Straffrundan42: Från Älvvallen till Estádio da Luz

Dagens soundtrack: Cloudberry Raven – Kasse, balja, mål

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 30: Stockholm stadion

Allt var inte bättre förr. När Sverige skulle gå in i fotbollens OS-turnering 1912 fick de stryk i premiärmatchen på Stockholm stadion och fick istället lira en tröstturnering. Även där åkte de på en svidande förlust som innebar att det därmed var färdigspelat. Som salt i såret gick Finland till semifinal och Danmark till final. Finland..? Grannlandet hade ju inte ens Jari Litmanen i startelvan 1912!

Det spelas fortfarande fotboll på stadion och då handlar det främst om Djurgårdens damlag. Men en gång om året sitter det som bekant även ”långdistans-ultras” på läktaren för att syna vem som demolerar målsnöret. Och… kikar på alla andra hjältar i Stockholm Marathon.

I år fanns det dessutom många vinnare i tävlingen. Av de 20,302 löpare som kom till start så var det inte mindre än 18,921 som tog sig över mållinjen på Stockholm Stadion, nytt rekord!

Om utvecklingen håller i sig så har arrangören även tagit höjd för att tävlingen ska kunna växa ytterligare. Det finns nämligen spännande/okonventionella lösningar för att ta emot än fler löpare inne på den vackra arenan…

---

Dagens soundtrack: Toto Cutugno – Insieme: 1992

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 25: Stade des Alpes, Grenoble, Frankrike

Straffrunda 26: Palais des Sports de Grenoble, Frankrike

Straffrunda 27: Stade Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 28: Parc Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 29: Stade de Suisse Wankdorf Bern, Schweiz

Tre olympiska arenor på ett dygn, inga problem om man befinner sig i Alperna. Här är det sällan längre än en toppad järnsjua mellan OS-orterna. Och det kunde till och med ha blivit ytterligare en OS-arena om logistiken hade fungerat, men Chamonix får snällt vänta till ett annat tillfälle. Istället blev det Turin, Grenoble och Albertville.

Det bor inte vansinnigt många människor i Albertville, enligt statistiken har den ungefär lika många invånare motsvarande genomsnittspubliken på en hemmamatch med Malmö FF. Ganska häftigt ändå att en stad som knappt släpar sig över 20,000 invånare kan arrangera en olympiad. Det borde därmed finnas hopp både för Svenstavik och Katrineholm!

Naturligtivs visar Albertville än i dag stolt upp sitt olympiska arv, man hinner knappt mer än snubbla ut ur tåget förrän man stirrar in i de fem olympiska ringarna på järnvägsstationen. Därifrån är det en kort promenad till Albertville Olympic Hall där konståkning och short track avgjordes. Och strax bakom denna ishall ligger numera en fotbolls- och friidrottsanläggning, en vacker skapelse som under OS 1992 tjänstgjorde som arena för skridskoåkning. För övrigt den senaste gången som skridskoåkarna tävlade utomhus i ett OS. Redan två år senare hade de flyttat inomhus när norrmännen skapade historia i Lillehammer.

Några timmar norr om Albertville hittar man Stadion Wankdorf, en klassisk fotbollsarena i den schweiziska huvudstaden. Wankdorf är framförallt känd som arrangör av VM-finalen 1954, en match som Ungern mot alla odds förlorade mot Västtyskland trots att de hade både Puskas och VM-skyttekungen Kocsis i laguppställningen.

Den gamla arenan revs i inledningen av 2000-talet för att ge plats åt en modernare byggnad, men jag hann faktiskt besöka den gamla anläggningen i samband med VM-kvalet mellan Schweiz och Malta 1992. En match som bjöd på snö (och antagligen maltesiska frostskador) under andra halvlek.

Den här gången var vädret i den andra änden av skalan eftersom värmeböljan punktmarkerade hela Europa inklusive Wankdorf. På fotbollsplanen utkämpades den första matchen i den schweiziska cupfinalen för damer mellan hemmalaget Young Boys och Servette. Ett bortalag innehållandes den svenska anfallsstjärnan Therese Simonsson, en målspruta som tystade publiken redan i början av matchen. Det skulle bli ytterligare ett till mål från hennes fötter denna dag.

På något vis kändes det som att Sverige därmed äntligen fick revansch på Schweiz efter alla nesliga förluster både i ishockey och fotboll. Tack Therese!

---

Dagens soundtrack: DJ Redblack – Sarà perché ti amo

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 22: Stadio Giuseppe Meazza (San Siro), Milano

Straffrunda 23: Stadio Olimpico di Torino, Turin

Straffrunda 24: Allianz Stadium (Juventus Stadium), Turin

Allting var förberett i minsta detalj på mitt vandrarhem i Kairo. Väskan packad och rutten utstakad mot metron som skulle föra mig vidare till den väldiga, men något obegripliga, järnvägsstationen Ramses mitt i den egyptiska huvudstaden. Därifrån skulle ett tidigt morgontåg skyffla mig norrut till Alexandria. Hade jag tänkt. Men en alltför stökig morgon runt järnvägsstationen fick mig emellertid snart på andra tankar. Jag behövde en dos Europa. Omgående.

En taxitransport med utmärkt signalhorn och väl fungerande gaspedal innebar istället starten på en resa som innebar att jag bara några få timmar senare vandrade omkring inne på mäktiga Stadio Giuseppe Meazza i Milano. En arena jag sprungit förbi med nummerlapp på bröstet i samband med Milano Marathon, men aldrig besökt.

Det här var en arena jag dessutom hade försökt komma in på för 35 år sedan när jag lyckades missa tåget till Bergamo för att se svenskmötet Atalanta – Parma. Men det är som bekant korta avstånd mellan fotbollsarenorna i Italien, så istället för Glenn Strömberg och Thomas Brolin så tog jag ut kursen mot San Siro i förhoppningen om att få se antingen det holländska eller nederländska stjärnklustret i Milan eller Inter.

Ruud Gullit, Marco van Basten och Frank Rijkaard i Milan eller Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Jürgen Klinsmann i Inter var ju rätt skapliga substitut till de svenska stjärnorna. Och något av lagen borde väl ändå spela hemma tänkte jag när jag hoppade in i en taxi den där decemberdagen 1991. När jag basunerade ut mitt budskap till taxichauffören frågade han mig om jag hade biljett till matchen. Jag minns fortfarande mitt kaxiga svar ”den köper jag på San Siro” och hur chaffisen därefter vände sig om och stirrade på mig på ungefär samma vis som när Karl-Bertil Jonsson skulle ge sig ut i de fattiga delarna av Stockholm för att dela ut julklappar.

När jag klev ur taxin vid arenan så förstod jag varför chauffören undrade om jag hade biljett. Det var nämligen inte bara en stjärntrio på plats denna dag, där fanns två… Det var alltså Milanoderby, det så kallade Derby della Madonnina. Den stora stadion till trots så fanns det därmed inte en ynka biljett att köpa till matchen. Lapp på luckan. Jag fick därmed uppleva matchen utanför arenan tillsammans med tusentals andra supportrar. Ett beslut som kändes ganska bra när jag såg hur arenan började skaka när Jürgen Klinsmann gav Inter ledningen i första halvlek. Innan matchen var över hade även Milans Marco van Basten fått arenan att skaka. Marken kändes något stabilare utanför San Siro…

Numera går det in 75,817 åskådare på arenan och det är en siffra som överensstämmer ganska bra med intresset för fotbollen i Milano. Både Inter och Milan hade under årets säsong haft ett publiksnitt på runt 73,000 besökare.

Avslutningen av årets säsong i Serie A skedde under det veckoslut jag nu själv reste omkring i norra Italien. En fotbollsomgång som var mindre viktig för Inter som redan vunnit ligan, men som betydde precis allt för storklubbarna Milan och Juventus. Båda hade chans att ta en åtråvärd plats i kommande Champions League. En på papperet lätt sak för Milan som hade hemmamatch mot Cagliari i sista omgången, medan det krävdes mycket tur i Turin för Juventus del. Inte ens en seger på Stadio Olimpico di Torino mot rivalen Torino skulle med säkerhet ge en plats i fotbollens finrum.

Med facit i hand var det Como, Dan Corneliussons gamla klubb, som snuvade de två fotbollsjättarna på det digra smörgåsbordet. Ingen halvdan säsong alltså.

---

Dagens soundtrack: The Bangles – Walk Like an Egyptian

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 21: Cairo International Stadium, Egypten

Kairo, biltutans förlovade land, en stad som ger bestående hörselskador knappt ens innan man hittat ut från flygplatsen. Även om det inte finns några andra fordon i närheten så ska det tutas, så är det bara. Lyckligtvis har de ännu ej fått för sig att sätta signalhorn på brödrostarna, då skulle även egyptiska frukostbuffén låta som en trafikstockning på Essingeleden.

Precis som guideböckerna säger så går det ändå förvånansvärt snabbt att vänja sig vid alla som rent mekaniskt juckar med sina signalhorn utan minsta anledning. Chocken släpper förhållandevis ganska snabbt och det tar knappt mer än 24 timmar innan man kan hantera kaoset och decibelnivån. Dessutom finns det alltid en räddaren i nöden i Kairo: Metron.

Man behöver alltså gå under jorden med jämna mellanrum i den egyptiska huvudstaden för att hämta andan. Till skillnad från miljön ovan jord är t-banan dessutom välputsad och modern. Jag blev näst intill förälskad i metron under mitt besök i staden och hade jag lidit av objektofili så hade jag förmodligen ingått partnerskap med detta genialiska transportmedel. Kairos undre värld är en oas för alla sinnen, inte minst hörseln.

Med pyramiderna bara runt hörnet, typ en halvtimmes taxiresa från centrum, så är man ändå förvånansvärt snabb med att förlåta den nordafrikanska metropolens alla tillkortakommanden. Strukturen runt området på Gizaplatån är dessutom otroligt välordnad och framförallt på en behaglig decibelnivå. Inga bilar, bara kameler.

Mitt besök i Egypten tajmades även in med sista omgången av den inhemska fotbollsligan. Och eftersom Kairolaget Zamalek hade allt i egna händer så var det inte en enda stol som gapade tom på Cairo International Stadium där det ryms 75,000 åskådare. Där fanns också, som det kändes, ungefär lika många poliser.

Min runda runt den väldiga fotbollsarenan innebar därmed att man fick vara försiktig med kameran. Lagens väktare i den här delen av världen uppskattar sällan att vara huvudpersoner på TikTok. Det gick inte att tuta i dem någon bortförklaring.

---

Dagens soundtrack: Mikis Theodorakis – Zorba’s Dance

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 19: Kaftanzoglio Stadium, Thessaloniki

Straffrunda 20: Toumba Stadium, Thessaloniki

Planeringen har genast blivit mycket svårare när man har Europa som spelplan. I Centralasien fanns det ett tydligt A och B på resan eftersom de nyligen besökta Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan är omgivna av länder man inte sprintar igenom landvägen hur som helst. I Europa känns möjligheterna däremot oändliga och det blir därmed betydligt svårare att ta ut kompassriktningen för varje ny hållplats på resan.

Från Budapest gick resan till Karpaternas kronjuvel Brașov enbart för att jag lät ChatGPT avgöra beslutet. Men det kunde lika gärna ha blivit återbesök i Belgrad eller Zagreb. Nu blev det alltså Karpaterna och därifrån var naturligtvis den rumänska huvudstaden ett måste eftersom alla vägar leder till Bukarest i den här delen av Östeuropa.

Från Bukarest hade jag precis bestämt mig för att ta en nattkärra till Egypten när jag av en tillfällighet insåg att den rumänske nationalidolen Gheorghe Hagi har en fotbollsplan (och akademi) uppkallad efter sig i kuststaden Constanța vid Svarta havet. Det blev därmed en tågresa österut på kartan.

Eftersom Svarta havet denna helg även inkluderade svarta regnmoln, så blev det däremot bara en morgonjogg runt det som tidigare var Stadionul Gheorghe Hagi. En fotbollsarena som revs för tre år sedan och som snart ska ge plats för en ny modern arena.

Regnet påskyndade avgången från staden och nu var det återigen dags att ta ett beslut. Vart? Bulgarernas svar på Constanța heter Varna och är enligt mina ögon betydligt charmigare. Jag sprang maraton där för några år sedan och hade därmed inte svårt att övertala mig själv att åka tillbaka. Men trots den korta sträckan på ungefär 15 mil, så var det långt ifrån superlätt med logistiken. Det fungerade helt enkelt inte och istället blev det en maratonresa till den grekiska tvåan Thessaloniki. En transport som krävde bussbyte i Bukarest och en längre paus i den bulgariska huvudstaden Sofia.

En kvart före midnatt var bussen framme på den ogästvänliga stationen Autogara Militari i Bukarest och här väntade en nästan två timmar lång paus i avvaktan på den buss som skulle föra mig söderut mot värmen. Ett break som utvecklades till ett intressant maratonmöte i samma stund som en ungrare frågade mig om jag möjligtvis kände till någon plats som hade dygnet-runt-öppet i närheten i den svala natten. Han och hans flickvän hade nämligen precis sprungit Varna Marathon och var nu på väg hem till sin hemstad i södra Ungern, men det innebar en väntan på en anslutningsbuss som inte skulle komma förrän fyra på morgonkulan.

Maratonlöpare är lyckligtvis ett tålmodigt folk och mestadels förbaskat trevliga. Den trista väntan på anslutningsbussen utvecklades därmed till ett maratonsnack där åtminstone 45 minuter försvann i tröskelfart när vi skulle diskutera olika tävlingar och länder. Något jag inte alls hade väntat mig när jag klev ur bussen på Autogara Militari, en av planetens allra tråkigaste busstationer.

Medelhavet slog, återigen, Svarta havet med hästlängder. Bokstavlig talat. Thessaloniki  är ju hemmaplan för Alexander den store och ett av de mest ikoniska monumenten i staden är därför inte oväntat den makedonske konungen till häst.

En annan hyllning till honom är stadens maratonlopp, The Alexander the Great Marathon, som går mellan hans födelseplats Pella och Thessalonikis i april varje år. Vore det inte för att jag numera springer som en låghalt passgångare med fotvårtor så skulle jag gärna ta mig an denna mara, men i skrivande stund har jag endast tillräckligt med hästkrafter för 4.2 kilometer runt fotbollsarenor.

Instagram: straffrundan42

---