Helags fjällmaraton – trail med extra allt!

Ludvig Rasmusson utnämndes till Sveriges roligaste man 1995 av Svenska Humorakademin. Författare, kåsör och under många år krönikör i Sveriges Radio för söndagsprogrammet God Morgon Världen krönte han karriären (nåja) med att bli intervjuad för Runners World av undertecknad.
Ludvig bodde då i Vasastan så vi gav oss ut på en löprunda i Hagaparken, reportern med en liten bandspelare i handen (det här var långt innan smarttelefonernas tid). Ludvig hade varit inbiten ”joggare” under många år, och skrivit en bok om löpning, ” Spring för kärleken och livet” (1995), han var dock ingen tävlingsmänniska, löpning för Ludvig var mer av filosofisk existentiell art. Löpning var en livsstil som gjorde kroppen och dess styrande del, hjärnan, gott. Vi lufsade på i samtalstempo och jag tänkte att så här borde alla intervjuer genomföras. Vi höll kontakten genom åren via FB och så skaffade sig Ludvig ett sommarviste på Muskö. Gång efter annan försökte han få mig att löpa Musköloppet, men av en massa olika anledningar blev det aldrig av. Tills nu!
Jag är på väg ner genom den 2895 meter långa och 66 meter djupa Muskötunneln och där den är som djupast ser vägbanan mycket fuktig ut. Jag har inget minne av att ha åkt tunneln tidigare, men minns att jag varit på Muskö en gång tidigare, då i koltåldern med föräldrarna som tältade där med en massa vänner. Någon fiskade en gädda, som lades på eld i foliepapper, och där var en skönlockig man (utan kvinnligt sällskap) som spelade gitarr och sjöng till alla fruars förtjusning och deras äkta mäns förtret. Lillbrorsan minns dock tunneln mycket väl, den var jätteläskig.
Jag tänker att det vore typiskt att tunneln skulle braka samman över mig nu när jag äntligen är på väg att springa loppet. Men jag klarar mig men måste ha drabbats av tunnelseende för när jag kommer upp ur tunneln svänger jag till höger och hamnar raskt i en vägspärr. En fjunig beväring knackar på rutan och förklarar att jag inte får fortsätta – här är nämligen militärt skyddsområde! Och Musköloppet har fjunisen i grön basker aldrig hört talas om, men så kommer jag på rätt väg genom att vända och svänga åt vänster i stället. Muskö är ett mycket militärt område, tunneln byggdes till en början enbart för militär trafik. Den yttersta utposten utifall ryssen kommer!
När jag närmar mig Muskö Bygdegård där nummerlappsutdelningen är lagd och som också är start – och målområde, blir jag vinkad ut på en gräsåker avsedd för parkering. Vägen upp till bygdegården är femhundra meter rejäl uppförsbacke som sedan ska visa sig vara lika rejäl nerförsbacke i början av loppet – men det är mer än vad jag vet just då, och jag beklagar mina gamla löparben som får utstå en sådan påfrestning redan innan loppet.
Varmt är det också, rena bakugnen, det lär bli löpning som löparstekare i bokstavlig bemärkelse. Men beklaga är icke att klaga, det är bara att lufta lite känslor, det kunde ha varit mycket värre. Jag träffade en gammal vän för en vecka sedan som för ett drygt halvår sedan fått ett nytt knä av titan, och strax därefter i optimistisk anda (alla gubbar över 65 är optimistiskt lagda) som anmält sig till Jönköping triathlon. Men under halvåret som följde började det andra knäet trilskas, och nu var det dags för ännu ett knäbyte. Vännen tyckte det var högst orättvist och bannade till lika del världsliga som gudomliga makter, dock utan någon respons. Så det var bara att bryta ihop och komma igen och sikta på Jönköping nästa år (hoppet är det sista som överger seniora löpare och triatleter).
Ludvig har jag förgäves försökt få kontakt med innan loppet, jag ser framför mig hur han glatt klappar om mig efter målgång, och ställer mångahanda frågor om mina löpande vedermödor, som jag hög på endorfin får utmåla i kraftfulla och inspirerade ordalag samt bli lagom beundrad för. Det är annars ganska dåligt med gehör för lopprapporter i näromgivningen, brorsan klarar högst en minut, sedan vill han helst prata om sitt eget löpande – ett slags åldersförändring som bara blir värre med åren.
Ludvig fyller i och för sig nittio år i oktober, han är väl upptagen med annat, kanske skriver han på sina memoarer. Tur då att då att man kan breda ut sig i en blogg, den virtuella världen känner inga gränser, här behöver man aldrig sätta punkt. Nåja, man ska inte slita ut fingertopparna, det lär komma fler lopp att gestalta.
I startfållan ropar någon, ”men är det inte …. ”, och jo men visst är det. Någon visar sig vara Yvonne Walther, 67, som varit med på många av Springtime Travels träningsläger i Portugal, och någon gång har vi nog stött på varandra. Nu siktar hon på milloppet, men har först hejat fram barnbarnet, 8 år, som vunnit sin klass. Damklassen räknar Yvonne själv inte med att vinna, lika ambitiös som barnbarnet är hon inte, men har gott hopp om att vinna sin åldersklass. Senast, i våras, hade Mustafa Mohammed varit tränare i Portugal, där Mustafas dotter också varit med. Dottern hade ett fantastiskt löpsteg, vad månde bliva?

Yvonne och jag – förstaklassare i M65 & K65

Vi har också båda studerat Musköloppets banstruktur, som löparklubben IF Studenternas nestor Lorenzo Nesi beskrivit som ett av de mer utmanande milloppen i landet. Här handlar det mer om överlevnad än någonting annat, med en böljande bankurvatur som starkt påminner om börskursen under den pågående konflikten i Iran (en så kallad Trump¬–marsch …, ack ja.).
Fast lika jobbigt som Runners Worlds chefredaktör Anders Szalkai hade det under Ultramaran i Mont Blanc kommer det förstås inte bli, där ”Szacke” ställdes inför 90 kilometer och drygt 6000 höjdmeter – men (klokt) steg av efter 60 kilometer. En fantastisk prestation bara att ta sig så långt, var vi båda överens om – Yvonne trodde dock att AS nog var något bättre konstruerad för löpning på platten än upp i himmelshöjd.
Det drar ihop sig till start, klockan närmar sig 13.00, och solen gassar seriöst på skulten, termometern upp mot 30 C (känns det som). Jag lämnar kvar kepsen i målområdet, förhoppningsvis kommer fartvinden fläkta lite, och ner med löparglajjorna på näsroten, av en modell som RW:s bloggare LG Skoog kallat för ”tefatsmodell”. De behövs – dels för att jag löper så storögd genom varje lopp – och skulle jag krocka med en bålgeting i farten, så klarar de en sådan krock också. Att man sedan ser ut som en nutida variant av ET, kan jag leva med. Förresten var jag science–fiction–nörd i tonåren, så det är en naturlig utveckling.
Första kilometern går raskt utför i bokstavlig bemärkelse, klockan surrar till, 4.06, och jag är klar över att det kommer att gå raskt utför i en annan bemärelse om jag fortsätter i det här tempot. Men det är allt bra kul att kuta i utförsbacke, ända fram till dess den tar slut. Strax tog den också slut, därefter väntade en mödosam kamp in i mål. Men det var en mycket naturskön bana, med omväxlande asfalt, grus och skogsstigar – och backar. Backarna förtog något av naturupplevelsen, då blicken allt som oftast hamnade på fotspetsarna uppför desamma, men så bar det utför igen och sommarfolket hade samlats i rikliga åskarskaror och hejade friskt och bjöd på vatten och vattenspridare i var och varannan kurva.
Jag tog mig i mål efter hård kamp, så också Yvonne, och ögonblicket efter målgång hör som alltid till ett av livets mest underbara ögonblick. Brorsan var dock inte så där jätteintresserad av tider och pulskurvor, han satt och svor i en bilkö på Ölandsbron på väg hemåt.
Tur då (som sagt) att man har en blogg. Väl bekomme!

En guldglimrande medalj till samlingarna!

Löpning alltid urkul!

---

Jag for så in i Hälsingland. Efter den obligatoriska semesterhetsen från slutet av april (som varande litteraturredaktör för fenomenala magasinet Femina) då tre nummer av tidningen ska sättas ihop inom loppet av en dryg månad för att redaktionen ska kunna vila ut ostört på stränder och i hängmattor här och där runtom i världen, var hjärnan en smula hjärntrött. Intervjuer med fantastiska författare som Sara Osman, Denise Rudberg (som en gång sprungit en mara), Jenny Aschenbrenner och John Ajvide Lindqvist lyfte själen till himmelska höjder, men det tog också på krafterna. Väl över (det mentala) målsnöret packade redaktören ner det mesta av vikt här i världen, en blå IKEA påse full med olika sorters löparskor (samt ett par cykelskor), löparkläder, dator, pulverkaffe (aldrig en dag utan pulverkaffe), solskydd 50 plus, badbrallor, våtdräkt (det ska simmas också) och datorn (en dag utan datorn är som att vara utan vatten vid ekvatorn, skaldades det själfullt). Med siktet då på Hälsingland (där ett kärt sällskap huserar över sommaren), för att löpa hjärnan till liv igen. Det är ju nu så, inget stressar av en stressad hjärna som lång löpning i lagom tempo (vad nu lagom är varierar dag från dag). Men väl uppe i Hälsingland, närmare bestämt Bollnäs med omnejd, vräkte regnet ner dagen då det var dags för långpass.
– Äsch, det är ju varmt regn, det blir så härligt syrerikt, sa sällskapet, som själv var på väg till jobbet (ingen semester där än på ett tag).
Varmt och varmt, det var 11 C ute, och här som det längtats löpning i linne (redaktören är lite frusen av sig). Det bidde Bollnäs Sporthall i stället, med ett grymt gym där löpbanden är extra breda. Och allt var gott, och väldigt svettigt.

Om svett är det bästa skönhetsmedlet så borde jag ha blivit skitsnygg – men liknade mest en röd tomat!

Dagen därpå, kom solen fram, och cyklarna.

I soligt sällskap kan man cykla hur långt som helst

Slingrande små asfaltsvägar genom stora skogar med blånande berg vid horisonten och gyllengröna ängar med en massa midsommarblomster och Ljusnan som glimtade till här och där mellan tallarna som ett annat Medelhav och vore det inte för alla backarna hade världen varit odelat underbar. Men Hälsingland är allt annat än platt och backarna hör ju till och skänker det hägrande målet (Växbo bageri) en extra lyster. Vägen dit var mer av mjölksyrad muskelmassa än livet på en räkmacka men väl framme så väntade en räkmacka med extra allt.
Där däckade redaktören efter ett rikligt möte med räkor i tätt samröre med Ers majonnäs och det blev en stunds vila i solen innan återfärd.

Räkorderlig räkmacka!

Semestern har börjat bra!
Med det önskas Glad Midsommar!

---

Man ska vara försiktig med orden. Det kan lura en djävul i vassen.
Det apropå när jag och swimrunpartner Totte stod i vattenbrynet till Viträsket på Runmarö (som då inte är ett träsk men väl en avlång sjö). Vi hade just avverkat de två första kilometerna på Runmarö Swimrun, och nu var det dags för simning, 570 meter till andra sidan änden av ön. Vi var väl så där halvhyfsat förberedda (en generalrepetition veckan innan i Hellas) men vi hade ju klarat Ötillö för en sådär tretton år sedan, med 75 km löpning och simning, nu handlade det om 21 km löpning och 3000 meter sim, det var ju rena sprinten i jämförelse. Manlig hybris hade vi i och för sig hört talas om, men det gällde ju inte oss. Gamla takter sitter i och även om vi inte simmat så mycket sedan dess så hade vi i alla fall simmat lite, och sprungit på bra. Totte hade hunnit med Spartathlon i Grekland (ett 246 km rejält svettigt ultralopp) och andra obegripligt långa lopp, en löpande evighetsmaskin. Själv hade börjat omskola mig till medeldistansare under parollen ”underbart är kort”, men nu hade längtan till swimrun kommit över oss igen, väckt av premiärloppet på Runmarö. Som dessutom skulle gå av stapeln på Sveriges Nationaldag. Vi kunde inte tänka oss ett bättre sätt att fira en nationaldag – med sommar (förhoppningsvis) sol & Swimrun!

DE gamle inför havet

Jag har tillbringat åtminstone en vecka varje år på Runmarö sedan åtminstone femton år tillbaka, sprungit på dess stigar och grusvägar och fröjdats över öns skönhet som en gång Strindberg, när han satt i lilla byn Lerkila och författade ”I havsbandet”. Nu bor här en annan författare, Fredrik Sjöberg (en av mina favoritförfattare) som nyligen gav ut en lysande biografi om Bruno Liljefors. Sjöbergs intresse för swimrun är dock begränsat (jag fick jag veta när en gång frågade honom), han föredrar att förundras över blomflugor (studerad biolog som han är grunden). Det lastar jag honom inte för, vi är alla olika – själv är mitt intresse för blomflugor tämligen begränsat – utom i litterär form, och främst då Sjöbergs fantastiska självbiografiska ”Flugfällan”, ett rafflande drama om en flugfångare som utspelar sig på Runmarö. Nå, detta var en utvikning, nu till det verkliga dramat.

– Vi ses på andra sidan, sa jag glatt till Totte, när vi stod där i vattenbrynet på väg i. Totte skrockade lika glatt, grånade män i vuxen ålder tenderar att dras åt en rätt rå humor.
I genrepet veckan innan hade Totte haft lite problem med farten i simningen – det visade sig att min dolme var dubbelt så stor. Nu hade Totte köpt en ny dolme som till och med var större än min vid jämförelse.
Strindberg på sin tid var också mycket upptagen med att jämföra dolmen med andra mäns, men inga jämförelser där. Det är skillnad på en dolme från ARK , och Strindbergs. Men nu skulle nog simningen funka bättre.
Vi hoppade i och vattnet visade sig underbart varmt. Jag kajkade med paddlarna och skådade en undervegetation på botten någon dryg meter under mig som påminde om Sargassohavets. Nu har jag aldrig simmat i Sargassohavet men man har ju både fantasi och Google och det är till Sargassohavet all världens ålar tar sig för att para sig. Jag hoppades innerligt att inte få syn på någon ål under simningen, de ska ha väldigt vassa tänder.

Nicholas Roman inför loppet

Liten kris när muggen på Restaurang Svängen tackade för sig. Men rådiga män roddade upp en toa!

Simningen flöt på fint och väl uppe på land vände jag mig om med hopp om att Totte skulle dyka upp strax efter. Men ingen Totte där. Par efter par kravlade upp ur vattnet, men till slut dök han upp.
– Vad hände, undrade jag,
– Andnöd, flämtade han, jäkla konstigt, fick ingen luft. Tio simtag, sen stanna upp och hämta andan.
Vattnet var ju varmt, så det kunde inte vara kyla.
– Vi kör på lite till, tyckte Totte, kanske lättar det.
Men det lättade inte, och vid första energistationen tog han beslutet att kliva av. En sjukvårdsutbildad funktionär tog pulsen, den var lite väl hög.
– Kör vidare du, sa Totte, och tog sig tillbaka till starten landvägen i sällskap med en funktionär.
Jag tänkte först bryta, köra ensam långt efter alla andra kändes lite ödsligt, men så dök två killar upp – The Keepers! Kunde vara namnet på ett rockband men de hade varsin ryggsäck, och skulle köra hela sträckan och samtidigt plocka upp alla markeringar. De ville gärna ha sällskap, och jag hakade på.
Det blev en fantastisk runda i vidunderlig natur där vattentemperaturen i havet var mycket drägligare än jag vågat tro – och min rädsla för kallvatten försvann helt på vägen. Jag hade badat bastu med dopp i havet veckan innan, som satt skräck i mig. Men det är skillnad på att bada näck och att simma med våtdräkt (det visste jag sedan gammalt, men lätt att glömma när man fryser häcken av sig näck).
Lite omtumlad av situationen med Totte tog det ett tag innan jag kom på att jag ju kunde hjälpa till med att plocka markeringar. Så det utvecklade sig till ett swimrun med en väldig massa knäböj, lite som att gå i hagarna och plocka blommor till midsommarstången, fast här små vimplar med runt femtio meters mellanrum i kilometer efter kilometer. Mest energisk var en av keeperkillarna, i tjugoårsåldern, som hade kört Ötillö året innan. Keeper nummer två var mer åt min ålder, som drog stories om ambulansfärder när hjärtat rusat men att allting var ok nu men för säkerhets skull hade ha tagit en Beta–blockerare dagen innan loppet och jag tänkte att swimrunners – det är ett hårt släkte. Inget får komma emellan dem och kärleken till sporten. Och jag kände mina Glutus Maximus växa maximalt mot slutet av loppet, med ett rejält PB i knäböj.

Swimrun är KUL!!

Anna Foghammar på språng mot ett hägrande mål!!

Vi kom lyckligt i mål, och fick veta att Totte fått åka helikopter till SÖS i Stockholm. Därifrån meddelade Totte att han nog drabbats av en liten hjärtinfart (undersökning pågick) och att han nu befann sig i goda händer och att helikopterfärden från Runmarö över Stockholms skärgård hade varit helt fantastisk – och skickade ett stort tack till alla i tävlingsledningen som tagit hand om honom så väl.
Slutet gott, allting gott, men med mycket mer drama än vad man kunde ha önskat. Till det lite prat med Nicholas Roman, drivande kraft bakom EX Swimrun (experience swimrun) tillsammans med Pehr Westman och Elisabeth Pärsdotter Westman. Elisabeth Pärsdotter Westman står också bakom SwimrunCupen, med en massa fina swimruntävlingar runt Stockholms skärgård med omnejd.
Löparboomen är fantastisk nu, inte minst är det en massa unga kvinnor som har upptäckt löpningen. Nicholas hoppas att många av dem också vågar ta steget vidare till att prova på Swimrun. Kombinationen löpning med vidunderliga naturupplevelser är svårslagen, en upplevelse lika stor för kropp som själ.
Bara att hålla med – kommer dock i framtiden vara mer försiktig med skämten under swimrun. Där kan finnas en djävul som lurar i vassen och vill dra skämtet till sin spets. Det gick vägen den här gången – och Totte hälsar från SÖS att så fort hjärtat klappar rätt, så är vi på´t på Runmarö igen!

Redaktören själv med The Keepers! Med vimplar för att fira Nationaldagen (foto: Anna Foghammar).

---

– Är det Gysing?
– Jaaaaa, svarar jag förvånat i steget, och så har vi passerat varandra.
Jag är på väg ner från fyren Faro de la Entallada cirka sju kilometer utanför sportanläggningen Playitas på Fuerteventura. Fram till nu har jag varit alldeles ensam i löpningen, förutom en klunga getter som blängt på mig med värderande blickar – de studsade runt med betydligt lättare steg än jag bland skrovliga lavastenar och en buskvegetation som såg allt annat än aptitlig ut (men som getterna såg ut att tycka var, ähum, gettegott).
Det vill säga, jag sprang på en asfaltsväg med platt underlag, fast här och där med så grov asfalt att löparskorna fastnade till ibland. Jag tänkte att det var det som getterna noterade, sicken klumpfot, inte ens kunna hålla balansen på vägen. Det är mycket som passerar en löparhjärna tidigt på morgonen, kanske resultatet av lite get–lag? Aj, den var riktigt dålig, men så har jag också stigit upp innan gryningen för att hinna springa upp till fyren innan de stänger frukosten på hotellet. Jag har varit på Playitas tidigare, och första morgonen på plats är det ett måste, att springa upp till Fyren – frukosten smakar så gudomligt när man är tillbaka. Ja, måste och måste, jag måste ju inte, men om jag inte gör det så kommer jag att ångra mig hela veckan. En släng av något tvångssyndrom är det förmodligen, men alltså bra att ha om man ska förmå sig att springa fjorton kilometer i gryningen.

En glad fyr

Den första kilometern brukar vara alldeles underbar, i alla fall om man har köpt en billig resa med ospecificerat boende. Då hamnar man ofelbart i en lägenhet högst upp på en bergssida, med en kilometer slingrande nerförsbacke till hotellreceptionen. Där tar en uppförsbacke vid som fortsätter i drygt tre tuffa kilometer innan ett bergpass tar vid och vägen planar ut. Då kan man också se fyren blänka på sin topp ytterligare tre kilometer längre bort, och det är där jag brukar möta getterna. Första gången jag sprang här var jag ovarsam med fötterna, fastnade med ena sulan i en grov sten och föll som en fura. Det blev en blodig historia (för händerna), och var sista gången jag släppte blicken på den asfalten. Sista kilometern innan fyren bär rejält uppför i en serpentin, väl uppe har fyren slocknat och Atlanten brinner av den rosenfingrade Eos fingrar (ja, ni vet, morgonrodnadens gudinna, dotter till titanerna Hyperion och Theia). Det är ett magiskt ögonblick i andaktsfull ensamhet med Eos, och sedan dags att vända åter mot en hägrande frukost. Det är på vägen ner jag möter löparen, han som ropar, ”är det Gysing?”. Strax efter honom kommer ett pärlband av löpare, och är det möjligt? ”Är det Colting?”, ropar jag, och visst är det! ”Gyyysing”, ropar Colting tillbaka, vinkar och dundrar vidare upp mot fyren. Alla goda ting är Tri, tänker jag och ökar takten, man vill ju inte gärna bli omsprungen på hemvägen av ett gäng triatleter! Getterna vid sidan av vägen skakar på sina gethuvuden, ser ut att tänka, ”sickna underliga varelser, vofför gör de på detta viset?

---

Jag for ner till bror. Ja, alltså inte som Jana Kippo i dramaserien Jag for ner till bror på SVT, som for till sin bror och en massa mörker och elände i liten by i Västerbotten. Brorsan har blivit med lägenhet i soliga Spanien, med korta köravstånd till en massa roliga lopp i grannskapet. Så jag for ner till bror, i sällskap med bror, som inte varit nere hos sig själv i södern på ett tag. Han måste olyckligtvis jobba ett par år till, utan möjlighet att som gamle Albert Engström, ”arbeta, det gör jag bara när jag får tid över”.
Det var smällkall vinter härhemma, och möjligheten att löpa ett i lopp i linne och kortbrallor kändes mycket lockande. Säga vad man vill om klimatkrisen, men i år tog den visst en liten paus, långkalsongerna åkte på redan i november och det känns oklart om de är av när det här kommer i tryck i mitten av april.
Så för att tina upp våra frostbitna löparkroppar anmälde vi oss till ett lopp, Santa Pola 10 K. Där bjöds en halvmara samma dag, men en mil tyckte vi båda var lagom, vi har så här i mogen ålder börjat omskola oss till medeldistansare under parollen ”underbart är kort”.
Men två gubbar under ett och samma tak i en liten lägenhet, hur skulle det gå? Karaktärsdrag har ju en tendens att skärpas till med åren, såväl som vanorna. Det blev snabbt lite gnälligt. ”Men har du lagt tandtråden här, där kan den ju inte ligga!”. Jag hade faktiskt inget val, fanns ingen skräpkorg i badrummet. Gå ut med tandtråden till köket, herregud, så kan man ju inte ha det! Men i ottan inför loppdagen var vi vänner igen.
Starten skulle gå 9.30, och det var inte varmt. Blott åtta grader, brrr för linne. För i linne måste vi kuta, det var ju därför vi var här. Vi värmde upp i tre lager, sedan två lager och strax innan start var vi där i linne samtidigt som solen antydde aningens närvaro. Med handskar på så skulle det gå!
Det var gott om svenskar i startfållorna. Framme i elitgruppen fanns Carolina Wikström och Smilla Szalkai, och så jag och brorsan lite längre bak och något mer modesta i våra ambitioner. Brorsan hade ett surt knä att dras med, jag hade ett elakt minne av ett femkilometerslopp i somras där jag sprang mig alldeles blå mot slutet. Nu var det ytterligare fem kilometer, inga gamla lagrar fanns längre att luta sig mot, allting var ytterst osäkert.
Men så stod man där, som en av många löpare som strömmat till från när och fjärran, i den där underbara känslan av gränsöverskridande löpargemenskap. Adrenalinet på topp, eufori eller plåga, nej bort med ängslan, vackert är att våga. Pang, och benen for fint fram med en kropp som tycktes konserverad av de åtta graderna plus. Efter fem kilometer, hej vad det går, och efter målgången, men där står ju Anders Szalkai – tänk att han tagit sig ända hit för att heja på mig! Nåja, fokus var nog lite mer på dottern Smilla som hade slagit personligt rekord med 34.46 och kommit trea och strax var det dags för prisutdelning. Jag och bror for hem till bror igen, och en solaltan med två Baden Baden. Där vaknade vi av att någon snarkade (jag snarkar aldrig, sa båda) och på det en lång lunch i sol – utan långkalsonger. Löpning, vilken grej ändå!

---