Runmarö Swimrun
Man ska vara försiktig med orden. Det kan lura en djävul i vassen.
Det apropå när jag och swimrunpartner Totte stod i vattenbrynet till Viträsket på Runmarö (som då inte är ett träsk men väl en avlång sjö). Vi hade just avverkat de två första kilometerna på Runmarö Swimrun, och nu var det dags för simning, 570 meter till andra sidan änden av ön. Vi var väl så där halvhyfsat förberedda (en generalrepetition veckan innan i Hellas) men vi hade ju klarat Ötillö för en sådär tretton år sedan, med 75 km löpning och simning, nu handlade det om 21 km löpning och 3000 meter sim, det var ju rena sprinten i jämförelse. Manlig hybris hade vi i och för sig hört talas om, men det gällde ju inte oss. Gamla takter sitter i och även om vi inte simmat så mycket sedan dess så hade vi i alla fall simmat lite, och sprungit på bra. Totte hade hunnit med Spartathlon i Grekland (ett 246 km rejält svettigt ultralopp) och andra obegripligt långa lopp, en löpande evighetsmaskin. Själv hade börjat omskola mig till medeldistansare under parollen ”underbart är kort”, men nu hade längtan till swimrun kommit över oss igen, väckt av premiärloppet på Runmarö. Som dessutom skulle gå av stapeln på Sveriges Nationaldag. Vi kunde inte tänka oss ett bättre sätt att fira en nationaldag – med sommar (förhoppningsvis) sol & Swimrun!

DE gamle inför havet
Jag har tillbringat åtminstone en vecka varje år på Runmarö sedan åtminstone femton år tillbaka, sprungit på dess stigar och grusvägar och fröjdats över öns skönhet som en gång Strindberg, när han satt i lilla byn Lerkila och författade ”I havsbandet”. Nu bor här en annan författare, Fredrik Sjöberg (en av mina favoritförfattare) som nyligen gav ut en lysande biografi om Bruno Liljefors. Sjöbergs intresse för swimrun är dock begränsat (jag fick jag veta när en gång frågade honom), han föredrar att förundras över blomflugor (studerad biolog som han är grunden). Det lastar jag honom inte för, vi är alla olika – själv är mitt intresse för blomflugor tämligen begränsat – utom i litterär form, och främst då Sjöbergs fantastiska självbiografiska ”Flugfällan”, ett rafflande drama om en flugfångare som utspelar sig på Runmarö. Nå, detta var en utvikning, nu till det verkliga dramat.
– Vi ses på andra sidan, sa jag glatt till Totte, när vi stod där i vattenbrynet på väg i. Totte skrockade lika glatt, grånade män i vuxen ålder tenderar att dras åt en rätt rå humor.
I genrepet veckan innan hade Totte haft lite problem med farten i simningen – det visade sig att min dolme var dubbelt så stor. Nu hade Totte köpt en ny dolme som till och med var större än min vid jämförelse.
Strindberg på sin tid var också mycket upptagen med att jämföra dolmen med andra mäns, men inga jämförelser där. Det är skillnad på en dolme från ARK , och Strindbergs. Men nu skulle nog simningen funka bättre.
Vi hoppade i och vattnet visade sig underbart varmt. Jag kajkade med paddlarna och skådade en undervegetation på botten någon dryg meter under mig som påminde om Sargassohavets. Nu har jag aldrig simmat i Sargassohavet men man har ju både fantasi och Google och det är till Sargassohavet all världens ålar tar sig för att para sig. Jag hoppades innerligt att inte få syn på någon ål under simningen, de ska ha väldigt vassa tänder.
Nicholas Roman inför loppet

Liten kris när muggen på Restaurang Svängen tackade för sig. Men rådiga män roddade upp en toa!
Simningen flöt på fint och väl uppe på land vände jag mig om med hopp om att Totte skulle dyka upp strax efter. Men ingen Totte där. Par efter par kravlade upp ur vattnet, men till slut dök han upp.
– Vad hände, undrade jag,
– Andnöd, flämtade han, jäkla konstigt, fick ingen luft. Tio simtag, sen stanna upp och hämta andan.
Vattnet var ju varmt, så det kunde inte vara kyla.
– Vi kör på lite till, tyckte Totte, kanske lättar det.
Men det lättade inte, och vid första energistationen tog han beslutet att kliva av. En sjukvårdsutbildad funktionär tog pulsen, den var lite väl hög.
– Kör vidare du, sa Totte, och tog sig tillbaka till starten landvägen i sällskap med en funktionär.
Jag tänkte först bryta, köra ensam långt efter alla andra kändes lite ödsligt, men så dök två killar upp – The Keepers! Kunde vara namnet på ett rockband men de hade varsin ryggsäck, och skulle köra hela sträckan och samtidigt plocka upp alla markeringar. De ville gärna ha sällskap, och jag hakade på.
Det blev en fantastisk runda i vidunderlig natur där vattentemperaturen i havet var mycket drägligare än jag vågat tro – och min rädsla för kallvatten försvann helt på vägen. Jag hade badat bastu med dopp i havet veckan innan, som satt skräck i mig. Men det är skillnad på att bada näck och att simma med våtdräkt (det visste jag sedan gammalt, men lätt att glömma när man fryser häcken av sig näck).
Lite omtumlad av situationen med Totte tog det ett tag innan jag kom på att jag ju kunde hjälpa till med att plocka markeringar. Så det utvecklade sig till ett swimrun med en väldig massa knäböj, lite som att gå i hagarna och plocka blommor till midsommarstången, fast här små vimplar med runt femtio meters mellanrum i kilometer efter kilometer. Mest energisk var en av keeperkillarna, i tjugoårsåldern, som hade kört Ötillö året innan. Keeper nummer två var mer åt min ålder, som drog stories om ambulansfärder när hjärtat rusat men att allting var ok nu men för säkerhets skull hade ha tagit en Beta–blockerare dagen innan loppet och jag tänkte att swimrunners – det är ett hårt släkte. Inget får komma emellan dem och kärleken till sporten. Och jag kände mina Glutus Maximus växa maximalt mot slutet av loppet, med ett rejält PB i knäböj.
Swimrun är KUL!!
Anna Foghammar på språng mot ett hägrande mål!!
Vi kom lyckligt i mål, och fick veta att Totte fått åka helikopter till SÖS i Stockholm. Därifrån meddelade Totte att han nog drabbats av en liten hjärtinfart (undersökning pågick) och att han nu befann sig i goda händer och att helikopterfärden från Runmarö över Stockholms skärgård hade varit helt fantastisk – och skickade ett stort tack till alla i tävlingsledningen som tagit hand om honom så väl.
Slutet gott, allting gott, men med mycket mer drama än vad man kunde ha önskat. Till det lite prat med Nicholas Roman, drivande kraft bakom EX Swimrun (experience swimrun) tillsammans med Pehr Westman och Elisabeth Pärsdotter Westman. Elisabeth Pärsdotter Westman står också bakom SwimrunCupen, med en massa fina swimruntävlingar runt Stockholms skärgård med omnejd.
Löparboomen är fantastisk nu, inte minst är det en massa unga kvinnor som har upptäckt löpningen. Nicholas hoppas att många av dem också vågar ta steget vidare till att prova på Swimrun. Kombinationen löpning med vidunderliga naturupplevelser är svårslagen, en upplevelse lika stor för kropp som själ.
Bara att hålla med – kommer dock i framtiden vara mer försiktig med skämten under swimrun. Där kan finnas en djävul som lurar i vassen och vill dra skämtet till sin spets. Det gick vägen den här gången – och Totte hälsar från SÖS att så fort hjärtat klappar rätt, så är vi på´t på Runmarö igen!
Redaktören själv med The Keepers! Med vimplar för att fira Nationaldagen (foto: Anna Foghammar).






