”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, och i brist därpå avskydd och föraktad. Själen ryser inför tomrummet och söker kontakt till vilket pris som helst” reflekterar Doktor Glas enligt Hjalmar Söderberg.

Rubriken på inlägget (vi återkommer till citatet längre ned) skulle kunna vara jag i ett nötskal- med ADHD är impulskontrollen ibland nästan noll men med åren har jag hittat lite trix för att försöka stoppa orden innan de tagit ett varv förbi frontallob, maggrop och hjärtat. Med åren har jag också landat i att jag inte behöver ha en åsikt om allt. Blivit tryggare med att säga att jag inte vet. Men jag tycker nästan alltid något.

Som en person som tränade sin första löpargrupp 1999 och följt löpning i flera men inte alla (TikTok pallar jag icke) sociala medier och själv aktivt klivit ur rollen som coach/bollplank har det varit inspirerande och frustrerande om vartannat att ”studera löpning utifrån”. Jag har glatt mig åt att se hur många fler söker sig till löpningen för dess kravlösa natur, för samhörighet i en tid då ensamheten ökar och för den empowerment den kan erbjuda och som för unga tjejer, el för fasen kvinnor i alla åldrar, kan vara så viktig. Jag har saknat ultrafamiljen. Saknat att spänna bågen men hela tiden hållit fast i det löpningen framförallt är för mig: Frihet. Naturupplevelse. Egentid. Reflektionstid. Resiliensstärkande. Värderingsstärkande. Och  ADHD-medicin.

Och det är det som är det fina med löpning. Att det kan få vara precis vad som helst för vem som helst, när som helst. Ändras under livet (tex från motion till prestation och tillbaka igen, från själv till grupp). Så länge du inte tränger dig fram till en snabbare startgrupp och joggar långsamt är du aldrig i vägen för någon annans utövande av löpning.

Det finns en enorm nästan oslagbar frihet i löpningen.

Du får göra den till din, bara din.

Men en sak är att springa som man vill, en annan är att prata om sin- och andras- löpning. Skriva, blogga, prata informellt, föreläsa osv. För när du däremot pratar om löpning (inkluderar här att skriva om den). Då rör vi oss kring att påverka människors förhållande till sin löpning, och kanske utövande i nästa steg.

Så åter till käre Hjalmars citat. Vi är sociala varelser och vi behöver alla bekräftelse. Inte alltid för löpningen, vi kan få den på annat håll. Och ingen bryr sig lika mycket om din löpning som du- det är en viktig grundinsikt. Ett trycktest inför ett löparmål (se förra blogginlägget) är: ” Om du inte får berätta detta för någon annan, hur viktigt är det då?”.

Och jag har funderat på lite olika alternativ till varför man pratar om sin eller andras löpning. Jag påstår på inget sätt att listan är komplett men kanske kan den vara underlag för att fundera på varför någon säger något och varför någon reagerar. Varför jag säger eller skriver något och varför jag reagerar på ett visst sätt. Har också funderat på varför jag själv gjort som jag gjort och känner som jag gör.

Så. När du hör folk prata om löpning eller vill göra det själv. Eller reagerar. Fundera på om det kan bero på någon av dessa syften:

1. Få bekräftelse. Få beröm och att andra ser upp till en. Helt mänskligt och för vissa mer obekvämt än för andra. Fint så! Tycker vi borde vara stolta över våra bedrifter mer! F*** jante!
2. Inspirera andra. Kan vara väldigt altruistiskt, man vill genuint att andra ska få uppleva det man själv fått uppleva. Blir kanske lite provocerad när andra säger att ”det kan jag inte” och vill visa att joho det går visst och titta vad härligt! (handuppräckning här!). Vill att fler ska vara med i det jag gör och upplever.
3. Dela kunskap. Påverka. Kan vara sprunget ur frustration över att fler inte vet något. Man har fått veta något och vill dela med sig. Kan också handla o att få bekräftelse för att man vet. Vara i syfte att stärka bilden av att vara någon som har koll och kan och när det sker i kombo med att du som lyssnar/läser blir upplyst- win-win. Viktigt då att det faktiskt är vettig kunskap förstås.
4. Ge uppskattning till någon. Man ser upp till, man beundrar, man kanske är lite avundsjuk men vill visa att man sköter de sociala koderna (personligen varit med om det väldigt nyligen).
5. Provocera. Den behöver man fundera på vad den står för i nästa steg. Om man säger eller skriver något som syftar till att provocera- vad kan det bero på att man vill det? Kan det vara att man själv och ens löparstatus känner sig hotad?  Att jag och min löparidentitet kommer i sämre dager? Man kanske själv blivit provocerad av att någon gör eller påstår något man inte håller med om och snarare än att göra som i  punkt 2 och 3 väljer man att provocera (En väldigt känd träningsprofil sårade mig enormt för ca 11 år sen i sin podd och det tog ett tag innan jag förstod att hen ville provocera och tyvärr blev jag just provocerad- ledsen!)
   Kanske är det att man blir irriterad på att ”folk” går runt och tror på något, hyllar något, säger något man själv inte tror på och man vill skapa reaktion.
6. Blir provocerad. Här finns mycket att få fatt i. Nästan ett eget blogginlägg. Men hänger också ihop med ovan punkt. Kanske för att något låter fel? Något kränker det jag tror på? Den jag är? De jag vill stå upp för (fint tycker jag!) Att bli provocerad ger signal om något som är viktigt. Det intressanta är ju var reaktionen tar vägen sen- till 2? Till 3? Till 5? 7? 8? Att få fatt i rotorsaken till att man blir provocerad och skapa ett utrymme mellan känsla, insikt och handling ska hindra såväl världskrig som pajkastning och möjliggöra för att ha en riktigt utvecklande sakkonflikt.
7. Förminskar mig själv. En del, ffa kvinnor, gör det tyvärr för att de inte tror på sig själva och sin förmåga och jag måste passa på att säga att eftersom jag tränat så många kvinnor genom åren så vet jag att du klarar så mycket mer än du tror (och ja även män förstås!). Men du behöver få uppleva det själv. Men en annan är det klassiska inför-lopp-nedpratet. ”Jag är otränad, inte fått till det, kommer gå dåligt” etc som man gör (ja jag har också gjort det vid tillfällen!) för att skapa ett utrymme mellan den förväntan man tror andra har (sorry typ ingen bryr sig, de bryr sig om hur din prestation påverkar dem!) . Man vill slå i underläge.
8. Förminskar andra. Den är riktigt dålig. Men igen. Det kan handla om att känna sig hotad. Behöva trycka ned för att lyfta sig. Kan vara samma sak som att provocera men förminskar man finns inget fokus på att väcka tankar utan är bara med syfte att trycka ned.

Vad är då gemensamt för alla dessa? Man kan ta hjälp av den klassiska managementövningen drilling där man ställer frågan varför tills man kommit till rotorssaken på problemet. Jag har gjort den i jobbet med massor av andra frågeställningar än dessa ovan givetvis :D. Svaret har alltid landat i en variant av att:

Jag vill få höra till.

Jag vill vara betydelsefull.

Att det jag gör har betydelse.

Om vi förstår att vi alla. Oavsett fart. Distans. Och oavsett om vi springer ensamma eller i grupp vill känna mening, samhörighet och betydelse/status. Och att när någon pratar om andras löpning så bor rotorsaken där också.

Kanske kan vi oftare hjälpa oss själva försöka börja med att skapa utrymme mellan reaktion och motreaktion. Där bor vår potential till visdom som kloke Viktor Frankl sa. Och där börja med att möta med en fråga som närmar sig rotorsaken till det som sagts/skrivits. För när själen ”söker kontakt till vilket pris som helst” finns ju något riktigt fint att få fatt i bortom våra olika åsikter och snedtolkade ord.

Och medelst det svävmoment som löpningen innebär förenas vi alla just då i samma rörelse. Fint va?

Spring i livet, spring för livet/ Annie

---