Se det blev en svensk nationaldag utöver det vanliga!
Enebyberg Swimrunners har anordnat en swimrun dagen till ära, ett alldeles nytt swimrunlopp i trakterna kring (och i) Rösjön med omnejd och angränsande sjöar.
Team True Love anmälde sig så fort det bara gick, att ta sig genom skogar, stigar, stockar, stenar, sjöar, bottenlösa sumphål – hur skulle man bättre kunna fira Sveriges nationaldag? Teamnamnet möjligen en smula vågat (!) utspel, hur skulle relationen klara de gemensamma vedermödorna?
– Bara vi inte fastnar med fötterna i skilsmässoträsket, skrattar Anna på startlinjen.
– Nä, nä, säger jag, känner mig (ganska så) trygg i mina (produktreklam) Icebug Acceleritas på fötterna, med de här dojorna fastnar jag ingenstans (jag har testat dojorna innan, de har grepp så man kan springa lodrät uppför hala klippväggar … nästan i alla fall). Och fastnar du så drar jag upp dig!
Anna har varit lite orolig innan. Hon simmar normalt dubbelt så fort som jag (gammal elitsimmare) men med mina nya och större paddlar och dubbeldolme, så har vi blivit hyfsat jämna, och med skor på fötterna kan hon inte simma på samma sätt som hon gör barfota i en bassäng.
– Vicken jäkla dolme, suckar brorsan när han får se den på bild.
– Inte bara öronen som växer med åren, svarar jag vist.
Men på det örat vill han inte höra.
– Häcken kommer ju att sticka upp som ett skär, akta dig för sjöfåglarna så de inte börjar häcka där!
Hö, hö!
Enebyberg Swimrunners startansvarige Jacob Wollberg har dragit fram en bronskanon modell 1600–tal (bara något mindre i storlek än regalskeppet Vasas …), och tänt var det här och så BOOOM!!!
Starter är alltid besvärliga i Swimrun. Det blir snabbt trångt som i en sardinburk, paddlar vevar, linor trasslar in sig, andningen kommer i otakt, man önskar man hade gälar. Jag glömmer aldrig min första (och hittills enda) start i Ö till Ö. Jag och min partner hade hyfsat snabba ben och låg långt fram i klungan inför första simningen, vi tänkte vi skulle ta lite distans innan simningen där vi båda var ungefär lika usla. Men hundra meter ut i vattnet kom en hord av valar, delfiner och späckhuggare i rygg på oss, höga på adrenalin och blinda för allt utom att ta sig fram snabbt. Hade jag och min partner inte sparkat vilt med fötterna hade vi blivit översimmade och möjligen slutat som fiskmat på bottren.
Så mycket lugnare här då i Rösjön. Lite trassel och bök, men efter första ön och andra simningen började startfältet sträcka ut sig och lugnet ta vid. Bara hitta rytmen i löpningen, få ned pulsen, löpa lätt och vägvinnande. Och hålla absolut koll på fötterna, banan är en riktig terrängbana, att trampa snett och ramla är strängt förbjudet. Då kan man slå ihjäl sig och då blir ens partner sur. Hur ska vi då komma i mål?
Anna, Anna, var är Anna? Jamen där borta är hon ju.
Men där är hon ju, halvvägs uppe på land och jag kravlar efter och springer ifatt, lägger mig i rygg, och planerar nästa simning, och strax är det dags igen, 550 m. Nu gäller det att inte tappa för många meter. Jag tar sikte på Annas orangea sulor, det bubblar och plaskar, aha hon försöker använda fötterna ändå. Jag har knipit ihop benen om dolmen och korsat fötterna, gräver mig fram i vattnet, känner mig mer som en kajak med paddlar än simmare. Och kajak har jag ju paddlat och framåt går det, åhej och hå, och fortfarande orange i sikte.
Landstigning, mera löpning, en simning till, ännu mera löpning och så sjön där det ska finnas jättekarpar. Fast karpar har väl inga tänder? Men där simmar vi så fort vi kan i alla fall för att undvika Karpe Diem. Åh den var dålig (syrebrist i hjärnan).
Ny landstigning och löpning och en massa höjdmeter och Anna börjar stånka, som jag i vattnet – gudomlig rättvisa! Jag puttar på henne i ryggen, känner mig som en sann gentleman. Så blir det utför och det blir lättsprunget och hej vad det går, men så drabbas jag av en plötslig insikt; var är alla andra och när såg vi en snitsel sist?
Aj aj aj, vilse i urskogen. Jag ropar på Anna som ligger några meter före, men hon hör förstås inget, har proppar i öronen, rusar på i eufori över att det är utförsbacke. Jag får växla upp i hundra för att hinna ifatt, och tycker gummit i dräkten börjar ryka mellan låren. Kommer till slut ifatt och vi vänder och hittar till slut snitslar uppåt i skogen. Där försvann ett par minuter, tur vi bara är här för att ha roligt. Eller hur kära partner? (grrrrr …)
Så kommer vi till Klippan. Gör BOMBEN ropar funkisarna, så då är det bara att göra Bomben. Klämmer hårt om dolmen, skydda vad som skyddas kan, hålla hårt i simglasögonen och hej och hopp, man är inte äldre än man gör sig, typ åtta år igen och uppe på räcket till femman på hopptornet vid Möllebadet i Rönninge. Och PLASK!!!
Men simglasögonen fick jag släppa snabbt för att få ut armarna för att inte sjunka ända ner till botten och så upp till ytan halvblind och tömma glasögonen och så på igen.
Sista simningen och vi simmar sida vid sida, drar oss fram med paddlarna i gemensam rytm och andning det får man nog säga är ganska så sensuellt (som delfiner på kärleksweekend mitt i veckan) med det underbara målet i sikte på stranden framför oss. Vi kommer att fixa det, vi fastnade inte i något träsk, det blev bara gyttja upp till knäna vid ett tillfälle, och gyttja ska ju vara så bra för hyn.
Vi springer i mål, paddel mot paddel, och tiden är ingenting, fast klockan stannar på 1.39.02. Vi lovar lätt framåtlutade med händerna mot knäna och mjölksyra upp till öronen varandra att fortsätta Simspringa (svenska dagen till ära) i nöd och lust, i uppförsbackar och utför, såväl motvågs som i medvågs ända in i Evigheten, må Poseidon och alla andra havsgudar bli våra vittnen!
Tack Enebyberg Swimrun för ett toppenrace – och en nationaldag att minnas för livet!
Foton: Enebyberg Swimrun (tack alla fina fotografer)!!
