Team Runners World Oldboys ÖTILLÖ blev bara en halvö! Läs den skakande rapporten om deras  bittra öde i Stockholms skärgård!

Men vad är det där för en plastremsa (svordom) de har dragit över vägen in till vätskestationen på Nämdö?

Totte har rusat på som en galning sedan vi landsteg på Nämdö. Vi låg på tjugofem minuter plus vid första cuten vid Styrsvik. Förra gången vi körde ÖTILLÖ (2013) låg vi trettio minuter plus vid Styrsvik, och när vi den gången kom fram till Nämdös cut, låg vi närmare femtio minuter plus. Nu hade det varit lite körigt i den långa simningen från Sandhamn, Tottes simglasögon gick obegripligt nog sönder när han skulle dra på dem i vattnet (gummibandet släppte på ena sidan) ”jag kör utan, inga problem”, men vi växlade om och jag tog Totte på lina i stället (lättare simma rakt med sikt genom simglasögon, och undvika att hamna på t ex Åland), och de regnvåta klipporna på Vindalsö hade varit rena isgatan. Men vi hade sprungit på bra på Runmarö, och vid Styrsvik kändes allt så lugnt och fint. Vi hade, upplevde jag det som, oceaner av tid. Jag käkade kanelbullar, pratade med mycket trevliga funktionären Helena Bockner som talade så vänligt om mina krönikor i RW (jag kunde ha stått där i timmar och lyssnat) och som såg fram mot att läsa min racerapport.

Men när vi kom upp ur vattnet vid Nämdö förklarade funktionären att vi hade tjugofem minuter på oss till cuten och att han trodde det var fem kilometer dit.

– Men va (svordom) Totte, vart har tiden tagit vägen?

– Inte fem kilometer, stånkade Totte, jag tror det är mindre.

Men det var det inte. Det var tillräckligt långt för att vi skulle missa cuten med en minut och fem sekunder. Det visade sig att cuten ändrats året 2017, då den hade kortats med 45 minuter, från 12.00 till 11.15. För att tala med Peter Dalle och Lorry, ”det hade jag ingen aaaaaning om”. Det borde jag förstås ha haft en aning om. Och detta är ingen text om att beklaga sig. Och absolut ingenting om att typ ”om inte OM hade varit”. Som typ:

Om inte Tottes simglasögon gått sönder (en minuts kaos)

Om inte Totte fått knyta om skosnörena på sina nya dojor FYRA gånger (tog säkert dryga minuten totalt, plus en massa svordomar).

Om inte jag ätit en extra kanelbulle vid Styrsvik (jag var bra torr i munnen efter löpningen, där vi legat i sub fem min i rätt många kilometer, det tog extra tid att tugga), uppskattar till 1 ½ minut.

Om inte jag haft det där trevliga samtalet med Helena om mina författarmödor (ytterligare 1 minut).

Om inte jag hade fibblat med låset till den vattentäta påsen med salttabletter vid energistationen på Munkö (där Totte suckade över sin påse med salttabletter som läckt, och innehållet förvandlats till saltvatten), det var rena IQ– testet att försöka stänga den igen (gissar att IQ generellt sjunker med 40 % under ÖTILLÖ), det tog säkert 1  1/2 minut extra.

Totalt då för Om inte Om: 5 minuter

Men ingenting om det, nej, nej, man KAN inte skylla på Om inte Om. Hur skulle världen se ut då? Det är som det är, det är bara att tugga i sig, det går inte att dra klockan tillbaka, tiden funkar inte så, inte ens om man har full koll på Einsteins relativitetsteori (och det har man ju inte heller, inte jag i alla fall)  Einsteins teori är bara en teori –  Swimrun däremot, är på riktigt!

Går det åt skogen i skogen, vrenskas det i vattnet, det är bara att bryta ihop, komma igen, eller i vårt fall kanske investera i varsin rullator (vi är ju ändå lite till åren komna). Det är heller ingenting en funktionär satt att hålla cuten kan göra någonting åt, tider är till för att hållas, tidtabeller till för att läsas.

I stället blir det här en text om hur det känns att bli tagen av banan, att misslyckas med det man föresatt sig, att svälja förtret (vi svalde och svalde och svalde), att trots en stor motgång använda ett vårdat språk (skriva ”svordom” i stället för att skriva en svordom) och vända en ohyggligt jobbig situation till någonting positivt.

– Men vad ända in i (svordom) Totte!

– Ja fy (svordom) Kenneth!

– Får vi inte fortsätta?

– Nä.

– Alltså, inte fortsätta alls?

– Nä inte alls!

Hjärnan har svårt att registrera det, i tankarna är jag redan framme vid Grissimmet, det är dagens största utmaning. Det började gunga rätt bra redan vid 1000 -meters-passagen mellan Käckskär och Nämdö, jag var rätt säker på att det skulle bli ännu mera gung under de 1400 meterna mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Men efter det skulle det vara lugnt, då skulle den värsta simningen vara över och vi kunde lägga fokus på löpningen. Totte körde Sparthlaton för två år sedan i Grekland (24,5 mil) och även om han trappat ner en del på träningen sedan dess, så är han en löpande evighetsmaskin. Själv brukar jag kunna gneta på rätt bra också även om långpassen varit ganska få i år, jag fick en skada i vaden i våras som ställde till det lite. Men jag tänkte att i värsta fall kunde Totte få dra mig i lina, och jag luta mig tillbaka och njuta av färden och omgivningarna, under framför allt då, de tjugo kilometrarna på Ornö.

– Så vi FÅR alltså inte fortsätta?

– Nä, det är kört?

– Men vad ska vi göra NU då?

Hjärnan är en fullkomlig gröt, målbilden måste ställas om. Det är som att styra om en fullastad oljetanker ute till havs, det går inte på ett ögonblick.

­– Vill ni ha kaffe, frågar en vänlig funktionär.

Kaffe, ja det blir bra. Kanske en korv också? Korv blir det. Vi är inte ensamma om att ha missat cuten, Nina och Monique står i fållan och är lika bedrövade som jag och Totte. Där var den en mage som ställde till det. Av och på med våtdräkt ute i skogen, uppskattad tidsförlust – tio minuter. Där sket det sig ordentligt med andra ord (förlåt).

Vi lugnar ner oss till slut, kroppen växlar från Red Alert till tomgång. Pulsen slår som dunket från motorn på en gammal fiskebåt, solen skiner och vi sitter på färjan tillbaka till Utö, en TV visar direktsändning från loppet. Ett franskt par sitter och deppar, mannen fick problem med någonting, hänger med huvudet, kvinnan ser ut att ha drabbats av en stor sorg, bara det inte blir skilsmässa nu. Här finns en ny nisch för relationsterapeuter –  parterapi för kraschade swimrunners! På avstånd ser vi några som simmar Grissimmet, paddlarna svingar i luften, det stänker när de slår ner i vågorna, som rullar friskt. Det kunde ha varit vi – men det är det inte.  Åhhhh …..

En liten bildkavalkad (grymma foton av Jakob Edholm/ÖTILLÖ):

– För tre veckor sedan stod jag och tittade på gråvattnet i Årstaviken, suckar Totte, jag tänkte vad skönt att inte behöva simma i det där.  Fem minuter senare plingade det till i mobilen, ett sms om att vi fått en plats i ÖTILLÖ och en fråga om jag ville vara med.

– Och det ville du ju, säger jag.

– Det kunde man ju bara inte säga nej till, säger Totte.

Så då gjorde vi inte det, tackade nej. Och även om det gick som det gick, så var det fantastiskt så länge det varade. Vi fick vara med kvällen innan, sitta där i den stora salen på Djurönäsets hotell, med tävlingsledaren Michael Lemmel på scenen som visade film från tidigare lopp och eldade upp stämningen. Vi fick känna anspänningen och förväntan från alla deltagarna i salen, dela den där grymma känslan av att stå inför ett stort äventyr. Och på morgonen efter, stiga upp vid fyratiden, äta frukost och dra på sig våtdräkt och ta färjan till Sandhamn, se gryningen långsamt komma oss till mötes, och räkna minuterna till start.

Lite starstruck dagen innan, Hej Petter, hej Therese (som sen gick i mål för andra året i rad, grymt kämpat).

Det fick vi vara med om, och den långa simningen till Vindalsö, och löpningen över klipporna, med hjärtat i halsgropen, så otroligt halt efter regnet och många möjligheter att slå ihjäl sig, men vi klarade oss. Och härliga löpningar på små skogsstigar, och en mindre härlig simning i vad som mest liknade en göl full med vattenväxande ogräs, när jag till slut klafsade upp ur blåleran hängde det meterlånga vattenväxter från paddlarna. Och efter det, ny simning i öppet hav, friskt vatten och noll sjögräs, glida med dyningarna och gunga med vågorna och allt var härligt igen.

/Här har jag just fiskat upp Totte/

Väl framme vid Utö tar vi oss upp till målet, vi sätter oss i solen med varsin ÖTILLÖ – öl (vi känner oss lite skämmiga, får man dricka öl utan att ha gått i mål? (men sk-t i det) Skål!) Där väntar vi in målgången, och där kommer de, Team ATG Sport, Pontus Lindberg och George Bjälkemo, det är grymt imponerande, vilken otrolig fart genom loppet, de går i mål på 7.47.48.

– Nä, nu blir det asfalt och banlöpning, säger Totte (som hann med ett par snygga vurpor i terrängen också), bara mata på utan risk för att snubbla på någon rot.

– Ingen mera swimrun?

– Nä. I alla fall inte i år.

Men nästa år, det är förstås ett helt annat år!

Stort tack, ÖTILLÖ, för att vi fick komma och vara med i alla fall en bit på vägen, och stort tack till alla underbara funktionärer (inte minst de som sörjde med oss på Nämdö). Och stort tack till alla underbara medtävlanden. Vilket gäng, så många glada fyllda av kamplust, och vilket äventyr det var för oss alla (även för oss som av olika anledningar inte kom hela vägen in i mål)! Må nu hösten komma, sedan vinter, sedan vår. Och så – på´t igen!!

Men först, en Dagen efter! Säsongsavslutning  med Åkersberga Triathlonförenings finest –  ännu mera korv – och simning i spegelblanka Valsjön. Jag hade ju 5000 meter kvar att ge i kroppen från Ötillö, så det blev 1400 m i sprinttempo (inget är så bra för  snabbsimning som 100 % frustration).

/foto: Joakim Malmerfelt/

Med detta, tack för i år, ses nästa år i Det Stora Blå!!

//Resultat ÖTILLÖ 2019:

1 Män: ATG Sport, Pontus Lindberg, George Bjälkemo

1 Kvinnor: Team Envoi, Fanny Danckwordt, Desireé Andersson, 9.05.20

1 Mix: Team Garmin, Charlotte Eriksson, Simon Börjeson, 8.38.10

– Är det möjligtvis Gysing?

En ung man i löparlinne med Fredrikshofs friidrotts logga löper upp jämsides ungefär en kilometer in i Runmarö Halvmaraton.

– Visst är det det, flåsar jag. Jag befinner mig i ett tempo som jag inte alls tänkt mig från början, nyss stod jag och halvsov på startlinjen med en kropp som kändes som bly, nu kutar benen på uppenbarligen helt frånkopplade hjärnkontoret, som om det inte finns någon morgondag. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det finns en morgondag, den kan inträffa redan om några kilometer om jag inte hejdar mig. Jag måste tygla mig, bara nååååågra ystra steg till …

– Jag tycker om dina texter i Runners World, säger den unge mannen och jag tänker att det nog ändå finns hopp för mänskligheten. Jag bedömer hans ålder till mellan 14 och 20, det visar sig att han är 17 och heter Elias, och redan med en så sublimt utvecklad litterär smak. Han löper med ett steg som bara en ung gänglig man kan löpa med, själv sluggar jag mig fram, vilt vevande med armarna och krängande överkropp, med alla mina år tungt vilande på axlarna.

– Bara spring förbi, säger jag generöst, låt inte mig hejda dig, jag ska ändå strax växla ned. Sedan säger jag inte så mycket mer, det kostar på att både prata och löpa i den här farten.

– Nej, jag vet inte säger han, men lägger sig i alla fall framför mig och jag tar rygg. Vid den första vattenkontrollen blir det plötsligt ombytta roller, men vid sju kilometer frågar han vänligt (och mycket väluppfostrat):

– Du tycker kanske det är oartigt av mig att ligga bakom hela tiden?

Icke då säger jag (generöst)  vi byter plats vid 10 km. Och så gör vi det, och så några byten till, och vid 17 km flyktar han iväg (som en gång min ungdom). Då råder högspänning i det egna proppskåpet, det gnistrar och sprakar och jag är orolig för att någon propp ska gå, men då är det bara fyra kilometer kvar och jag har fått all den hjälp jag behöver för att löpa fortare än jag tänkt eller trott vara möjligt från början. Tack för det, Elias.

Runmarö Halvmaraton kallar sig för det lilla loppet på den stora ön, och det är ett alldeles förträffligt lopp. Det böljar fram på grusvägar och smala skogsstigar och här och där över stenhällar som räfflats av inlandsisen, men den varierande terrängen med massor av kullar och backar gör det till ett riktigt tufft lopp. Det gäller att spara på krutet bäst det går, för att inte stumna helt på slutet. Loppet har max 150 deltagare, för att inte slita för mycket på naturen (och arrangörerna).

Det blir ett lyckligt lopp för mig, jag har haft problem med ett fäste för vaden under våren, men nu gör det inte ont någonstans, känner bara lite stelhet och kroppen orkar hålla tempo hyfsat genom hela loppet. Jag stånkar in på 1.38, en femtonde plats totalt och etta i M55+ (I love uppfinningen Åldersklasser). Och känslan att kunna löpa igen utan smärta är obeskrivlig (ni som vet vet), och glädjen total över att det man var orolig för skulle vara en kronisk skada visar sig inte vara det. För fru Anna är det dock inte lika roligt, hon stapplar i mål med en skada i ett fäste för hamstrings, nästan varje steg har gjort ont under loppet, och världen är mörker. Tid för tröst, med andra ord. Jag har ju varit där hon är nu, och kommit ut på andra sidan.

Så till slut tack Nicholas Roman med familj, för ett underbart väl arrangerat lopp, och alla hårt hejande åskådare längs med banan. Långa lopp (och korta, där fanns också Lunken, 5,7 km) är ett alldeles lysande sätt att hålla skärgården levande på!