Det drog ihop sig till veteran–SM i terränglöpning. Ja, inte bara veteraner utan även Ungdoms–SM, Junior–SM och SM för eliten. En veritabel löparfest i dagarna två som skulle gå av stapeln på Koltorps gärde på Lidingö, och då förstås i arrangemang av IFK Lidingö. En unik tävling i flera avseenden, Koltorps gärde har ju varit startplats för Lidingöloppet genom alla år, nu skulle det för första gången bli målgång där.
Brorsan har anmält sig, efter hårt tryck från coach Lorenzo Nesi i FK Studenterna (brorsans klubb), brorsan tycker sig vara osäker på formen (det är han i och för sig alltid). Men ingen tid att förlora menar coachen, brorsan har just klassat in i klass M65. Åren flyr fort, ta alla chanser till tävling.
Det var just det, i den klassen har jag befunnit mig en tid, och nu ska man dela den med en lillebror. Lite jobbigt, måste erkännas, lillbrorsan är, om jag får säga det själv (lillbrorsan skulle aldrig hålla med), väldigt tävlingsinriktad, till skillnad från mig (lillbrorsan skulle aldrig hålla med om det heller) och jag känner mig ganska osäker på formen jag också (det gör jag i och för sig alltid). Men terräng–VSM på hemmaplan, det gick ju inte att vika ner sig.
Vid ett tillfälle, faktiskt det enda tillfälle jag kan erinra mig (en viss glömska kommer ju med åren) och på den tiden brorsan fortfarande befann sig i M60, det var under Veteran–DM i Tumba på Rödstu Hage, kom jag till korta med 16 hundradelar på distansen 100 meter. Den distansen hade ingen av oss provat på sedan nittonhundratalet, och det var en bedrövlig upplevelse. Ja inte för brorsan då som när han fick se resultatet (vi sprang inte samtidigt) sprack upp i ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. Det var ganska otäckt att se, lite som Jokerns leende i Batman. Men jag tog det så storsint som bara en storebror kan göra, någon gång måste ju den yngre generationen få ta över, förklarade jag generöst. Men nu är det fyra kilometer på Koltorps kuperade gräsbana, och det är annat det än hundra meter på tartan – här ska banne mig mycket till om det ska bitas i gräset.
Så kommer tävlingsdagen, och vi står i startfållan tillsammans med herrar i M60 och ända upp till M80. Frosten har just släppt gräset som glittrar fuktigt under en blå himmel med strålande sol och till det en vind som är i stort sett stilla. Den lagda banan slingrar sig i vackra rundlar runt gärdet och på tre ställen finns hinder utlagda, ett med trästockar och två med halmbalar inklusive halloweenpumpor. Med andra ord, det är en alldeles magisk dag för löpning.
Läskigt hinder
I M65 har ett tiotal löpare samlats från hela landet, sega, seniga, snabba seniorer och nu alla i startposition med ett finger på löparklockans startknapp. Pang, och starten går! Jag hör brorsan ropa ”heja” från ett parallellt spår, där han ligger några meter bakom. Det är en gräsligt jobbig bana (som det ska vara i ett VSM i terräng), att gå i mål är som att löpa in i himmelrikets salighet, och under över alla under, med en smak av Silver! Därmed kan jag ödmjukt (!) konstatera för lillbrorsan – äldre män vinner i längden!
Allt är inte guld som glimmar!
