Musköloppet
Ludvig Rasmusson utnämndes till Sveriges roligaste man 1995 av Svenska Humorakademin. Författare, kåsör och under många år krönikör i Sveriges Radio för söndagsprogrammet God Morgon Världen krönte han karriären (nåja) med att bli intervjuad för Runners World av undertecknad.
Ludvig bodde då i Vasastan så vi gav oss ut på en löprunda i Hagaparken, reportern med en liten bandspelare i handen (det här var långt innan smarttelefonernas tid). Ludvig hade varit inbiten ”joggare” under många år, och skrivit en bok om löpning, ” Spring för kärleken och livet” (1995), han var dock ingen tävlingsmänniska, löpning för Ludvig var mer av filosofisk existentiell art. Löpning var en livsstil som gjorde kroppen och dess styrande del, hjärnan, gott. Vi lufsade på i samtalstempo och jag tänkte att så här borde alla intervjuer genomföras. Vi höll kontakten genom åren via FB och så skaffade sig Ludvig ett sommarviste på Muskö. Gång efter annan försökte han få mig att löpa Musköloppet, men av en massa olika anledningar blev det aldrig av. Tills nu!
Jag är på väg ner genom den 2895 meter långa och 66 meter djupa Muskötunneln och där den är som djupast ser vägbanan mycket fuktig ut. Jag har inget minne av att ha åkt tunneln tidigare, men minns att jag varit på Muskö en gång tidigare, då i koltåldern med föräldrarna som tältade där med en massa vänner. Någon fiskade en gädda, som lades på eld i foliepapper, och där var en skönlockig man (utan kvinnligt sällskap) som spelade gitarr och sjöng till alla fruars förtjusning och deras äkta mäns förtret. Lillbrorsan minns dock tunneln mycket väl, den var jätteläskig.
Jag tänker att det vore typiskt att tunneln skulle braka samman över mig nu när jag äntligen är på väg att springa loppet. Men jag klarar mig men måste ha drabbats av tunnelseende för när jag kommer upp ur tunneln svänger jag till höger och hamnar raskt i en vägspärr. En fjunig beväring knackar på rutan och förklarar att jag inte får fortsätta – här är nämligen militärt skyddsområde! Och Musköloppet har fjunisen i grön basker aldrig hört talas om, men så kommer jag på rätt väg genom att vända och svänga åt vänster i stället. Muskö är ett mycket militärt område, tunneln byggdes till en början enbart för militär trafik. Den yttersta utposten utifall ryssen kommer!
När jag närmar mig Muskö Bygdegård där nummerlappsutdelningen är lagd och som också är start – och målområde, blir jag vinkad ut på en gräsåker avsedd för parkering. Vägen upp till bygdegården är femhundra meter rejäl uppförsbacke som sedan ska visa sig vara lika rejäl nerförsbacke i början av loppet – men det är mer än vad jag vet just då, och jag beklagar mina gamla löparben som får utstå en sådan påfrestning redan innan loppet.
Varmt är det också, rena bakugnen, det lär bli löpning som löparstekare i bokstavlig bemärkelse. Men beklaga är icke att klaga, det är bara att lufta lite känslor, det kunde ha varit mycket värre. Jag träffade en gammal vän för en vecka sedan som för ett drygt halvår sedan fått ett nytt knä av titan, och strax därefter i optimistisk anda (alla gubbar över 65 är optimistiskt lagda) som anmält sig till Jönköping triathlon. Men under halvåret som följde började det andra knäet trilskas, och nu var det dags för ännu ett knäbyte. Vännen tyckte det var högst orättvist och bannade till lika del världsliga som gudomliga makter, dock utan någon respons. Så det var bara att bryta ihop och komma igen och sikta på Jönköping nästa år (hoppet är det sista som överger seniora löpare och triatleter).
Ludvig har jag förgäves försökt få kontakt med innan loppet, jag ser framför mig hur han glatt klappar om mig efter målgång, och ställer mångahanda frågor om mina löpande vedermödor, som jag hög på endorfin får utmåla i kraftfulla och inspirerade ordalag samt bli lagom beundrad för. Det är annars ganska dåligt med gehör för lopprapporter i näromgivningen, brorsan klarar högst en minut, sedan vill han helst prata om sitt eget löpande – ett slags åldersförändring som bara blir värre med åren.
Ludvig fyller i och för sig nittio år i oktober, han är väl upptagen med annat, kanske skriver han på sina memoarer. Tur då att då att man kan breda ut sig i en blogg, den virtuella världen känner inga gränser, här behöver man aldrig sätta punkt. Nåja, man ska inte slita ut fingertopparna, det lär komma fler lopp att gestalta.
I startfållan ropar någon, ”men är det inte …. ”, och jo men visst är det. Någon visar sig vara Yvonne Walther, 67, som varit med på många av Springtime Travels träningsläger i Portugal, och någon gång har vi nog stött på varandra. Nu siktar hon på milloppet, men har först hejat fram barnbarnet, 8 år, som vunnit sin klass. Damklassen räknar Yvonne själv inte med att vinna, lika ambitiös som barnbarnet är hon inte, men har gott hopp om att vinna sin åldersklass. Senast, i våras, hade Mustafa Mohammed varit tränare i Portugal, där Mustafas dotter också varit med. Dottern hade ett fantastiskt löpsteg, vad månde bliva?
Yvonne och jag – förstaklassare i M65 & K65
Vi har också båda studerat Musköloppets banstruktur, som löparklubben IF Studenternas nestor Lorenzo Nesi beskrivit som ett av de mer utmanande milloppen i landet. Här handlar det mer om överlevnad än någonting annat, med en böljande bankurvatur som starkt påminner om börskursen under den pågående konflikten i Iran (en så kallad Trump¬–marsch …, ack ja.).
Fast lika jobbigt som Runners Worlds chefredaktör Anders Szalkai hade det under Ultramaran i Mont Blanc kommer det förstås inte bli, där ”Szacke” ställdes inför 90 kilometer och drygt 6000 höjdmeter – men (klokt) steg av efter 60 kilometer. En fantastisk prestation bara att ta sig så långt, var vi båda överens om – Yvonne trodde dock att AS nog var något bättre konstruerad för löpning på platten än upp i himmelshöjd.
Det drar ihop sig till start, klockan närmar sig 13.00, och solen gassar seriöst på skulten, termometern upp mot 30 C (känns det som). Jag lämnar kvar kepsen i målområdet, förhoppningsvis kommer fartvinden fläkta lite, och ner med löparglajjorna på näsroten, av en modell som RW:s bloggare LG Skoog kallat för ”tefatsmodell”. De behövs – dels för att jag löper så storögd genom varje lopp – och skulle jag krocka med en bålgeting i farten, så klarar de en sådan krock också. Att man sedan ser ut som en nutida variant av ET, kan jag leva med. Förresten var jag science–fiction–nörd i tonåren, så det är en naturlig utveckling.
Första kilometern går raskt utför i bokstavlig bemärkelse, klockan surrar till, 4.06, och jag är klar över att det kommer att gå raskt utför i en annan bemärelse om jag fortsätter i det här tempot. Men det är allt bra kul att kuta i utförsbacke, ända fram till dess den tar slut. Strax tog den också slut, därefter väntade en mödosam kamp in i mål. Men det var en mycket naturskön bana, med omväxlande asfalt, grus och skogsstigar – och backar. Backarna förtog något av naturupplevelsen, då blicken allt som oftast hamnade på fotspetsarna uppför desamma, men så bar det utför igen och sommarfolket hade samlats i rikliga åskarskaror och hejade friskt och bjöd på vatten och vattenspridare i var och varannan kurva.
Jag tog mig i mål efter hård kamp, så också Yvonne, och ögonblicket efter målgång hör som alltid till ett av livets mest underbara ögonblick. Brorsan var dock inte så där jätteintresserad av tider och pulskurvor, han satt och svor i en bilkö på Ölandsbron på väg hemåt.
Tur då (som sagt) att man har en blogg. Väl bekomme!
En guldglimrande medalj till samlingarna!
Löpning alltid urkul!
