VSM Terräng Västerås

Tog till stämgaffeln. Tog ton. ”Du är mitt ödem, mitt äventyr …”. Med sikte på seniora Idol för löpare som sjunger på sista versen.
Skoja! Men ett litet snedsteg (bokstavligt talat) i en trapp, och det högg till i höften på vänster sida. Inget märkvärdigt, men där blev någon slags förändring i själva upplevelsen av höften. Lyckligtvis påverkade det inte löpning, mer än att där fanns en känning hela tiden.
Kroppen är som den är numera, jag brukar jämföra den med min gamla VW Passat från 2007, där rosten tittar fram varje vår på höger dörr (av okänd anledning har vänster framdörr klarat sig) och bakluckan. Gamla gubbar rostar också, om än icke så påtagligt. Enklare dock med Passaten, bara ta fram slipmaskinen och slipa bort rosten, på med härdlack och så ser bilen som ny ut igen – i alla fall på femton meters avstånd, och i halvklart väder (starkt solsken bör undvikas).
Rostborttagning och härdlack funkar dock inte på en höft. Men jag kutade på och så började jag kuta med ett gäng formidabla Spårvägare i varierande veteranklasser på Bosöns rundbana under vintern. Vi körde trehundringar och sexhundringar i rasande fart (ja, ja, allting är relativt) genom doserade kurvor och det gick snabbare och snabbare för varje gång, men det började också kännas mer och mer i höften. Tills en dag då jag började bli orolig.

Schweinshaxe

Jag har bekanta jämnåriga, vi träffas ibland och äter middag ihop på en tysk restaurang där majoriteten beställer Sweinshaxe (utom jag som inte gillar fläsklägg), en stor fläskklump där det sticker ut en benbit. Till det pratas det mest krämpor, tre herrar i gänget har genomgått höftbyten, och varje gång jag ser en Sweinshaxe tänker jag på en bortsågad höftkula (med en massa fläsk runtomkring). De opererade gubbarna har börjat på ny höftkula, men kutar fram genom livet, det gör de inte. Och ängslan kom över mig, tänk om jag också har drabbats artros. Är detta början på slutet på löpningen.
Ett visst mått på hypokondri har jag, skall (motvilligt) erkännas. För ett år var det hälsenan, då såg jag framför mig ett livslångt haltande. Det släppte dock efter ett halvår (gamla gubbar läker långsamt) och jag kunde också kuta hela tiden – men man vill ju kuta utan smärta.
Jag fick till en magnetröntgen, låg femton minuter i ett långt järnrör där det surrade och knäppte, med en kontakt i handen – om jag drabbades av klaustrofobi var det bara att trycka på kontakten så skulle de rulla ut mig igen. Men jag somnade nästan till, det ar mycket rofyllt att ligga där och bli genomstrålad av magnetvågor. Resultat kom någon vecka senare, där fanns ett litet ödem vid lårmuskelfästet, som kunde åtgärdas med olika rehabiliterande övningar, eventuellt med en cortisonspruta för att skynda på.
Ingen artros, och löparvärlden ligger öppen igen.

---

 

Sommaren är kort, sjunger Tomas Ledin. Det har han sjungit sedan 1982, men som jag minns det var somrarna mycket längre på den tiden. För att inte tala om somrarna innan man började skolan – de var i det närmaste evighetslånga. Men ju äldre man blir, desto fortare flyr tiden (har jag märkt). Så ingen tid att förlora – fram med loppguiden – kanske finns det något kul lopp att löpa innan hösten dundrar in! Nämen, kolla, Helags fjällmara! Wow!
Men en hel mara, det där har jag ju lämnat bakom mig. Jag försöker omskola mig till medeldistansare, efter uppåt sextio maror i tjänsten för RW genom åren och andra långdistansäventyr smög ett visst mått av bekvämlighet in sig, hjärnan började skicka signaler om att underbart är kort, föga visste jag då hur långt ett 800 meterslopp kan kännas – för att inte tala om 1500. Dock, smärtan är i alla fall hastigare övergående!
Veteran–SM i Östersund väntar dessutom en vecka in i augusti, med 800 och 1500 meter, och jag vill inte förstöra mig alldeles innan dess. Men en halvmara i Helags (om är 23 kilometer) – det skulle kunna bygga upp lite extra pannben.
Jag har också alltid längtat till Helags, sedan en gång i slutet av sjuttiotalet då jag for upp på närliggande Sylmassivet i en liten helikopter tillsammans med min klasskompis Jeppe och hans lillebror ”Miken” (som långt senare skulle bli rikskändis som Soldoktorn – Mikael Sandström (Miken gillade att sola redan då, f y i), då båda (liksom jag) var hängivna freestyleåkare. De hade börjat arrangera skidresor med buss upp till Storulvån (och döpt den lilla resebyrån till Nirvanaresor), där man varje vår i maj satte upp portabla, fotogendrivna skidliftar (Tomos) på fjället Gåsen.
Det var hemska liftar, man fick en gummipinne i knävecken och det kändes som om knäskålarna skulle flyga av varje gång det bar av – det gällde också att hålla koll på rycket så man inte for bakåt i en baklängesvolt – men det var trots allt bättre än att gå uppför. Då fick man ändå knalla någon timme med skidorna på axeln från vägen där bussen stannat innan man kom upp till liften – med snölås över pjäxorna, pjäxorna trampade igenom snölagret med jämna mellanrum. Det var tungt och svettigt men vad gjorde väl det, solen gassade, smältvattnet porlade och himlen lyste blåare än blått.. Att sedan kasta sig utför i T–shirt och kortbrallor var en dröm – så länge man inte ramlade. Grova iskristaller var inte snälla mot huden. Det lärde man sig snabbt.
Jeppe hittade enhelikoptern som körde upp skidåkare på bergstopparna runt Storulvåns fjällstation – som, förutom föraren, tog tre passagerare. Man satt i en liten plastbubbla md full sikt rakt ner, det var mycket spännande. Jag hade knegat ihop en del pengar som lördagsvikarie på Posten under vintern, och kunde inte tänka mig något bättre än att sätta sprätt på dom på allt som hade med skidåkning att göra.
Helikoptern släppte av oss Sylmassivet, vinden ven och solen sken och utsikten vidunderlig och oändlig – åt ena hållet Norge, och åt andra skymtade Helags topp, ännu högre än Sylarnas. Nu hade vi långbrallor på och fångstremmar kopplade till skidorna, det var inte läge att ramla i grytan ner mot glaciären och se skidorna fara all världens väg. Det var över huvud taget inte läge att ramla, och det gjorde vi inte heller. Snön var hårdpackad i början, och skären försiktiga, men så blev snön mjukare och svängarna yvigare. Väl nere i botten av grytan vände sig jag och Jeppe och Miken om och begrundade våra parallella svängar i snön, de enda på hela bergssidan. Ett minne för livet. Så med helikoptern upp på Gåsen för ytterligare ett åk, och livet var i alla bemärkelser på topp!
Men nu sådär en fyrtio år senare, dags för löpning i trakterna kring Helags. Jag har packat bilen med tält och Trangia–kök och sovsäck och en rejäl Powerbank för mobilen och datorn (det finns ändå gränser för hur primitivt man vill leva och peppat upp mig med Karin Boyes underbara dikt, I rörelse, som satte hjärtat i brand redan i grundskolan.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening på vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
Där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Den här halvmaran tänker jag inte hasta fram – som Boye så vackert skriver, ”det är vägen som är mödan värd”. Med andra ord, jag kommer att löpa poetiskt! Av ren självbevarelsedrift, ska kanske tilläggas, bäst är att gå i mål utan att ramla och få ett hål i huvudet. Trail och gamla gubbar, det finns så många stubbar att snubbla på.

Det går inte alltid som man tänkt sig

När jag väl rullar in i Ljungdalen efter en lång bilresa på smala slingriga vägar och de sista tjugo milen genom väldiga skogar som ser ut att kunna inhysa troll och andra intressanta väsen har väderlekstjänsten via bilradio meddelat att natten innan tävlingen kommer en hel del regn att falla. Min entusiasm för att tälta avtar dramatiskt, jag minns plötsligt hur jag och en kompis efter muck från lumpen for till Roskilde rockfestival i sällskap med ett gammalt militärtält. Det regnade ymnigt alla konsertdagarna och tältet läckte som ett såll. Det blev min första och sista rockfestival.
Bredvid nummerlappsutdelningen ligger Ljungdalens vandrarhem, med ett anslag om att ringa föreståndaren vid intresse för rum. Jag ringer snabbt, men allt är såklart uthyrt. ”Men prova med Kurt Åslund, han har en stuga som står tom”, säger förestånderskan, en mycket trevlig kvinna. ”Men skynda dig, innan den är borta”. Jag ringer Kurt, snabbt som ögat, och stugan finns kvar. Det är utedass, inga problem, Dusch finns också, och varmvatten till den. Vad mer kan man väl begära av löparlivet.
Det visar sig att Kurt, som förutom att han driver skidliften vid Torkilstöten, Ljungdalens enda skidlift, med anor från 60–talet, också har lagt och markerat banorna för hel– och halvmaran. Det blir en hel del våt myrlöpning, något annat är inte möjligt, förklarar Kurt, det var en väldigt blöt vår. I våras blev han också porträtterad i skidtidningen Åka Skidor, Kurt har åkt mycket skidor genom åren oh klättrat på hög nivå i alla bemärkelser i Himalayas bergskedjor och annorstädes. Vi pratade också en hel del löpning, Kurt hade sprungit många maror genom åren men nu fyllda 70 plus blev det mest att han arbetade omkring loppen.
Sedan sover jag i Kurts stuga och hör regnet smattra mot tak och fönsterrutor och tänker med ett aningens gnagande samvete att någon solig dag ska jag nog få upp tältet i alla fall. Tältet var ett impulsköp på rea för tiotalet år sedan, och har av en massa olika orsaker aldrig använts. Därpå somnar både det gnagande samvetet och resten av kroppen sött. Därtill kan tillföras att Jan Guillou i några av sina senare böcker förklarat att han tagit efter Klas Östergrens skrivmetod, en metod han kallar för ”östergrenare”, där författaren glatt och skamlöst låter berättelsen fara iväg åt alla möjliga håll, fjärran den röda tråd en berättelse normalt brukar föras fram längs med. Det är ett ganska behagligt sätt att skriva på – apropå allt – och inget!

Loppdag!

När jag vaknar har regnet upphört. Bara sju grader varmt på morgonen (mot 25 grader dagen innan), men där anas också en solglimt ovan moln. Jag knallar ner till en liten bro som spänner över Ljungarn, som forsar kristallklar därunder – det var bruset från Ljungarn som vyssjade mig till sömns kvällen innan – ett svårslaget ljud att somna till. Strax innan bron står några funktionärer och en buss från Åsarnas skidklubb, full av skidåkare som kör intervall på rullskidorna i en rejäl uppförsbacke. Sedan åker de nerför backen i bussen, störtlopp på rullskidor är icke att rekommendera. Längs med backen fladdrar också markeringar för maran och halvmaran – ack, ack, det kommer bli en lång dag i uppförsbacke.

Funktionärerna Bror Hedmark, Desirée Idvardsson och Elisabet Hero – utan entusiastiska funktionärer inga lopp!

Edvin Anger

Edvin Anger ska springa halvmaran, säger en av ledarna. Det blir en bra rygg att gå på, säger jag. Det blir det, ler ledaren outgrundligt. I Spring snyggt– podden berättade Edvin nyligen, 1.91 lång och matchvikt drygt 100 kilo, att han kutat milen på runt 31 minuter. Det borde inte vara fysiskt möjligt med en sådan tung kropp. Med Science fiction–filmen Blade Runner i minne anar jag ugglor i mossen (eller på yren). Kan Edvin Anger vara en android?
Men när vi stöter på varandra i startområdet och jag ber om en bild för blaskan är Anger hur trevlig och till synes mycket mänsklig. Sedan ses vi dock inte mer, Angers rygg försvinner som ett skott när starten går, han löper sedan i mål som tvåa på 1.35.

Lopptoppen Helags (tror jag)

Loppet då? Ja, det var tufft, med massor av olika sorters löpning; gräs, grus, lera, gyttja, stenar, rötter, sumphål, spångar, och väldigt våt myr. Men till det också underbara utförslöpor på kalfjället med hisnande vyer över fjällvärlden och det mäktiga Helags vid horisonten. Trail–löpning med extra allt!
Jag sprang i mål lika syresatt i lungorna av vidunderlig fjälluft, som låren fulla av. mjölksyra. En oslagbar kombination för att med gott samvete lägga sig i bingen i Kurt Åslunds stuga, och göra ingenting. Förutom då att ringa brorsan hemma i 08 för en lång och gripande redogörelse full av dramatik runt alla mina underbara vedermödor. Den här gången lät brorsan riktigt intresserad – möjligen för att han därefter fick tillfälle att berätta om när han sprang Idre fjällmaraton – som mätte hela 27 kilometer. Det var förstås en gammal historia – men ibland får man vara generös!

Bildkavalkad

Inför loppet – obs honung i te´t.

Minilopp med blivande långlöpare

Utanför tullarna – Renost i stället för Räkost

Fick tacksamt ta rygg från en löpare från IFK Nora – ej att förväxla med IFK Mora!

Vacker medalj – hängde runt halsen och snuddade vid skospetsarna (med huvudet mellan knäna) efter målgång.

69:a av 202 startande på 2.36.36 – vann gjorde Tage Börjesson på 1.31.12, med Edvin Anger strax därefter på 1.35.51

Vägen hem och varning för vägren!

---

Ludvig Rasmusson utnämndes till Sveriges roligaste man 1995 av Svenska Humorakademin. Författare, kåsör och under många år krönikör i Sveriges Radio för söndagsprogrammet God Morgon Världen krönte han karriären (nåja) med att bli intervjuad för Runners World av undertecknad.
Ludvig bodde då i Vasastan så vi gav oss ut på en löprunda i Hagaparken, reportern med en liten bandspelare i handen (det här var långt innan smarttelefonernas tid). Ludvig hade varit inbiten ”joggare” under många år, och skrivit en bok om löpning, ” Spring för kärleken och livet” (1995), han var dock ingen tävlingsmänniska, löpning för Ludvig var mer av filosofisk existentiell art. Löpning var en livsstil som gjorde kroppen och dess styrande del, hjärnan, gott. Vi lufsade på i samtalstempo och jag tänkte att så här borde alla intervjuer genomföras. Vi höll kontakten genom åren via FB och så skaffade sig Ludvig ett sommarviste på Muskö. Gång efter annan försökte han få mig att löpa Musköloppet, men av en massa olika anledningar blev det aldrig av. Tills nu!
Jag är på väg ner genom den 2895 meter långa och 66 meter djupa Muskötunneln och där den är som djupast ser vägbanan mycket fuktig ut. Jag har inget minne av att ha åkt tunneln tidigare, men minns att jag varit på Muskö en gång tidigare, då i koltåldern med föräldrarna som tältade där med en massa vänner. Någon fiskade en gädda, som lades på eld i foliepapper, och där var en skönlockig man (utan kvinnligt sällskap) som spelade gitarr och sjöng till alla fruars förtjusning och deras äkta mäns förtret. Lillbrorsan minns dock tunneln mycket väl, den var jätteläskig.
Jag tänker att det vore typiskt att tunneln skulle braka samman över mig nu när jag äntligen är på väg att springa loppet. Men jag klarar mig men måste ha drabbats av tunnelseende för när jag kommer upp ur tunneln svänger jag till höger och hamnar raskt i en vägspärr. En fjunig beväring knackar på rutan och förklarar att jag inte får fortsätta – här är nämligen militärt skyddsområde! Och Musköloppet har fjunisen i grön basker aldrig hört talas om, men så kommer jag på rätt väg genom att vända och svänga åt vänster i stället. Muskö är ett mycket militärt område, tunneln byggdes till en början enbart för militär trafik. Den yttersta utposten utifall ryssen kommer!
När jag närmar mig Muskö Bygdegård där nummerlappsutdelningen är lagd och som också är start – och målområde, blir jag vinkad ut på en gräsåker avsedd för parkering. Vägen upp till bygdegården är femhundra meter rejäl uppförsbacke som sedan ska visa sig vara lika rejäl nerförsbacke i början av loppet – men det är mer än vad jag vet just då, och jag beklagar mina gamla löparben som får utstå en sådan påfrestning redan innan loppet.
Varmt är det också, rena bakugnen, det lär bli löpning som löparstekare i bokstavlig bemärkelse. Men beklaga är icke att klaga, det är bara att lufta lite känslor, det kunde ha varit mycket värre. Jag träffade en gammal vän för en vecka sedan som för ett drygt halvår sedan fått ett nytt knä av titan, och strax därefter i optimistisk anda (alla gubbar över 65 är optimistiskt lagda) som anmält sig till Jönköping triathlon. Men under halvåret som följde började det andra knäet trilskas, och nu var det dags för ännu ett knäbyte. Vännen tyckte det var högst orättvist och bannade till lika del världsliga som gudomliga makter, dock utan någon respons. Så det var bara att bryta ihop och komma igen och sikta på Jönköping nästa år (hoppet är det sista som överger seniora löpare och triatleter).
Ludvig har jag förgäves försökt få kontakt med innan loppet, jag ser framför mig hur han glatt klappar om mig efter målgång, och ställer mångahanda frågor om mina löpande vedermödor, som jag hög på endorfin får utmåla i kraftfulla och inspirerade ordalag samt bli lagom beundrad för. Det är annars ganska dåligt med gehör för lopprapporter i näromgivningen, brorsan klarar högst en minut, sedan vill han helst prata om sitt eget löpande – ett slags åldersförändring som bara blir värre med åren.
Ludvig fyller i och för sig nittio år i oktober, han är väl upptagen med annat, kanske skriver han på sina memoarer. Tur då att då att man kan breda ut sig i en blogg, den virtuella världen känner inga gränser, här behöver man aldrig sätta punkt. Nåja, man ska inte slita ut fingertopparna, det lär komma fler lopp att gestalta.
I startfållan ropar någon, ”men är det inte …. ”, och jo men visst är det. Någon visar sig vara Yvonne Walther, 67, som varit med på många av Springtime Travels träningsläger i Portugal, och någon gång har vi nog stött på varandra. Nu siktar hon på milloppet, men har först hejat fram barnbarnet, 8 år, som vunnit sin klass. Damklassen räknar Yvonne själv inte med att vinna, lika ambitiös som barnbarnet är hon inte, men har gott hopp om att vinna sin åldersklass. Senast, i våras, hade Mustafa Mohammed varit tränare i Portugal, där Mustafas dotter också varit med. Dottern hade ett fantastiskt löpsteg, vad månde bliva?

Yvonne och jag – förstaklassare i M65 & K65

Vi har också båda studerat Musköloppets banstruktur, som löparklubben IF Studenternas nestor Lorenzo Nesi beskrivit som ett av de mer utmanande milloppen i landet. Här handlar det mer om överlevnad än någonting annat, med en böljande bankurvatur som starkt påminner om börskursen under den pågående konflikten i Iran (en så kallad Trump¬–marsch …, ack ja.).
Fast lika jobbigt som Runners Worlds chefredaktör Anders Szalkai hade det under Ultramaran i Mont Blanc kommer det förstås inte bli, där ”Szacke” ställdes inför 90 kilometer och drygt 6000 höjdmeter – men (klokt) steg av efter 60 kilometer. En fantastisk prestation bara att ta sig så långt, var vi båda överens om – Yvonne trodde dock att AS nog var något bättre konstruerad för löpning på platten än upp i himmelshöjd.
Det drar ihop sig till start, klockan närmar sig 13.00, och solen gassar seriöst på skulten, termometern upp mot 30 C (känns det som). Jag lämnar kvar kepsen i målområdet, förhoppningsvis kommer fartvinden fläkta lite, och ner med löparglajjorna på näsroten, av en modell som RW:s bloggare LG Skoog kallat för ”tefatsmodell”. De behövs – dels för att jag löper så storögd genom varje lopp – och skulle jag krocka med en bålgeting i farten, så klarar de en sådan krock också. Att man sedan ser ut som en nutida variant av ET, kan jag leva med. Förresten var jag science–fiction–nörd i tonåren, så det är en naturlig utveckling.
Första kilometern går raskt utför i bokstavlig bemärkelse, klockan surrar till, 4.06, och jag är klar över att det kommer att gå raskt utför i en annan bemärelse om jag fortsätter i det här tempot. Men det är allt bra kul att kuta i utförsbacke, ända fram till dess den tar slut. Strax tog den också slut, därefter väntade en mödosam kamp in i mål. Men det var en mycket naturskön bana, med omväxlande asfalt, grus och skogsstigar – och backar. Backarna förtog något av naturupplevelsen, då blicken allt som oftast hamnade på fotspetsarna uppför desamma, men så bar det utför igen och sommarfolket hade samlats i rikliga åskarskaror och hejade friskt och bjöd på vatten och vattenspridare i var och varannan kurva.
Jag tog mig i mål efter hård kamp, så också Yvonne, och ögonblicket efter målgång hör som alltid till ett av livets mest underbara ögonblick. Brorsan var dock inte så där jätteintresserad av tider och pulskurvor, han satt och svor i en bilkö på Ölandsbron på väg hemåt.
Tur då (som sagt) att man har en blogg. Väl bekomme!

En guldglimrande medalj till samlingarna!

Löpning alltid urkul!

---

Jag for så in i Hälsingland. Efter den obligatoriska semesterhetsen från slutet av april (som varande litteraturredaktör för fenomenala magasinet Femina) då tre nummer av tidningen ska sättas ihop inom loppet av en dryg månad för att redaktionen ska kunna vila ut ostört på stränder och i hängmattor här och där runtom i världen, var hjärnan en smula hjärntrött. Intervjuer med fantastiska författare som Sara Osman, Denise Rudberg (som en gång sprungit en mara), Jenny Aschenbrenner och John Ajvide Lindqvist lyfte själen till himmelska höjder, men det tog också på krafterna. Väl över (det mentala) målsnöret packade redaktören ner det mesta av vikt här i världen, en blå IKEA påse full med olika sorters löparskor (samt ett par cykelskor), löparkläder, dator, pulverkaffe (aldrig en dag utan pulverkaffe), solskydd 50 plus, badbrallor, våtdräkt (det ska simmas också) och datorn (en dag utan datorn är som att vara utan vatten vid ekvatorn, skaldades det själfullt). Med siktet då på Hälsingland (där ett kärt sällskap huserar över sommaren), för att löpa hjärnan till liv igen. Det är ju nu så, inget stressar av en stressad hjärna som lång löpning i lagom tempo (vad nu lagom är varierar dag från dag). Men väl uppe i Hälsingland, närmare bestämt Bollnäs med omnejd, vräkte regnet ner dagen då det var dags för långpass.
– Äsch, det är ju varmt regn, det blir så härligt syrerikt, sa sällskapet, som själv var på väg till jobbet (ingen semester där än på ett tag).
Varmt och varmt, det var 11 C ute, och här som det längtats löpning i linne (redaktören är lite frusen av sig). Det bidde Bollnäs Sporthall i stället, med ett grymt gym där löpbanden är extra breda. Och allt var gott, och väldigt svettigt.

Om svett är det bästa skönhetsmedlet så borde jag ha blivit skitsnygg – men liknade mest en röd tomat!

Dagen därpå, kom solen fram, och cyklarna.

I soligt sällskap kan man cykla hur långt som helst

Slingrande små asfaltsvägar genom stora skogar med blånande berg vid horisonten och gyllengröna ängar med en massa midsommarblomster och Ljusnan som glimtade till här och där mellan tallarna som ett annat Medelhav och vore det inte för alla backarna hade världen varit odelat underbar. Men Hälsingland är allt annat än platt och backarna hör ju till och skänker det hägrande målet (Växbo bageri) en extra lyster. Vägen dit var mer av mjölksyrad muskelmassa än livet på en räkmacka men väl framme så väntade en räkmacka med extra allt.
Där däckade redaktören efter ett rikligt möte med räkor i tätt samröre med Ers majonnäs och det blev en stunds vila i solen innan återfärd.

Räkorderlig räkmacka!

Semestern har börjat bra!
Med det önskas Glad Midsommar!

---

Man ska vara försiktig med orden. Det kan lura en djävul i vassen.
Det apropå när jag och swimrunpartner Totte stod i vattenbrynet till Viträsket på Runmarö (som då inte är ett träsk men väl en avlång sjö). Vi hade just avverkat de två första kilometerna på Runmarö Swimrun, och nu var det dags för simning, 570 meter till andra sidan änden av ön. Vi var väl så där halvhyfsat förberedda (en generalrepetition veckan innan i Hellas) men vi hade ju klarat Ötillö för en sådär tretton år sedan, med 75 km löpning och simning, nu handlade det om 21 km löpning och 3000 meter sim, det var ju rena sprinten i jämförelse. Manlig hybris hade vi i och för sig hört talas om, men det gällde ju inte oss. Gamla takter sitter i och även om vi inte simmat så mycket sedan dess så hade vi i alla fall simmat lite, och sprungit på bra. Totte hade hunnit med Spartathlon i Grekland (ett 246 km rejält svettigt ultralopp) och andra obegripligt långa lopp, en löpande evighetsmaskin. Själv hade börjat omskola mig till medeldistansare under parollen ”underbart är kort”, men nu hade längtan till swimrun kommit över oss igen, väckt av premiärloppet på Runmarö. Som dessutom skulle gå av stapeln på Sveriges Nationaldag. Vi kunde inte tänka oss ett bättre sätt att fira en nationaldag – med sommar (förhoppningsvis) sol & Swimrun!

DE gamle inför havet

Jag har tillbringat åtminstone en vecka varje år på Runmarö sedan åtminstone femton år tillbaka, sprungit på dess stigar och grusvägar och fröjdats över öns skönhet som en gång Strindberg, när han satt i lilla byn Lerkila och författade ”I havsbandet”. Nu bor här en annan författare, Fredrik Sjöberg (en av mina favoritförfattare) som nyligen gav ut en lysande biografi om Bruno Liljefors. Sjöbergs intresse för swimrun är dock begränsat (jag fick jag veta när en gång frågade honom), han föredrar att förundras över blomflugor (studerad biolog som han är grunden). Det lastar jag honom inte för, vi är alla olika – själv är mitt intresse för blomflugor tämligen begränsat – utom i litterär form, och främst då Sjöbergs fantastiska självbiografiska ”Flugfällan”, ett rafflande drama om en flugfångare som utspelar sig på Runmarö. Nå, detta var en utvikning, nu till det verkliga dramat.

– Vi ses på andra sidan, sa jag glatt till Totte, när vi stod där i vattenbrynet på väg i. Totte skrockade lika glatt, grånade män i vuxen ålder tenderar att dras åt en rätt rå humor.
I genrepet veckan innan hade Totte haft lite problem med farten i simningen – det visade sig att min dolme var dubbelt så stor. Nu hade Totte köpt en ny dolme som till och med var större än min vid jämförelse.
Strindberg på sin tid var också mycket upptagen med att jämföra dolmen med andra mäns, men inga jämförelser där. Det är skillnad på en dolme från ARK , och Strindbergs. Men nu skulle nog simningen funka bättre.
Vi hoppade i och vattnet visade sig underbart varmt. Jag kajkade med paddlarna och skådade en undervegetation på botten någon dryg meter under mig som påminde om Sargassohavets. Nu har jag aldrig simmat i Sargassohavet men man har ju både fantasi och Google och det är till Sargassohavet all världens ålar tar sig för att para sig. Jag hoppades innerligt att inte få syn på någon ål under simningen, de ska ha väldigt vassa tänder.

Nicholas Roman inför loppet

Liten kris när muggen på Restaurang Svängen tackade för sig. Men rådiga män roddade upp en toa!

Simningen flöt på fint och väl uppe på land vände jag mig om med hopp om att Totte skulle dyka upp strax efter. Men ingen Totte där. Par efter par kravlade upp ur vattnet, men till slut dök han upp.
– Vad hände, undrade jag,
– Andnöd, flämtade han, jäkla konstigt, fick ingen luft. Tio simtag, sen stanna upp och hämta andan.
Vattnet var ju varmt, så det kunde inte vara kyla.
– Vi kör på lite till, tyckte Totte, kanske lättar det.
Men det lättade inte, och vid första energistationen tog han beslutet att kliva av. En sjukvårdsutbildad funktionär tog pulsen, den var lite väl hög.
– Kör vidare du, sa Totte, och tog sig tillbaka till starten landvägen i sällskap med en funktionär.
Jag tänkte först bryta, köra ensam långt efter alla andra kändes lite ödsligt, men så dök två killar upp – The Keepers! Kunde vara namnet på ett rockband men de hade varsin ryggsäck, och skulle köra hela sträckan och samtidigt plocka upp alla markeringar. De ville gärna ha sällskap, och jag hakade på.
Det blev en fantastisk runda i vidunderlig natur där vattentemperaturen i havet var mycket drägligare än jag vågat tro – och min rädsla för kallvatten försvann helt på vägen. Jag hade badat bastu med dopp i havet veckan innan, som satt skräck i mig. Men det är skillnad på att bada näck och att simma med våtdräkt (det visste jag sedan gammalt, men lätt att glömma när man fryser häcken av sig näck).
Lite omtumlad av situationen med Totte tog det ett tag innan jag kom på att jag ju kunde hjälpa till med att plocka markeringar. Så det utvecklade sig till ett swimrun med en väldig massa knäböj, lite som att gå i hagarna och plocka blommor till midsommarstången, fast här små vimplar med runt femtio meters mellanrum i kilometer efter kilometer. Mest energisk var en av keeperkillarna, i tjugoårsåldern, som hade kört Ötillö året innan. Keeper nummer två var mer åt min ålder, som drog stories om ambulansfärder när hjärtat rusat men att allting var ok nu men för säkerhets skull hade ha tagit en Beta–blockerare dagen innan loppet och jag tänkte att swimrunners – det är ett hårt släkte. Inget får komma emellan dem och kärleken till sporten. Och jag kände mina Glutus Maximus växa maximalt mot slutet av loppet, med ett rejält PB i knäböj.

Swimrun är KUL!!

Anna Foghammar på språng mot ett hägrande mål!!

Vi kom lyckligt i mål, och fick veta att Totte fått åka helikopter till SÖS i Stockholm. Därifrån meddelade Totte att han nog drabbats av en liten hjärtinfart (undersökning pågick) och att han nu befann sig i goda händer och att helikopterfärden från Runmarö över Stockholms skärgård hade varit helt fantastisk – och skickade ett stort tack till alla i tävlingsledningen som tagit hand om honom så väl.
Slutet gott, allting gott, men med mycket mer drama än vad man kunde ha önskat. Till det lite prat med Nicholas Roman, drivande kraft bakom EX Swimrun (experience swimrun) tillsammans med Pehr Westman och Elisabeth Pärsdotter Westman. Elisabeth Pärsdotter Westman står också bakom SwimrunCupen, med en massa fina swimruntävlingar runt Stockholms skärgård med omnejd.
Löparboomen är fantastisk nu, inte minst är det en massa unga kvinnor som har upptäckt löpningen. Nicholas hoppas att många av dem också vågar ta steget vidare till att prova på Swimrun. Kombinationen löpning med vidunderliga naturupplevelser är svårslagen, en upplevelse lika stor för kropp som själ.
Bara att hålla med – kommer dock i framtiden vara mer försiktig med skämten under swimrun. Där kan finnas en djävul som lurar i vassen och vill dra skämtet till sin spets. Det gick vägen den här gången – och Totte hälsar från SÖS att så fort hjärtat klappar rätt, så är vi på´t på Runmarö igen!

Redaktören själv med The Keepers! Med vimplar för att fira Nationaldagen (foto: Anna Foghammar).

---