Det drog ihop sig till veteran–SM i terränglöpning. Ja, inte bara veteraner utan även Ungdoms–SM, Junior–SM och SM för eliten. En veritabel löparfest i dagarna två som skulle gå av stapeln på Koltorps gärde på Lidingö, och då förstås i arrangemang av IFK Lidingö. En unik tävling i flera avseenden, Koltorps gärde har ju varit startplats för Lidingöloppet genom alla år, nu skulle det för första gången bli målgång där.
Brorsan har anmält sig, efter hårt tryck från coach Lorenzo Nesi i FK Studenterna (brorsans klubb), brorsan tycker sig vara osäker på formen (det är han i och för sig alltid). Men ingen tid att förlora menar coachen, brorsan har just klassat in i klass M65. Åren flyr fort, ta alla chanser till tävling.
Det var just det, i den klassen har jag befunnit mig en tid, och nu ska man dela den med en lillebror. Lite jobbigt, måste erkännas, lillbrorsan är, om jag får säga det själv (lillbrorsan skulle aldrig hålla med), väldigt tävlingsinriktad, till skillnad från mig (lillbrorsan skulle aldrig hålla med om det heller) och jag känner mig ganska osäker på formen jag också (det gör jag i och för sig alltid). Men terräng–VSM på hemmaplan, det gick ju inte att vika ner sig.
Vid ett tillfälle, faktiskt det enda tillfälle jag kan erinra mig (en viss glömska kommer ju med åren) och på den tiden brorsan fortfarande befann sig i M60, det var under Veteran–DM i Tumba på Rödstu Hage, kom jag till korta med 16 hundradelar på distansen 100 meter. Den distansen hade ingen av oss provat på sedan nittonhundratalet, och det var en bedrövlig upplevelse. Ja inte för brorsan då som när han fick se resultatet (vi sprang inte samtidigt) sprack upp i ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. Det var ganska otäckt att se, lite som Jokerns leende i Batman. Men jag tog det så storsint som bara en storebror kan göra, någon gång måste ju den yngre generationen få ta över, förklarade jag generöst. Men nu är det fyra kilometer på Koltorps kuperade gräsbana, och det är annat det än hundra meter på tartan – här ska banne mig mycket till om det ska bitas i gräset.
Så kommer tävlingsdagen, och vi står i startfållan tillsammans med herrar i M60 och ända upp till M80. Frosten har just släppt gräset som glittrar fuktigt under en blå himmel med strålande sol och till det en vind som är i stort sett stilla. Den lagda banan slingrar sig i vackra rundlar runt gärdet och på tre ställen finns hinder utlagda, ett med trästockar och två med halmbalar inklusive halloweenpumpor. Med andra ord, det är en alldeles magisk dag för löpning.

Läskigt hinder

I M65 har ett tiotal löpare samlats från hela landet, sega, seniga, snabba seniorer och nu alla i startposition med ett finger på löparklockans startknapp. Pang, och starten går! Jag hör brorsan ropa ”heja” från ett parallellt spår, där han ligger några meter bakom. Det är en gräsligt jobbig bana (som det ska vara i ett VSM i terräng), att gå i mål är som att löpa in i himmelrikets salighet, och under över alla under, med en smak av Silver! Därmed kan jag ödmjukt (!) konstatera för lillbrorsan – äldre män vinner i längden!

Allt är inte guld som glimmar!

Jag for till bror. Han har ett ställe på Adelsö, som gränsar till en gammal fornborg, numera blott en massa utspridda stenar övervuxna av sly och granskog. Det rör sig ibland under granarna, någon sen natt efter en kräftskiva har vi tyckt oss se skugglika vålnader från den gamla borgen som möjligen lystet betraktat vårt frossande av kräftor. Något slags djur har det kanske också kunnat vara, men vem vet? Livet bjuder många överraskningar.
Jag for alltså till bror, vi hade bestämt oss för att springa Magnus Ladulåsloppet tillsammans, ett millopp som slingrar sig fram på skogsstigar, grusvägar och över fält av gräs på Adelsö. Året innan tittade vi bara på, det såg roligt ut, och mot slutet av loppet stod där en grupp vikingar som serverade mjöd, viftade med svärden och ropade, ”mjöd eller död”! Vi tänkte, bror och jag, att ett sådant lopp vore en utmärkt upptakt för årets kräftskiva.

Brorsan förklarade dock flera veckor innan loppet att det verkligen inte handlade om någon tävling för hans del, han var inte tränad för en sådan lång distans som en mil, fokus numera var ju på medeldistans eller möjligen högst femtusenmeter, det var långt nog. Magnusladulåsloppet såg han som ett träningspass.
Jag höll helt med, ingen tävling bröder emellan, när det gällde Magnusladulåsloppet var det vägen som var målet, att i ett makligt tempo flyta fram i ett vackert kulturlandskap och känna historiens vingslag. Kanske hade gamle biskopen Ansgar, som höll till på grannön Birka på 800–talet, också en gång trampat fram på dessa stigar. Det skadade dock inte att vara i någorlunda i form, tänkte jag, och steppade upp träningen ett par nivåer veckorna innan. Jag har ett pass jag brukar köra på löpband med en halvtimmes stegrande uppvärmning och på det ett gäng fyrhundringar fram till att det börjar knastra i proppskåpet. Men när det så var dags för ett sista monsterpass fem dagar innan loppet så var alla löpbanden utom ett ockuperat av löpare. Där fanns en lapp klistrad för tiderna för ”indoor running”, och jag hade inte missförstått något, där fanns inga tider för förmiddagar. Men så hälsade en löpledare välkommen och förklarade att det var fullbokat. Hade man inte biljett så skulle man vänligen kliva av bandet. Jag kände plötsligt trettio par blickar blicka anklagande på mig. Den där har ju ingen biljett, det syns ju. När löpledaren kom fram till mig pekade jag rodnande på lappen med tider. Den hade tyvärr inte uppdaterats, förklarade löpledaren och pekade på en annan lapp på en pelare längre bort. Ridå! Men ändå inte! Ingen stod i kö till löpbandet jag stod på. Jag fick löpa på nåder.
Så jag kutade mitt monsterpass i absolut otakt till alla löparna runt omkring, och sådant kan straffa sig (mopsa mot majoritet gör man på egen risk). Två dagar senare började det klia i halsen. Tre dagar senare for floder av snor ur näsan. Så många löpare tätt samman på en och samma plats – någon måste ha haft ett virus som sett mig som ett begärligt byte – en storflåsande formtoppare med sänkt immunförsvar.
Det bidde inget Magnusladulåslopp. Brorsan fick kuta ensam. Men det bidde mjöd och kräftskiva, och framåt natten tyckte jag mig se gamle Ansgar kliva fram ur fornborgens skuggor när Ulf Lundell som bäst sjöng ”vi gå mot bättre tider” på digitalspelaren, göra korstecknet och utropa – ”ett inställt lopp är också ett lopp”!

Så hände det. Det kom bud från Berlin. Jag hade blivit morfar, och det för första gången. En dotter bor där, sedan länge. Hon löptränar (förstås, en genetisk åkomma), när hon inte gör något konstnärligt. Löpning är också en konst, menar den nyblivne morfadern, konstintresserad som han är, men det håller dottern inte riktigt med om.
Morfar alltså, och jag minns min morfar. Eller det gör jag egentligen inte särskilt mycket, han var urgammal redan när jag föddes. Han satt i en soffa i en liten lägenhet i Norrköping med en rejäl kagge i byxor som gick nästan ända upp till bröstet och plirade bakom runda glasögon. Jag fick lätt förskrämd sitta i hans knä, jag var ett av väldigt många barnbarn. Han var en gammal patriark född på artonhundratalet som for till Amerika som artonåring i sällskap med tre äldre bröder, men som återvände ensam och så småningom hamnade en vända på Långholmen för lösdriveri. Det var på tjugotalet och nöden var stor i Sverige. Med åren kom han dock att starta en målerifirma, blev tämligen förmögen med ett antal fastigheter i Norrköping, men förtäljer familjelegenden, dessa spelade han bort på kortspel. Då hade min arma mormoder lyckligtvis blivit frälst, spelade och sjöng herrens lov på Norrköpings gator och torg i Frälsningsarmén. Det skall också tilläggas att han var dryga fyrtio då han träffade min mormor som var blott tjugo, och så följde i jämn takt sex barn på raken. Modern min var näst yngst, hon hade lite andra idéer om hur livet skulle levas än patriarken och liftade till Stockholm när hon fyllt arton och återvände sällan. När morfar närmade sig nittio fick han skelettcancer och dog i ett moln av morfin omskött av mormor frälsningssoldaten i hemmet.
Detta apropå att bli morfar. Släkten komma, släkten gå, sjöng möjligen mormor för morfar (fritt efter psalmen Härlig är jorden), men så finns det också de som springer (som en bekant så träffande uttryckte det). Sprang frivilligt, det gjorde min morfar nog aldrig, möjligen la han på en rusch då och då med någon konstapel i hälarna.
Jag siktar själv på att bli en annan slags morfar, en som springer för livet (inte från lagen) och ända in i kaklet. Bara se tiden och löparbenen an, när det här kommer i tryck hoppas jag ha avverkat det fem kilometer långa Finnkampsloppet med viss bravur – det som hade premiär i samband med Finnkampen i augusti. Samt att jag då också har kunnat tränat hårt hela sommaren igenom och därigenom kunnat klämma en och annan finne på upploppet på Stadion, sådant är ju sällan en morfar förunnat – har nog inte hänt sedan puberteten på nittonhundratalet (ack, den var dålig – förlåt alla finländska vänner). Men i skrivande stund står sommaren fortfarande för dörren och naturen prunkar i ett oändligt antal nyanser av grönt och fåglarna sjunger innerligt i klorofylligt fortplantningsrus och jag tar mig ton och sjunger med, som mormor en gång, ”Tidevarv kommer / tidevarv försvinner/ släkten följer släktens gång/ Aldrig förstummas tonen från himlen/ i själens glada pilgrimssång”.
Så ett långpass på det!

Det blev dags för Finnkamp igen, och inte vilken Finnkamp som helst. Finnkampen firade 100–årsjubileum, och det skulle firas med ett lopp för motionärer, som ett slags ”förspel” till den stora kampen. Ett femkilometerslopp med start och mål på Stockholm Stadion. I startavgiften ingick en T–tröja i den gula landslagsfärgen.
Bansträckningen var inte obekant för mig, sedan decennier tillbaka har jag gnetat stigar och cykelbanor i Lill–Jansskogen med omnejd, där det mesta är, för att tala med brorsan som brukar köra backintervall med FK Studenterna i samma område, ”böljande backar”. Mördarbacken i terrängspåret på 2,5 km skulle löparna dock slippa, vilket uppskattades av mig (och nog många andra löpare).
Att promenera ut på Stadion i sällskap med runt 400 andra löpare i landslagsgult var en mäktig känsla. Jag hade värmt upp med att titta på dokumentären om Finnkampens historia på SVT Play, en alldeles underbar dokumentär signerad Lotta Fahlberg.

Finnkampen 100 år

Finnkampen är den äldsta nu levande landskampen i friidrott, sedan 1925 har Sverige och Finland kämpat mot varandra i en blandning av respekt och hatkärlek. Det har varit mycket tjuv- och rackarspelet både på banan och bakom kulisserna genom åren. Efter 1500–metersloppet året 1992 diskades samtliga sex löpare på grund av för mycket gruff under loppet, det var stängningar och friskt vevande av armbågr.
Lite lugnare i Finnkampsloppet, dock. Glad och uppsluppen stämning i starten och löparguden var med alla löpare, skruvade på kranen till hällregnet som pågått flera timmar innan loppet, så att regnat stoppade under loppet (det tog vid strax efter igen)
Alltmera senior som löpare får man jobba mentalt med att löpa i nuet och inte blicka tillbaka på tidigare tider i löparlivet. Man får så att säga löpa ifrån de nostalgiska känslorna. Starten gick och det var jobbigt från början till slut. Plågsamt men ändå kul, det är något speciellt att tävla och försöka maximera sin insats bäst det går. Vevade med armbågarna (dock utan att träffa någon medtävlare) och stånkade som ett ånglok i uppförsbackarna (som var onödigt många) och stapplade i mål på 21.48 och plats 77.
Känslan efter målgång är (som alltid) underbar. Ett tillstånd av eufori av att ha klarat av det, och att plågan är över. Det är kanske något man borde lägga sig på en soffa hos en psykoterapeut och vrida och vända på. Men just där och då, när man står där bakom mållinjen och har fått en medalj i handen, då känns livet optimalt. Nästan lika optimalt, det är att dagen efter sträcka ut en mörbultad kropp i TV–soffan och titta på när eliten tar vid i den stora Finnkampen. Man fick vara med, på ett litet hörn.
Och Sverige vann dubbelt – Hurra!