!!! … New Year …. alla löparnördar, m fl!

En Bollinger på kylning. Sportdryck för … i alla fall … James Bond.

Nyårslöftet redan fixat. Allt enligt mottot: Först Ö till Ö … sedan dö!

Brorsan hakar på. Taktiken solklar. Brorsan tar mig som drivankare när det ska simmas. Jag drar honom i ett snöre när det ska springas.

Uppvärmning i Kalmar med Ironman.

Nänä, jag har inte öppnat Bollingern. Bara skakat lite på den …

Det är ju som det är, männchan behöver drömmar för att leva. Det här är två tunga drömmar.

Sen gäller det bara att överleva dom också …

Men det är ju först nästa år …

Annat kul 2012: annan dröm, på definitivt G (februari, Pocketförlaget):

 

 

En bok! 240 sidor samlade löparvisdomar … eller i alla fall erfarenheter …

Happy Happy för det.

Och Happy Happy New Year än en gång. 2012 – gör det till ett löparäventyr …  i ett par löpardojor, nära dig!

 

---

 

Rullsylta – ett plejs med löpband (börjar tro jag har varit götlabörgare i ett tidigare liv) Svenska Akademiens ansvarige för SAOL är härmed informerad. Rullsylta, inte bara julmat. Nä. nä.

Som SATS då. Men först var det förmiddag med snorig dotter, vi vankade Hamngatan upp och ner för att kolla in NK:s julskyltning, där fanns bland annat en jättebläckfisk med tomtemössa som kämpade i tomteverkstan med åtta armar.

Den kändes rätt oortodox den där bläckfisken. Men kanske finns bläckfiskar i Genesarets sjö? Någon julbläckfisk hade vi i alla fall inte när jag var ung.

Men det brydde sig inte dottern om. Hon ville se julbläckfisken fem gånger. Ja, hon ville se den fler än fem gånger, men då protesterade jag. Då protesterade hon. Där stod vi och protesterade ett tag.

Sen fick vi syn på den racercyklande jultomten. Han kändes lite oortodox han också. Om Tomten tänker hålla på så där hela året ut, kommer han ha tvättbräda till julen 2013. Inte mycket tomte att tala om då.

Sen rullade jag hem dottern. Än är det jag som bestämmer. Det är jag som kör vagnen!

Låg ett tag soffan och lyssnade på julregnet. Framåt två började det bli lite vitt. Det piggade upp. Tog mig till rullsyltan SATS för att löpa intervall. Men kände direkt när jag klev upp på bandet att det inte var någon intervalldag. Kände en liten blåsa på tungspetsen. Var det en småbarnsförkylningsblåsa? Somliga av mina bekanta påstår att jag har anlag för hypokondri, ja de antyder mer än så, men det är naturligtvis lögn. När jag blir sjuk, då blir jag väldigt, väldigt sjuk. Lyckligtvis är jag sällan sjuk. Men den där blåsan, den kändes illavarslande?

Rullade på i ett tempo runt 20 sekunder långsammare än mitt normala cruising dito. Hade jag inte haft radion på hade jag nog somnat. Men så drog Rihanna igång, och där uppstod en antydan till adrenalin i blodströmmen. Och hej, tungblåsan försvann.

Det blev en pannbenare, 27 km. I Adizero Zero. Har aldrig sprungit så långt i så tunna dojor förut. Kändes toppen. Fötterna kändes toppen. Huvudet också, efteråt. 27 km på löpband är inte särskilt roligt. Inte förrän efteråt. Då är det riktigt roligt.

Ring, ring.

– Hej brorsan, du undrar förstås hur långt jag har sprungit?

– Nä!

Rullsyltan – originalet:

---

 

… och doft av svedd skinka …

 

---

 

På väg hem från Linköping. X2000. Eller snarare, X1900.

Vagnbalansen funkar inte, tåget lutar åt fel håll i kurvorna. Fotograf Luca hänger ut genom fönstren och burkar. Men 62 kilo motvikt, det räcker inte särskilt långt.

Nä, (sken)skarvade bara. Fotograf Luca burkar inte. Han håller hårt i datorn, snyggt centrifugerad mot tågfönstret. Samtidigt som bloggaren bloggar det här i en balansakt ur den högre skolan.

Vi har varit och testat rymdålderns löpband, utvecklat av NASA, med vilket man kan avlasta vikten till bara 20 procent av kroppsvikten.

Här talar vi inte MoonWalk, här talar vi MoonRun.

Kul upplevelse i fler bemärkelse än en. MInst två, om du är man. Se till att kulorna ligger rätt tillrätta, om du vill löpa lättfotat. Annars är risken stor att du får börja på ny kula efteråt.

Låter det kryptiskt? Sammanhanget kommer utredas närmare i RW no 1, 2012.

Löpning i Linköping (tack NASA):

---

 

Måste erkänna det. Jag saknar snövit. Marken snövit. Skogen snövit. Som löpare borde man kanske vara glad, inget slir på vägarna, inga problem att springa i skogen, allt precis som vanligt, när det inte är vinter. Men nu är det december, Jultomten kommer snart till alla löpare som har varit snälla, det ska vara vinter nu, tammef-n.

Annars kan man ju lika gärna flytta till Los Angeles. Får man ingen snö, kan man ju åtminstone få ha sol året om.

Kiruna känns inte som något alternativ, trots allt. Den staden ska de ju f ö flytta på snart. Kanske ända ner till Stockholm? Följer snön med då?

Skulle inte tro det.

Sprang ut på Valhallavägen i morse, det var grått och grått och grått. Valhallavägen full av granförsäljare, de såg dystra ut, stod där och barrade i förtid.  Inga eldar brann, ingen rimfrost i andedräkterna.

I år har jag dessutom satt på vinterdäck på bilen. Till skillnad från förra året, då man fick skotta fram bilen i november. Kul, Bore, kul.

Rullade i alla fall ut mot Djurgården. Vanlig löparvardag, på en söndag. Inga större sensationer, löpning är ingen orgiastisk upplevelse alla dagar, löpning kan vara snabbmakaroner och mikrotinad broccoli och bacon från mamma Scan, om nu någon trodde något annat? … men ibland måste en man göra vad en man måste göra, och kom jag bara hem skulle dagen vara räddad. En löpning är ändå en löpning, om än en seg sådan.

Team Stockholm Marathon mötte upp längs Djurgårdsbrunnskanalen. Två stora grupper på båda sidor vattnet. Några vinkade. Jag vinkade. Lite grann som motorcyklister emellan, de brukar vinka till varandra vid möte. De känner att de delar någonting speciellt. Kärleken till bågelivet. Vink vink.

Och löpare då, till löparlivet. Vink, vink. Muntrade upp.

17 km senare, hemma igen, och allting kändes så mycket bättre. Och kolla Terräng-EM, på burken. Kom och titta barn, se hur fort de springer. Pappa är också löpare!

Djurgården om en vecka? Man kan ju alltid drömma. Fast berget därborta, är det inte Hammarbybacken?

---

 

One of those weeks. Bara en massa måsten. Ingen riktig tid till bra löpning. Bara lite hattande här och där. Det ska alltid finnas tid till löpning. Men plötsligt har nästan hela veckan gått, och vart tog den vägen? Vart tog den där tiden till löpning vägen?

Man blir lite irriterad. Man blir vresig. Man blir grinig. Dämonerna har tagit över. Bergmans dämoner har flytt filmkonsten, nu jagar de (en) löpare i stället. Ingenting är riktigt roligt längre. Dämonerna viskar fula saker i öronen; vila vila vila, lägg dig på sängen och ät popcorn, det är du värd. Skit i att springa, vad tjänar det till? Du har ju ändå inte tid.

Det är då man måste dra på sig rustningen. Sadla hästen. Putsa på lansen. Dööö, dämoner.

Och man stiger upp på löpbandet, det är sen eftermiddag och gymmet öde. Man pluggar in radion och hej hej Rihanna, nu ska vi dansa. Dödsdansen.

25 km senare är man rätt svettig. Är man rätt mör. Är alla dämoner nedgjorda bakom pannbenet. Och livet så mycket bättre igen.  Sen knäar man till Vivo, och köper ett paket Micropop. Oppopoppa!

Nästa vecka blir det utflykt till Linköping. För test av ett löpband med Extra Allt.

Mer om det i RW no 1. År 2012.

---

 

Löpare har väl inga hemligheter för varandra? Vi svettas, dräglar och t o m spyr tillsammans ibland. Detta apropå tid och bloggande. Jag har så förfärligt ont om tid. Men det finns en tid där det finns tid, och den är nu. 10 min för en skitblogg.

Jag inser jag är inne på skrabrös mark här, eller hur man nu ska beskriva denna ovala sits i verkligheten … så raskt över till löpningen.

Var på två litterära glöggparty igår, i tjänsten, och det pratades förstås löpning. En författare Fager, i skräckbranschen, berättade hur han någon gång på 80-talet sprungit Stockholm Marathon i snöblandat regn. Det tvivlade en ung dam på, loppet går ju i början av juni. Det var bistrare somrar förr, förklarade författaren. Någon som minns den maran?

En kvinnlig förlagschef förklarade att hon sprang sina fem kilometer före frukost tre gånger i veckan ute på Djurgården. Nu hade hon skaffat en pannlampa, eftersom det var så mörkt därute. Hon tyckte mycket om att springa i den där bubblan av ljus i midvintermörkret. Det var hon och kosmos väldig rymd, och hjärtats tunga slag.

En redaktör förklarade att hon brukade springa till jobbet med kläderna i en liten ryggsäck. En annan redaktör beklagade sig över en trilskande hälsena. Ytterligare en hade fått hälsporre, fast hon hade stannat hemma för att klättra på väggarna. Löpning är ett farligt missbruk, ger svår abstinens när skadorna infinner sig.

Ja, så där håller det på ute på förlagen. Böcker? Jo, men det jobbar vi ju med hela dagarna. Mycket roligare att prata om löpning. Ett nästintill outtömligt ämne …

…  tills någon bankar på dörren. 10 min.

Ljusbubbla i midvintertid (klimatförändrad).

---

 

Ja, inte jag då. Blott en vanlig dödlig. Gått omkring och rosslat i veckan, små klara droppar av snor har droppat från, framför allt, höger näshåla. Hela förkylningen har faktiskt varit fokuserad på höger sida. Bara kliat på höger halsmandel m m. Kanske någon allergi mot Alliansen? Kanske inte?

I går tröttnade jag i alla fall. Upp på löpbandet, tänkte: tar det emot är det bara att kliva av och så har man ändå inte kommit någon vart. Bara att traska till duschen, och vips, en osvettig människa igen. Inte akterseglad långt bort på t e x Djurgården, med risk för lunginflammation.

Började försiktigt, Kändes helt ok. Ökade på. Ok då med. Blev till slut en stege på  8 km. 13, 14, 15, 16.

Hemma på kvällen igen började det klia på vänster sida. Dumhuve? Ja, kanske. Men idag kliar det inte alls. Droppar blott små klara droppar från båda näshålorna. Förklara det den som kan.

En riktig stjärna:

… signalerande julfest med jobbet i kväll. Så kallad brutaldesinficering av halsregion!

Allt till det gamla julörhänget: Hej tomtegubbar!!

---

 

Eller åtminstone, några längder crawl i Eriksdalsbadet. Har varit
rätt stel högt upp på låren efter Hammarby Alpin. Inte jäktat på. Ingen
brådska, sent i november. Mjukt i vattnet, 1000
meter i kryssningsfart (tänk trög eka, två åror, motvind och ett drag
på släp, en wobbler inställd på djupgående), sen 5×100 med paddlar, och
en sista 100ing i slowmotion. Kroppen sträckte ut, vatten är vänligt mot
hårdbackad kropp.

I morgon lätt löpning igen.

Hammarby Alpin gav en kick. Endorfinet dröjer sig kvar. Så många
höjdmeter på en gång, håller höjden länge. Det är kul med löpning Xtra
allt. Om det inte blir för ofta.

Det vore kul med Xtra simning också. Eller Xtra surfing. Det kunde gärna få bli för ofta:

 

---

 

Så har man gjort sin första ultra. 42800 meter. Inte så många meter längre än en mara, men en riktig höjdare. 1955 höjdmeter.

Vädergudarna var nådiga, solen sken och vindarna blåste milt.

Ingen trängsel i startfältet, 29 löpare till start.

Har aldrig sprungit något liknande. Backträning extra plus.

Benen höll, på ett underbart obegripligt sätt. Passerade mållinjen på 4.53 tillsammans med Totte tvilling. Vi höll varandra i handen, nästan. Det finns ju trots allt gränser, för manliga ultralöpare.

Målgången, också den extra plus.

Absolut galet race. Ultrakul.

Nu en pilsner, för varje ben … och arm.

Längre rapport i RW 12.

Löpning i Hammarby slalombacke är toppen! 23 gånger om …

---

 

Jag vet inte om det är någon vidare bra idé.

Hammarby Alpin Marathon på lördag. 42 km inklusive 23 gånger uppför backen, närmare 2000 höjdmeter. Det är väl i nivå med Kebnekajse, totalt.

UltraTotte tyckte det lät som en kul grej. Det var brantast i backen i början, förklarade han, kom man bara förbi där, så kunde man nästan börja springa. Och mycket utför var det också.

Jag har absolut ingen aning om hur benen kommer att förhålla sig till det här. Jag vågar inte ens gissa.

Varför? Tja, därför …

Rapport följer i RW no 12.

Gysing goes up … and down …

 

---

 

Brorsan messa från Bosön lördag morgon. Träningsläger med Studenterna. Morgonpass 0600, sen in i hallen 10.00 för fartövningar (brorsan kände sig lite ”pömsig”).

Seriöst.

Skrev en liten krönika i senaste RW om Tio Löpningens bud. Fick mail från kvinna som löptränade i Guds härlighets namn, och inte tyckte om att man missbrukade Guds ord på det viset som krönikör Gysing gjorde.

Seriöst.

Jag sa att jag hoppades på att den gud som fanns, eller inte fanns, åtminstone hade ett visst mått av humor. Människan gäller ju för att vara guds avbild, och som det finns så mycket dålig humor i världen så …

Vi var inte helt överens, men skildes åt som vänner.

Mer åt det djävulska hållet var att läsa i morgonblaskan om Caremas äldrevård, styrd och ägd av ett gäng riskkaptitalister, där personalen tvingades väga kissblöjorna på senildementa patienter innan de fick byta (arma personal).

I riskkapitalisternas värld är en fullpissad blöja värd sin vikt i guld. Ruskkapitalister …

Seriöst.

Och seriös träningsvärk efter innebandymatch i torsdags. Där ett gäng 50plussare bytte av ett gäng 10plussare, som spelat basket innan.

Om det nu var 10plussare? Som 50plussare kan det ibland vara lite svårt att se skillnad på 10-, 20- och 30-plussare … nä, tar tillbaks. 30- plussarna har ju skägg.

I alla fall, blylår på lördag f m, när jag svängde ut på Djurgården. Där en julgranshandlare bunkrat upp med en väldig hög julgranar på Gärdet. Den 12 november.

Seriöst.

17 km, i en slags fartlek – långsamt, långsammare, långsammast. Var som blodet sjunkit ner i fotvalven, som saven i trädens rötter. Kände mig som jag tror Radiohus-Eken känt sig ett tag (i sådär 300 år …).

På ICA några timmar senare. Där sålde dom lussekatter, 3 för 20 kr.

Köpte sex. Lussekatter.

Seriöst.

Två timmar senare fanns det så här många kvar:

 

Två timmar och en minut senare, fanns det så här många kvar:

 

 

Inte så seriöst.

Men va f-n, nu är det jul igen!

Haaaaaaaalllleluuuuuuuuujaah!!

---