Seriöst


 

Brorsan messa från Bosön lördag morgon. Träningsläger med Studenterna. Morgonpass 0600, sen in i hallen 10.00 för fartövningar (brorsan kände sig lite ”pömsig”).

Seriöst.

Skrev en liten krönika i senaste RW om Tio Löpningens bud. Fick mail från kvinna som löptränade i Guds härlighets namn, och inte tyckte om att man missbrukade Guds ord på det viset som krönikör Gysing gjorde.

Seriöst.

Jag sa att jag hoppades på att den gud som fanns, eller inte fanns, åtminstone hade ett visst mått av humor. Människan gäller ju för att vara guds avbild, och som det finns så mycket dålig humor i världen så …

Vi var inte helt överens, men skildes åt som vänner.

Mer åt det djävulska hållet var att läsa i morgonblaskan om Caremas äldrevård, styrd och ägd av ett gäng riskkaptitalister, där personalen tvingades väga kissblöjorna på senildementa patienter innan de fick byta (arma personal).

I riskkapitalisternas värld är en fullpissad blöja värd sin vikt i guld. Ruskkapitalister …

Seriöst.

Och seriös träningsvärk efter innebandymatch i torsdags. Där ett gäng 50plussare bytte av ett gäng 10plussare, som spelat basket innan.

Om det nu var 10plussare? Som 50plussare kan det ibland vara lite svårt att se skillnad på 10-, 20- och 30-plussare … nä, tar tillbaks. 30- plussarna har ju skägg.

I alla fall, blylår på lördag f m, när jag svängde ut på Djurgården. Där en julgranshandlare bunkrat upp med en väldig hög julgranar på Gärdet. Den 12 november.

Seriöst.

17 km, i en slags fartlek – långsamt, långsammare, långsammast. Var som blodet sjunkit ner i fotvalven, som saven i trädens rötter. Kände mig som jag tror Radiohus-Eken känt sig ett tag (i sådär 300 år …).

På ICA några timmar senare. Där sålde dom lussekatter, 3 för 20 kr.

Köpte sex. Lussekatter.

Seriöst.

Två timmar senare fanns det så här många kvar:

 

Två timmar och en minut senare, fanns det så här många kvar:

 

 

Inte så seriöst.

Men va f-n, nu är det jul igen!

Haaaaaaaalllleluuuuuuuuujaah!!

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag är löpare: Björn Wiman

Jag är löpare: Björn Wiman


Löpning som ett socialt projekt ser jag som någonting helt nytt. Löpning är en väldigt positiv och stark rörelse på hela tidningen, inte bara kulturdelen. När vi är ute och springer på luncherna är det folk från alla avdelningar som är med. DN är ju ett stort företag, men på lunchlöpningarna lär man känna varandra på ett mer informellt sätt, det gör det sedan roligare att gå till jobb.

Vår filmrecensent Mårten Blomqvist fick en läsarfråga om varför alla löpare i amerikanska filmer alltid springer i säckiga collegetröjor och gamla urtvättade brallor. För det är det ju ingen som gör i verkligheten? Jag tror det säger någonting om löpningen som en projektionsyta i vårt samhälle, där man gör sig fri från marknadssamhället och alla prestationskrav genom att lufsa fram i en skitig collegetröja i Central Park.
Men läsaren hade rätt, det stämmer inte med verkligheten. Löpningen ingår i prestationsmarknadssamhället så väl som allting annat.

Tar det någon gång emot att ge sig ut på ett träningspass så kan jag bara fråga mig själv om jag någonsin har ångrat ett genomfört träningspass. Och det har jag ju inte. Det hjälper en att övervinna den där känslan av att man är hungrig och kanske borde äta i stället, eller skriva klart den där artikeln i stället för att ge sig ut och springa. Men man ger sig ut i alla fall, och efteråt mår man jävligt bra.

Halvmaran var en stor och fantastisk njutning att springa, jag har aldrig sprungit den distansen tidigare. Jag tyckte förut att har man sprungit maraton så fanns det egentligen ingen poäng med att springa en halvmara. Men halvmaran i år var ljuvlig, vädret var så fint, det var supermycket folk och distansen var sådan att man inte var särskilt trött efteråt.

Lidingöloppet är ändå min hittills största löparupplevelse, med den där klara, kalla höstluften, doften av de multnande löven, det var helt underbart.
Det är möjligt att det kraftigt växande intresset just nu för löpning är en övergående trend. Det har blivit en statussymbol att springa idag, du visar att du kan ta dig den tiden, den friheten.

Om jag, lite ironiskt, tar på mig rollen som en marknadskonsult, så skulle jag kunna uttrycka det som att det är du och ditt varumärke som genom löpningen kommunicerar att du är en fri och framgångsrik individ.
Då har vi också ett stort behov av att kommunicera det, och nu finns det appar och andra funktioner där du direkt kan komma ut på Facebook och berätta att du har sprungit så och så långt idag, och på den och den tiden. Det blir ytterligare ett led i ditt framgångsrika varumärkesbyggande av dig själv som företag.
Jag har själv ingen gps, inga appar, bara ett vanligt armbandsur. Jag har aktivt hållit mig ifrån det, jag vet att jag skulle kunna fastna.

Blogg ohoj


 

Hoppsan sa. Plötsligt sist i bloggklungan. Inte bra. Här kravlar jag mig upp igen.

Gräsänkling i 10 dagar, med barnen två. Det ena däcka snabbt och totalt i en förkylning som skapade andningssvårigheter och besök på sjukhus. Ett mördarvirus blott. Blev sedan bra efter några dagar.

Då gick vi hit:

 

SATS – Räddaren i Nöden för ensamstående löpande föräldrar. Obs, 2 barn, det ena kameleontiskt kamouflerat.

Körde 5×2000, växlade mellan 4 fart och 3.45. Totalt 15 km. Svettigt.

Det var i förrgår det. Idag familjen fulltalig igen. Så ut 19.00 på ett väldigt mörkt Djurgården. Middagen bergodalbana i strupen. Sura uppstötningar vid Gröna Lund, apropå onödigt vetande. Kändes ändå som fart i benen, eller om det var det dåliga ljuset som lurade. 19 km i växlande tempo. Löparklockan har pajat. Står stilla på SET TIME. Har en känsla av att den vägrar vintertid. Ett känsligt ur.

Och så var man på topp igen.

God kväll!

Gammal ek


 

Idag ska dom (rotlösa) visst såga ner en månghundraårig  ek utanför SVT på Gärdet. Röta och ålder har gjort att eken närsomhelst kan ramla ner på någon fotgängare och förpassa densamma till fotförgängliheten, sägs det.

Vet precis hur den där eken känner sig. Natten till i natt, en natt helt utan sömn. En dotter med tokvirus i halsen vaknade varje kvart och vred sig som en mask natten igenom. Klockan 0400 steg vi upp ur sängen för att kolla på Pippi på datorn. Femton gastar på död mans kista, hej och hå och en flaska med rom … och så kom morgontidningen.

Idag känner jag rötan i kroppen. Klinga kom och såga, låt mig vila.

Naturligtvis inföll detta tokvirus med att en närstående vuxen for till N.Y för, som hon kallade det, att jobba. Det vet man ju hur det är, har själv varit i N.Y för att ”jobba”. Det är jättejobbigt. Det är jobbigt att springa runt Reservoaren ett varv, två varv, tre varv … efter att man knallat Broadway Ave upp och ner ett par gånger …

Och inget löpa på flera dagar. Inget endorfin, inget dopamin. Håller redan på att få pastamage ….

Jag säger som Victoria I: ”We are not amused”!

Eken, inte jag!

Hässelbyloppet (3)


 

Ingenting att skylla på. Fantastiskt väder, perfekt temperatur.

Och lyckades med det jag hyfsat hade hoppats på. Sub 40, gick in på 39.24.

Och om jag kanske hade hoppats på ännu lite bättre, så var det hopplöst.

Efter fem km var det entaktsandning. Och björnborgblick framåt.

Tre millopp i år. 39.23, 39.29, 39.24.

Slutsats: här finns visst bara en växel.

Ambition till nästa år: hitta en växel till. Risken är förstås att man måste byta både motor och växellåda. Hur nu det ska gå till. Fast läkarvetenskapen går ju framåt.

I övrigt. För j-la jobbigt springa milen. Drägel och flås. För j-la skönt gå i mål. Endorfin upp till öronen. Hög som ett hus. Glad som en mört.

Löpning är underbart!! När det är underbart …

Hässelbyloppet (2)


 

Upp med tuppen. Eller åtminstone, med Max. Inga tuppar på Ömalm. I alla fall inga som kuckelikuar 0615 på söndagsmorgnar.

Ett par timmar kvar till start. Viktiga inköp på ICA i går kväll. Svarta sopsäckar och säkerhetsnålar. Oundgängliga grejer för en hässelbyloppslöpare, sent i oktober. Det ska bli  svalt i startfållan. Runt 7 C. Men självklart linné. Allt annat vore tjänstefel.

Säkerhetsnålar ingick inte i startpaketet. Köpa själv. Kan man kanske dra av i deklarationen, under Tjänsteresa. Löpning i tjänsten.

Årets sista lopp. Tror jag.

Tung, slö, seg. Som vanligt, med andra ord.

Snart mot T-bana, avstigning Hässelby gård.

Mental uppbackning på tricken:

Ja, alltså, bildligt talat.

Enda röken i Hässelby: Burnout i starten!

Lycka till, alla medlöpare!