MEST LÄSTA
Padjelantaleden på 3 dagar- ett mäktigt äventyr

Padjelantaleden på 3 dagar- ett mäktigt äventyr


Det är inte helt lätt att vara spontan vad gäller ett flerdagsäventyr som förälder. Jag vill inte gärna åka från mina barn någon längre period, framförallt inte på sommaren och framförallt inte när jag och mannen har semester tillsammans.

Men så öppnade det sig en lucka. Jag fick loss 5 dygn. Självklart var det fjällen som gällde. Från förra årets äventyr på Kungsleden hade jag med mig att jag ville göra något där det kanske var lite mindre folk. Och kroppen tillät ju att jag sprang nu så det ville jag gärna testa. I min bok där jag skriver upp sånt jag drömmer om att göra stod det ”Padjelantaleden”.

Googlade. Blev mer sugen. Såg att den var 14 mil, 14,5 stod det på sina håll. Kollade logistiken. Hade fem dygn där två skulle gå åt till resa och tre skulle kunna läggas på vandring. Det är långt att åka till norrnorra Sverige! Leden är 14 mil cirka. Nu gällde det att få ihop det med tåg, bussar och apostlahästakraft!

Det här var en resa som rörde om långt inne i själen och hjärtat på mig. Naturen jag fick uppleva, de långa dagarna i löparskorna i lugnt tempo. Att vara ensam men känna sig så totalt omsluten av naturen- det är svårt att sätta ord på det utan att det låter tokflummigt. Men, herreminje. Wow alltså. När kan jag komma tillbaka? Kände jag redan första stegen på leden.

Resan

Padjelantaleden går mellan Ritsem och Kvikkjokk men på båda ställena är det vatten så från Ritsem kan man ta båt över till Änonjalme och vid Kvikkjokk kan man få båtskjuts från det som kallas ”Bobäcken”. Det finns turlistor och det är hittills STF som sköter trafiken.

Jag skulle köra leden från norr till söder och tog så nattåg från Stockholm till Gällivare. Därifrån går buss till Ritsem och så får man vänta på båten men det finns en STF Station så man kan roa sig. Resan med bussen är också otroligt vacker. Nattåget klev jag på, med lite förseningar, kl 19.30 cirka och var framme i Gällivare cirka åtta på morgonen. Bussen tog några timmar men utsikten- wow!

Resan hem var med buss från Kvikkjokk till metropolen Murjek, en resa med flera bra depåstopp på några timmar. I Murjek finns att göra om man gillar att knata runt och titta men har man just gjort det i många mil kanske man hellre vill ha lite fika. Det fanns icke och jag hoppade på ett tidigare tåg till Boden och väntade in tåget där istället. Dessutom hann jag då in på hotell Bodensia och använda deras spa till att ta en skön dusch, basta och köpa på mig lite proviant i det fall SJ skulle vara sena nästa dag (och de var de med flera timmar så yay för det).

Leden

Padjelantaleden ligger liksom ”bakom” Sarek. Den är förvånansvärt lättgången. Det är inte sådär stenigt som det blir på Kungsleden där så många fötter trampar. Välmarkerad och fint omhändertagen. Framförallt norra delen är lätt att gå, sen är det mer sten och ”bröt” söderut. Och mer mygg. Stugor ligger med 8- 19 km mellanrum och det är både STF och BDT (samisk förening med hemsidan padjelanta.com) som driver dem. De är väl omhändertagna, det finns mat att köpa på alla ställen men varierat utbud. Men det viktigaste: Det är så otroligt vackert. Det var så vackert så jag baxnade. Jag var så hänförd så tårarna rann flera gånger. Dessutom så lugnt- jag stack iväg tidigt för det var riktigt varma soliga dagar där i månadskiftet juli-augusti och kunde vara igång i timmar innan jag mötte någon.

Upplägget- många mil, få dagar

Det hade helt klart varit helt underbart att ha haft en vecka minst för att hinna göra avstickare, stanna längre och bara dumglo på de vackra vyerna men nu hade inte jag det. Och jag njöt massor under mina långa dagar.

Båten var en halvtimme sen så jag startade från Änonjalme cirka kl 16.00 måndag eftermiddag. Solen sken och jag hade haft sällskap av tre riktigt goa grabbar från Västerås – Mattias, Ivan och Magnus- TACK för alla skratt och kul snack på resan upp! Vi hittade varandra för att de alla tre kom knatande till bistron på tåget i Altra- precis som jag. Det är verkligen fjällöpardojan det. De skulle också springa leden men med en lite annan etappindelning och sedan vidare. Jag var betydligt mer morgonpigg så kom ikapp dem dag två på morgonen, vid lunch och sen på eftermiddagen men sen låg de för långt före mig. Men det var lite kul grej att speja mot nästa stuga och se de tre profilerna utanför, snacka lite men göra sin egen grej.

Men dag 1 alltså: Änonjalme till Gisuris via Akkastugan var 16 kilometer toknjutning. Jag var superpigg, solen sken, det var så vackert in mot Sarek så jag baxnade. Tog det lugnt, tassade lite men hade bestämt att ta det lugnt eftersom packningen var som tyngst nu (7,5 kilo ungefär). Hinna vänja sig och känna att mina diskar pallade med.

Kom fram vid 18.30, blaskade av mig i en iskall bäck, tvättade ur kläderna med vatten. Åt risnudlar med tapenad och lite choklad. Isäng klockan 21 i mid sidensovpåse i en skön säng och sov som en stock efter att jag pga platsbrist på tåget fått sitta på vägen upp.

Dag 2: Gisuris  – Staluloukta 49 km

Jag vaknade vid 05.30, kokade kaffe och hällde hett vatten över en stor portion granolamusli med blåbär. Packade iordning så tyst jag kunde men flera var vakna. Solen sken, vindstilla. Skulle bli en fin och varm dag. Tassade iväg strax innan klockan sju med frukosten med- jag har svårt att äta tidigt på morgonen, måste jaga maten först 😊. Det var en helt magisk morgon. Jag vände mig om flera gånger för att titta mot Akkamassivet. Helt stilla, men fågellivet var igång. Mötte ingen på många timmar och bara gick/tassade fram i min egen värld. Så saligt lycklig. Packningen satt bra. Satte mig på en sten och åt min stora portion musli förstärkt med lite nötter. Tog några kapslar BCAA (”småprotein” som musklerna gillar). Drack friskt fjällvatten. Njöt så det bara sjön om det.

Vid 11 hade jag redan grinat en gång av hänförelse- sjön Virijaure är en av Sveriges djupaste och ligger på cirka 580 meter över havet. Den utsikten, att vara ute och röra på sig, hel och oskadad efter en så lång och dryg rehab- wow alltså. Jag ryser nu när jag tänker på det.

Kom till nästa stuga och döm om min förvåning när de tre gräbsen inte tagit sig iväg än. Jag fick kaffe och hakade på dem en halvtimme- timme ungefär men sen var det för mycket spring på dem. De hade också hälften av min packning då de inte bar mat och jag ville göra min grej i min takt. Släppte iväg dem och kom ifatt vid Arosloukta, en stuga där jag köpte renkött och pausade för en oglamorös men perfekt lunch för min mage: Bröd utan något på, nötter och russin.

Nu stod solen högt, det var varmt och jag hade 13 kilometer kvar till Staluloukta. Det gick så lätt! Gick och tassade bara där jag kände för det. Följde naturen och underlaget som det dikterade takt och sätt att röra sig.

Vid 16-tiden var jag framme i Staluloukta som är en ganska stor stuga och dit många flyger in med helikopter. Här finns Parfas Kiosk med stort utbud. Jag köpte en rökt fjällröding, hittade en sängplats i ett rum med tre supertrevliga tjejer från Uppsala. Gick ned till Virijauhre och tänkte att- jag badar! Det var inte så kallt som jag trodde och det var så mäktigt att stå där i vattnet och låta det kyla ned benen. Tvättade mig och kläderna med min lilla ekologiska tvål. Stretchade lite. Njöt och njöt. Lagade middag med dubbel portion äggnudlar och den rökta rödingen till. Lite choklad, lite korsord, lite samtal med andra. Enkelt och härligt! Kroppen kändes lite stel i låren men i övrigt mest masserad av den varierande terrängen jag rört mig i.

Isäng vid 22 för jag skulle upp tidigt igen. Sov som en stock igen.

Dag 3 Staluloukta- Sammarlappa 45 km Kall, klar och solig morgon. De här soliga varma dagarna bara radade upp sig. Knatade iväg men nu var det myggigt! En passage på några kilometer med mycket buskage och mygg. Bara att tugga på! Efter ett tag kom jag upp till en bro, över Ballavrjåhkå med magisk utsikt. Tog fram min ”musligröt” i ziplockpåse och åt den och småfnissade åt hur lyxigt det kändes i sin enkelhet. Mer kalfjäll, mindre mygg, mer magi! Hade en riktigt fin morgon med en paus i stugan i Douttar där man kan betala 60 kr för att använda en dagstuga. Jag kokade bara vatten till kaffe innan jag tassade vidare. Passerade fler stugor men behövde inte köpa något- hade den energi och mat jag behövde i packningen. Kanske att man hade velat ha mer riktig mat om det varit svalare och vandrat mer men jag var bara sugen på lätta grejer så bröd, nötter, russin räckte gott för mig. Men inte i små mängder direkt. Mot eftermiddagen kom jag ned i Tarradalen och nu blev det mer mygg, mer växtlighet, mer brötig stig. Saknade att vara uppe på högfjäll och fick jobba lite mentalt för att njuta och inte sura över stenar och rötter. Men så stämde jag av på kartan och såg att… det var inte långt till Sammarlappa nu. Två dygn och 11 mil i benen var jag helt förvånad över hur pigg jag var. Var lite orolig för sängplats i Sammarlappa med bara 16 bäddar men det var bara jag och två äldre danska par på plats så fick ett eget rum med 8 bäddar och 1 miljon mygg. Badade i det breda vattendraget, sköljde upp kläderna igen. Kollade över fötter- inte en tillstymmelse till blåsor någonstans. Mådde finfint men var väldigt hungrig. Unnade mig en tomatsås och en burk inlagd frukt från ”butiken”.

De tre tidigare etapperna hade jag ingen tid att passa men nu var det enligt utsago ganska brötig terräng stora delar av 3,3 mil till Bobäcken där båten skulle gå 13.30. Hur mycket kräm hade jag kvar i benen? Hur tidigt skulle jag behöva starta? Eftersom NJUTNING var fokus för den här resan bestämde jag mig för att börja riktigt tidigt så jag skulle ha nästan 7 timmar på mig dit. Med potentiellt trötta ben, stenar och rötter är det stor risk att ramla och min rygg reagerar otroligt starkt om den tror jag ska slå mig- inte bra om jag skulle få ryggskott därute…

Lade mig tidigt efter att ha slagit ihjäl ALLA mygg i rummet. Istället för att läsa bok lite sådär..

Dag 4 Sammarlappa till Bobäcken

Klev upp 05.30 och gjorde samma rutin som innan: Kokade vatten, drack två koppar kaffe. Lät musligröten svälla i hett vatten, ned i ziplockpåse och iväg. Tog BCAA också, cirka 10 per dag blev det. Strax efter klockan 06 tassade jag iväg med lite mer fokus än tidigare.

Men nu blev jag osäker. Det var en skylt mot en stig men inga orangea markeringar. Fortsatte en stund men inga markeringar. Visste det skulle komma en bro efter cirka 1 km. Såg ingen. Beslöt att vända och dubbelkolla. Men såg ingen annan stig och enligt kartan och alla tecken så var jag på väg åt rätt håll så fortsatte. Och så kom bron och jag såg en markering- PHU! Inte läge hamna fel. I övrigt helt omöjligt springa fel på denna led.

Gick, tassade omvartannat. Tog kaffepaus i Tarrekaisestugan med stugvärden och en gäst. Så lugnt och efter avstämning med stugvärden om ettaperna framför mig förstod jag att jag hade goooott om tid.

Knatade vidare i den varierade terrängen. Ömsom lättgånget/sprunget. Ömsom stenigt och brötigt.

Kom fram till Njunjesstugan klockan 10. Inte en själ här. Stugvärden var ute. Solen sken och vinden hade börjat blåsa litegrann. Lade mig i ljungen och bara njöt litegrann innan jag tassade vidare. Nu gassade solen igen och jag hade bara 13 kilometer kvar ungefär.

Nu var det skog och låglandsterräng. Som hemma tänkte jag och blev lite uttråkad när utsikten försvann. Knatade på och bara reflekterade över vilken otrolig resa det varit. 14 mil på under tre dygn och visst var jag lite seg men det var sådär skönt seg som man är när man varit ute jättemycket.

Vid Bobäcken var det fler som skulle med båten- blev bjuden på finkaffe (kokkaffe) och hade trevligt sällskap på väg till Kvikkjokk. Gick i vattendraget och lät benen kylas Gick igenom kroppen- inte en blåsa, inget skav, inte ont. Alla tånaglar intakta.

På STF-stationen i Kvikkjokk försökte jag trycka i mig mat eftersom jag visste att det kunde bli brist på det sen. Det var inte så lätt- mest sugen på isglass. Vägde ryggan, nu 5 kilo. Ätit 2 kg mat. Rimligt med en energiåtgång som den jag haft samt legat på runt 4000 kcal per dag.

Mina Altra Timp och fjällglim. Suveräna nolldropskor med bra sula, torkar fort när de blir blöta och den breda tåboxen låter fötterna göra sin sak.

En skön bussresa med tid att reflektera och höra av sig på sociala medier. Som sagt, dusch i Boden och sen sov jag faktiskt som en sten på nattåget och vaknade upp betydligt mer norrut än jag önskat pga nattens tågproblem…. men det är en annan story.

I Änonjalme hjälpte vi lossa ryggsäckar från båten för alla vandrare. Jag förfasades över hur tungt många bar. Visst behöver man grejer i fjällen men att bära för tungt förtar mycket av njutningen. Jag bär lätt men saknar ingenting. Har lovat återkomma med packlista och vad jag åt men jag vill avsluta med att verkligen slå ett slag för Padjelantaleden i löparskor. Otroligt maffigt vacker. Ta hand om dig, andra och naturen och utonjut på dig!


”Hur långt sprang du” Att mäta vs att uppleva

”Hur långt sprang du” Att mäta vs att uppleva


Den vanligaste frågan jag får av framförallt släktingar när man såhär i semestertider sticker iväg på sin motionsrunda. ”Hur långt blev det?”

”Vad gör du milen på?” är en annan vanlig fråga.

Jag vet oftast inte svaren på någon av frågorna. Jag är en glad motionär som har ett fritidsintresse i att trötta ut mig i naturen. Oftast ensam och helst utan en nummerlapp.

Men visst. Jag har absolut haft tidsmål. En gång- då skulle jag klara 16 mil på sub 20 timmar. Det tog två försök, mycket pannben och en träningsstrategi snarare än ett träningsprogram. Men i övrigt har jag väldigt svårt att tagga till för vare sig tidsmål eller att tävla med någon annan.

Jag har en träningsklocka och ibland är den suverän som verktyg för att inte lata mig på träningspass. Men jag tränar så sällan. Jag kör kanske i snitt 1-2 träningspass i veckan, resten är motion och rörelse och då behövs inte någon klocka. Ett av träningspassen försöker jag köra intervaller. Det är så fruktansvärt jobbigt och tråkigt. Jag gillar inte när det är jobbigt, jag vill njuta när jag springer.

Men under ett intervallpass blir lätt mina vilopauser lite väl långa så då använder jag ibland klockan för att piska igång mig. Och intervallerna kör jag för att jag ska kunna njuta mer på mina långa utflykter annars skulle jag strunta i dem också.

Under mina träningspass där jag tränar på att springa långt, vilket jag gör ungefär varannan vecka när kroppen är hel, är en träningsklocka också ganska överflödig- jag har ett vanligt armbandsur som talar om hur länge jag varit ute och vad klockan är. Träningen går ut på att röra sig länge i natur och äta samtidigt. Det hjälper klockan inget med alls.

De allra flesta som beskriver sin löpning pratar inte om minuter, kilometer, pulsslag. De pratar om en upplevelse. Skönt. Fint. Jobbigt. Svettigt. Segt. Motigt först, härligt sen. Kul! Nöjd. Stark. Eller som ett ex till mig från Australien sa efter sitt första triathlon: Det känns som jag kan göra vad som helst just nu förutom att stå upp eller sitta ned.

Så varför fastnar vi i kvantifierbara detaljer från en skärm?

Självklart är det viktigt med siffrorna om ett mål man har handlar just om det. Att klara milen under x minuter. Att springa just en mil. Eller 4,2. Om man tränar enligt MAF (Max Aerobic Function) är pulsen navet i hela träningen.

Det kan vara motiverande och en hjälp, en spark i baken. Det kan vara kul att räkna kilometer under en vecka, en månad, ett år. Det kan ge en bild av om du blir snabbare, orkar längre.

Men. Jag vågar påstå att det aldrig kommer kunna mäta om du får ut det du verkligen helst av ha av din löpning: Upplevelsen. Alla känslorna. Att vara en löpare, att kunna springa hela livet.

När vi planerar vår löpning efter tid och distans. När vi under själva löpningen fokuserar på hastighet och avverkade /kvarvarande kilometrar. När vi efteråt utvärderar hur det gick med hjälp av klockan. När det är lite bråttom hela tiden så vi inte stannar upp och känner efter och reflekterar utan bara läser av och bedömer.

Vad händer då med själva hjärtat av löpningen?

Missförstå mig rätt nu. Bara för att vi är ett gäng som inte mäter på klocka betyder inte det att vi inte vill utmana oss. Utvecklas. Nå mål. Nej det handlar bara om att de parametrar vi utvärderar oss på  ligger inom oss snarare än på armen eller i en graf. Jag hade nog inte klarat mina 100miles som den amatör jag är utan att vara helt in tune med min kropp och träna efter den. Det var därför det gick så bra.

Att springa på känsla kan handla om att planera sin träningsvecka med  1-2 pass för att springa sig riktigt trött i omgångar. Att springa långpass lite längre än sist (då kan ett armbandsur vara bra för att veta ungefär hur länge man är ute). Att under passet utvärdera om jag tar i som jag tänkt? Om jag orkar en backe/intervall till? Om jag bara är trött eller faktiskt sliten? Att efter passet känna om jag njöt? Vad såg jag under löpningen? Vilken känsla har jag nu? Tog jag i så mycket jag planerade? Om inte- varför?

Om det känns läskigt att släppa klockan- gör det ett pass i veckan och utvärdera hur det känns. Testa sen ett pass till..osv.

Att lägga utvärderingsloopen från hjärnan till kroppen istället för från hjärnan till skärmen på armen. Låta din riktiga kropp vara kompassen, din true north. Som du alltid har med dig. Som alltid talar sanning. Din sanning. Som låter känsla och upplevelse vara i fokus.

Det är #bohemianrunning

Tack för att du läste, tack för att du springer. Sköt om dig därute / Annie

 


Race Report High Coast Ultra – I call it a comeback


High Coast Ultra  var min 40-års present. (En av dem, har 365 dagars ursäkt att hitta på saker under flagg ”jag fyller 40”). Och jag har drömt om det här loppet länge! Eller- drömt om den här naturen. Höga kusten- världsarvet, wow!

För ungefär två månader sen drog jag något i baksidan av benet när jag sprang. Rehab av nerven gick framåt så vad var nu detta? Jag fick hjälp av bästa Filip på Access Rehab som identifierade ett muskelfäste. Helt ok att springa men det skulle ta tid. Jag sprang! 6 trevande, stapplande mil på TEC där till slut värmen tog kål på mig. Men kroppen höll fint. Däremot har jag haft ont och Filip sa att det skulle ta 8 veckor. Det trodde inte jag på men som alltid fick han rätt- det tog nästan exakt 8 veckor för smärtan att försvinna. Hela TEC kändes det i vartenda steg och den är kvar om jag stretchar i vissa lägen men ungefär en vecka innan start försvann smärtan när jag sprang. Phu!

Livet har varit i fokus och när livet är med stort L då är löpningen en lugn fristad. Måste vara kravlös. Korta regelbundna pass i skogen för att tanka energi. Inte direkt långpass att prata om men fick till några fina backpass och ett helt ok långpass med mycket backar, gång och ösregn. När jag berättade för min man om distans och kupering sa han bara ” ja det DÄR är du inte förberedd på”. Han känner mig bättre än mig själv, har varit support sen jag sprang min första ultra 2011.

Jag hade gärna kört halva distansen för jag insåg ju att jag absolut inte var redo för något som var tuffare med så lite träning. Men se den distansen var borta i år. Då återstod att inte starta, eller starta och göra sitt bästa. Som jag skrev i inlägget innan detta- det går att försöka och göra sitt bästa. Det är ingen ide att sitta med massa ursäkter utan man lägger dem åt sidan, för de är bara i vägen under loppet, och så ställer man sig på startlinjen och kör tills det inte håller längre.

Så mina förberedelser fick helt enkelt  handla om att ställa in mig mentalt på att vara i rörelse väldigt länge. Det var målet. Att vara i rörelse jätte, jättelänge.

Och visst hade jag trots att jag inte tränat som man borde några års rutin att förlita mig på. En stark och frisk och HEL kropp. Det är inte fy skam! Gott om tid, utsövd, glad, tacksam, känslosam men med en enorm längtan till att få möta sig själv på det sätt man får under ett ultralopp. Inte alltid ett härligt möte som jag skulle få inse men ett ärligt möte ändå.

Innan loppet

Jag reste upp med tåg, buss o buss. Banarbeten! Hade med mig dator och hade en del jobb att beta av men såg också till att slumra. Åt kokt ris i buljong, lite kyckling, frukt, många isglassar. Snälla saker för min lättretade mage. Hängde med rutinerade Henrik och kom fram till ett varmt varmt Örnsköldsvik. Lite trött o svettig. Bytte om och försökte börja få lite loppfokus men det var lite svårt. Svårt med kvällsstart. Hade en bekant otrevlig känsla i magen under dagen och ja, självklart fick jag lingonvecka tre timmar innan start. Jag brukar vara lite deppig dagarna innan och sen blir jag ofta ganska dålig första dygnet. Rörelse hjälper absolut men 13 mil är kanske inte bästa doseringen av det. Men igen- bara ställa om mentalt, jag kan inte göra något åt det, jag kan bara välja att hantera det.

Trevligt samtal på bussen till start om livet, utmattning och hur löpning kan hjälpa skingra tankar och samla dem. Vi kom fram till Hotell Höga kusten och utsikten fick mig att börja längta efter att få komma ut i naturen, att få sätta igång.

Outfit: Mina slitna Altra Superior tror jag de heter, Falke kompressionsstrumpor, samma par som 2016, ett par korta tights, ett gammalt linne jag fått av syrran och en t-shirt över. Hade en Haglöfs LIM-series vindjacka som behövdes vid starten- det blåste vid Höga Kustenbron.

Min Ultraspire Omega rygga, även den har år på nacken. Vätskeblåsa och den obligatoriska utrustningen samt energi som jag sen förstås inte fick i mig. Jag hade min gamla löparklocka på för att ha koll på vad klockan var men startade den inte. Kikade också på pulsen som ju var ovanligt låg.

Alltid härlig stämning vid start. Lite testosteronstint och prylgalet på sina håll som alltid. Det reder ut sig längs loppet har jag lärt mig under åren.

Starten gick i den vackra varma kvällen. Jag tassade iväg och blev hög på den fina naturen. Hamnade i ”tåget” där man tassar efter varandra på led och jag får som många andra lite panik. Klev åt sidan och släppte förbi och fick springa för mig själv. Kroppen kändes väldigt bra men det var ju ingen att gå på med 12,5 mil kvar.

Hamnade i samtal med Lasse från Umeå- så trevligt. Loppets finaste kilometer där vi bara rann utför en slänt men sen var det klappersten och stenar till förbannelse. Tog det lugnt, försökte dricka och börja äta. Det fina försommarkvällsljuset var härligt.

Första kontrollen var vid 3,8 mil. Då var det massa mygg och jag började känna av kroppen som undrade var duschen och sängen var?  Så här länge brukar vi väl inte vara ute?  3,8 mil med massa backar- nu var det väl ändå klart? Inte riktigt… Pluggade in musik i öronen och fick lite runners high. Kom också i fatt Kristian och Anna och fick så mycket energi av att tassa fram och prata med dem där i den dimmiga disiga natten. Jag och Anna hade inte träffats innan men oj vilket fint möte.. möten! Vi hängde flera gånger längs loppet. Vanligtvis är jag en riktig ensamvarg, en true  lonesome runner men det här loppet fick jag tanka energi av andra när jag inte räckte till själv.

Så kom illamåendet. Jag visste att jag borde äta men kunde inte mäkta med mackorna med honung jag hade. Det enda jag kunde tänka mig var juice och godis och hade inte så mycket sånt. Började bli yr och pulsen var väldigt låg hela tiden. Men mådde bra i kroppen och hade bestämt att så länge jag inte hade ont någonstans utöver det vanliga man får vid såna här knasäventyr så skulle jag fortsätta.

Jag tillät mig gå massor, hade ju inte bråttom. Var ju inställd på att använda maxtiden och tycket det var lite spännande att jag skulle vara igång så länge- aldrig varit igång i över 22 timmar.

Loppet kändes också som det bestod av flera olika delar eftersom det blev under en så lång tid för mig med både natt och dag. Att se solen gå upp, soldiset genom träden. Fåglarna som kvittrade allt högre. Ja det var faktiskt magiskt och jag visste att jag skulle få energi av det. Det kändes lite som att börja om!

Det var aldrig problem med energin i kroppen, det var problem med farten. Jag mådde illa när jag tog i så det blev sakta mak och det var verkligen kuperat. Tillät mig inte tänka på hur långt som var kvar, bara foka på nuvarande mil och njuta av naturen.

Det blev en varm dag. Runt kl 8.30 passerade vi en mack och både jag och Kristian som låg lite framför mig tvärsvängde in där. Jag drog den godaste isglassen någonsin men fick inte riktigt i mig juice.

Tuggade på framåt och visste att vi snart skulle komma till Skuleberget som jag ju hört mycket om. Vätskekontrollen där, nummer 2 var vid 74 kilometer. Soligt och varmt, många pausade men jag brukar aldrig sätta mig ned. Det borde jag gjort förstår jag i efterhand- det hade nog blivit bättre med illamående då.

Otroligt fint bemötande vid stationerna med omtänksamma och engagerade funktionärer. Därtill andra löpare som man verkligen kände delade samma kamp!

Salt och vätskemässigt var jag faktiskt ok. Nu började matandet i värmen upp mot Slåtterdalsskrevan som väl är den mest fotade passagen. Här var det mer andra människor i rörelse och en lite annan känsla mot den lugna tysta natten. Jag hade det verkligen drygt energimässigt här. Jag är värdelös i värme och nu hade jag nästan 8 mil i benen också.

Men då kom jag ikapp Anna, Stefan och Olle och vi hade supertrevligt en stund. Det gav verkligen energi, nya löparvänner, fint! Man kommer ganska snabbt förbi artigheter när man kämpar såhär. Diskuterar magrörelser och dippar som att man go way back.

Vi matade på. Allt är helt ärligt lite rörigt här för mig. Jag försökte njuta av naturen, få i mig sportdryck och godis. Mata på till vätskestation tre som var vid 92 kilometer. Här var det mat – potatismos, korv, räksallad. Inget av detta var ju relevant för mig utan lite chips, cola, toabesök och så vidare.

Lite skogsbesök när magen trilskades åt båda håll men jag fick energi så fort jag pausade. Inga problem att fortsätta men herregud vad långsamt det gick. Pust.

Ett tag var jag helt själv. Det kändes som jag bara matade upp och ned och kom till, vad som såg ut som, samma strand. Markeringarna, såg inte de lite gula ut? Var jag vilse? Var var alla andra? Var var jag? F*n också. Men så skymtade jag Anna framför mig och snart kom jag till sista vätskekontrollen. Phu! Men nu var det inte mycket kvar av mig. Jag mådde så illa. Anna tvingade i mig en banan. En ”tvångsbanan”. Den stannade nere. Petade i mig lite chips och satte mig faktiskt ned en stund och det var nog räddningen. Fy sjutton gubbar. Såhär låg har jag aldrig varit någonsin på något lopp i hela mitt liv. Nästan lite lustig känsla mitt i misären.

Men sen så. Sen joggade jag iväg och kunde äntligen börja tänka att det faktiskt bara var 18 kilometer kvar. Skärpning! Jag fick faktiskt styrfart och kom ikapp Anna, Stefan, Olle och Kristian på en asfaltsraka. Jag är återuppstånden ropade jag och så började vi mata uppför det näst sista berget- Kalottberget. Blev peppad av en kille som skulle paceat en annan löpare.

Herregud. Jag var för trött för att vara trött. Jag orkade inte ens fundera på att stanna. Jag bara gick. Joggade lite. Gick. Uppför uppför uppför. Sen utför utför utför, genom skog, säkert massa stenskravel igen och så var vi faktiskt inne i Örnsköldsvik.

Nu var klockan sent. Jag höll inte så noga koll längre men jag var väldigt klar. Ett till berg kändes väldigt onödigt. Jag var otroligt nöjd med min prestation och mitt kämpande. Skulle hotellet vara på vägen och väskan i närheten hade jag lätt tagit den och sagt tack och bock. Men det fanns ingenting som inbjöd till att bryta i närheten. Oh no.

Däremot en stig som gick uppför och en terräng som inte gav någon indikation om hur nära målet var. Otroligt vacker utsikt uppe på berget och för en stund kunde jag ta in och njuta av hela situationen. Inga fler km- markeringar då de sista kilometerna skulle vara snitslade. Nu var jag ROCK BOTTOM. Mest handlade det nog om, inser jag, att jag inte visste hur långt det var kvar och det blev för mycket för skallen. Solen gassade och vi matade uppför. Lugna trygga Kristian kom ifatt mig och fick höra på mitt värsta gnäll. Kan man bara få gå i mål nu, pustade jag och var nästan grinfärdig. Kristian var också trött.

Jag visste att vi skulle till en parkering och blev jätteglad när jag såg en gammal husvagn. Det visade sig vara ett stort klippblock och jag blev lite fnissig av hur slut jag var. Så kom vi till parkeringen och hurra tänkte vi. Men sen visade det sig att snitslarna fortsatte. In i terräng igen. Nedåt. Och vi såg Örnsköldsvik och jag fick lust att ringa tävlingsledningen för att fråga hur långt det var kvar. ”Jag vill inte veta” sa Kristian och vi fnissade lite och kom ut på en grusväg med en skylt ”800” som pekade till vänster. Nu var jag så skeptisk till allt så trodde inte på det. 800 meter? Really? Vi såg inget som liknade ett mål och jag hade verkligen gett upp. Jag bara gick. Men! Vi mötte några som hejade och sa ”målet är där framme”. Jag vägrade tro på dem men … det var det. Under hoppbacken, högt uppe på Varvsberget över Örnsköldsvik. Och i vanliga fall brukar man ju kunna uppbåda energi att ”ultraspurta” i mål (man springer men med ben som är dysfunktionella). Men inte denna gång. Jag joggade över mållinjen och tänkte bara på att jag måste få vatten om jag nu ska kräkas.

Slängde mig på marken nära ett dike om jag skulle kräkas, hela världen snurrade. Fick vatten av Thomas, en av funktionärerna, (jag tror du heter Thomas, tack för all pepp). Jag låg där en stund och det kändes som allt rätade ut sig i kroppen. Det slutade snurra, jag behövde inte kräkas. Drack lite vatten.

Gick in inomhus och … allt kändes helt ok. Kroppen var ok. Jag kunde inte äta mat men fick i mig lite vindruvor och tortillabröd. Mer vatten. Otroligt fin service i mål med mat och skjuts ned till stan.

Jag mådde faktiskt riktigt bra nu. Inte tu tal om att äta men kroppen kändes ok. Stelt förstås men helt ok. Jag har, precis som vid Ursvik Ultra eller för mina 6 mil på TEC kollat min tid. Jag vet att jag kom in under 24 timmar, klockan var runt 9 när jag höll på med överdragskläderna. Det känns helt ointressant- jag klarade mig runt, det räcker för mig!

Thomas skjutsade ned mig, Anna, Kristian och Daniel till stan, jag tog en kopp te på hotellet, checkade in, fick en morgonrock, duschade och inspekterade kroppen: Påbörjan till en blåsa under en fot i övrigt ingenting. Inte en skråma. Yogade lite och skulle svara på sms och skriva tack i sociala medier men fick en väldigt sorglig nyhet som jag ska skriva ett annat inlägg om. Jag kom lite av mig och dessutom så somnade jag som en sten. Sov 8 timmar rakt igenom, vaknade med känslor som var på två ändor av spektrat glad och ledsen samtidigt. Just då kändes det fantastiskt att veta att jag skulle få äta frukost tillsammans med fina Anna som jag träffat igår. Det fick jag och fick gratta henne till hennes fina lopp och försökte peppa till att köra ett 100 miles. Klarar man High Coast Ultra klarar man nog vad som helst!

Tack! Alla som roddade loppet. Otroligt fint anordnat och vilket fantastiskt bemötande. Tack alla andra löpare jag fick träffa. Vilken insats ni gjorde!

Efteråt

Jag har mått väldigt bra i kroppen, den tog inte så mycket stryk eftersom jag rörde mig så långsamt. Däremot har jag vilat i en vecka nu. Bara joggat lite två gånger och kört lite rörlighet. Självförtroendemässigt var detta så viktigt för mig. Jag har rehabbat så länge så jag tvivlat på om jag någonsin ska kunna köra ett långt lopp igen. Men nu vet jag att jag klarar nästan vad som helst. Energimässigt ska jag också börja tänka att jag ska förlita mig mer på att faktiskt inte äta så mycket, jag klarar mig ändå. Jag har sån noja över att kräkas men jag behöver vänja mig vid att illamående hör till.

Jag är så taggad för nya långa löparäventyr nu och nu när jag själv känner att jag själv springer långt igen blir det roligare att inspirera andra. Håll utkik på min Instagram @ansofisticated för jag kommer dra igång en ultrautmaning för dig som är sugen på att komma igång med att springa längre.

Tack för att du läste, tack för att du springer.


High Coast Ultra- hur man inte förbereder sig och hur man rättar till det


Jag har drömt om High Coast Ultra i flera år. Problemet är att mina drömmar inte gör skillnad på min formstatus då eller nu. Det bara känns som en härlig grej att ta sig 13 mil och 3500 höjdmeter genom det här fina världsarvet.

Så länge loppet är på horisonten behöver inte visionen bli så verklig. Det är långt borta. Härligt och spännande känns det, de få gånger man kommer ihåg att justeja jag ska springa där i juni. Det är långt dit!

Man har en del att göra. Maj månad är en hel story  i sig. Man kom 6 mil på Täby Extreme Challenge, man får till ett hyfsat 25 km långpass där och två veckor ut från loppet lyckas man pussla ihop runt 6 timmar av gå och jogga med några skidbackar.

Man är, för en gångs skull, snäll mot och nöjd med sig själv,, man hade inte fixat mer.  Men redo för 13 mil är man inte.

Vips är loppet inte så långt bort och man börjar boka tåg, boka hotell. Först svårt komma på vilken natt man ska sova när man ska vara borta två nätter men ju kommer på att man springer en hel natt- ah! Billigt! Men jobbigt! Man läser tävlingsPM och

DÅ.

Inser man hur jobbigt det här faktiskt är. Man skriver lite i halvpanik till sin goda rutinerade ultravän Jan-Erik som bekräftar att det är jättejobbigt och ja det kommer ta dig ett dygn typ. Minst tänker jag.

Man drar i sig lite rödbetsjuice för det funkar ju men det är lite som en droppe i ett hav av ork som ska till.

Man har alltså inte förberett sig och att prata om sig själv i tredje person gör att det känns lite lättare, vad är det där för en stolle kan man tänka då när man inte säger ”jag”.

Men jag Ann-Sofie har en del resurser att ta av ändå. Kanske de viktigaste tre resurserna faktiskt:

1) Jag är hel. Jag är inte skadad. Jag har varit, fy sat*n vad jag har fått slita och jag klockar upp 1,5 år men nu har jag inte ont när jag springer. Det kommer nog börja göra ont i vänster baksida under loppet men att starta smärtfri, det har jag inte gjort vare sig på TEC eller på Ursvik Ultra. Det är en styrka.

2) Jag är mentalt stark. Jag längtar ju till att få se det här fantastiska området, naturen, att se solen gå upp. Att bara få tänka på att röra på mig. Jag har ingen tid att passa. Jag ska bara röra mig framåt, jag kan gå och jogga utan press.

3) Jag är tacksam. Jag är tacksam att jag kan sätta mig på ett tåg och fundera på vad jag ska äta och dricka och hur jobbigt det kommer bli. Jag ska vara extra tacksam för jag tänker på Terese och hennes familj och även om vi haft det tufft på flera sätt så har jag just nu ingenting att klaga på och stegen kommer få mer kraft av att tänka på henne. Det värker i hjärtat av orättvisa, frustration och smärta när jag tänker på er.

Vad du än ska ta dig för- se om du kan känna lite extra tacksamhet för att just kunna göra det du ska göra. Livet är inget att ta för givet. Någonsin!

Thread gently out there / Annie


Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF

Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF


Ja vad är det för rubrik egentligen? Hur kan en DNF vara lyckad?

Vi får ta det från en kort början.

Täby Extreme Challenge, TEC ligger mig varmt om hjärtat. 2011 sprang jag 5 mil där. På den tiden fanns det distanser just från 5 mil upp till 100 miles- 16,1 mil.

Loppet har verkligen utvecklats både i antal löpare men även distansmässigt: Nu går det att springa 50 miles dag, 50 miles natt, 100 miles, 200 miles (!!) vilket gör att löparna startar fredag eftermiddag och har tills söndag em att gå i mål, 48 timmar. Men det som består sen början är den där genuina kärnan av glädje och engagemang och att alla hejar på alla. Alla prestationer räknas och vi tar hand om varandra. Man vill vara på TEC, det är bara så. Svårt att sätta exakt ord på vad men de som vet vet!

Det finns även ett s k ”backyard ultra” lopp där det är start varje timme på en slinga som är 6,7 kilometer och siste löpare som är kvar vinner. Mentalt kan jag inte riktigt få ihop detta i mitt huvud men det finns det de som kan!

Jag har sprungit TEC 2011 (50 km)

2012: 50 miles  alltså 8 mil då det var snöoväder

2013: 100 miles och klarade då sub 22 timmar på mitt första försök på 100 miles.

2014: födde jag vår lilla tjej så var funktionär med stor mage och förkärlek för lakrits

2015: För tidigt att springa så långt efter förlossningen

2016: Sprang jag 50 miles som träning inför att klara 100 miles på under 20 timmar. (Det gjorde jag på Black River Run senare det året)

Sen har jag varit upptagen med att starta eget och ultralöpningen fick det lugna sig lite med men jag har också haft problem med min vänstersida och faktiskt sen 2017 i november inte riktigt kunna springa. Det har blivit bakslag och det har inte riktigt varit så tydligt var det beror på. Diskarna i ryggen ser helt ok ut men jag får problem om jag inte sköter min rehab ordentligt.

Jag har också helt ärligt inte riktigt haft sugen på att träna så hårt. För mig har det varit så att när jag utmanar mig så mycket i mitt företag så behöver fritiden få vara väldigt kravlöst så jag har varit ganska nöjd med att rehabba och njuta av att springa kortare pass i skogen.

Men… suget finns ju där. Och med tryggheten i att inget går sönder när jag springer, det bara ”stramar o spänner” i nerven i vänsterbenet så har jag i år smugit igång ultraträningen igen. TEC är dessutom alltid TEC- det är…magiskt!

Som alltid har planen på pappret varit mer ambitiös än det som faktiskt skett. Lustigt det där. Det ser så enkelt ut! Nu har jag ingen träningsplan på papper men i huvudet står det tydligt ”Långpass” varannan helg. Utfallet? Ja inför Ursvik Ultra 45 km hade jag fått till ungefär tre långpass över 20 km på ett halvår.

Men det loppet gick hur bra som helst- joggade runt utan krav på något utom att inte ramla.

Innan loppet

Sen var det fem veckor till TEC. Plenty time! tyckte jag men livet hände någonstans på vägen och jag fick till endast ett längre pass som iofs var på 40 kilometer i snigelfart två veckor innan. Nerven stramade hela tiden, men mådde som alltid bättre efteråt så tänkte att jag startar!

Det har varit kallt. Och så blev det varmt. Jag och många andra avskyr att springa i värme. Verkligen avskyr. Jag värmereglerar väldigt dåligt och har flera gånger tidigare  fått gå och mått dåligt när det blir över 20 grader.

Nu var det inte varmt men det var iallafall runt 18 grader och sol och vi var flera som inte sprungit ett enda långpass i år i värme.

Jag hade haft en väldigt hektisk jobbvecka men det visste jag om. Dagen innan satt jag och svor på ett tåg från Göteborg, min telefon gick sönder så kvällen innan hade jag inga direkta tankar på att springa 8 mil utan var på Den Stora Gallerian och fick köpa ny telefon. Åt på stående fot och fick ägna kvällen åt att installera nya telefonen. Men jag tänkte att ” jag ska ju bara jogga 8 mil och ta mig runt, det är lugnt”

Innan loppet

Att jogga 8 mil är inget man bara gör så det var inte alls lugnt. Jag fick bråttom iväg, glömde plånbok och hade inget bankID el Swish på nya luren så hade nog dagens högsta puls redan innan loppet. Fick skjuts av snälla Johan halva vägen till Täby och med åkte också Sebastian som sen vann 100-milesklassen- så jäkla stark!

Fick krama om alla ultravänner, känna på hur det kokade inne i tältet där man har sina grejer för varvning, fick känna den där anspänningen hos alla andra men var själv helt… disträ faktiskt.  Verkligen avspänd och fast i det här att ”jag ska ju bara jogga runt och se om jag håller”. Det var ett misstag.

Start och början

När vi joggade iväg kändes det inte bra. På en gång. Inte bra. Kroppen stark men bara- inte igång! Magen kändes inte bra.  Men jag joggade på och försökte njuta av upplevelsen, naturen, vitsipporna- TEC går olika helger varje år och det här var första gången för mig att springa i så långt gången vår- underbart!

Varvade och hade otroligt fin hjälp av Stefan som hjälpte grymma Suss som tog hem damklassen på 50-miles- BAM. Jag insåg att jag inte skulle kunna äta så mycket så gick över till dubbla flaskor sportdryck istället för vatten + sportdryck. Hade med cirka 8 dl vätska ut per varv och varven är 11, 5 kilometer. Joggade lugnt. Fokus på att inte dra på mjölksyra och gå i backarna men jag är egentligen ganska backstark just nu så skulle nog joggat fler backar och fått mer flyt i steget.

Magen höll på. Gick åt sidan och satt i skogen flera gånger. Försökte dricka varje kvart och ta BCAA varje timme. Det tog tid, oj vad långsamt det kändes även om jag försökte att inte tänka på tiden. Det var inte att springa långsamt som störde mig utan att jag inte kunde släppa hur sent det skulle bli att komma hem. Så. Dumt! Det ska man ju aldrig tänka på, det ska ju inte spela roll men jag visste att jag skulle behöva sova ordentligt för att vara pigg dagen efter.

Det där satte sig och energin och fokuset börja sjunka när magen inte kunde ta in något att äta. Jag blir otroligt sur i magen utan fast föda och allt kändes bara..prutt liksom.

Efter tre varv, cirka 34,5 kilometer räknade jag ut att om jag sprang 5 av 7 varv skulle jag kunna vara hemma till nattning och ändå ha fått ihop ett rejält långpass på nästan 6 mil. Kroppen var verkligen ok, det stramade förstås i vänsterbenet men det blir också bättre ju mer jag springer men jag hade 1) ingen energi 2) ingen mental reserv att bita ihop. Den där jag verkligen brukar kunna plocka fram. Men jag hade också sprungit längre än jag gjort på 2,5 år.

Det sista varvet gick jag energimässigt verkligen på fälgarna. Jag var yr och rötterna kändes luriga. Jag är supernojig att sparka i något då kan nerven börja balla ur totalt. Det enda jag längtade efter var att lägga mig ned så världen skulle sluta snurra.

Det gjorde jag och lyckades pricka in min kompis Emelie som tog hand om mig där jag låg och ynkade osmakligt mycket för att ha joggat 6 mil när alla andra skulle springa mycket längre. Som tur var skulle hon och Henrik hemåt åt samma håll som jag så jag fick ynka av mig och fick i mig lite bubbelvatten och vindruvor och världen var åt rätt håll igen.

Att bryta kan vara som att kissa på sig- skönt först och sen känns det bara vidrigt och drygt men så var det inte den här gången. Jag var så glad att jag kunde starta, att jag kunde ta mig så långt, det längsta på mycket länge. Att kroppen höll och inte verkade speciellt berörd. Att få vara där bland alla underbara människor och få heja på folk längs vägen och ta del av alla fantastiska prestationer. Alltså MAKEN till resultat och insatser i värmen- jag är så impad av er!

Två varv till hade gjort att jag varit paj i en vecka, nu sprang jag upp o ned till ett vindsförråd och bar kartonger och andra tunga grejer hos min syster dagen efter och just då var jag extra tacksam att jag inte försökte gå i mål.

Men oj vad taggad jag är på att träna på nu. Jag har svårt att gå igång på att försöka göra en bättre tid på 100 miles- sub 20 är riktigt bra tycker jag för en glad motionär men…ja.. vi får se! Men fler ultralopp blir det i år. Nu tar jag sikte på ett lopp där jag i och för sig tror jag kommer mer än jag ska springa för jag ska njuta, fota och bara ha det bäst i ett dygn: High Coast Ultra!

TACK David och alla underbara funktionärer på TEC.

TACK alla löpare för all inspiration- jäklar vad bra ni är! Vill ni läsa riktiga race reports och få insikt och tips kika på TEC’s Facebooksida . Riktigt inspirerande oavsett om du tänkte ge dig på en lång distans eller vill inspireras av mentalt fokus utöver det vanliga.

Nästa år. Då. Då ska jag springa mitt 4e 100 miles på TEC. Då ska jag vara förberedd. Och jag har beställt 12 grader, mulet och torrt i skogen!

Sköt om er – #utonjut/ Annie