Ett inställt lopp är också ett lopp!

Så hände det. Det kom bud från Berlin. Jag hade blivit morfar, och det för första gången. En dotter bor där, sedan länge. Hon löptränar (förstås, en genetisk åkomma), när hon inte gör något konstnärligt. Löpning är också en konst, menar den nyblivne morfadern, konstintresserad som han är, men det håller dottern inte riktigt med om.
Morfar alltså, och jag minns min morfar. Eller det gör jag egentligen inte särskilt mycket, han var urgammal redan när jag föddes. Han satt i en soffa i en liten lägenhet i Norrköping med en rejäl kagge i byxor som gick nästan ända upp till bröstet och plirade bakom runda glasögon. Jag fick lätt förskrämd sitta i hans knä, jag var ett av väldigt många barnbarn. Han var en gammal patriark född på artonhundratalet som for till Amerika som artonåring i sällskap med tre äldre bröder, men som återvände ensam och så småningom hamnade en vända på Långholmen för lösdriveri. Det var på tjugotalet och nöden var stor i Sverige. Med åren kom han dock att starta en målerifirma, blev tämligen förmögen med ett antal fastigheter i Norrköping, men förtäljer familjelegenden, dessa spelade han bort på kortspel. Då hade min arma mormoder lyckligtvis blivit frälst, spelade och sjöng herrens lov på Norrköpings gator och torg i Frälsningsarmén. Det skall också tilläggas att han var dryga fyrtio då han träffade min mormor som var blott tjugo, och så följde i jämn takt sex barn på raken. Modern min var näst yngst, hon hade lite andra idéer om hur livet skulle levas än patriarken och liftade till Stockholm när hon fyllt arton och återvände sällan. När morfar närmade sig nittio fick han skelettcancer och dog i ett moln av morfin omskött av mormor frälsningssoldaten i hemmet.
Detta apropå att bli morfar. Släkten komma, släkten gå, sjöng möjligen mormor för morfar (fritt efter psalmen Härlig är jorden), men så finns det också de som springer (som en bekant så träffande uttryckte det). Sprang frivilligt, det gjorde min morfar nog aldrig, möjligen la han på en rusch då och då med någon konstapel i hälarna.
Jag siktar själv på att bli en annan slags morfar, en som springer för livet (inte från lagen) och ända in i kaklet. Bara se tiden och löparbenen an, när det här kommer i tryck hoppas jag ha avverkat det fem kilometer långa Finnkampsloppet med viss bravur – det som hade premiär i samband med Finnkampen i augusti. Samt att jag då också har kunnat tränat hårt hela sommaren igenom och därigenom kunnat klämma en och annan finne på upploppet på Stadion, sådant är ju sällan en morfar förunnat – har nog inte hänt sedan puberteten på nittonhundratalet (ack, den var dålig – förlåt alla finländska vänner). Men i skrivande stund står sommaren fortfarande för dörren och naturen prunkar i ett oändligt antal nyanser av grönt och fåglarna sjunger innerligt i klorofylligt fortplantningsrus och jag tar mig ton och sjunger med, som mormor en gång, ”Tidevarv kommer / tidevarv försvinner/ släkten följer släktens gång/ Aldrig förstummas tonen från himlen/ i själens glada pilgrimssång”.
Så ett långpass på det!

---

Det blev dags för Finnkamp igen, och inte vilken Finnkamp som helst. Finnkampen firade 100–årsjubileum, och det skulle firas med ett lopp för motionärer, som ett slags ”förspel” till den stora kampen. Ett femkilometerslopp med start och mål på Stockholm Stadion. I startavgiften ingick en T–tröja i den gula landslagsfärgen.
Bansträckningen var inte obekant för mig, sedan decennier tillbaka har jag gnetat stigar och cykelbanor i Lill–Jansskogen med omnejd, där det mesta är, för att tala med brorsan som brukar köra backintervall med FK Studenterna i samma område, ”böljande backar”. Mördarbacken i terrängspåret på 2,5 km skulle löparna dock slippa, vilket uppskattades av mig (och nog många andra löpare).
Att promenera ut på Stadion i sällskap med runt 400 andra löpare i landslagsgult var en mäktig känsla. Jag hade värmt upp med att titta på dokumentären om Finnkampens historia på SVT Play, en alldeles underbar dokumentär signerad Lotta Fahlberg.

Finnkampen 100 år

Finnkampen är den äldsta nu levande landskampen i friidrott, sedan 1925 har Sverige och Finland kämpat mot varandra i en blandning av respekt och hatkärlek. Det har varit mycket tjuv- och rackarspelet både på banan och bakom kulisserna genom åren. Efter 1500–metersloppet året 1992 diskades samtliga sex löpare på grund av för mycket gruff under loppet, det var stängningar och friskt vevande av armbågr.
Lite lugnare i Finnkampsloppet, dock. Glad och uppsluppen stämning i starten och löparguden var med alla löpare, skruvade på kranen till hällregnet som pågått flera timmar innan loppet, så att regnat stoppade under loppet (det tog vid strax efter igen)
Alltmera senior som löpare får man jobba mentalt med att löpa i nuet och inte blicka tillbaka på tidigare tider i löparlivet. Man får så att säga löpa ifrån de nostalgiska känslorna. Starten gick och det var jobbigt från början till slut. Plågsamt men ändå kul, det är något speciellt att tävla och försöka maximera sin insats bäst det går. Vevade med armbågarna (dock utan att träffa någon medtävlare) och stånkade som ett ånglok i uppförsbackarna (som var onödigt många) och stapplade i mål på 21.48 och plats 77.
Känslan efter målgång är (som alltid) underbar. Ett tillstånd av eufori av att ha klarat av det, och att plågan är över. Det är kanske något man borde lägga sig på en soffa hos en psykoterapeut och vrida och vända på. Men just där och då, när man står där bakom mållinjen och har fått en medalj i handen, då känns livet optimalt. Nästan lika optimalt, det är att dagen efter sträcka ut en mörbultad kropp i TV–soffan och titta på när eliten tar vid i den stora Finnkampen. Man fick vara med, på ett litet hörn.
Och Sverige vann dubbelt – Hurra!

---

Jag far till Bollnäs. Jag far en bit till, hamnar i Arbrå. Där äter jag lunch på Esplanaden, en pizzeria i lyxklass. Det vill säga, riktigt bra pizzor, till ett bra pris. Det var i Arbrå som Peter Stormare växte upp, om den uppväxten kan man läsa i självbiografin, Pojken från Arbrå. Där berättar han att tvillingbrodern Mikael som dog redan i mammans mage, brukade följa honom till skolan. Peter har den ovanliga förmågan att kunna se döda. Jag tänker att Peter kanske har suttit här någon gång och ätit pizza. Kanske att den döde Mikael också har gjort det? Det känns lite stort. Sedan far jag vidare till Vallsta, en liten by några kilometer bort. Det är slutmålet, här har en närstående köpt ett gammalt hus bara några meter från Vallsta station och blott femtio meter från spåret.
Det är något visst med att ligga i en säng om natten och känna huset skaka till av förbipasserande tåg, extra skakigt blir det när tungt lastade malmtåg dundrar förbi. En längtan till resor, till rörelse, vaknar till liv, en längtan som nog finns inom alla löpare.
Jag har tagit mig hit för att andas Hälsinglands friska luft och ögonafröjda dess landskap. Ljusnan flyter förbi, tung och bred och mörk någon kilometer bort, och längs Ljusnan ringlar sig Älvstigen. Jag har sett fram emot att löpa Älvstigen fram, det är en magisk plats, på ena sidan Ljusnan, på andra sidan Älvsjön. Jag var här första gången i vintras, då låg snön tjock och Ljusnan under is. Nu är sommaren kommen, jag har spring i benen, jag ska ut på äventyr. Kanske kommer några älvor i min väg.
Människan behöver omväxling för att trivas, tänker jag när jag vaknar upp till morgontåget från Bollnäs som dundrar förbi på väg mot Ljusdal. Ett glas hallonsaft och några russin, på med löparskorna och så är jag på väg. Jag tar mig över en järnvägsövergång och in på en grusväg som slingrar sig förbi gamla trähus, byggda på sågverkens storhetstid. Det dånar av fågelkvitter i träd och buskar men på Vallsta flygplats är det flygfritt, där fladdrar en vit och orange vindmätare över ett ödsligt gräsfält, det var nog ett tag sedan något flygplan landade här, och ingen taxfree– butik i sikte.
Så kommer jag fram till Älvstigen, som börjar som ett smalt näs mellan Ljusnan och Älvsjön, där små björkar bildar allé. Vilken fantastisk plats att löpa på. Den slingrar sig fram kilometer efter kilometer och till slut kommer jag fram till Orbaden, Hälsinglands berömda spa vid Hälsinglands Riviera, en kilometerlång sandstrand full av soldyrkande hälsingar och långväga beachbums. Sedan bär det uppför mot Åsbergets topp, 372 meter över havet, låren surar syra, men kampen är värd allt besvär. Utsikten är så in i Hälsingland vacker, gröna skogar, blånande berg längs horisonten och en glittrande Ljusnan mitt i alltihopa. Kanske är det yrsel eller höjdsjuka, men plötsligt tycker jag mig höra Thore Skogman sjunga, ”Där finns det skogar och berg/ Och även människor med färg/ Och vill du fiska en öring eller lax ibland/ Så ska du dra ja ända in i Hälsingland”.

---

”67, 67, vart har du tagit vägen nu?” Ulf Lundells gamla dänga har dängt runt under huvudsvålen en tid nu. Det är inte så konstigt, i september firade jag min sextiosjunde födelsedag, en häpnadsväckande siffra. Hur kunde åren plötsligt bli så många? Lundell sjunger om unga män på väg ut på stan en sen kväll 1967 med Beatles ”All you need is love” i tankarna, men själv gift och gängad sedan länge finns det förstås andra behov att komplettera med.
”All you need is love and running” (sug på den, Beatles) är kanske inte en filosofisk maxim universell för samtliga planetens medborgare, men det räcker hyfsat gott för mig. Och så här i början av 2025, kan det vara läge för en liten rekapitulation av löparåret som varit!
I början av mars tog jag mig till Varberg för Veteran–SM inomhus, för att löpa 3000 meter och 60 meter. På 3000 meter gick det sämre än någonsin, därtill var det fruktansvärt jobbigt (det är det i och för sig alltid, men minnen av gamla lopp har en tendens att blekna snabbt i vuxen ålder), det var en stor lättnad att dagen efter löpa blott 60 meter. Det var också debut på distansen i VSM, senast jag sprang sträckan var första året i gymnasiet på en skoltävling. Resultatet på VSM förbryllade en smula, det hade inga som helst likheter med resultatet från skolåren (som jag skrutit en smula med genom åren), det var mycket märkligt. Hur många sekunder kan man egentligen tappa på 50 år? Brorsan menar att jag nog mest har tappat minnet. Nåja, vi vänder blad som Kungen sa.
Veteran–SM utomhus i Karlstad i början av augusti var en fantastisk friidrottsfest, solen lös över Sola Arena som solen bara kan lysa i Karlstad. Jag gjorde debut på 800 meter och 1500 meter och det var nog lika ansträngande som 3000 meter, fast på annat vis. Kommer osökt tänka på uttrycket ”jämna plågor”, här borde idrottsvetenskapen rycka in för en undersökning hur nivån av smärta korresponderar mellan olika distanser.
Jag for också till årets idrottsliga höjdpunkt, Veteran–VM i Göteborg, för att springa 800 meter i gulblått landslagslinne. Det var ett stort ögonblick som veteranidrottare, även om upploppet i försöksheatet inte riktigt blev som jag tänkt mig det (det blir det ju för övrigt nästan aldrig). Där närmade jag mig en rumän som såg ut att ha gått ut för hårt i början, jag fick hybris och pressade mig förbi i ett tempo bättre anpassat för sextio meter vilket straffade sig grymt när det var tio meter kvar. Då försvann vänster ben plötsligt under mig och det var blott genom en mirakulös balansakt jag lyckades med att inte störta ner i längdhoppsgropen bredvid, och sedan stapplande ta mig över mållinjen. Dock, visade det sig, susade rumänen förbi tre tiondelar snabbare och snöt mig på den tolfte och sista platsen i finalen.
Surt sa räven om rönnbären, och jag om mjölksyran!

Allt gult är inte guld som glimmar

Men nu väntar 2025, ett nytt och härligt osprunget löparår, där vad som helst kan hända. Upp ur startblocken, här kommer alla Veteranerna på en och samma gång (tribut Per Gessle)!

---

Tomten är far till alla som springer
starten går det är kyrkklockan som ringer
När så loppet är klappat och klart
duscha fräscht innan
doppet i skinkspa’t
Och har du varit en snäll en
blir det kanske ett par nya löpardojor
framåt kvällen
Med usla rim och tveksam reson (men glad ton):
God jul alla joggare och löpare
Från eder bloggare och ljusstöpare!!!

---