MEST LÄSTA
Instagram
Blogg

Instagram


 

Alla gör det, säger hon. Alla utom jag då, säger jag. Se här, säger hon och tar mobilen ur min hand, jag ska visa dig.

Vi sitter i soffan framför baren på hotell Yellow i Monte Gordo i Portugal, två löpare på träningsresa med Springtime Travel, det är eftermiddag och tidig vår och jag har just kommit tillbaka efter en tvåmilarunda på slingrande, pinjedoftande skogsstigar. Jag har fått till en sväng längs med stranden också, blivit jagad av skummande vita vågor i strandlinningen och fyllt lungorna med luft från saltstänkta vindar. Jag är med andra ord alldeles hög och euforisk av löparlycka.

Den borde jag dela med mig av, tycker hon som sitter bredvid mig. Det heter Instagram, säger hon, se här, nu laddar jag ner appen till dig.

Appen? säger jag.

Det här var (som ni förstår) en gång i forntiden, då den digitala världen fortfarande var ung och skälvande och lika oskarp i konturerna som Universum efter The Big Bang, en tid (hör och häpna) då det privata livet för de flesta fortfarande var ett privat liv. Det var på den tiden då inte alla visste vad man hade ätit till frukost och lunch och middag strax efter att man tuggat ner desamma – och hur otroligt det än låter – det var på den tiden då inte alla visste vad för slags träningspass man hade genomfört några minuter efter det att man hade genomfört det.

Ta en bild på dig själv nu säger hon, det kallas för en selfie, skriv något om pinjeskogen och hur långt du har sprungit. Lägg till någon glad emoj också, det tycker folk är kul.

Jag ser ju ut som en tomat i ansiktet, säger jag, solen var så stark idag. Det är inga problem, säger hon, kolla här, en massa filter. Du kan köra med svartvitt, då försvinner tomatfärgen. Så jag gör det, jag tar bilden, jag skriver en text – och sedan blir världen som den en gång var sig aldrig lik.

 

 

Det här var för tio år sedan, eller var det femton? Jag minns inte längre, ”träningspassen komma och gå, blott årstiderna bestå” (skaldar vuxen man med begynnande härdsmälta i den mentala hårddisken), men många selfies har det blivit sedan dess, och många har plingat till i mobilen.

En nära bekant vars namn jag av barmhärtighet icke vill nämna har som regel att skicka s k ”muggshots” någon gång i veckan, bilder där man kan se ett par nedhasade pyjamasbyxor över ett par fötter instuckna i ett par tofflor. Till det en text med en grundlig genomgång av det träningspass som planerats inför den kommande dagen. Det märkligaste med detta är att det känns fullkomligt normalt.

Så möter man någon som får en att fundera över sakernas tillstånd och livet i stort, som när jag för det här numret av RW intervjuade Jacob Forssmed för ”Jag är löpare”.  Jacob säger, ett träningspass som inte är ”reggat” (registrerat) har nog inte existerat”. Jacob skrattar lite försiktigt när han säger det, men jag anar det bakomliggande allvaret, det är en existentiell reflexion som ligger absolut samtida med samtiden.  Jag har alltmer fått känslan av att ”ett träningspass som inte har instagrammats har nog inte existerat”.

Och stryka ”nog”!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Very veteran
Blogg

Very veteran


 

Det kom ett mail från IFK Lidingös veteransektion. Veteran – VM i Göteborg 2022 är framskjutet till 2024. Men vi veteraner skulle inte deppa ihop för det, utan hoppas på SM 2022 i stället.

Deppa och deppa – den där j–vla för–b–nn–de pandemin kan gå och stoppa upp sig någonstans, gärna då i något svart hål vid Universums yttersta gränser. I övrigt är jag lugn och sansad och vid gott humör. Jag kan ju faktiskt fortfarande springa, det vill säga benen bär om än inte i samma hastigheter som för ett par år sedan. Man är ju bliven veteran, och mer veteran blir man för varje år som går, just 2022 kommer det oerhörda inträffa att jag åldersmässigt kvalar in i gruppen för M65. Jag fyller sextiofem år den elfte september 2022, och jag vet, att fylla år den elfte september har varit en katastrof ända sedan de där flygplanen körde in i skyskraporna i New York den elfte september 2001. Varje gång jag har åkt till New York för att springa maran där efter 2001 (och det har varit ett par gånger) har jag känt mig skyldig i passkontrollen vid Newark – här kommer en levande påminnelse om terrordåden – och alltid har jag tyckt mig se passkontrollanten ge mig en lång blick när hen tittat igenom mitt pass, och skaka lite lätt bedrövat på huvudet.

Men just året 2022 tänkte jag att mitt födelsedatum för en gång skulle kunna innebära någonting positivt då det innebar att jag som en yster yngling på blott sextiofyra vårar skulle få tävla i VM mot en massa gamla gubbar fyllda sextiofem – innan även jag förvandlades till en pensionärlöpare på riktigt till hösten.  Ty så är det skrivet i stadgarna för veteranlöpare, det är det år du fyller som gäller, vad gäller placering i åldersgrupp. Fyller du sent på året så är du bara (i det här fallet jag) att gratulera.

Så blir det nu inte – och 2024 (tanken svindlar) fyller jag i stället sextiosju, en förfärlig ålder, man hamnar i ett åldersmässigt ingenmansland mellan sextiofem och sjuttio, och får jag då chansen att vara med i Veteran–VM så kommer JAG i stället bli jagad av en massa ystra ynglingar på 65.

 

Ack ja, så här är det att bli vuxen löpare, man räknar år på både fingrar och tår, ett år betyder ju så mycket när man blivit vuxen på riktigt (jag använder inte ordet gammal, det låter så … gammaldags), jag läste någonstans (minns inte exakt var, men det hör också till … att bli vuxen) att upplevelsen av ETT år för ett barn, är lika med FEM år för en som har fyllt fyrtio år.

Då kan man ju tänka sig (eller det ska man kanske inte) hur snabbt tiden går för den som passerat sextio. Men nu ska jag sluta gnälla om ålder, tider komma och gå, löpningen bestå. Att vara veteran och springa veteranlopp är fantastiskt roligt, det vänder upp och ner på världen. Ju äldre man blir, desto större chanser till bra placeringar – det gäller bara att hålla i och inte kola vippen (vuxenspråk). Och skulle man det, får man hoppas på härliga lopp i himlen – tänk 3000 meter med vingar på ryggen – och mera flax i löpningen än till och med i ett par Vaporfly!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Dimmigt i bastun
Blogg

Dimmigt i bastun


 

En klubbkompis i triathlonklubben muttrar i bastun.

– Om du kör in i en bergvägg med bil och dör och det visar sig att du är smittad av corona så kommer du hamna på TV i Rapport som en död relaterad till corona. Det har inte dött fler i år än förra året, och för några år sedan var det totala dödstalet högre än för det här året. Dö kommer vi alla göra förr eller senare.

Hellre senare då än förr, nickar jag lite försiktigt. Det är många heta känslor som svallar på olika håll nuförtiden, det är så många siffror att förhålla sig till (dödstalen inte minst), simhallar stängs, och gym och en massa andra institutioner för träning. Frustrationen växer. Rykten går bland löpare om en japansk undersökning på 600 000 deltagare i löparlopp, där blott en enda deltagare konstaterats smittad av corona.

– Ullared håller öppet och IKEA, där är det tjockt med folk, morrar klubbkompisen.  Shoppa loss får man, men springa lopp får man inte. Folk kommer att säcka ihop och bli deprimerade och förlora all kondis och sänka immunförsvaret och bli mer utsatta för corona och säkert är det en och annan som kommer ta livet av sig av ren tristess.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till alla dessa åtgärder som tagits till för att förhindra att coronan sprids. Det är så många olika bud hela tiden, i media går det tretton experter på dussinet som med bestämdhet vet vad som måste göras, och lika många experter som tycker annorlunda. För politikerna tycks det mest handla om att visa handlingskraft, oavsett vilka effekter det kan få och hur det påverkar människor i deras vardag.

Det är mycket man kan fundera över i en het bastu när huvudsvålen ångar – till exempel om idrottsministern någonsin sysslat med idrott? Hon har ju den där enorma rastabullen på huvudet, den kan hon knappast få in i en cykelhjälm eller för den delen en badmössa. Och utan badmössa skulle rastabullen säkert dra åt sig en massa vatten och idrottsministerns huvud sjunka till botten, med fötterna pekandes upp mot simhallens tak som ett annat sjömärke. Det skulle se ut det. Men hon har nog inte tid att idrotta, hon är ju kulturminister också.

Vi häller mera vatten på bastuhällen, och höjer temperaturen ytterligare.

(bilden har inget med simhallen att göra, men kalla  tanken är ju i alla fall god …)

Simhallen där jag befinner mig vid har inte stängt för simträning (till skillnad från Stockholms alla simhallar) men klubbens styrelse har sagt att det vore etiskt och moraliskt förkastligt att fortsätta träna i grupp när andra inte gör det. Simma var och en för sig går dock bra, men då är det på eget ansvar.

Springa går dock bra, men max åtta i grupp. Det var väl det Stefan Löfvén sa? Undrar om Löfvén motionerar något? Näej, han skriver nog bara motioner?

Vi funderar över siffran åtta, och den vetenskapliga evidensen därbakom. Det går inget vidare, det övergår bastuexpertisens förstånd. Man får göra det man förstår sig på, tänker jag och vacklar ut till duschen. Löpa lugnt och enskilt och med en långlöpares tålamod hoppas på ett fungerande vaccin vid det hägrande målet. Det vet ju också alla som fastnat för löpning – siffror komma och gå – blott distansen bestå!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

I backspegeln – Cyprus Half Marathon
Blogg

I backspegeln – Cyprus Half Marathon


 

Det plingar till i datorn, ett mail från Cypern. Det börjar med ”Dear Mr. Gysing” och är undertecknat av ”Antonis Lysandrou, Hospitality Director, 21st Logicom Cyprus Marathon”. Jag tycker om tonen, artigt och verserat och Hospitaliy Director låter ju alldeles underbart. Jag översätter det till Direktör för Gästfrihet, och det är helt klart en form av direktör vi har för få av i Sverige, om ens någon?

Mailet är en inbjudan till att springa ett maraton på Cypern, men det går också bra att springa ett halvt maraton, och det är nog den delen av gästfriheten som jag uppskattar mest i nuläget. Vinterträningen har varit av växlande karaktär och en smula spridd mellan olika discipliner; styrketräning, simning, spinning, cykel, och löpning mest på löpband. Från bandet har det inte varit så långt till vikterna, och jag haft ont om tid och ont i en fot och ryggen har varit en smula gnällig så jag har satsat på att bygga upp lite nya muskler både här och där och runt omkring.

Jag har till min oerhörda förvåning fyllt både sextio och sextioett, det är som att tiden rusar allt snabbare framåt med åren och kroppen är ju tyvärr inte som en gammal bil där man kan byta ut rostiga delar allteftersom. Inte än i alla fall, men jag hoppas förstås på att några tekniska lösningar i stil med de i filmen Robocop ska dyka upp innan det är försent. Ett par nya ben, modell Usain Bolt, vore inte helt fel, då skulle plus 80 sub 40 kunna bli en framtida realitet. Men fram till det finns inget annat sätt än att försöka underhålla kroppen, efter bästa förmåga. Och att springa i solen på Cypern tänker jag kan bli mycket underhållande!

Jag har också anmält mig till Uppsala Triathlon i början av juni, Olympisk distans, och det av den kanske fåfängligaste av fåfängliga orsaker. Det är ett lopp indelat i åldersklasser, och dessutom Svenskt Mästerskap. Antalet deltagare i åldersklasser 60 plus och uppåt ska vara BETYDLIGT färre än i säg, 30 plus och upp mot 50 – I say no more! Det är dessutom kval till Veteran–EM i Malmö 2020, och att nå dit vore förstås en dröm.  I mina dagdrömmar är jag redan där, men så har jag också väldigt lätt för att dagdrömma. Men först en halvmara på Cypern. Vad har vi på Cypern?

Ön blev självständig 1960, och en del av det brittiska samväldet.  Turkiet kontrollerar halva ön, som de kallar för Nordcypern. Den andra halvan, republiken Cypern, bebos av grekcyprioter, engelsmän och en hel drös ryssar som ser Cypern som sin plats i solen. Namnet Cypern kommer av grekiska ”kypros” som betyder koppar, här bröts massor av koppar under bronsåldern. Men idag består kopparn mest av kopparslagare dagen efter hos alla turister som åker till Cypern för att leva loppan.

Och vad har vi på, Paphos, kuststaden på sydvästra Cypern där loppet ska gå av stapeln? Det var det på en strand här i trakten som den grekiska kärleksgudinnan Afrodite föddes ur havets skum, och man kan ju tänka sig att hon klev upp ur havet ungefär som Ursula Andress i Bondfilmen Dr No (1962), med en vacker snäcka i vardera handen. Några ögonvittnesskildringar till födelsen finns tyvärr inte att tillgå, men till skillnad från Ursula Andress kan man ju tänka sig att Afrodite hade vare sig bikini eller en kniv i bälte runt höften.

– Så det kan du tänka dig, säger mitt resesällskap Anna som också ska springa halvmaran.

– Det ska vara en underbart fin strand där Afrodite dök upp, säger jag, vi kunde kanske snäcka där efter loppet?

Vi har precis anlänt till hotellet i Pathos, klockan är närmare midnatt och någon strand ser vi inte, men vi kan höra havet dundra någonstans borta i mörkret. Jag frågar taxichauffören hur långt det är till starten, jag har fått instruktioner om att startskottet går vid ett medeltida slott i hamnen. Chaffisen vinkar glatt med handen åt höger bortåt hotellet och säger något som jag uppfattar som ett par hundra meter och det låter alldeles underbart i mina trötta öron, resan har varit lång. Flyget vi skulle åka med blev inställt på grund av den fruktansvärda olyckan med Boeing–planet i Etiopien, ett planerat direktflyg blev till ett par byten. Starten på loppet är kvart över nio på morgonen, ska vi hinna äta något innan utan att ha magen full när det är dags att springa, måste vi upp med soluppgången.

– Vi kan kanske springa i sömnen första halvan, säger jag positivt, och sedan är det ju bara en dryg mil kvar innan man kan gå och lägga sig igen.

Men det örat vill Anna inte höra på, hon har blixtsnabbt stoppat öronproppar i öronen och fallit i säng, en beundransvärd sömnbegåvning.  Jag går ut på balkongen, alldeles ensam i världen, bara jag och havet. Långa vita vågor skymtar svagt i mörkret, det doftar salt i vinden. Hej Cypern, det ska bli grymt att springa här i morgon i bara linne och korta tajts, i det Stockholm vi lämnat bakom oss var det runt noll och iskallt strilregn. God natt!

 

Vi hänger på frukostlåset, lassar in mellan gäspningarna. Andra löpare gör likadant; det pratas grekiska, engelska, ryska, franska och andra språk. Vi känner oss mycket internationella. Det är en skön känsla, löpning är en riktig fredsrörelse, vi är alla lika inför startskottet. Det finns inga genvägar mot mål, det är bara sätta ena foten efter den andra.

Anna är tidsoptimist, jag är tidsrealist, vill alltid vara ute i god tid. Hon tycker jag ska sluta titta på klockan, och gå före till starten. Så då gör jag det, fast först en sväng förbi receptionen för att få veta lite mer exakt hur långt det är dit. Taxichauffören sa ju att det var alldeles runt hörnet, men det känns en smula diffust.

– Oh, it´s about three kilometer along the beach, sir!

Gaaah!!!, och bara tjugofem minuter till start. Jag messar Anna om sakernas tillstånd ”ses vid starten”, och drar iväg längs stranden i fem–fart. Faen, det här kommer ju att bli ett tjugofemkilometerslopp.

En kvart senare är jag framme, och hinner precis ta mig ut på en pir och i skydd av några stenbumlingar pinka i havet. Poseidon och alla andra havsgudar må förlåta mig, men kön till bajamajorna är oändligt lång. Det dånar eurodisco, det luktar liniment och det är redan tjugoen grader i solen. Förra veckan regnade det mest hela tiden, men idag är makterna på strålande humör, här skall stekas löpare till lunch.

Pang, och startskottet går. Jag är ju inte här för att springa fort, jag är här för att njutspringa, ta det lugnt och beskåda omgivningarna. Men det bryr sig inte benen om, de ger sig iväg som om jag var i toppform. Det känns hur kul som helst i två kilometer, men sedan börjar det pysa om topplocket, och jag växlar ner till vad jag kalkylerar som ett överlevnadstempo.

Men klockan tittar jag förstås på, kan inte låta bli. Micael Dahlen skriver i sin bok ”Starkt kul” (som ni kan läsa mer om på annan plats här i tidningen), om hur allting blir så mycket roligare när man får mäta saker.

Om du mäter mer i din träning kommer den leda framåt mer, så enkelt är det. // Mätningen kommer dessutom att göra dig nyfiken på hur det går, vilket gör träningen roligare, och den kommer få dig att skärpa dig.”

 

Jag funderar över det där när jag passerar fem kilometer på en tid som brukade vara min ungefärliga tid på en helmara (och inte som nu på en halvmara), och undrar vad Micael Dahlen skulle tycka om ett mätande som går baklänges. Fast han skulle nog bara rätta min bristande matematik, ”hörru Gysing, du har glömt lägga in en koefficient för ålder”. Ja ja, men var det inte någon som sa att ålder bara är en siffra?

Banan är hyfsat flack i början men så vänder den uppåt och in i en motvind så stark att läpparna fladdrar (överdriver kanske lite, men slakmota och motvind är ju jobbigt). Efter åtta kilometer vänder banan och vinden hamnar i rygg och plötsligt blir löparlivet roligt igen. Jag far fram som i fornstora dagar och där är ju Anna, hurra hon hann till starten i alla fall. Hon vinkar, ser stark ut, fast hon hatar att springa i värme, uppvuxen i Timrå trivs hon bäst i minusgrader.

Jag rullar på efter bästa förmåga, har utkik efter gråhårsmän, som vara i samma åldersklass som jag är. Jag passerar en, jag passerar två, men vid sjutton kilometer springer jag in i en osynlig vägg och sen är det som att springa i klister hela vägen in mot mål. Glada lunchgäster vid uteborden till restaurangerna som ligger som ett pärlband i Pathos hamn längs den sista kilometern mot mål, frossar i havets läckerheter och skålar i vitt vin och hejar uppmuntrande. Här springer jag för era synder, tänker jag (avundsjukt), utan mig och mitt lidande ingen balans i tillvaron.

Men gudomligt är att gå i mål, och med en massa dividerande sista tre kilometerna om vad som passar sig bäst att mäta, kommer jag fram till att om jag klarar mig under 1.37 så får jag vara nöjd. Jag går in på 1.36.41 och det med den mätmetoden känns det som en seger (tack Micael).

När Anna passerar målgången faller hon i mina armar och är så trött att tårarna trillar. Hon fick halvt stressa ihjäl sig för att hinna till start (jag säger som den ödmjuka människa jag är ingenting om vikten av att vara ute i god tid), och värmen och luftfuktigheten var ett helvete. Men snart är alla smärtor glömda, vi sitter lyckligt endorfinstinna och blinkar slött i solen som är alldeles underbar när man inte behöver springa under den.

Och titta där, vad många pokaler, en hel bänk full med pokaler, och det visar sig att i det här loppet har man prisutdelning i alla åldersklasser, ända upp till 70 plus.

Nämen oj! Men väl ändå inte?

– And third place in agegroup  60–65 to Krystchof … (skit också) … no, Kenneth Gajsaeng!

Jag älskar åldersklasser. Jag älskar Cypern. Jag älskar löpning. Jag skickar iväg ett email: Dear Mr. Lysandrou! You made my day today!

 

./

 

Faktaruta: 21:th Logicom Cyprus Half Marathon

Män:

1 Laslo Tarnai, Ungern, 1.11.51

2 Michael Deason, England, 1.11.51

3 Oleksabdr Shelest, Ukraina, 1.12.02

3:a M60 Kenneth Gysing, Sverige, 1.36.41

Kvinnor:

Eurelia Venskaityte, Litauen, 1.22.14

Fruzina Szeheresne, Ungern, 1.22.23

Katie Tucker, England, 1.31.48

12:a F50, Anna Foghammar, 2.12.38

 

 

 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Trollsk löpning – memory lane!
Blogg

Trollsk löpning – memory lane!


 

Gysing goes Troll Trail

Stuart McInnes rattar Landrovern på vägen mot Bunn inne i Smålands djupa skogar. Det går mot kvälls, strålkastarna lyser upp vägen som slingrar sig fram genom tät, hög granskog. Här och där glimmar det till, där ljuset slår mellan trädstammarna. Vargögon? Björn? Andra okända väsen? Stuarts son kallar vägen för Trollvägen, Stuart skrockar och varnar för de vattenfyllda dikena längs vägen, går man ner sig där kommer man kanske aldrig upp igen. Jag tänker att Stuart försöker trollbinda mig. Kanske har han själv en liten svans därbak? På ytan verkar han dock vara en högst normal och trevlig skotte från Edinburgh (utan kilt), som hamnat i Bunn för kärleks skull (hans fru är från trakten). Stuart har plockat upp mig vid Jönköpings station, bagageutrymmet är fullt av julklappar, snart är det jul. Och i morgon är det race, Troll Trail längs med John Bauer–leden.

Jag tyckte jag behövde ett sista lopp innan året var slut, en liten adrenalinkick innan julfrossan, så jag googlade runt på nätet, och hittade Troll Trail Winter Running Series. Det är ett nytt projekt som startats av Stuart och Lisa Långström, som bor i Växjö. Tillsammans driver de PepUp, ett företag som arrangerar lopp av olika slag. Ambitionen är att kicka igång turistnäringen i Småland i lite nya riktningar. Här finns bland annat massor av fina vandringsleder som är perfekta för trail–löpning, och sjöar som gjorda för Swimrun.  Stuart har arrangerat vinterlopp i Skottland med lyckat resultat, och är en av arrangörerna bakom den gruvliga Celtman, världens kanske tuffaste full–längds–triatlon med 4000 höjdmeter och långsimning i isvatten.

Lisa och hennes man Tony arrangerar triatlon, swimrun– och multisportlopp där det största är 24–timmars–loppet Beast of Sweden. Men den nya vinterserien är för vanliga dödliga, försäkrar Lisa, när jag dagen innan pratar med henne på telefon.

– Jag har sedan tidigare var ideellt engagerad i idrottsrörelsen. En av anledningarna till att jag startade företaget för ett par år sedan var att få vuxna att våga ta klivet ut, prova på någonting nytt. Det är så många som slutar idrotta helt när de slutat skolan. Jag har själv testat på och vågat vara nybörjare i olika idrotter, som MTB, Swimrun, trail–löpning, jag vet hur kul det är bara man kommer igång.

Men när de gjorde ett testlopp med Troll Trail i mars blev det lite jobbigt. Då var det fyra decimeter snö och skare.

– Många var helt slut när de kom i mål, skrattar Lisa, det gick knappt att springa, man trampade igenom skaren hela tiden.

Det var i mars, det. Nu är det december och snön är borta. Det är fem plus och marken torr och mjuk. Den stora frågan är, springa i kortbyxor eller inte springa i kortbyxor? Att springa i kortbyxor två veckor innan jul kan ju ge lite show–of–poäng i poängligan för fåniga fåfängligheter, samtidigt ogillar jag starkt att frysa. Men jag kommer på att jag inte packat ner några kortbyxor (vilket löparpucko packar väl ner kortbyxor i december?) vilket löser frågan på ett bekvämt sätt. Jag och Stuart rullar vidare genom mörkret, snart är vi framme vid Bauergården, det är där jag ska bo.

John Bauer (Pojken som inte var rädd)

Jag är ensam gäst i ett annex till huvudbyggnaden, det är inte högsäsong om man säger så. Inga bilar, inget brus från motorleder, det är så tyst utanför att man kan höra tystnaden, ett mycket märkligt ljud. Ungefär som mörk materia, ingen har någonsin sett mörk materia, ändå finns den (försäkrar i alla fall fysikerna). Skogen utanför står tung och ruvar på möjligen mörka hemligheter, här och där glimmar svagt av ljus från fönster hos avlägsna stugor. Det är John Bauers skog, det var här han fick inspiration till att börja måla tomtar och troll. Och för de som aldrig hört talas om honom så föddes han 1882 i Jönköping, växte upp och vandrade mycket i skogarna häromkring och for sedan till Stockholm för att studera vid Konstakademin. Tomtarna och trollen gjorde honom folkkär som få, han gifte sig, fick barn och en höstdag 1918 tog han med sig sin fru Ester och treårige sonen Bengt på ångaren Per Brahe för en färd till Visingsö. Det skulle han inte ha gjort. Det blåste upp till storm, ångaren förliste och gick till botten med både familjen Bauer, sexton besättningsmän och åtta passagerare. Det var en last av dåligt surrade symaskiner av märket Huskvarna som fick skeppet att kantra. Jag drömmer om det där skeppet i storm, jag drömmer om tomtar och troll, jag drömmer om att bli bergtagen, för evigt inlåst i ett berg med ett umgänge där jag är den ende utan svans. När jag vaknar och tittar mig i badrumsspegeln ser jag ut som ett troll, bara hoppas det går att bota med några koppar kaffe och gröt kokad av människor. Det är tävlingsdag idag.

 

Det är lite lugnare i starten i Bunn, än till exempel inför maran i New York. Lisas man Tony kommer släntrande ur skogen, han har precis markerat klart banan, det är femtio minuter till start. En och annan löpare anländer, de hämtar nummerlappar, någon dricker kaffe. Himlen är ganska så grå, men molnen håller inne med regnet, atmosfären är avspänd och lite familjär, det är inte mer än ett trettiotal löpare anmälda. Samtidigt finns där den vanliga anspänningen, ett lopp är ett lopp är ett lopp, varhelst i världen och storleken förutan. Några löpare har samlats för gemensam kamp, de flesta mest med sig själva, en och annan siktar på pallen. Någon kommer vinna, någon kommer komma sist, det kommer bli jobbigt för de flesta av oss och det kommer att bli underbart att gå i mål. Det är alltid underbart att gå i mål, det är i alla fall min sanning. Även om man står dubbelvikt och spyr på löparskorna efter mållinjen. Men jag tänker inte spy på några löparskor, det har jag blivit för vuxen och klok för. Dessutom är de nya. Jag har ett par sprillans Icebug Bugrip, jag hade räknat med snö och is, men därav blev ju intet. Nu får jag springa dubbat på skogsstigar i stället, och det ser jag fram emot. Sedan de där dagarna i november då det föll nästan en meter snö på bara några dagar, är jag ett stort fan av dubbar. Då hade jag inte hunnit byta till vinterdäck och fick krypköra med sommardäck på ishalka till den verkstad där jag har mina däck på förvaring (där jag sedan fick byta däcken själv för kölistan var flera veckor lång).

 

Starten går, och dobbarna klapprar mot asfalt ett par hundra meter, sedan bär det uppför en skogsväg. Skogsvägen blir till en stig, och skogen runtomkring tätnar. Jag kollar efter troll, men ser inga. Inte än i alla fall, men om det fortsätter uppåt som det gör, så lär jag snart få mjölksyra ända upp i ögonen, sådant kan få en att se troll av har jag hört (mjölksyra är en typisk trolldryck).

Men så når vi ett krön, och det rullar utför. Jag älskar backlöpning när det går utför, jag älskar backlöpning betydligt mindre när det går uppför – jag är förmodligen inte unik. Stigen är bitvis ganska teknisk, rötter och sten och aj, aj inte titta på utsikten här, för då står du på öronen. Och där är ju Stuart, med en kamera (i den lilla lopp–världen är alla arrangörer mångsysslare), och SMILE! Jag försöker le trolskt, det går sådär.

Fältet av löpare tunnas ut, plötsligt springer jag alldeles ensam, det är bara skogen och jag. Luften är fuktig och syrerik, jag har en tunn ulltröja på mig, den ger perfekt temperatur, kallare än så är det inte. Banan är inte lång, drygt 9,2 km, men det är bra med höjdmeter. Grå sjöar syns blänka grått vid den gråa horisontens rand, där dimman som möjligen är en och annan älva i dans, svävar över vattenytorna. Det är mycket vackert.

Jag går i mål utan att ha sett några troll, men det var ett magiskt lopp ändå. Glögg och lussekatter i värmestugan efteråt är en optimal avslutning. Och om de boende i Bunn kallas för bunnies – det är en fråga jag ska ställa nästan gång!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*