Aj aj aj, knähelvetet!

Men har bara mig själv att skylla. Testade ett indianhopp en morgon bara för att – kolla om det skulle gå. Det gjorde det inte.

– Du har nog fått en sträckning på bristningen, säger Salov.

Salov, det är naprapaten. Han är vänlig, hård och rättvis. Säger som det är. Har fingrar som hittar alla punkter där det gör som mest ont. Och så lite nålar på det. Sen så inger han hopp.

– Visst kommer du att bli bra, och du kan göra allt som inte gör ont nu. Bara inte löpträna.

Så jag cyklar, jag gör benböj, jag ror. Mor är rar, far ror. Eller hur det var. Något ska man ju tänka på när man ror. Faen vad jag längtar efter att få springa.

Den stora frågan, kommer jag bli hel till 9 juni? Då är det SM i triathlon i Uppsala. Plus Veteran–SM. Det är där jag har tänkt att köra.

– Glöm nu inte rulla foten på en liten boll och knip med tårna, säger Salov.

Det lovar jag att inte göra. Glömma knipa med tårna. Jag tror jag har någon gammal tennisboll i garderoben hemma. Rehab är så trist.

Men är glad att jag kan cykla i alla fall. Det kunde vara värre. Som i filmen Wounded Knee (1973). Där var det rena slakten.

/to be continued/

Ringer på dörren med ryggsäcken full att löparskor, våtdräkt, dolme, paddlar och simglasögon. Jag är lite nervös, vi har inte setts så många gånger innan. Det här är första gången vi ska prova på att träna swimrun ihop. Jag vet att hon simmar som en delfin (och jag som en krabba) och vi har kommit överens om att knyta ett elastiskt snöre mellan oss så vi kan hålla ihop. Hon får dra mig lite i vattnet, där jag också drar nytta av slipstreamen i bakvattnet efter henne. Jag är lite snabbare på land, och ska dra henne där. En win win för oss båda!

Dörren öppnas, ett stort leende.

– Hej, ska vi älska först och träna efteråt, eller träna först och älska sen?

Det var en frågeställning jag aldrig tidigare hade ställts inför under min ganska så långa levnad, och jag förstod ögonblickligen att det var en frågeställning som jag hade väntat på i hela mitt liv. Vi tränade efteråt, och sedan gifte vi oss (om än icke alldeles direkt efter träningen)!

Med detta sagt är det här en krönika om glädjen i att ha en livspartner som man också kan dela ett stort intresse med.  Ja, flera intressen förvisso, men här skall fokus hållas på former av fysiska övningar som ligger inom anständighetens ramar för offentlig miljö; i det här fallet, löpning, simning, cykel och till och med motionspass innehållande koreografi.

Det sistnämnda trodde jag aldrig att jag någonsin skulle behöva utsätta mig för, men vad gör man inte för kärleks skull! Min numera fru är sedan många år ledare för en grupp motionärer som tränar styrketräning, träningspass som alltid börjar med en dansant uppvärmning till dånande popmusik. Jag gick en buggkurs i min ungdom men den passar illa i sammanhanget, och i den mån jag i övrigt dansat genom livet så har jag alltid gjort det efter eget huvud; att följa en koreografi fungerar inte riktigt för mig. Dessa motionspass har blivit en övning i ödmjukhet, som jag dock brukar genomföra i en blå T–tröja med texten ”FINISHER ULTRAVASAN” tryckt på bröstet, för att om möjligt visa att jag ändå inte är helt värdelös, d v s jag må vara usel på musikaliska snedsteg, men jag är i alla fall en jäkel på att springa rakt fram!

Hur som helst (här dansade jag visst till lite snett i krönikan också), detta att kunna göra saker ihop, som att springa i skogen, lugnt och stilla i taltempo eller flåsa livet ur sig i backintervaller; eller kämpa sig igenom ett maraton eller en halvmara eller kanske ett millopp i skogen tillsammans, det är vad jag kallar kärlek med maximal puls.

Och att efteråt ligga halvt utslagna i en soffa med generöst benutrymme och äta så många chokladbollar man vill och göra gemensamma djuplodande analyser av ohyggligt spännande företeelser som mjölksyra, andnöd, eventuella magkramper och allehanda krämpor, för att inte tala om kilometertider intill hundradels decimal –  mer romantiskt än så kan det ju knappast bli!

Med andra ord: delad möda, är dubbel glädje. Om man sen väljer att träna före – eller efter – det är förstås en privatsak!

Och nu passerar vi gränsen till Norge!

Jag ser en glimt av snabbt förbipasserande skog genom tågfönstret, och är det inte ett vitt streck där bakom träden? Är på väg till Oslo. Är på väg att träffa fru flygvärdinnan på flygplatshotell vid Gardemoen under en natts stopp.

Gränsen

Dina ögons färg är Radisson Blu! Har redan repliken klar när vi möts.  Och löpardojorna nedpackade i resväskan. Hotellet ska ha ett bra gym med löpband, och grym gröt till frukost. Min fru har ätit den förut, hon säger norrmännen är mästare på gröt. Kanske därför de åker så fort på skidor.

Älskar åka tåg. Långsamhetens lov. Se skog, fält, ödsliga gårdar och samhällen flimra förbi. Undrar vilka som bor där, och där? Och kolla den där fina skogsvägen, där skulle man springa.

Läser norskamerikanska författaren Siri Hustvedts nya roman ”Minnen av framtiden”, fin roman och fantastisk titel. Tänker kvantfysik och senaste avsnittet av Vetenskapens värld på SVT, om tidsresor. Om man på något vis kan färdas snabbare än ljusets hastighet, kan man sedan stå där på plats i framtiden och se sig själv komma allt närmare. Ja alltså, om jag inte står på ett löpband och springer, då kommer jag ju ingen vart?  Eller jo, både löpband och hela konkarongen far förstås framåt. Kvantfysik, det är inga enkla grejer.

Kommer fram, det blir natt, det blir morgon, det blir fem kilometer stegrande på gymmet plus styrka, sex gånger tio knäböj med 70 kg. Min fru säger att det verkar till min fördel akteröver, det motverkar gravitationens (med tiden) påverkan på gluteus maximus, samt ger bättre förutsättningar för framfart i e v kommande fjällmaror. Jag misstänker dock att hon sätter det rent estetiska i första rummet. Så jag böjer lydigt på benen, och tänker Kim Karsdashian, och ambition för nyår.

Just den här dagen har Radisson Bleue stängt av vattnet mellan 11 och 15, så vi är ensamma på gymmet. Vi har fyllt badkaret med vatten, så smarta är vi. Fast efter 90 min på gymmet är vattnet fortfarande kokhett, så jättesmarta var vi kanske ändå inte.  Min fru tycker jag ska hämta snö utanför hotellet i en plastpåse och hälla i men det tycker inte jag. Hon vill inte heller det. Men vattnet svalnar med tiden, och något svedda skinkor är ju också passande till jul.

Och sen, ja sen så åker jag hem igen.

Och nu passerar vi gränsen till Sverige! Och jag tittar ut och där är den igen, gränsen.

Och jag tänker att jag tycker mycket om att åka tåg. Ja det har jag ju visst redan sagt. Men det är värt att säga det igen.

Så, God Jul alla läsare och löpare! Låt oss nu springa framtiden till mötes. Och springer vi tillräckligt fort, kanske vi kan höra oss själva flåsa oss i nacken!

Och då förstås till tonerna av Kvant–ara–mera!

Ack ja!

Ja vadå tidens gång – tiden rusar ju! Nyss var man en ung man på 60 vårar, och så plötsligt är man 61. Vad var det som hände? Men plus 60 sub 40 gäller fortfarande, bara att man är lite mera plus. Och nu närmar sig Hässelbyloppet och RW:s löparkung och chefredaktör Anders ”Zacke” Szalkai har styrt upp så att jag får starta i tävlingsklass sub 40. Jag försökte locka Zacke med vilken enorm ära och publicitet det skulle ge honom i rikstäckande media, som exempelvis min blogg, om  han kunde farthålla mig ända in i mål – möjligen att jag kunde få hålla honom lite i tröjan mot slutet.

Han vacklade länge fram och tillbaka ”men då måste du klara det också”, som om han inte riktigt vågade tro på varken under eller mirakler,  men nu har han blivit engagerad i något slags fjälläventyr just den helgen loppet går, med rapparen Petter och Markus Torgeby med gäster, de ska springa lite i Årefjällen, äta goda middagar och dricka gott vin och sitta framför en brasa om kvällarna och dra löparhistorier för varandra och gästerna. Det låter ju oerhört tråkigt jämfört med att dra fram mig till mållinjen, men vem är väl jag att döma? Nu har jag dock något att skylla på, om det skulle sk–ta sig. Allt var Petter, Torgebys och Szalkais fel!

Hur går det med träningen då? Jag har kört en del intervall och tempopass på band sista månaden, 15 km i 4.17 fart och 6×1000 m i 3.45 (med 300 m joggvila emellan) och fick på en 8 km i 4.00, men band är ju inte riktigt samma sak som att springa ute. Har sprungit en del lugnt och långsamt ute också, men aldrig längre än två mil sista halvåret. Varför så mycket band då? Tror jag blivit lite latare med åren, så mycket enklare låta bandet bestämma farten än att behöva driva på själv. Fast en del banintervall på Sthlm Stadion har det också blivit, 10×400 m, pendlat mellan 88-92 s, utan att dö på kuppen. Bara nästan. Vi får se hur det går.

Annat då? Knallade upp på Keb i somras, en slags bröllopsmarsch. Gifte mig med Anna i kapellet i Nikkaloukta en förmiddag, med prästen Bertil, 85, som ja, präst. Det var lite knepigt att få tag på präst, men Bertil med fru var i trakten och åkte runt i husbil, och visst hade han tid att hoppa in. Att han varit pensionerad i tjugo år var inget hinder. Det var kul med kapellet, fantastiskt fint, men nuförtiden står det mest tomt. Ont om bröllopsvittnen var det också, men Bertils fru (de har varit gifta i 60 är) ställde upp (och många goda råd om hur man håller samman livet igenom hade de till de unga tu, 60 och 50)  och efter att vi satt upp en liten lapp i receptionen till Nikkaluokta fjällstation, ”Bröllopsvittne sökes”, dök Karin, 26, upp. Hon ställde gärna upp som vittne, och visade sig också vara en alldeles lysande bröllopsfotograf.

Så vi promenerade upp till kapellet från stugan vi sovit i över natten, i kostym och bröllopsklänning klockan 9.55 på förmiddagen, det var redan runt 28 C grader varmt, och aningens svettigt under kavajen, med fjällvandrare i kortbyxor och linne på väg mot Kebs fjällstation som synade oss noga och såg ut att  undra om våra kläder var Fjällrävens nya satsning på lite elegantare klädsnitt för fjällvandring.

Prästen Bertil t v med profetiskt skägg …

Första hjälpen med fjällan min ….

Efter vigseln svidade vi om till kortbyxor och linnen vi med, hängde in bröllopskläderna i fjällstationens förråd och vandrade vidare upp mot Kebs station. Dagen efter var det värmerekord i trakten (sa personalen) 30 C, och det blev en svettig bröllopsmarsch upp till Sydtoppen. När vi kom upp var Sydtoppen fortfarande högsta toppen, men någon vecka senare var den bara näst högst, värmen hade smält ner den. Vi hann precis. Det tog drygt 7 timmar t/r och var ett riktigt kämpigt backpass får man nog säga. Hoppas kunna ta det med mig mentalt i Hässelbyloppet, där är ju några slakmotor mot slutet, lyckligtvis inga forsande jöklar dock. Det blev väldigt blött om fötterna i Lappland.

Det var toppen på toppen …

Och här hemma i helgen, lite upptrappande träning längs Lidingökusten. Testade Silvas nya lätta ryggsäck, väger nästan ingenting men rymmer en hel del, till och med plats för stavar (ihopfällbara). Sådana använde jag på vägen upp mot Keb, det gjorde inte Anna, ”stavar ser så fånig ut, det har man aldrig när man orienterar”. Fast ändå helt ok att jag kånkade ryggsäcken med hundra liter sportdryck (kändes det som halvvägs) och nästan en visthusbod med proviant och varma kläder utifall att (räckte med en vindjacka på toppen, där var det 12 C). Men så är man ju också till gammaldags genus född, försöker så gott det går att vara – a gentleman – även med mjölksyra upp till öronen.

Och ja, har hört rykten om att jag ska bli TV–serie.

Fast jag har kanske fattat det fel – men i min höga ålder är man ursäktad. Ungefär som Leif GW Persson som i en krönika i Expressen skrev att han alltid röstat på Socialdemokraterna tills en uppmärksam läsare påpekade att han i en krönika 2010 skrivit om varför han det året röstade på Kristdemokraterna. Det hade GW alldeles glömt bort, men med ålderns rätt och allt det där. Och nu är han förlåten.

Det FINNS fördelar med att bli äldre!

Detta om detta. Med siktet mot Hässelbyloppet! Häng på!