Ju mer jag springer- en kärlekssaga.
Jag firar 20 år som löpare i år. Med över 40 år rent kroppsligen har benen förstås sprungit långt tidigare, men för 20 år sen började jag springa för att jag ville. Inte för att det stod på schemat på idrotten i skolan. Utan för att jag kände en nyfikenhet och längtan. För att jag märkte att det var ett sätt att komma ut i, då den engelska, vackra naturen. Jag var då en nybakad och taggad hälsocoach och personlig tränare och bodde i Reading, en mellanstor engelsk stad med riktigt vackra omgivningar.
Det blev tidigt ganska tydligt att långt och länge var min grej. Det var ju den löpningen som erbjöd ursäkter att ge sig ut i naturen. Och, förstår jag mer och mer i efterhand, ett sätt att hantera något som jag då inte hade ord för: Min introverta sida. Som lätt blir alldeles överbelamrad av intryck ganska fort när jag umgås med många människor samtidigt. Som jag gjort i flera av mina yrkesroller. Outtalat har mina långpass, ensam i naturen blivit ett sätt att balansera upp alla intryck. Processa dem och kunna njuta av dem och längta till att mötas igen.
Tillbaka till Reading hösten 1999. Jag jobbade som hälsocoach och PT på ett engelskt ingenjörsföretag som heter Foster Wheeler.
Första utmaningen blev att lotsa ett gäng ganska oerfarna löpare till att klara av Reading Half Marathon år 2000. Fokuset blev på att sprida löparglädje och känna gemenskap. Succé.
Sen flyttade jag till London igen och jobbade på ett annat stort företagsfriskvårdscenter. Fortsatte springa, mycket i vackra Trent Park i Hertfordshire strax utan för London.
2002 flyttade jag hem ett år då min pappa gick bort. Ett fruktansvärt trauma, jag 23, han 55. Men ett sätt att hantera sorgen blev att springa. Massor. Så 2003 joggade jag ganska smärtfritt runt Stockholm maraton på nästan exakt 4 timmar. Åren efter fick löpningen stå åt sidan för ganska intensiv surfträning i Australien där löpningen mest blev barfota på stranden när vågorna var dåliga.
Fast forward till första vändan småbarnsår. Löpningen stuvas in mellan jobb och förskola. Men blev också så viktig för att hantera allt som hände i övrigt i livet då. Och jag upptäckte ultralöpningen. Fascinationen bara växte, hur orkar man? Det verkade hur härligt som helst. ”Ultrafamiljen”, som inte var så stor då, var välkomnande och inkluderande. Och när livet i övrigt hände på alla fronter erbjöd de långa långsamma långpassen i naturen en lockande meditativ paus som lite blev som en mental bubbelwrap, en buffert mot att allt annat bara skulle flyta ihop.
5 mil. 8 mil. 16 mil. Trots de ohemult långa distanserna kändes utmaningen mest lockande och sådär behagligt spännande. 2016 sprang jag mitt livs lopp. Jag, en glad motionär, en livspusslande småbarnsmamma som kalendermässigt kofotsbänder in träningen i det övriga livet tassade 16,1 mil på under 20 timmar, 19 timmar och 24 minuter för att vara exakt. Ett perfekt genomförande. En utmaning som tog mycket fokus, vars omfattning faktiskt över tid skulle skava för mycket. Löpningen hade sen länge blivit något som kom högt upp på min prioriteringslista men omfattningen behöver vara flexibel för att fungera med övriga livet. Sen den utmaningen, det genomförandet, har jag under en lång tid helt släppt fokus på prestation i löpningen. (Även om jag i skrivande stund är ganska sugen på att spänna bågen!).
Nu har den blivit en livskamrat. Som ibland får vara en utmaning, ibland får vara en återhämtning från när livet kräver sitt. Ofta spela en roll likt fysiskt koffein då löprundan ger kraft åt tankarna, skjuts åt idéerna och ork till att driva företag. En räddning när det blivit för många ansikten och möten för vad den introverta sidan i mig klarar av.
Men löpningen, turerna i skogen får också ta en närmast religiös roll. Forskning visar att upplevelser av hänförelse är en viktig del i att må bra och hänförelsen kommer av sig själv på nästan alla pass. Att tassa fram genom årstiderna och möta naturen med kroppen, i kroppen. Utan filter. Det är en upplevelse som sätter sig i kroppen på ett sätt som inte riktigt går att beskriva, men som känns mer på riktigt än mycket annat.
Från att vara något man måste, till något man älskar. Ett stöd, en oas, ett äventyr, en riktigt god vän.
Där är jag i min löpning nu. Ett lyckligt, kravlöst, omätbart men upplevelsefullt förhållande där dokumentationen av pass är en upplevelse, en förnimmelse som bara jag känner men gärna försöker förmedla. Målet är att nå en känsla, inte en siffra. Kärleken blir starkare för varje löpsteg. Banden till löpningen stärks år för år.
Löpning- jag älskar dig, låt oss fortsätta det här fina personliga samspelet. Du bär mig när det är lätt, när det är tufft. Ut i skogen, genom livet, in i evigheten.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in