Det är inte helt lätt att vara spontan vad gäller ett flerdagsäventyr som förälder. Jag vill inte gärna åka från mina barn någon längre period, framförallt inte på sommaren och framförallt inte när jag och mannen har semester tillsammans.

Men så öppnade det sig en lucka. Jag fick loss 5 dygn. Självklart var det fjällen som gällde. Från förra årets äventyr på Kungsleden hade jag med mig att jag ville göra något där det kanske var lite mindre folk. Och kroppen tillät ju att jag sprang nu så det ville jag gärna testa. I min bok där jag skriver upp sånt jag drömmer om att göra stod det ”Padjelantaleden”.

Googlade. Blev mer sugen. Såg att den var 14 mil, 14,5 stod det på sina håll. Kollade logistiken. Hade fem dygn där två skulle gå åt till resa och tre skulle kunna läggas på vandring. Det är långt att åka till norrnorra Sverige! Leden är 14 mil cirka. Nu gällde det att få ihop det med tåg, bussar och apostlahästakraft!

Det här var en resa som rörde om långt inne i själen och hjärtat på mig. Naturen jag fick uppleva, de långa dagarna i löparskorna i lugnt tempo. Att vara ensam men känna sig så totalt omsluten av naturen- det är svårt att sätta ord på det utan att det låter tokflummigt. Men, herreminje. Wow alltså. När kan jag komma tillbaka? Kände jag redan första stegen på leden.

Resan

Padjelantaleden går mellan Ritsem och Kvikkjokk men på båda ställena är det vatten så från Ritsem kan man ta båt över till Änonjalme och vid Kvikkjokk kan man få båtskjuts från det som kallas ”Bobäcken”. Det finns turlistor och det är hittills STF som sköter trafiken.

Jag skulle köra leden från norr till söder och tog så nattåg från Stockholm till Gällivare. Därifrån går buss till Ritsem och så får man vänta på båten men det finns en STF Station så man kan roa sig. Resan med bussen är också otroligt vacker. Nattåget klev jag på, med lite förseningar, kl 19.30 cirka och var framme i Gällivare cirka åtta på morgonen. Bussen tog några timmar men utsikten- wow!

Resan hem var med buss från Kvikkjokk till metropolen Murjek, en resa med flera bra depåstopp på några timmar. I Murjek finns att göra om man gillar att knata runt och titta men har man just gjort det i många mil kanske man hellre vill ha lite fika. Det fanns icke och jag hoppade på ett tidigare tåg till Boden och väntade in tåget där istället. Dessutom hann jag då in på hotell Bodensia och använda deras spa till att ta en skön dusch, basta och köpa på mig lite proviant i det fall SJ skulle vara sena nästa dag (och de var de med flera timmar så yay för det).

Leden

Padjelantaleden ligger liksom ”bakom” Sarek. Den är förvånansvärt lättgången. Det är inte sådär stenigt som det blir på Kungsleden där så många fötter trampar. Välmarkerad och fint omhändertagen. Framförallt norra delen är lätt att gå, sen är det mer sten och ”bröt” söderut. Och mer mygg. Stugor ligger med 8- 19 km mellanrum och det är både STF och BDT (samisk förening med hemsidan padjelanta.com) som driver dem. De är väl omhändertagna, det finns mat att köpa på alla ställen men varierat utbud. Men det viktigaste: Det är så otroligt vackert. Det var så vackert så jag baxnade. Jag var så hänförd så tårarna rann flera gånger. Dessutom så lugnt- jag stack iväg tidigt för det var riktigt varma soliga dagar där i månadskiftet juli-augusti och kunde vara igång i timmar innan jag mötte någon.

Upplägget- många mil, få dagar

Det hade helt klart varit helt underbart att ha haft en vecka minst för att hinna göra avstickare, stanna längre och bara dumglo på de vackra vyerna men nu hade inte jag det. Och jag njöt massor under mina långa dagar.

Båten var en halvtimme sen så jag startade från Änonjalme cirka kl 16.00 måndag eftermiddag. Solen sken och jag hade haft sällskap av tre riktigt goa grabbar från Västerås – Mattias, Ivan och Magnus- TACK för alla skratt och kul snack på resan upp! Vi hittade varandra för att de alla tre kom knatande till bistron på tåget i Altra- precis som jag. Det är verkligen fjällöpardojan det. De skulle också springa leden men med en lite annan etappindelning och sedan vidare. Jag var betydligt mer morgonpigg så kom ikapp dem dag två på morgonen, vid lunch och sen på eftermiddagen men sen låg de för långt före mig. Men det var lite kul grej att speja mot nästa stuga och se de tre profilerna utanför, snacka lite men göra sin egen grej.

Men dag 1 alltså: Änonjalme till Gisuris via Akkastugan var 16 kilometer toknjutning. Jag var superpigg, solen sken, det var så vackert in mot Sarek så jag baxnade. Tog det lugnt, tassade lite men hade bestämt att ta det lugnt eftersom packningen var som tyngst nu (7,5 kilo ungefär). Hinna vänja sig och känna att mina diskar pallade med.

Kom fram vid 18.30, blaskade av mig i en iskall bäck, tvättade ur kläderna med vatten. Åt risnudlar med tapenad och lite choklad. Isäng klockan 21 i mid sidensovpåse i en skön säng och sov som en stock efter att jag pga platsbrist på tåget fått sitta på vägen upp.

Dag 2: Gisuris  – Staluloukta 49 km

Jag vaknade vid 05.30, kokade kaffe och hällde hett vatten över en stor portion granolamusli med blåbär. Packade iordning så tyst jag kunde men flera var vakna. Solen sken, vindstilla. Skulle bli en fin och varm dag. Tassade iväg strax innan klockan sju med frukosten med- jag har svårt att äta tidigt på morgonen, måste jaga maten först 😊. Det var en helt magisk morgon. Jag vände mig om flera gånger för att titta mot Akkamassivet. Helt stilla, men fågellivet var igång. Mötte ingen på många timmar och bara gick/tassade fram i min egen värld. Så saligt lycklig. Packningen satt bra. Satte mig på en sten och åt min stora portion musli förstärkt med lite nötter. Tog några kapslar BCAA (”småprotein” som musklerna gillar). Drack friskt fjällvatten. Njöt så det bara sjön om det.

Vid 11 hade jag redan grinat en gång av hänförelse- sjön Virijaure är en av Sveriges djupaste och ligger på cirka 580 meter över havet. Den utsikten, att vara ute och röra på sig, hel och oskadad efter en så lång och dryg rehab- wow alltså. Jag ryser nu när jag tänker på det.

Kom till nästa stuga och döm om min förvåning när de tre gräbsen inte tagit sig iväg än. Jag fick kaffe och hakade på dem en halvtimme- timme ungefär men sen var det för mycket spring på dem. De hade också hälften av min packning då de inte bar mat och jag ville göra min grej i min takt. Släppte iväg dem och kom ifatt vid Arosloukta, en stuga där jag köpte renkött och pausade för en oglamorös men perfekt lunch för min mage: Bröd utan något på, nötter och russin.

Nu stod solen högt, det var varmt och jag hade 13 kilometer kvar till Staluloukta. Det gick så lätt! Gick och tassade bara där jag kände för det. Följde naturen och underlaget som det dikterade takt och sätt att röra sig.

Vid 16-tiden var jag framme i Staluloukta som är en ganska stor stuga och dit många flyger in med helikopter. Här finns Parfas Kiosk med stort utbud. Jag köpte en rökt fjällröding, hittade en sängplats i ett rum med tre supertrevliga tjejer från Uppsala. Gick ned till Virijauhre och tänkte att- jag badar! Det var inte så kallt som jag trodde och det var så mäktigt att stå där i vattnet och låta det kyla ned benen. Tvättade mig och kläderna med min lilla ekologiska tvål. Stretchade lite. Njöt och njöt. Lagade middag med dubbel portion äggnudlar och den rökta rödingen till. Lite choklad, lite korsord, lite samtal med andra. Enkelt och härligt! Kroppen kändes lite stel i låren men i övrigt mest masserad av den varierande terrängen jag rört mig i.

Isäng vid 22 för jag skulle upp tidigt igen. Sov som en stock igen.

Dag 3 Staluloukta- Sammarlappa 45 km Kall, klar och solig morgon. De här soliga varma dagarna bara radade upp sig. Knatade iväg men nu var det myggigt! En passage på några kilometer med mycket buskage och mygg. Bara att tugga på! Efter ett tag kom jag upp till en bro, över Ballavrjåhkå med magisk utsikt. Tog fram min ”musligröt” i ziplockpåse och åt den och småfnissade åt hur lyxigt det kändes i sin enkelhet. Mer kalfjäll, mindre mygg, mer magi! Hade en riktigt fin morgon med en paus i stugan i Douttar där man kan betala 60 kr för att använda en dagstuga. Jag kokade bara vatten till kaffe innan jag tassade vidare. Passerade fler stugor men behövde inte köpa något- hade den energi och mat jag behövde i packningen. Kanske att man hade velat ha mer riktig mat om det varit svalare och vandrat mer men jag var bara sugen på lätta grejer så bröd, nötter, russin räckte gott för mig. Men inte i små mängder direkt. Mot eftermiddagen kom jag ned i Tarradalen och nu blev det mer mygg, mer växtlighet, mer brötig stig. Saknade att vara uppe på högfjäll och fick jobba lite mentalt för att njuta och inte sura över stenar och rötter. Men så stämde jag av på kartan och såg att… det var inte långt till Sammarlappa nu. Två dygn och 11 mil i benen var jag helt förvånad över hur pigg jag var. Var lite orolig för sängplats i Sammarlappa med bara 16 bäddar men det var bara jag och två äldre danska par på plats så fick ett eget rum med 8 bäddar och 1 miljon mygg. Badade i det breda vattendraget, sköljde upp kläderna igen. Kollade över fötter- inte en tillstymmelse till blåsor någonstans. Mådde finfint men var väldigt hungrig. Unnade mig en tomatsås och en burk inlagd frukt från ”butiken”.

De tre tidigare etapperna hade jag ingen tid att passa men nu var det enligt utsago ganska brötig terräng stora delar av 3,3 mil till Bobäcken där båten skulle gå 13.30. Hur mycket kräm hade jag kvar i benen? Hur tidigt skulle jag behöva starta? Eftersom NJUTNING var fokus för den här resan bestämde jag mig för att börja riktigt tidigt så jag skulle ha nästan 7 timmar på mig dit. Med potentiellt trötta ben, stenar och rötter är det stor risk att ramla och min rygg reagerar otroligt starkt om den tror jag ska slå mig- inte bra om jag skulle få ryggskott därute…

Lade mig tidigt efter att ha slagit ihjäl ALLA mygg i rummet. Istället för att läsa bok lite sådär..

Dag 4 Sammarlappa till Bobäcken

Klev upp 05.30 och gjorde samma rutin som innan: Kokade vatten, drack två koppar kaffe. Lät musligröten svälla i hett vatten, ned i ziplockpåse och iväg. Tog BCAA också, cirka 10 per dag blev det. Strax efter klockan 06 tassade jag iväg med lite mer fokus än tidigare.

Men nu blev jag osäker. Det var en skylt mot en stig men inga orangea markeringar. Fortsatte en stund men inga markeringar. Visste det skulle komma en bro efter cirka 1 km. Såg ingen. Beslöt att vända och dubbelkolla. Men såg ingen annan stig och enligt kartan och alla tecken så var jag på väg åt rätt håll så fortsatte. Och så kom bron och jag såg en markering- PHU! Inte läge hamna fel. I övrigt helt omöjligt springa fel på denna led.

Gick, tassade omvartannat. Tog kaffepaus i Tarrekaisestugan med stugvärden och en gäst. Så lugnt och efter avstämning med stugvärden om ettaperna framför mig förstod jag att jag hade goooott om tid.

Knatade vidare i den varierade terrängen. Ömsom lättgånget/sprunget. Ömsom stenigt och brötigt.

Kom fram till Njunjesstugan klockan 10. Inte en själ här. Stugvärden var ute. Solen sken och vinden hade börjat blåsa litegrann. Lade mig i ljungen och bara njöt litegrann innan jag tassade vidare. Nu gassade solen igen och jag hade bara 13 kilometer kvar ungefär.

Nu var det skog och låglandsterräng. Som hemma tänkte jag och blev lite uttråkad när utsikten försvann. Knatade på och bara reflekterade över vilken otrolig resa det varit. 14 mil på under tre dygn och visst var jag lite seg men det var sådär skönt seg som man är när man varit ute jättemycket.

Vid Bobäcken var det fler som skulle med båten- blev bjuden på finkaffe (kokkaffe) och hade trevligt sällskap på väg till Kvikkjokk. Gick i vattendraget och lät benen kylas Gick igenom kroppen- inte en blåsa, inget skav, inte ont. Alla tånaglar intakta.

På STF-stationen i Kvikkjokk försökte jag trycka i mig mat eftersom jag visste att det kunde bli brist på det sen. Det var inte så lätt- mest sugen på isglass. Vägde ryggan, nu 5 kilo. Ätit 2 kg mat. Rimligt med en energiåtgång som den jag haft samt legat på runt 4000 kcal per dag.

Mina Altra Timp och fjällglim. Suveräna nolldropskor med bra sula, torkar fort när de blir blöta och den breda tåboxen låter fötterna göra sin sak.

En skön bussresa med tid att reflektera och höra av sig på sociala medier. Som sagt, dusch i Boden och sen sov jag faktiskt som en sten på nattåget och vaknade upp betydligt mer norrut än jag önskat pga nattens tågproblem…. men det är en annan story.

I Änonjalme hjälpte vi lossa ryggsäckar från båten för alla vandrare. Jag förfasades över hur tungt många bar. Visst behöver man grejer i fjällen men att bära för tungt förtar mycket av njutningen. Jag bär lätt men saknar ingenting. Har lovat återkomma med packlista och vad jag åt men jag vill avsluta med att verkligen slå ett slag för Padjelantaleden i löparskor. Otroligt maffigt vacker. Ta hand om dig, andra och naturen och utonjut på dig!

Den vanligaste frågan jag får av framförallt släktingar när man såhär i semestertider sticker iväg på sin motionsrunda. ”Hur långt blev det?”

”Vad gör du milen på?” är en annan vanlig fråga.

Jag vet oftast inte svaren på någon av frågorna. Jag är en glad motionär som har ett fritidsintresse i att trötta ut mig i naturen. Oftast ensam och helst utan en nummerlapp.

Men visst. Jag har absolut haft tidsmål. En gång- då skulle jag klara 16 mil på sub 20 timmar. Det tog två försök, mycket pannben och en träningsstrategi snarare än ett träningsprogram. Men i övrigt har jag väldigt svårt att tagga till för vare sig tidsmål eller att tävla med någon annan.

Jag har en träningsklocka och ibland är den suverän som verktyg för att inte lata mig på träningspass. Men jag tränar så sällan. Jag kör kanske i snitt 1-2 träningspass i veckan, resten är motion och rörelse och då behövs inte någon klocka. Ett av träningspassen försöker jag köra intervaller. Det är så fruktansvärt jobbigt och tråkigt. Jag gillar inte när det är jobbigt, jag vill njuta när jag springer.

Men under ett intervallpass blir lätt mina vilopauser lite väl långa så då använder jag ibland klockan för att piska igång mig. Och intervallerna kör jag för att jag ska kunna njuta mer på mina långa utflykter annars skulle jag strunta i dem också.

Under mina träningspass där jag tränar på att springa långt, vilket jag gör ungefär varannan vecka när kroppen är hel, är en träningsklocka också ganska överflödig- jag har ett vanligt armbandsur som talar om hur länge jag varit ute och vad klockan är. Träningen går ut på att röra sig länge i natur och äta samtidigt. Det hjälper klockan inget med alls.

De allra flesta som beskriver sin löpning pratar inte om minuter, kilometer, pulsslag. De pratar om en upplevelse. Skönt. Fint. Jobbigt. Svettigt. Segt. Motigt först, härligt sen. Kul! Nöjd. Stark. Eller som ett ex till mig från Australien sa efter sitt första triathlon: Det känns som jag kan göra vad som helst just nu förutom att stå upp eller sitta ned.

Så varför fastnar vi i kvantifierbara detaljer från en skärm?

Självklart är det viktigt med siffrorna om ett mål man har handlar just om det. Att klara milen under x minuter. Att springa just en mil. Eller 4,2. Om man tränar enligt MAF (Max Aerobic Function) är pulsen navet i hela träningen.

Det kan vara motiverande och en hjälp, en spark i baken. Det kan vara kul att räkna kilometer under en vecka, en månad, ett år. Det kan ge en bild av om du blir snabbare, orkar längre.

Men. Jag vågar påstå att det aldrig kommer kunna mäta om du får ut det du verkligen helst av ha av din löpning: Upplevelsen. Alla känslorna. Att vara en löpare, att kunna springa hela livet.

När vi planerar vår löpning efter tid och distans. När vi under själva löpningen fokuserar på hastighet och avverkade /kvarvarande kilometrar. När vi efteråt utvärderar hur det gick med hjälp av klockan. När det är lite bråttom hela tiden så vi inte stannar upp och känner efter och reflekterar utan bara läser av och bedömer.

Vad händer då med själva hjärtat av löpningen?

Missförstå mig rätt nu. Bara för att vi är ett gäng som inte mäter på klocka betyder inte det att vi inte vill utmana oss. Utvecklas. Nå mål. Nej det handlar bara om att de parametrar vi utvärderar oss på  ligger inom oss snarare än på armen eller i en graf. Jag hade nog inte klarat mina 100miles som den amatör jag är utan att vara helt in tune med min kropp och träna efter den. Det var därför det gick så bra.

Att springa på känsla kan handla om att planera sin träningsvecka med  1-2 pass för att springa sig riktigt trött i omgångar. Att springa långpass lite längre än sist (då kan ett armbandsur vara bra för att veta ungefär hur länge man är ute). Att under passet utvärdera om jag tar i som jag tänkt? Om jag orkar en backe/intervall till? Om jag bara är trött eller faktiskt sliten? Att efter passet känna om jag njöt? Vad såg jag under löpningen? Vilken känsla har jag nu? Tog jag i så mycket jag planerade? Om inte- varför?

Om det känns läskigt att släppa klockan- gör det ett pass i veckan och utvärdera hur det känns. Testa sen ett pass till..osv.

Att lägga utvärderingsloopen från hjärnan till kroppen istället för från hjärnan till skärmen på armen. Låta din riktiga kropp vara kompassen, din true north. Som du alltid har med dig. Som alltid talar sanning. Din sanning. Som låter känsla och upplevelse vara i fokus.

Det är #bohemianrunning

Tack för att du läste, tack för att du springer. Sköt om dig därute / Annie

Ja vad är det för rubrik egentligen? Hur kan en DNF vara lyckad?

Vi får ta det från en kort början.

Täby Extreme Challenge, TEC ligger mig varmt om hjärtat. 2011 sprang jag 5 mil där. På den tiden fanns det distanser just från 5 mil upp till 100 miles- 16,1 mil.

Loppet har verkligen utvecklats både i antal löpare men även distansmässigt: Nu går det att springa 50 miles dag, 50 miles natt, 100 miles, 200 miles (!!) vilket gör att löparna startar fredag eftermiddag och har tills söndag em att gå i mål, 48 timmar. Men det som består sen början är den där genuina kärnan av glädje och engagemang och att alla hejar på alla. Alla prestationer räknas och vi tar hand om varandra. Man vill vara på TEC, det är bara så. Svårt att sätta exakt ord på vad men de som vet vet!

Det finns även ett s k ”backyard ultra” lopp där det är start varje timme på en slinga som är 6,7 kilometer och siste löpare som är kvar vinner. Mentalt kan jag inte riktigt få ihop detta i mitt huvud men det finns det de som kan!

Jag har sprungit TEC 2011 (50 km)

2012: 50 miles  alltså 8 mil då det var snöoväder

2013: 100 miles och klarade då sub 22 timmar på mitt första försök på 100 miles.

2014: födde jag vår lilla tjej så var funktionär med stor mage och förkärlek för lakrits

2015: För tidigt att springa så långt efter förlossningen

2016: Sprang jag 50 miles som träning inför att klara 100 miles på under 20 timmar. (Det gjorde jag på Black River Run senare det året)

Sen har jag varit upptagen med att starta eget och ultralöpningen fick det lugna sig lite med men jag har också haft problem med min vänstersida och faktiskt sen 2017 i november inte riktigt kunna springa. Det har blivit bakslag och det har inte riktigt varit så tydligt var det beror på. Diskarna i ryggen ser helt ok ut men jag får problem om jag inte sköter min rehab ordentligt.

Jag har också helt ärligt inte riktigt haft sugen på att träna så hårt. För mig har det varit så att när jag utmanar mig så mycket i mitt företag så behöver fritiden få vara väldigt kravlöst så jag har varit ganska nöjd med att rehabba och njuta av att springa kortare pass i skogen.

Men… suget finns ju där. Och med tryggheten i att inget går sönder när jag springer, det bara ”stramar o spänner” i nerven i vänsterbenet så har jag i år smugit igång ultraträningen igen. TEC är dessutom alltid TEC- det är…magiskt!

Som alltid har planen på pappret varit mer ambitiös än det som faktiskt skett. Lustigt det där. Det ser så enkelt ut! Nu har jag ingen träningsplan på papper men i huvudet står det tydligt ”Långpass” varannan helg. Utfallet? Ja inför Ursvik Ultra 45 km hade jag fått till ungefär tre långpass över 20 km på ett halvår.

Men det loppet gick hur bra som helst- joggade runt utan krav på något utom att inte ramla.

Innan loppet

Sen var det fem veckor till TEC. Plenty time! tyckte jag men livet hände någonstans på vägen och jag fick till endast ett längre pass som iofs var på 40 kilometer i snigelfart två veckor innan. Nerven stramade hela tiden, men mådde som alltid bättre efteråt så tänkte att jag startar!

Det har varit kallt. Och så blev det varmt. Jag och många andra avskyr att springa i värme. Verkligen avskyr. Jag värmereglerar väldigt dåligt och har flera gånger tidigare  fått gå och mått dåligt när det blir över 20 grader.

Nu var det inte så varmt men det var iallafall runt 18 grader och sol och vi var flera som inte sprungit ett enda långpass i år i värme.

Jag hade haft en väldigt hektisk jobbvecka men det visste jag om. Dagen innan satt jag och svor på ett tåg från Göteborg, min telefon gick sönder så kvällen innan hade jag inga direkta tankar på att springa 8 mil utan var på Den Stora Gallerian och fick köpa ny telefon. Åt på stående fot och fick ägna kvällen åt att installera nya telefonen. Men jag tänkte att ” jag ska ju bara jogga 8 mil och ta mig runt, det är lugnt”

Innan loppet

Att jogga 8 mil är inget man bara gör så det var inte alls lugnt. Jag fick bråttom iväg, glömde plånbok och hade inget bankID el Swish på nya luren så hade nog dagens högsta puls redan innan loppet. Fick skjuts av snälla Johan halva vägen till Täby och med åkte också Sebastian som sen vann 100-milesklassen- så jäkla stark!

Fick krama om alla ultravänner, känna på hur det kokade inne i tältet där man har sina grejer för varvning, fick känna den där anspänningen hos alla andra men var själv helt… disträ faktiskt.  Verkligen avspänd och fast i det här att ”jag ska ju bara jogga runt och se om jag håller”. Det var ett misstag.

Start och början

När vi joggade iväg kändes det inte bra. På en gång. Inte bra. Kroppen stark men bara- inte igång! Magen kändes inte bra.  Men jag joggade på och försökte njuta av upplevelsen, naturen, vitsipporna- TEC går olika helger varje år och det här var första gången för mig att springa i så långt gången vår- underbart!

Varvade och hade otroligt fin hjälp av Stefan som hjälpte grymma Suss som tog hem damklassen på 50-miles- BAM. Jag insåg att jag inte skulle kunna äta så mycket så gick över till dubbla flaskor sportdryck istället för vatten + sportdryck. Hade med cirka 8 dl vätska ut per varv och varven är 11, 5 kilometer. Joggade lugnt. Fokus på att inte dra på mjölksyra och gå i backarna men jag är egentligen ganska backstark just nu så skulle nog joggat fler backar och fått mer flyt i steget.

Magen höll på. Gick åt sidan och satt i skogen flera gånger. Försökte dricka varje kvart och ta BCAA varje timme. Det tog tid, oj vad långsamt det kändes även om jag försökte att inte tänka på tiden. Det var inte att springa långsamt som störde mig utan att jag inte kunde släppa hur sent det skulle bli att komma hem. Så. Dumt! Det ska man ju aldrig tänka på, det ska ju inte spela roll men jag visste att jag skulle behöva sova ordentligt för att vara pigg dagen efter.

Det där satte sig och energin och fokuset börja sjunka när magen inte kunde ta in något att äta. Jag blir otroligt sur i magen utan fast föda och allt kändes bara..prutt liksom.

Efter tre varv, cirka 34,5 kilometer räknade jag ut att om jag sprang 5 av 7 varv skulle jag kunna vara hemma till nattning och ändå ha fått ihop ett rejält långpass på nästan 6 mil. Kroppen var verkligen ok, det stramade förstås i vänsterbenet men det blir också bättre ju mer jag springer men jag hade 1) ingen energi 2) ingen mental reserv att bita ihop. Den där jag verkligen brukar kunna plocka fram. Men jag hade också sprungit längre än jag gjort på 2,5 år.

Det sista varvet gick jag energimässigt verkligen på fälgarna. Jag var yr och rötterna kändes luriga. Jag är supernojig att sparka i något då kan nerven börja balla ur totalt. Det enda jag längtade efter var att lägga mig ned så världen skulle sluta snurra.

Det gjorde jag och lyckades pricka in min kompis Emelie som tog hand om mig där jag låg och ynkade osmakligt mycket för att ha joggat 6 mil när alla andra skulle springa mycket längre. Som tur var skulle hon och Henrik hemåt åt samma håll som jag så jag fick ynka av mig och fick i mig lite bubbelvatten och vindruvor och världen var åt rätt håll igen.

Att bryta kan vara som att kissa på sig- skönt först och sen känns det bara vidrigt och drygt men så var det inte den här gången. Jag var så glad att jag kunde starta, att jag kunde ta mig så långt, det längsta på mycket länge. Att kroppen höll och inte verkade speciellt berörd. Att få vara där bland alla underbara människor och få heja på folk längs vägen och ta del av alla fantastiska prestationer. Alltså MAKEN till resultat och insatser i värmen- jag är så impad av er!

Två varv till hade gjort att jag varit paj i en vecka, nu sprang jag upp o ned till ett vindsförråd och bar kartonger och andra tunga grejer hos min syster dagen efter och just då var jag extra tacksam att jag inte försökte gå i mål.

Men oj vad taggad jag är på att träna på nu. Jag har svårt att gå igång på att försöka göra en bättre tid på 100 miles- sub 20 är riktigt bra tycker jag för en glad motionär men…ja.. vi får se! Men fler ultralopp blir det i år. Nu tar jag sikte på ett lopp där jag i och för sig tror jag kommer gå mer än jag ska springa för jag ska njuta, fota och bara ha det bäst i ett dygn: High Coast Ultra!

TACK David och alla underbara funktionärer på TEC.

TACK alla löpare för all inspiration- jäklar vad bra ni är! Vill ni läsa riktiga race reports och få insikt och tips kika på TEC’s Facebooksida . Riktigt inspirerande oavsett om du tänkte ge dig på en lång distans eller vill inspireras av mentalt fokus utöver det vanliga.

Nästa år. Då. Då ska jag springa mitt 4e 100 miles på TEC. Då ska jag vara förberedd. Och jag har beställt 12 grader, mulet och torrt i skogen!

Sköt om er – #utonjut/ Annie