Straffrundan42: As time goes by
Dagens soundtrack: Dooley Wilson – As Time Goes By
Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden i väntan på fotbolls-VM
Straffrunda 35: Mohammed V Stadium, Casablanca
Straffrunda 36: Rabat Olympic Stadium, Rabat
Straffrunda 37: Prince Moulay Abdellah Stadium, Rabat
Casablanca, en av av världens bästa filmer. Ok, det kanske ser konstigt ut att Humphrey Bogart står i spöregn och väntar på Ingrid Bergman på järnvägsstationen i Paris och i nästa sekund kliver ombord tåget i en snustorr trenchcoat, men ändå… Filmen har allt!
Citat som ”Round up the usual suspects”, ”Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship”, ”We’ll Always Have Paris” och ”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine” har gjort filmen odödlig. Och naturligtvis även den allra bästa dialogen i filmen, den mellan den franske polischefen Captain Renault (Claude Rains) och barägaren Rick (Humphrey Bogart):
Captain Renault: What in heaven’s name brought you to Casablanca?
Rick: My health. I came to Casablanca for the waters.
Captain Renault: The waters? What waters? We’re in the desert.
Rick: I was misinformed.
Foto: Tajming, det bör ha varit exakt på sekunden 25 år mellan Ingrid Bergmans entré i Casablanca och mitt beslut att se dagens ljus!
Filmen spelades som bekant in på helt andra breddgrader än i Marocko och hade sin världspremiär på Hollywood Theatre i New York på kvällen den 26:e November 1942, mitt under brinnande krig. Det innebär midnatt mot den 27:e november 1967 lokal svensk tid.
Om filmpremiären skedde 18:00 på kvällen i New York och att det först höjdes en skål innan biografmaskinisten rullade igång filmvisningen så bör det alltså innebära att jag föddes på sekunden 25 år efter att Ingrid Bergman för första gången uttalat den klassiska meningen: ”Play it once, Sam. For old times’ sake… Play it, Sam. Play ’As Time Goes By’!
Filmen Casablanca har länge följt med mig i alla möjliga sammanhang och inte minst under mitt maratonprojekt genom USA:s 50 delstater 2011/12. Det var då, i Vermonts största stad Burlington, som jag genom mina tillfälliga amerikanska hyresvärdar lockades med till en av stadens biografer för att under dagtid beskåda filmen tillsammans med hundratals daglediga (pensionärer). I samband med filmen fixade arrangören även en quiz som mitt lag lyckades vinna, och när jag trampade därifrån påföljande dag hade jag ett pris i form av kanadensisk sirap i en av cykelväskorna. Burlington ligger ju endast ett stenkast från den kanadensiska gränsen.
Om vi skruvar fram bandet några år så blev den där burken med sirap indirekt orsaken till att jag fem år senare bestämde mig för att fira filmens 75-årsjubileum (2017) genom att cykla från Rick’s Café i Casablanca till Ingrid Bergmans torg i Fjällbacka. En aktivitet som kombinerades med att jag varje kväll såg fulstreamade filmer med Ingrid Bergman.
Och självklart hade rutten en koppling till Ingrid Bergmans filmkarriär. Cykelresan gick bland annat genom städer som Ronda i Andalusien (”Klockan klämtar för dig”), Orléans (”Jeanne d’Arc”) och Paris (”Tycker ni om Brahms” där hon spelade huvudrollen mot en ung Anthony Perkins som senare blev synonym med filmen ”Psycho”).
Den klassiska filmen med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna är fortfarande det som gör den marockanska staden mest känd, men nu dröjer det inte länge förrän Casablanca är unik även i ett annat sammanhang, fotboll. Snart ska nämligen den gigantiska Hassan II Stadium vara klar, en fotbollsarena med plats för 115,000 åskådare som därmed blir världens största. En anläggning som kommer att användas flitigt under VM 2030.
Men tills vidare får de marockanska fotbollsspelarna nöja sig med Mohammed V Stadium i Casablanca (45,000 sittplatser), Prince Moulay Abdellah Stadium i Rabat (69,500) och Ibn Batouta Stadium (75,500). Inga dåliga substitut det heller.
Det är alltså upplagt för en riktig braksuccé när VM återvänder till Afrika 2030. Men om det inte blir något skönlir under nästa världsmästerskap så går det alltid att tänka tillbaka på VM-finalen 1998: We’ll always have Paris…
