ponte 25 de Abril. Har man gått till Specsavers så ser man på distans även kristusstatyn på andra sidan viken.

Hur fasen ska man alltså kunna koncentrera sig på fotboll när man hela tiden distraheras av dessa hänförande vyer? Som ni förstår så spelar alltså inte Belenenses i högsta ligan…

---

Dagens soundtrack: Cloudberry Raven – Kasse, balja, mål

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 30: Stockholm stadion

Allt var inte bättre förr. När Sverige skulle gå in i fotbollens OS-turnering 1912 fick de stryk i premiärmatchen på Stockholm stadion och fick istället lira en tröstturnering. Även där åkte de på en svidande förlust som innebar att det därmed var färdigspelat. Som salt i såret gick Finland till semifinal och Danmark till final. Finland..? Grannlandet hade ju inte ens Jari Litmanen i startelvan 1912!

Det spelas fortfarande fotboll på stadion och då handlar det främst om Djurgårdens damlag. Men en gång om året sitter det som bekant även “långdistans-ultras” på läktaren för att syna vem som demolerar målsnöret. Och… kikar på alla andra hjältar i Stockholm Marathon.

I år fanns det dessutom många vinnare i tävlingen. Av de 20,302 löpare som kom till start så var det inte mindre än 18,921 som tog sig över mållinjen på Stockholm Stadion, nytt rekord!

Om utvecklingen håller i sig så har arrangören även tagit höjd för att tävlingen ska kunna växa ytterligare. Det finns nämligen spännande/okonventionella lösningar för att ta emot än fler löpare inne på den vackra arenan…

---

Dagens soundtrack: Toto Cutugno – Insieme: 1992

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 25: Stade des Alpes, Grenoble, Frankrike

Straffrunda 26: Palais des Sports de Grenoble, Frankrike

Straffrunda 27: Stade Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 28: Parc Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 29: Stade de Suisse Wankdorf Bern, Schweiz

Tre olympiska arenor på ett dygn, inga problem om man befinner sig i Alperna. Här är det sällan längre än en toppad järnsjua mellan OS-orterna. Och det kunde till och med ha blivit ytterligare en OS-arena om logistiken hade fungerat, men Chamonix får snällt vänta till ett annat tillfälle. Istället blev det Turin, Grenoble och Albertville.

Det bor inte vansinnigt många människor i Albertville, enligt statistiken har den ungefär lika många invånare motsvarande genomsnittspubliken på en hemmamatch med Malmö FF. Ganska häftigt ändå att en stad som knappt släpar sig över 20,000 invånare kan arrangera en olympiad. Det borde därmed finnas hopp både för Svenstavik och Katrineholm!

Naturligtivs visar Albertville än i dag stolt upp sitt olympiska arv, man hinner knappt mer än snubbla ut ur tåget förrän man stirrar in i de fem olympiska ringarna på järnvägsstationen. Därifrån är det en kort promenad till Albertville Olympic Hall där konståkning och short track avgjordes. Och strax bakom denna ishall ligger numera en fotbolls- och friidrottsanläggning, en vacker skapelse som under OS 1992 tjänstgjorde som arena för skridskoåkning. För övrigt den senaste gången som skridskoåkarna tävlade utomhus i ett OS. Redan två år senare hade de flyttat inomhus när norrmännen skapade historia i Lillehammer.

Några timmar norr om Albertville hittar man Stadion Wankdorf, en klassisk fotbollsarena i den schweiziska huvudstaden. Wankdorf är framförallt känd som arrangör av VM-finalen 1954, en match som Ungern mot alla odds förlorade mot Västtyskland trots att de hade både Puskas och VM-skyttekungen Kocsis i laguppställningen.

Den gamla arenan revs i inledningen av 2000-talet för att ge plats åt en modernare byggnad, men jag hann faktiskt besöka den gamla anläggningen i samband med VM-kvalet mellan Schweiz och Malta 1992. En match som bjöd på snö (och antagligen maltesiska frostskador) under andra halvlek.

Den här gången var vädret i den andra änden av skalan eftersom värmeböljan punktmarkerade hela Europa inklusive Wankdorf. På fotbollsplanen utkämpades den första matchen i den schweiziska cupfinalen för damer mellan hemmalaget Young Boys och Servette. Ett bortalag innehållandes den svenska anfallsstjärnan Therese Simonsson, en målspruta som tystade publiken redan i början av matchen. Det skulle bli ytterligare ett till mål från hennes fötter denna dag.

På något vis kändes det som att Sverige därmed äntligen fick revansch på Schweiz efter alla nesliga förluster både i ishockey och fotboll. Tack Therese!

---

Dagens soundtrack: DJ Redblack – Sarà perché ti amo

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 22: Stadio Giuseppe Meazza (San Siro), Milano

Straffrunda 23: Stadio Olimpico di Torino, Turin

Straffrunda 24: Allianz Stadium (Juventus Stadium), Turin

Allting var förberett i minsta detalj på mitt vandrarhem i Kairo. Väskan packad och rutten utstakad mot metron som skulle föra mig vidare till den väldiga, men något obegripliga, järnvägsstationen Ramses mitt i den egyptiska huvudstaden. Därifrån skulle ett tidigt morgontåg skyffla mig norrut till Alexandria. Hade jag tänkt. Men en alltför stökig morgon runt järnvägsstationen fick mig emellertid snart på andra tankar. Jag behövde en dos Europa. Omgående.

En taxitransport med utmärkt signalhorn och väl fungerande gaspedal innebar istället starten på en resa som innebar att jag bara några få timmar senare vandrade omkring inne på mäktiga Stadio Giuseppe Meazza i Milano. En arena jag sprungit förbi med nummerlapp på bröstet i samband med Milano Marathon, men aldrig besökt.

Det här var en arena jag dessutom hade försökt komma in på för 35 år sedan när jag lyckades missa tåget till Bergamo för att se svenskmötet Atalanta – Parma. Men det är som bekant korta avstånd mellan fotbollsarenorna i Italien, så istället för Glenn Strömberg och Thomas Brolin så tog jag ut kursen mot San Siro i förhoppningen om att få se antingen det holländska eller nederländska stjärnklustret i Milan eller Inter.

Ruud Gullit, Marco van Basten och Frank Rijkaard i Milan eller Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Jürgen Klinsmann i Inter var ju rätt skapliga substitut till de svenska stjärnorna. Och något av lagen borde väl ändå spela hemma tänkte jag när jag hoppade in i en taxi den där decemberdagen 1991. När jag basunerade ut mitt budskap till taxichauffören frågade han mig om jag hade biljett till matchen. Jag minns fortfarande mitt kaxiga svar “den köper jag på San Siro” och hur chaffisen därefter vände sig om och stirrade på mig på ungefär samma vis som när Karl-Bertil Jonsson skulle ge sig ut i de fattiga delarna av Stockholm för att dela ut julklappar.

När jag klev ur taxin vid arenan så förstod jag varför chauffören undrade om jag hade biljett. Det var nämligen inte bara en stjärntrio på plats denna dag, där fanns två… Det var alltså Milanoderby, det så kallade Derby della Madonnina. Den stora stadion till trots så fanns det därmed inte en ynka biljett att köpa till matchen. Lapp på luckan. Jag fick därmed uppleva matchen utanför arenan tillsammans med tusentals andra supportrar. Ett beslut som kändes ganska bra när jag såg hur arenan började skaka när Jürgen Klinsmann gav Inter ledningen i första halvlek. Innan matchen var över hade även Milans Marco van Basten fått arenan att skaka. Marken kändes något stabilare utanför San Siro…

Numera går det in 75,817 åskådare på arenan och det är en siffra som överensstämmer ganska bra med intresset för fotbollen i Milano. Både Inter och Milan hade under årets säsong haft ett publiksnitt på runt 73,000 besökare.

Avslutningen av årets säsong i Serie A skedde under det veckoslut jag nu själv reste omkring i norra Italien. En fotbollsomgång som var mindre viktig för Inter som redan vunnit ligan, men som betydde precis allt för storklubbarna Milan och Juventus. Båda hade chans att ta en åtråvärd plats i kommande Champions League. En på papperet lätt sak för Milan som hade hemmamatch mot Cagliari i sista omgången, medan det krävdes mycket tur i Turin för Juventus del. Inte ens en seger på Stadio Olimpico di Torino mot rivalen Torino skulle med säkerhet ge en plats i fotbollens finrum.

Med facit i hand var det Como, Dan Corneliussons gamla klubb, som snuvade de två fotbollsjättarna på det digra smörgåsbordet. Ingen halvdan säsong alltså.

---