Snövit

 

One of those weeks. Bara en massa måsten. Ingen riktig tid till bra löpning. Bara lite hattande här och där. Det ska alltid finnas tid till löpning. Men plötsligt har nästan hela veckan gått, och vart tog den vägen? Vart tog den där tiden till löpning vägen?

Man blir lite irriterad. Man blir vresig. Man blir grinig. Dämonerna har tagit över. Bergmans dämoner har flytt filmkonsten, nu jagar de (en) löpare i stället. Ingenting är riktigt roligt längre. Dämonerna viskar fula saker i öronen; vila vila vila, lägg dig på sängen och ät popcorn, det är du värd. Skit i att springa, vad tjänar det till? Du har ju ändå inte tid.

Det är då man måste dra på sig rustningen. Sadla hästen. Putsa på lansen. Dööö, dämoner.

Och man stiger upp på löpbandet, det är sen eftermiddag och gymmet öde. Man pluggar in radion och hej hej Rihanna, nu ska vi dansa. Dödsdansen.

25 km senare är man rätt svettig. Är man rätt mör. Är alla dämoner nedgjorda bakom pannbenet. Och livet så mycket bättre igen.  Sen knäar man till Vivo, och köper ett paket Micropop. Oppopoppa!

Nästa vecka blir det utflykt till Linköping. För test av ett löpband med Extra Allt.

Mer om det i RW no 1. År 2012.

---

 

Löpare har väl inga hemligheter för varandra? Vi svettas, dräglar och t o m spyr tillsammans ibland. Detta apropå tid och bloggande. Jag har så förfärligt ont om tid. Men det finns en tid där det finns tid, och den är nu. 10 min för en skitblogg.

Jag inser jag är inne på skrabrös mark här, eller hur man nu ska beskriva denna ovala sits i verkligheten … så raskt över till löpningen.

Var på två litterära glöggparty igår, i tjänsten, och det pratades förstås löpning. En författare Fager, i skräckbranschen, berättade hur han någon gång på 80-talet sprungit Stockholm Marathon i snöblandat regn. Det tvivlade en ung dam på, loppet går ju i början av juni. Det var bistrare somrar förr, förklarade författaren. Någon som minns den maran?

En kvinnlig förlagschef förklarade att hon sprang sina fem kilometer före frukost tre gånger i veckan ute på Djurgården. Nu hade hon skaffat en pannlampa, eftersom det var så mörkt därute. Hon tyckte mycket om att springa i den där bubblan av ljus i midvintermörkret. Det var hon och kosmos väldig rymd, och hjärtats tunga slag.

En redaktör förklarade att hon brukade springa till jobbet med kläderna i en liten ryggsäck. En annan redaktör beklagade sig över en trilskande hälsena. Ytterligare en hade fått hälsporre, fast hon hade stannat hemma för att klättra på väggarna. Löpning är ett farligt missbruk, ger svår abstinens när skadorna infinner sig.

Ja, så där håller det på ute på förlagen. Böcker? Jo, men det jobbar vi ju med hela dagarna. Mycket roligare att prata om löpning. Ett nästintill outtömligt ämne …

…  tills någon bankar på dörren. 10 min.

Ljusbubbla i midvintertid (klimatförändrad).

---

 

Ja, inte jag då. Blott en vanlig dödlig. Gått omkring och rosslat i veckan, små klara droppar av snor har droppat från, framför allt, höger näshåla. Hela förkylningen har faktiskt varit fokuserad på höger sida. Bara kliat på höger halsmandel m m. Kanske någon allergi mot Alliansen? Kanske inte?

I går tröttnade jag i alla fall. Upp på löpbandet, tänkte: tar det emot är det bara att kliva av och så har man ändå inte kommit någon vart. Bara att traska till duschen, och vips, en osvettig människa igen. Inte akterseglad långt bort på t e x Djurgården, med risk för lunginflammation.

Började försiktigt, Kändes helt ok. Ökade på. Ok då med. Blev till slut en stege på  8 km. 13, 14, 15, 16.

Hemma på kvällen igen började det klia på vänster sida. Dumhuve? Ja, kanske. Men idag kliar det inte alls. Droppar blott små klara droppar från båda näshålorna. Förklara det den som kan.

En riktig stjärna:

… signalerande julfest med jobbet i kväll. Så kallad brutaldesinficering av halsregion!

Allt till det gamla julörhänget: Hej tomtegubbar!!

---

 

Eller åtminstone, några längder crawl i Eriksdalsbadet. Har varit
rätt stel högt upp på låren efter Hammarby Alpin. Inte jäktat på. Ingen
brådska, sent i november. Mjukt i vattnet, 1000
meter i kryssningsfart (tänk trög eka, två åror, motvind och ett drag
på släp, en wobbler inställd på djupgående), sen 5×100 med paddlar, och
en sista 100ing i slowmotion. Kroppen sträckte ut, vatten är vänligt mot
hårdbackad kropp.

I morgon lätt löpning igen.

Hammarby Alpin gav en kick. Endorfinet dröjer sig kvar. Så många
höjdmeter på en gång, håller höjden länge. Det är kul med löpning Xtra
allt. Om det inte blir för ofta.

Det vore kul med Xtra simning också. Eller Xtra surfing. Det kunde gärna få bli för ofta:

 

---

 

Så har man gjort sin första ultra. 42800 meter. Inte så många meter längre än en mara, men en riktig höjdare. 1955 höjdmeter.

Vädergudarna var nådiga, solen sken och vindarna blåste milt.

Ingen trängsel i startfältet, 29 löpare till start.

Har aldrig sprungit något liknande. Backträning extra plus.

Benen höll, på ett underbart obegripligt sätt. Passerade mållinjen på 4.53 tillsammans med Totte tvilling. Vi höll varandra i handen, nästan. Det finns ju trots allt gränser, för manliga ultralöpare.

Målgången, också den extra plus.

Absolut galet race. Ultrakul.

Nu en pilsner, för varje ben … och arm.

Längre rapport i RW 12.

Löpning i Hammarby slalombacke är toppen! 23 gånger om …

---