Happy Happy!!!


 

!!! … New Year …. alla löparnördar, m fl!

En Bollinger på kylning. Sportdryck för … i alla fall … James Bond.

Nyårslöftet redan fixat. Allt enligt mottot: Först Ö till Ö … sedan dö!

Brorsan hakar på. Taktiken solklar. Brorsan tar mig som drivankare när det ska simmas. Jag drar honom i ett snöre när det ska springas.

Uppvärmning i Kalmar med Ironman.

Nänä, jag har inte öppnat Bollingern. Bara skakat lite på den …

Det är ju som det är, männchan behöver drömmar för att leva. Det här är två tunga drömmar.

Sen gäller det bara att överleva dom också …

Men det är ju först nästa år …

Annat kul 2012: annan dröm, på definitivt G (februari, Pocketförlaget):

 

 

En bok! 240 sidor samlade löparvisdomar … eller i alla fall erfarenheter …

Happy Happy för det.

Och Happy Happy New Year än en gång. 2012 – gör det till ett löparäventyr …  i ett par löpardojor, nära dig!

 

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 3

Mikael Soto

Gott nytt på dej!!
En bok! Men så roligt :-)) Läser alltid din blogg, så jag plockar redan fram min sovsäck & lägger mej utanför bokhandlar’n så jag är först i kön! Springsteen – slängd dej i väggen!!

Lycka till 🙂 micke


Kenneth Gysing

Tack Micke, Ja Bruce B, mer av byggare än born to run 😉
Gott Nytt År på dig med!


Kenneth Gysing

Hej Lennart, tack!
Boken är ett urval krönikor och reseberättelser genom åren,
och lite nyskrivet.
Mvh,
K



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rullsylta


 

Rullsylta – ett plejs med löpband (börjar tro jag har varit götlabörgare i ett tidigare liv) Svenska Akademiens ansvarige för SAOL är härmed informerad. Rullsylta, inte bara julmat. Nä. nä.

Som SATS då. Men först var det förmiddag med snorig dotter, vi vankade Hamngatan upp och ner för att kolla in NK:s julskyltning, där fanns bland annat en jättebläckfisk med tomtemössa som kämpade i tomteverkstan med åtta armar.

Den kändes rätt oortodox den där bläckfisken. Men kanske finns bläckfiskar i Genesarets sjö? Någon julbläckfisk hade vi i alla fall inte när jag var ung.

Men det brydde sig inte dottern om. Hon ville se julbläckfisken fem gånger. Ja, hon ville se den fler än fem gånger, men då protesterade jag. Då protesterade hon. Där stod vi och protesterade ett tag.

Sen fick vi syn på den racercyklande jultomten. Han kändes lite oortodox han också. Om Tomten tänker hålla på så där hela året ut, kommer han ha tvättbräda till julen 2013. Inte mycket tomte att tala om då.

Sen rullade jag hem dottern. Än är det jag som bestämmer. Det är jag som kör vagnen!

Låg ett tag soffan och lyssnade på julregnet. Framåt två började det bli lite vitt. Det piggade upp. Tog mig till rullsyltan SATS för att löpa intervall. Men kände direkt när jag klev upp på bandet att det inte var någon intervalldag. Kände en liten blåsa på tungspetsen. Var det en småbarnsförkylningsblåsa? Somliga av mina bekanta påstår att jag har anlag för hypokondri, ja de antyder mer än så, men det är naturligtvis lögn. När jag blir sjuk, då blir jag väldigt, väldigt sjuk. Lyckligtvis är jag sällan sjuk. Men den där blåsan, den kändes illavarslande?

Rullade på i ett tempo runt 20 sekunder långsammare än mitt normala cruising dito. Hade jag inte haft radion på hade jag nog somnat. Men så drog Rihanna igång, och där uppstod en antydan till adrenalin i blodströmmen. Och hej, tungblåsan försvann.

Det blev en pannbenare, 27 km. I Adizero Zero. Har aldrig sprungit så långt i så tunna dojor förut. Kändes toppen. Fötterna kändes toppen. Huvudet också, efteråt. 27 km på löpband är inte särskilt roligt. Inte förrän efteråt. Då är det riktigt roligt.

Ring, ring.

– Hej brorsan, du undrar förstås hur långt jag har sprungit?

– Nä!

Rullsyltan – originalet:

Centrifugalkrafter


 

På väg hem från Linköping. X2000. Eller snarare, X1900.

Vagnbalansen funkar inte, tåget lutar åt fel håll i kurvorna. Fotograf Luca hänger ut genom fönstren och burkar. Men 62 kilo motvikt, det räcker inte särskilt långt.

Nä, (sken)skarvade bara. Fotograf Luca burkar inte. Han håller hårt i datorn, snyggt centrifugerad mot tågfönstret. Samtidigt som bloggaren bloggar det här i en balansakt ur den högre skolan.

Vi har varit och testat rymdålderns löpband, utvecklat av NASA, med vilket man kan avlasta vikten till bara 20 procent av kroppsvikten.

Här talar vi inte MoonWalk, här talar vi MoonRun.

Kul upplevelse i fler bemärkelse än en. MInst två, om du är man. Se till att kulorna ligger rätt tillrätta, om du vill löpa lättfotat. Annars är risken stor att du får börja på ny kula efteråt.

Låter det kryptiskt? Sammanhanget kommer utredas närmare i RW no 1, 2012.

Löpning i Linköping (tack NASA):

Snövit


 

Måste erkänna det. Jag saknar snövit. Marken snövit. Skogen snövit. Som löpare borde man kanske vara glad, inget slir på vägarna, inga problem att springa i skogen, allt precis som vanligt, när det inte är vinter. Men nu är det december, Jultomten kommer snart till alla löpare som har varit snälla, det ska vara vinter nu, tammef-n.

Annars kan man ju lika gärna flytta till Los Angeles. Får man ingen snö, kan man ju åtminstone få ha sol året om.

Kiruna känns inte som något alternativ, trots allt. Den staden ska de ju f ö flytta på snart. Kanske ända ner till Stockholm? Följer snön med då?

Skulle inte tro det.

Sprang ut på Valhallavägen i morse, det var grått och grått och grått. Valhallavägen full av granförsäljare, de såg dystra ut, stod där och barrade i förtid.  Inga eldar brann, ingen rimfrost i andedräkterna.

I år har jag dessutom satt på vinterdäck på bilen. Till skillnad från förra året, då man fick skotta fram bilen i november. Kul, Bore, kul.

Rullade i alla fall ut mot Djurgården. Vanlig löparvardag, på en söndag. Inga större sensationer, löpning är ingen orgiastisk upplevelse alla dagar, löpning kan vara snabbmakaroner och mikrotinad broccoli och bacon från mamma Scan, om nu någon trodde något annat? … men ibland måste en man göra vad en man måste göra, och kom jag bara hem skulle dagen vara räddad. En löpning är ändå en löpning, om än en seg sådan.

Team Stockholm Marathon mötte upp längs Djurgårdsbrunnskanalen. Två stora grupper på båda sidor vattnet. Några vinkade. Jag vinkade. Lite grann som motorcyklister emellan, de brukar vinka till varandra vid möte. De känner att de delar någonting speciellt. Kärleken till bågelivet. Vink vink.

Och löpare då, till löparlivet. Vink, vink. Muntrade upp.

17 km senare, hemma igen, och allting kändes så mycket bättre. Och kolla Terräng-EM, på burken. Kom och titta barn, se hur fort de springer. Pappa är också löpare!

Djurgården om en vecka? Man kan ju alltid drömma. Fast berget därborta, är det inte Hammarbybacken?

Exorcism


 

One of those weeks. Bara en massa måsten. Ingen riktig tid till bra löpning. Bara lite hattande här och där. Det ska alltid finnas tid till löpning. Men plötsligt har nästan hela veckan gått, och vart tog den vägen? Vart tog den där tiden till löpning vägen?

Man blir lite irriterad. Man blir vresig. Man blir grinig. Dämonerna har tagit över. Bergmans dämoner har flytt filmkonsten, nu jagar de (en) löpare i stället. Ingenting är riktigt roligt längre. Dämonerna viskar fula saker i öronen; vila vila vila, lägg dig på sängen och ät popcorn, det är du värd. Skit i att springa, vad tjänar det till? Du har ju ändå inte tid.

Det är då man måste dra på sig rustningen. Sadla hästen. Putsa på lansen. Dööö, dämoner.

Och man stiger upp på löpbandet, det är sen eftermiddag och gymmet öde. Man pluggar in radion och hej hej Rihanna, nu ska vi dansa. Dödsdansen.

25 km senare är man rätt svettig. Är man rätt mör. Är alla dämoner nedgjorda bakom pannbenet. Och livet så mycket bättre igen.  Sen knäar man till Vivo, och köper ett paket Micropop. Oppopoppa!

Nästa vecka blir det utflykt till Linköping. För test av ett löpband med Extra Allt.

Mer om det i RW no 1. År 2012.