Straffrundan42: Ingen tur i Turin

Dagens soundtrack: The Bangles – Walk Like an Egyptian

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 21: Cairo International Stadium, Egypten

Kairo, biltutans förlovade land, en stad som ger bestående hörselskador knappt ens innan man hittat ut från flygplatsen. Även om det inte finns några andra fordon i närheten så ska det tutas, så är det bara. Lyckligtvis har de ännu ej fått för sig att sätta signalhorn på brödrostarna, då skulle även egyptiska frukostbuffén låta som en trafikstockning på Essingeleden.

Precis som guideböckerna säger så går det ändå förvånansvärt snabbt att vänja sig vid alla som rent mekaniskt juckar med sina signalhorn utan minsta anledning. Chocken släpper förhållandevis ganska snabbt och det tar knappt mer än 24 timmar innan man kan hantera kaoset och decibelnivån. Dessutom finns det alltid en räddaren i nöden i Kairo: Metron.

Man behöver alltså gå under jorden med jämna mellanrum i den egyptiska huvudstaden för att hämta andan. Till skillnad från miljön ovan jord är t-banan dessutom välputsad och modern. Jag blev näst intill förälskad i metron under mitt besök i staden och hade jag lidit av objektofili så hade jag förmodligen ingått partnerskap med detta genialiska transportmedel. Kairos undre värld är en oas för alla sinnen, inte minst hörseln.

Med pyramiderna bara runt hörnet, typ en halvtimmes taxiresa från centrum, så är man ändå förvånansvärt snabb med att förlåta den nordafrikanska metropolens alla tillkortakommanden. Strukturen runt området på Gizaplatån är dessutom otroligt välordnad och framförallt på en behaglig decibelnivå. Inga bilar, bara kameler.

Mitt besök i Egypten tajmades även in med sista omgången av den inhemska fotbollsligan. Och eftersom Kairolaget Zamalek hade allt i egna händer så var det inte en enda stol som gapade tom på Cairo International Stadium där det ryms 75,000 åskådare. Där fanns också, som det kändes, ungefär lika många poliser.

Min runda runt den väldiga fotbollsarenan innebar därmed att man fick vara försiktig med kameran. Lagens väktare i den här delen av världen uppskattar sällan att vara huvudpersoner på TikTok. Det gick inte att tuta i dem någon bortförklaring.

---

Dagens soundtrack: Mikis Theodorakis – Zorba’s Dance

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 19: Kaftanzoglio Stadium, Thessaloniki

Straffrunda 20: Toumba Stadium, Thessaloniki

Planeringen har genast blivit mycket svårare när man har Europa som spelplan. I Centralasien fanns det ett tydligt A och B på resan eftersom de nyligen besökta Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan är omgivna av länder man inte sprintar igenom landvägen hur som helst. I Europa känns möjligheterna däremot oändliga och det blir därmed betydligt svårare att ta ut kompassriktningen för varje ny hållplats på resan.

Från Budapest gick resan till Karpaternas kronjuvel Brașov enbart för att jag lät ChatGPT avgöra beslutet. Men det kunde lika gärna ha blivit återbesök i Belgrad eller Zagreb. Nu blev det alltså Karpaterna och därifrån var naturligtvis den rumänska huvudstaden ett måste eftersom alla vägar leder till Bukarest i den här delen av Östeuropa.

Från Bukarest hade jag precis bestämt mig för att ta en nattkärra till Egypten när jag av en tillfällighet insåg att den rumänske nationalidolen Gheorghe Hagi har en fotbollsplan (och akademi) uppkallad efter sig i kuststaden Constanța vid Svarta havet. Det blev därmed en tågresa österut på kartan.

Eftersom Svarta havet denna helg även inkluderade svarta regnmoln, så blev det däremot bara en morgonjogg runt det som tidigare var Stadionul Gheorghe Hagi. En fotbollsarena som revs för tre år sedan och som snart ska ge plats för en ny modern arena.

Regnet påskyndade avgången från staden och nu var det återigen dags att ta ett beslut. Vart? Bulgarernas svar på Constanța heter Varna och är enligt mina ögon betydligt charmigare. Jag sprang maraton där för några år sedan och hade därmed inte svårt att övertala mig själv att åka tillbaka. Men trots den korta sträckan på ungefär 15 mil, så var det långt ifrån superlätt med logistiken. Det fungerade helt enkelt inte och istället blev det en maratonresa till den grekiska tvåan Thessaloniki. En transport som krävde bussbyte i Bukarest och en längre paus i den bulgariska huvudstaden Sofia.

En kvart före midnatt var bussen framme på den ogästvänliga stationen Autogara Militari i Bukarest och här väntade en nästan två timmar lång paus i avvaktan på den buss som skulle föra mig söderut mot värmen. Ett break som utvecklades till ett intressant maratonmöte i samma stund som en ungrare frågade mig om jag möjligtvis kände till någon plats som hade dygnet-runt-öppet i närheten i den svala natten. Han och hans flickvän hade nämligen precis sprungit Varna Marathon och var nu på väg hem till sin hemstad i södra Ungern, men det innebar en väntan på en anslutningsbuss som inte skulle komma förrän fyra på morgonkulan.

Maratonlöpare är lyckligtvis ett tålmodigt folk och mestadels förbaskat trevliga. Den trista väntan på anslutningsbussen utvecklades därmed till ett maratonsnack där åtminstone 45 minuter försvann i tröskelfart när vi skulle diskutera olika tävlingar och länder. Något jag inte alls hade väntat mig när jag klev ur bussen på Autogara Militari, en av planetens allra tråkigaste busstationer.

Medelhavet slog, återigen, Svarta havet med hästlängder. Bokstavlig talat. Thessaloniki  är ju hemmaplan för Alexander den store och ett av de mest ikoniska monumenten i staden är därför inte oväntat den makedonske konungen till häst.

En annan hyllning till honom är stadens maratonlopp, The Alexander the Great Marathon, som går mellan hans födelseplats Pella och Thessalonikis i april varje år. Vore det inte för att jag numera springer som en låghalt passgångare med fotvårtor så skulle jag gärna ta mig an denna mara, men i skrivande stund har jag endast tillräckligt med hästkrafter för 4.2 kilometer runt fotbollsarenor.

Instagram: straffrundan42

---

Dagens soundtrack: O-Zone – Dragostea din tei

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 14: Puskás Aréna, Budapest, Ungern

Straffrunda 15: Stadionul Tineretului, Brașov, Rumänien

Straffrunda 16: Arena Națională, Bukarest, Rumänien

Straffrunda 17: Stadionul Steaua, Bukarest, Rumänien

Straffrunda 18: Stadionul Gheorghe Hagi, Constanța, Rumänien

Järnvägar. Det som skulle bli en avkopplande väntan på nattåget mellan Budapest och Brașov, den rumänska skönheten som ligger sådär förföriskt insprängd i bergskedjan Karpaterna, blev allt annat än en bal på slottet.

När tågen med avgång både före och efter min nattkärra allteftersom blev tilldelade avgångsspår så hände absolut inget med nattåget mot Rumänien. Däremot lyste ett obegripligt meddelande på ungerska i rött på displayen. Röd färg är sällan bra i något sammanhang, inte minst på fotbollsplanen.

Ungerskan är, precis som avlägsna släktingen finskan, en fullständig orgie av obegripliga bokstäver som är mer eller mindre omöjliga att förstå för någon som är född utanför denna språkfamilj. Vad var det för meddelande?  

En kvart innan avgång fick jag förklaringen. Någon form av incident hade inträffat med vårt tåg, något som effektivt kom att fälla krokben för mina drömmar om att avnjuta en god middag och sedan vakna upp utvilad i min liggvagn i Karpaterna. 

Med facit i hand var jag därmed långt ifrån utvilad när jag vrålhungrig klev ut på perrongen i Brașov. Det hade varit en minst sagt aktiv natt med fem byten till lokaltåg, regionaltåg och bussar ända fram till den ungerska gränsen. Där vi fick snällt vänta på ett rumänskt tåg vars sittplatser kändes som rena minfältet för röven. Googla ordet obekvämt och det kommer fram minst fyra miljarder foton på IC-tåget genom Rumänien, och antagligen även i kombination med foton på hemorrojder.

Budapest är annars en logistiskt våt dröm när det gäller kollektivtrafiken, inte minst när det gäller att ta sig från flygplatsen. Flygplatsbussarna avgår på löpande band för billig penning och lämnar av passagerarna på strategiska ställen i centrala delar av den ungerska huvudstaden. De fotbollssupportrar som tar sig hit i slutet av maj för att titta på finalen av Champions League mellan Arsenal och PSG behöver därmed inte fundera på logistiken, de kan koncentrera sig på matchen på väldiga Puskás Aréna.

Ett lag som har vunnit denna statusfyllda turnering, eller rättare sagt det som då hette Europacupen, var Steaua Bukarest. På sin väg mot finalen 1986 så behövde rumänerna bara slå ut dessa fyra lag i dubbelmöten: Vejle (Danmark), Budapest Honvéd, Kuusysi (Finland) och Anderlecht. Ingen direkt avskräckande resa alltså.

Steaua Bukarest slog därefter Barcelona i finalen (borde ha varit IFK Göteborg!) på straffar efter att ha inlett med två straffmissar. Men eftersom Barca bestämde sig för att sumpa sina fyra första så spelade det ingen roll i sammanhanget.

Champions League i all ära, men nog var det väl ändå roligare på den här tiden. Och lite mer oförutsägbart.

Instagram: straffrundan42

---

Dagens soundtrack: Aldo Nova – Long hot Summer

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 11: Beşiktaş Stadyumu (Tüpraş Stadyumu), Istanbul, Turkiet

Straffrunda 12: Fenerbahçe Şükrü Saracoğlu Stadyumu, Istanbul, Turkiet

Straffrundan 13: New Ankara Stadium (19 Mayis stadium), Ankara, Turkiet

Potter för i h-lvete, varför ringde du aldrig? Med min känsliga högerdojja och rutin så kunde vi ha gått hela vägen i fotbolls-VM. Nu är jag sur, istället för att som brukligt gnugga alla VM-matcher kommer jag eventuellt att bojkotta spektaklet och istället kika på gamla repriser av Landet runt. Så får det bli.

Å andra sidan kanske Potter även efterlyser viss talang bland spelarna. Jag tvivlar själv på att jag numera klarar av mer än tre tillslag innan bolluslingen tar mark. Jag håller mig istället till gåfotboll på somrarna, där får kulan enligt reglerna aldrig vara i luften.

Under tre intensiva dagar i Turkiet, Istanbul respektive huvudstaden Ankara, hann jag ta en runda runt arenorna tillhörande Beşiktaş och Fenerbahçe. Det förra laget håller till på en arena centralt belägen mitt i staden och nära vattnet, medan Fenerbahçe håller till på den asiatiska sidan precis bredvid den stora järnvägsstationen.

Tittar man bara på arenorna så är det alltså klar poängseger för Beşiktaş, men man måste ju även väga in tröjorna innan man väljer ut sitt favoritlag. Det var så jag började heja på Arsenal i mitten av sjuttiotalet när Tipsextra gjorde sitt intåg i de svenska folkhemmen. På svartvita tv-apparater matades man med lag som spelade 0-0 eller 1-0 på leriga planer i, som det såg ut att vara under dåvarande tv-teknologi, vita tröjor. I bästa fall något grådaskiga tröjor efter all närkontakt med lervällingen.

Arsenal var ett undantag. Även ur svartvit synvinkel stack laget ut, man visste att de hade coola tröjor. Kärleken har hållit i sig och i år vinner vi en dubbel och får fylla på troféskåpet.

Beşiktaş lirar i svartvita tröjor liknande Newcastle. Inget man går igång på och vill dra ut på ett raveparty några dygn. Här vinner Fenerbahçe på teknisk knockout med sina blågula tröjor. Jag har hittat mitt nya favoritlag. Man ska emellertid ge viss cred till Beşiktaş som med jämna mellanrum lyckas dra till sig stormatcher till sin hemmaborg. Om precis en vecka avgörs där finalen i Euro League.

Avslutningsvis, New Ankara Stadium i, just det, huvudstaden Ankara. En arena som tidigare gick under namnet 19 Mayis stadium (viktigt datum i den turkiska historien) och som är/var planerad att stå klar under 2026. En arena som borde vara en självklar favorit hos alla långdistansare. Hemmafansen döpte nämligen en av läktarsektionerna på den gamla arenan till ”maraton”. Bara en sån sak.

Instagram: straffrundan42

 

---

Dagens soundtrack: Vanessa Paradis – Joe le taxi

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 9: Dushanbe Stadium, Tadzjikistan

Straffrunda 10: Pamir Stadium, Dushanbe, Tadzjikistan

Centralasien har varit rena orgien av smidighet när det gäller gränsövergångar och i princip har gränsbevakarna nästan aldrig särat på läpparna förutom när de har levererat uppmaningen ”ta av dig glasögonen”. Stämplarna har därmed skyfflats in i passet i nästan samma hastighet som Sabastian Sawe springer maraton.

Även Tadzjikistan såg mycket lovande ut. En snabb googling på landet avslöjade att gränsövergången mellan Uzbekistan och Tadzjikistan till och med var den allra smidigaste av samtliga stan-länder.

Det som däremot talade till landets nackdel var bristen på bussar/tåg med ”riktiga tidtabeller” mellan Samarkand och Tadzjikistans huvudstad Dushanbe. Alltför många om och men är inte bra för min hjärtfrekvens, jag vill veta när bussjäveln går, basta.

Min nye polare ChatGPT avslöjade att det fanns några alternativ för att ta sig från Samarkand till Dushanbe. Det mest ekonomiska var att ta en delad taxi till gränsen, promenera mellan gränskontrollerna och på nytt ta en delad taxi till den närmast större staden Pendzjiikent. Därifrån var det tydligen lätt att hitta små minibussar ”marshrutkas” till huvudstaden Dushanbe. Pust, stön, flämt.

Det fick bli en annan lösning. Eftersom mitt vandrarhem även arrangerar dagsutflykter till Tadzjikistan ordnade jag istället en transport med denna grupp direkt till Pendzjiikent. Ett dyrare alternativ, men med facit i hand åtminstone två ”om och när” mindre. 

Det mitt Internetverktyg däremot inte hade tagit i beaktning var att avresedagen visade sig vara en speciell helgdag, något som tydligen hade fått fart på restarmen på typ halva Centralasiens befolkning. 

Det förväntade blixtbesöket vid gränsen utvecklades därmed till en nästan tre timmar lång pina i stekande sol innan alla stämplar hade landat rätt i passet.

Den enorma förseningen innebar att jag inte anlände förrän tidig eftermiddag i Pendzjiikent och att alla ”marshrutkas” redan hade dragit iväg upp genom det dramatiska landskapet. Det återstod därmed att deala till sig en taxi bland alla vänliga, men tuffa centertankar/taxichaufförer. 

Efter att gått i klinch med alla representanter från stadens taxinäring (hade det skett på en fotbollsplan hade det röda kortet kommit fram), satt jag till slut i en bekväm taxibil och kunde därefter avnjuta det formidabla landskapet under den fyra timmar långa resan till Tadzjikistans huvudstad. En resa som trots alla hårnålskurvor och en högsta passage på 2720 meter, flöt på alldeles utmärkt förutom ett och annat stopp för att ge fri passage för alla fårskockar som delade samma rutt.

Precis som Tadzjikistan i övrigt så visade sig Dushanbe vara en riktig höjdare, kanske till och med den allra största överraskningen under resan så här långt. Ett intryck som förhöjdes av att stadens nya och gamla nationalarenor i fotboll, Pamirstadion och Dushanbe Arena, punktmarkeras av både vatten och höga berg. 

Tadzjikistan har, till skillnad från grannen Uzbekistan, ännu aldrig kvalificerat sig för ett fotbolls-VM, men tiden talar för landet. Och med tanke på landets skönhet borde de till och med få ett wild card direkt till kvartsfinal.

Instagram: straffrundan42

---