Rullsylta

På väg hem från Linköping. X2000. Eller snarare, X1900.

Vagnbalansen funkar inte, tåget lutar åt fel håll i kurvorna. Fotograf Luca hänger ut genom fönstren och burkar. Men 62 kilo motvikt, det räcker inte särskilt långt.

Nä, (sken)skarvade bara. Fotograf Luca burkar inte. Han håller hårt i datorn, snyggt centrifugerad mot tågfönstret. Samtidigt som bloggaren bloggar det här i en balansakt ur den högre skolan.

Vi har varit och testat rymdålderns löpband, utvecklat av NASA, med vilket man kan avlasta vikten till bara 20 procent av kroppsvikten.

Här talar vi inte MoonWalk, här talar vi MoonRun.

Kul upplevelse i fler bemärkelse än en. MInst två, om du är man. Se till att kulorna ligger rätt tillrätta, om du vill löpa lättfotat. Annars är risken stor att du får börja på ny kula efteråt.

Låter det kryptiskt? Sammanhanget kommer utredas närmare i RW no 1, 2012.

Löpning i Linköping (tack NASA):

Måste erkänna det. Jag saknar snövit. Marken snövit. Skogen snövit. Som löpare borde man kanske vara glad, inget slir på vägarna, inga problem att springa i skogen, allt precis som vanligt, när det inte är vinter. Men nu är det december, Jultomten kommer snart till alla löpare som har varit snälla, det ska vara vinter nu, tammef-n.

Annars kan man ju lika gärna flytta till Los Angeles. Får man ingen snö, kan man ju åtminstone få ha sol året om.

Kiruna känns inte som något alternativ, trots allt. Den staden ska de ju f ö flytta på snart. Kanske ända ner till Stockholm? Följer snön med då?

Skulle inte tro det.

Sprang ut på Valhallavägen i morse, det var grått och grått och grått. Valhallavägen full av granförsäljare, de såg dystra ut, stod där och barrade i förtid.  Inga eldar brann, ingen rimfrost i andedräkterna.

I år har jag dessutom satt på vinterdäck på bilen. Till skillnad från förra året, då man fick skotta fram bilen i november. Kul, Bore, kul.

Rullade i alla fall ut mot Djurgården. Vanlig löparvardag, på en söndag. Inga större sensationer, löpning är ingen orgiastisk upplevelse alla dagar, löpning kan vara snabbmakaroner och mikrotinad broccoli och bacon från mamma Scan, om nu någon trodde något annat? … men ibland måste en man göra vad en man måste göra, och kom jag bara hem skulle dagen vara räddad. En löpning är ändå en löpning, om än en seg sådan.

Team Stockholm Marathon mötte upp längs Djurgårdsbrunnskanalen. Två stora grupper på båda sidor vattnet. Några vinkade. Jag vinkade. Lite grann som motorcyklister emellan, de brukar vinka till varandra vid möte. De känner att de delar någonting speciellt. Kärleken till bågelivet. Vink vink.

Och löpare då, till löparlivet. Vink, vink. Muntrade upp.

17 km senare, hemma igen, och allting kändes så mycket bättre. Och kolla Terräng-EM, på burken. Kom och titta barn, se hur fort de springer. Pappa är också löpare!

Djurgården om en vecka? Man kan ju alltid drömma. Fast berget därborta, är det inte Hammarbybacken?

One of those weeks. Bara en massa måsten. Ingen riktig tid till bra löpning. Bara lite hattande här och där. Det ska alltid finnas tid till löpning. Men plötsligt har nästan hela veckan gått, och vart tog den vägen? Vart tog den där tiden till löpning vägen?

Man blir lite irriterad. Man blir vresig. Man blir grinig. Dämonerna har tagit över. Bergmans dämoner har flytt filmkonsten, nu jagar de (en) löpare i stället. Ingenting är riktigt roligt längre. Dämonerna viskar fula saker i öronen; vila vila vila, lägg dig på sängen och ät popcorn, det är du värd. Skit i att springa, vad tjänar det till? Du har ju ändå inte tid.

Det är då man måste dra på sig rustningen. Sadla hästen. Putsa på lansen. Dööö, dämoner.

Och man stiger upp på löpbandet, det är sen eftermiddag och gymmet öde. Man pluggar in radion och hej hej Rihanna, nu ska vi dansa. Dödsdansen.

25 km senare är man rätt svettig. Är man rätt mör. Är alla dämoner nedgjorda bakom pannbenet. Och livet så mycket bättre igen.  Sen knäar man till Vivo, och köper ett paket Micropop. Oppopoppa!

Nästa vecka blir det utflykt till Linköping. För test av ett löpband med Extra Allt.

Mer om det i RW no 1. År 2012.

Löpare har väl inga hemligheter för varandra? Vi svettas, dräglar och t o m spyr tillsammans ibland. Detta apropå tid och bloggande. Jag har så förfärligt ont om tid. Men det finns en tid där det finns tid, och den är nu. 10 min för en skitblogg.

Jag inser jag är inne på skrabrös mark här, eller hur man nu ska beskriva denna ovala sits i verkligheten … så raskt över till löpningen.

Var på två litterära glöggparty igår, i tjänsten, och det pratades förstås löpning. En författare Fager, i skräckbranschen, berättade hur han någon gång på 80-talet sprungit Stockholm Marathon i snöblandat regn. Det tvivlade en ung dam på, loppet går ju i början av juni. Det var bistrare somrar förr, förklarade författaren. Någon som minns den maran?

En kvinnlig förlagschef förklarade att hon sprang sina fem kilometer före frukost tre gånger i veckan ute på Djurgården. Nu hade hon skaffat en pannlampa, eftersom det var så mörkt därute. Hon tyckte mycket om att springa i den där bubblan av ljus i midvintermörkret. Det var hon och kosmos väldig rymd, och hjärtats tunga slag.

En redaktör förklarade att hon brukade springa till jobbet med kläderna i en liten ryggsäck. En annan redaktör beklagade sig över en trilskande hälsena. Ytterligare en hade fått hälsporre, fast hon hade stannat hemma för att klättra på väggarna. Löpning är ett farligt missbruk, ger svår abstinens när skadorna infinner sig.

Ja, så där håller det på ute på förlagen. Böcker? Jo, men det jobbar vi ju med hela dagarna. Mycket roligare att prata om löpning. Ett nästintill outtömligt ämne …

…  tills någon bankar på dörren. 10 min.

Ljusbubbla i midvintertid (klimatförändrad).

Ja, inte jag då. Blott en vanlig dödlig. Gått omkring och rosslat i veckan, små klara droppar av snor har droppat från, framför allt, höger näshåla. Hela förkylningen har faktiskt varit fokuserad på höger sida. Bara kliat på höger halsmandel m m. Kanske någon allergi mot Alliansen? Kanske inte?

I går tröttnade jag i alla fall. Upp på löpbandet, tänkte: tar det emot är det bara att kliva av och så har man ändå inte kommit någon vart. Bara att traska till duschen, och vips, en osvettig människa igen. Inte akterseglad långt bort på t e x Djurgården, med risk för lunginflammation.

Började försiktigt, Kändes helt ok. Ökade på. Ok då med. Blev till slut en stege på  8 km. 13, 14, 15, 16.

Hemma på kvällen igen började det klia på vänster sida. Dumhuve? Ja, kanske. Men idag kliar det inte alls. Droppar blott små klara droppar från båda näshålorna. Förklara det den som kan.

En riktig stjärna:

… signalerande julfest med jobbet i kväll. Så kallad brutaldesinficering av halsregion!

Allt till det gamla julörhänget: Hej tomtegubbar!!