Straffrundan42: Madrid, not Bad…

Dagens soundtrack: Dooley Wilson – As Time Goes By

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 35: Mohammed V Stadium, Casablanca

Straffrunda 36: Rabat Olympic Stadium, Rabat

Straffrunda 37: Prince Moulay Abdellah Stadium, Rabat

Casablanca, en av av världens bästa filmer. Ok, det kanske ser konstigt ut att Humphrey Bogart står i spöregn och väntar på Ingrid Bergman på järnvägsstationen i Paris och i nästa sekund kliver ombord tåget i en snustorr trenchcoat, men ändå… Filmen har allt!

Citat som ”Round up the usual suspects”, ”Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship”, ”We’ll Always Have Paris” och ”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine” har gjort filmen odödlig. Och naturligtvis även den allra bästa dialogen i filmen, den mellan den franske polischefen Captain Renault (Claude Rains) och barägaren Rick (Humphrey Bogart):

Captain Renault: What in heaven’s name brought you to Casablanca?

Rick: My health. I came to Casablanca for the waters.

Captain Renault: The waters? What waters? We’re in the desert.

Rick: I was misinformed.

Foto: Tajming, det bör ha varit exakt på sekunden 25 år mellan Ingrid Bergmans entré i Casablanca och mitt beslut att se dagens ljus!

Filmen spelades som bekant in på helt andra breddgrader än i Marocko och hade sin världspremiär på Hollywood Theatre i New York på kvällen den 26:e November 1942, mitt under brinnande krig. Det innebär midnatt mot den 27:e november 1967 lokal svensk tid.

Om filmpremiären skedde 18:00 på kvällen i New York och att det först höjdes en skål innan biografmaskinisten rullade igång filmvisningen så bör det alltså innebära att jag föddes på sekunden 25 år efter att Ingrid Bergman för första gången uttalat den klassiska meningen: ”Play it once, Sam. For old times’ sake… Play it, Sam. Play ’As Time Goes By’!

Filmen Casablanca har länge följt med mig i alla möjliga sammanhang och inte minst under mitt maratonprojekt genom USA:s 50 delstater 2011/12. Det var då, i Vermonts största stad Burlington, som jag genom mina tillfälliga amerikanska hyresvärdar lockades med till en av stadens biografer för att under dagtid beskåda filmen tillsammans med hundratals daglediga (pensionärer). I samband med filmen fixade arrangören även en quiz som mitt lag lyckades vinna, och när jag trampade därifrån påföljande dag hade jag ett pris i form av kanadensisk sirap i en av cykelväskorna. Burlington ligger ju endast ett stenkast från den kanadensiska gränsen.

Om vi skruvar fram bandet några år så blev den där burken med sirap indirekt orsaken till att jag fem år senare bestämde mig för att fira filmens 75-årsjubileum (2017) genom att cykla från Rick’s Café i Casablanca till Ingrid Bergmans torg i Fjällbacka. En aktivitet som kombinerades med att jag varje kväll såg fulstreamade filmer med Ingrid Bergman.

Och självklart hade rutten en koppling till Ingrid Bergmans filmkarriär. Cykelresan gick bland annat genom städer som Ronda i Andalusien (”Klockan klämtar för dig”), Orléans (”Jeanne d’Arc”) och Paris (”Tycker ni om Brahms” där hon spelade huvudrollen mot en ung Anthony Perkins som senare blev synonym med filmen ”Psycho”).

Den klassiska filmen med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna är fortfarande det som gör den marockanska staden mest känd, men nu dröjer det inte länge förrän Casablanca är unik även i ett annat sammanhang, fotboll. Snart ska nämligen den gigantiska Hassan II Stadium vara klar, en fotbollsarena med plats för 115,000 åskådare som därmed blir världens största. En anläggning som kommer att användas flitigt under VM 2030.

Men tills vidare får de marockanska fotbollsspelarna nöja sig med Mohammed V Stadium i Casablanca (45,000 sittplatser), Prince Moulay Abdellah Stadium i Rabat (69,500) och Ibn Batouta Stadium (75,500). Inga dåliga substitut det heller.

Det är alltså upplagt för en riktig braksuccé när VM återvänder till Afrika 2030. Men om det inte blir något skönlir under nästa världsmästerskap så går det alltid att tänka tillbaka på VM-finalen 1998: We’ll always have Paris…

---

Dagens soundtrack: Luís Piçarra – Ser benfiquista

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 31: Älvvallen, Ljusdal, Hälsingland (Ljusdals IF)

Straffrunda 32: Estádio José Alvalade, Lissabon (Sporting Lissabon)

Straffrunda 33:  Estádio do Restelo, Lissabon (Belenenses)

Straffrunda 34: Estádio da Luz, Lissabon (Benfica)

Benfica, den portugisiska storklubben med fotbollsvärldens allra coolaste namn. Finns det verkligen några andra fotbollsklubbar som kan konkurrera på den här punkten..? Chilenska mästarna Colo-Colo eller Riokonkurrenterna Flamengo och Fluminense i all ära, men Benfica kittlar dödsskönt på tungan!

Jag vet inte om det var på grund av det kungliga namnet eller strömmen av svenska fotbollsspelare som lockades dit av Svennis sedan han tog över klubben efter UEFA-cupvinsten 1982, men mina sympatier landade tidigt i Lissabonklubben. Kärleken fanns alltså där, det behövdes bara en värmlänning med högt hårfäste för att få fart på den på allvar. Så sorry Gyökeres, det är Mats Magnusson som gäller när vi snackar portugisiskt målskytte.

De båda storklubbarna i Lissabon ligger förhållandevis nära varandra, i princip så skiljer det bara några välriktade drivar (om man slår förbaskat långt och inte slicar) mellan arenorna. Men eftersom klubborna ändå ligger en bra bit från Atlantens vågskvalp så kan man inte beskylla klubbarna för att ligga i de allra roligaste omgivningarna. Det gör däremot ”lillebrorsan” Belenenses, Mourinhos gamla klubb.

Precis som sin farsa så spelade alltså Mourinho i Belenenses och fick därmed avnjuta en skaplig vy (ännu bättre om han inte var uttagen i startelvan och fick sitta på läktaren) från den strategiska plats där arenan är belägen. Där bjuds nämligen på en mäktig vy över Tejofloden och den berömda hängbron Ponte 25 de Abril. Har man gått till Specsavers så ser man på distans även kristusstatyn på andra sidan viken.

Hur fasen ska man alltså kunna koncentrera sig på fotboll när man hela tiden distraheras av dessa hänförande vyer? Som ni förstår så spelar alltså inte Belenenses i högsta ligan…

---

Dagens soundtrack: Cloudberry Raven – Kasse, balja, mål

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 30: Stockholm stadion

Allt var inte bättre förr. När Sverige skulle gå in i fotbollens OS-turnering 1912 fick de stryk i premiärmatchen på Stockholm stadion och fick istället lira en tröstturnering. Även där åkte de på en svidande förlust som innebar att det därmed var färdigspelat. Som salt i såret gick Finland till semifinal och Danmark till final. Finland..? Grannlandet hade ju inte ens Jari Litmanen i startelvan 1912!

Det spelas fortfarande fotboll på stadion och då handlar det främst om Djurgårdens damlag. Men en gång om året sitter det som bekant även ”långdistans-ultras” på läktaren för att syna vem som demolerar målsnöret. Och… kikar på alla andra hjältar i Stockholm Marathon.

I år fanns det dessutom många vinnare i tävlingen. Av de 20,302 löpare som kom till start så var det inte mindre än 18,921 som tog sig över mållinjen på Stockholm Stadion, nytt rekord!

Om utvecklingen håller i sig så har arrangören även tagit höjd för att tävlingen ska kunna växa ytterligare. Det finns nämligen spännande/okonventionella lösningar för att ta emot än fler löpare inne på den vackra arenan…

---

Dagens soundtrack: Toto Cutugno – Insieme: 1992

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 25: Stade des Alpes, Grenoble, Frankrike

Straffrunda 26: Palais des Sports de Grenoble, Frankrike

Straffrunda 27: Stade Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 28: Parc Olympique Henri-Dujol, Albertville, Frankrike

Straffrunda 29: Stade de Suisse Wankdorf Bern, Schweiz

Tre olympiska arenor på ett dygn, inga problem om man befinner sig i Alperna. Här är det sällan längre än en toppad järnsjua mellan OS-orterna. Och det kunde till och med ha blivit ytterligare en OS-arena om logistiken hade fungerat, men Chamonix får snällt vänta till ett annat tillfälle. Istället blev det Turin, Grenoble och Albertville.

Det bor inte vansinnigt många människor i Albertville, enligt statistiken har den ungefär lika många invånare motsvarande genomsnittspubliken på en hemmamatch med Malmö FF. Ganska häftigt ändå att en stad som knappt släpar sig över 20,000 invånare kan arrangera en olympiad. Det borde därmed finnas hopp både för Svenstavik och Katrineholm!

Naturligtivs visar Albertville än i dag stolt upp sitt olympiska arv, man hinner knappt mer än snubbla ut ur tåget förrän man stirrar in i de fem olympiska ringarna på järnvägsstationen. Därifrån är det en kort promenad till Albertville Olympic Hall där konståkning och short track avgjordes. Och strax bakom denna ishall ligger numera en fotbolls- och friidrottsanläggning, en vacker skapelse som under OS 1992 tjänstgjorde som arena för skridskoåkning. För övrigt den senaste gången som skridskoåkarna tävlade utomhus i ett OS. Redan två år senare hade de flyttat inomhus när norrmännen skapade historia i Lillehammer.

Några timmar norr om Albertville hittar man Stadion Wankdorf, en klassisk fotbollsarena i den schweiziska huvudstaden. Wankdorf är framförallt känd som arrangör av VM-finalen 1954, en match som Ungern mot alla odds förlorade mot Västtyskland trots att de hade både Puskas och VM-skyttekungen Kocsis i laguppställningen.

Den gamla arenan revs i inledningen av 2000-talet för att ge plats åt en modernare byggnad, men jag hann faktiskt besöka den gamla anläggningen i samband med VM-kvalet mellan Schweiz och Malta 1992. En match som bjöd på snö (och antagligen maltesiska frostskador) under andra halvlek.

Den här gången var vädret i den andra änden av skalan eftersom värmeböljan punktmarkerade hela Europa inklusive Wankdorf. På fotbollsplanen utkämpades den första matchen i den schweiziska cupfinalen för damer mellan hemmalaget Young Boys och Servette. Ett bortalag innehållandes den svenska anfallsstjärnan Therese Simonsson, en målspruta som tystade publiken redan i början av matchen. Det skulle bli ytterligare ett till mål från hennes fötter denna dag.

På något vis kändes det som att Sverige därmed äntligen fick revansch på Schweiz efter alla nesliga förluster både i ishockey och fotboll. Tack Therese!

---

Dagens soundtrack: DJ Redblack – Sarà perché ti amo

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 22: Stadio Giuseppe Meazza (San Siro), Milano

Straffrunda 23: Stadio Olimpico di Torino, Turin

Straffrunda 24: Allianz Stadium (Juventus Stadium), Turin

Allting var förberett i minsta detalj på mitt vandrarhem i Kairo. Väskan packad och rutten utstakad mot metron som skulle föra mig vidare till den väldiga, men något obegripliga, järnvägsstationen Ramses mitt i den egyptiska huvudstaden. Därifrån skulle ett tidigt morgontåg skyffla mig norrut till Alexandria. Hade jag tänkt. Men en alltför stökig morgon runt järnvägsstationen fick mig emellertid snart på andra tankar. Jag behövde en dos Europa. Omgående.

En taxitransport med utmärkt signalhorn och väl fungerande gaspedal innebar istället starten på en resa som innebar att jag bara några få timmar senare vandrade omkring inne på mäktiga Stadio Giuseppe Meazza i Milano. En arena jag sprungit förbi med nummerlapp på bröstet i samband med Milano Marathon, men aldrig besökt.

Det här var en arena jag dessutom hade försökt komma in på för 35 år sedan när jag lyckades missa tåget till Bergamo för att se svenskmötet Atalanta – Parma. Men det är som bekant korta avstånd mellan fotbollsarenorna i Italien, så istället för Glenn Strömberg och Thomas Brolin så tog jag ut kursen mot San Siro i förhoppningen om att få se antingen det holländska eller nederländska stjärnklustret i Milan eller Inter.

Ruud Gullit, Marco van Basten och Frank Rijkaard i Milan eller Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Jürgen Klinsmann i Inter var ju rätt skapliga substitut till de svenska stjärnorna. Och något av lagen borde väl ändå spela hemma tänkte jag när jag hoppade in i en taxi den där decemberdagen 1991. När jag basunerade ut mitt budskap till taxichauffören frågade han mig om jag hade biljett till matchen. Jag minns fortfarande mitt kaxiga svar ”den köper jag på San Siro” och hur chaffisen därefter vände sig om och stirrade på mig på ungefär samma vis som när Karl-Bertil Jonsson skulle ge sig ut i de fattiga delarna av Stockholm för att dela ut julklappar.

När jag klev ur taxin vid arenan så förstod jag varför chauffören undrade om jag hade biljett. Det var nämligen inte bara en stjärntrio på plats denna dag, där fanns två… Det var alltså Milanoderby, det så kallade Derby della Madonnina. Den stora stadion till trots så fanns det därmed inte en ynka biljett att köpa till matchen. Lapp på luckan. Jag fick därmed uppleva matchen utanför arenan tillsammans med tusentals andra supportrar. Ett beslut som kändes ganska bra när jag såg hur arenan började skaka när Jürgen Klinsmann gav Inter ledningen i första halvlek. Innan matchen var över hade även Milans Marco van Basten fått arenan att skaka. Marken kändes något stabilare utanför San Siro…

Numera går det in 75,817 åskådare på arenan och det är en siffra som överensstämmer ganska bra med intresset för fotbollen i Milano. Både Inter och Milan hade under årets säsong haft ett publiksnitt på runt 73,000 besökare.

Avslutningen av årets säsong i Serie A skedde under det veckoslut jag nu själv reste omkring i norra Italien. En fotbollsomgång som var mindre viktig för Inter som redan vunnit ligan, men som betydde precis allt för storklubbarna Milan och Juventus. Båda hade chans att ta en åtråvärd plats i kommande Champions League. En på papperet lätt sak för Milan som hade hemmamatch mot Cagliari i sista omgången, medan det krävdes mycket tur i Turin för Juventus del. Inte ens en seger på Stadio Olimpico di Torino mot rivalen Torino skulle med säkerhet ge en plats i fotbollens finrum.

Med facit i hand var det Como, Dan Corneliussons gamla klubb, som snuvade de två fotbollsjättarna på det digra smörgåsbordet. Ingen halvdan säsong alltså.

---