Jag är löpare: Björn Wiman
Löpning som ett socialt projekt ser jag som någonting helt nytt. Löpning är en väldigt positiv och stark rörelse på hela tidningen, inte bara kulturdelen. När vi är ute och springer på luncherna är det folk från alla avdelningar som är med. DN är ju ett stort företag, men på lunchlöpningarna lär man känna varandra på ett mer informellt sätt, det gör det sedan roligare att gå till jobb.
Vår filmrecensent Mårten Blomqvist fick en läsarfråga om varför alla löpare i amerikanska filmer alltid springer i säckiga collegetröjor och gamla urtvättade brallor. För det är det ju ingen som gör i verkligheten? Jag tror det säger någonting om löpningen som en projektionsyta i vårt samhälle, där man gör sig fri från marknadssamhället och alla prestationskrav genom att lufsa fram i en skitig collegetröja i Central Park.
Men läsaren hade rätt, det stämmer inte med verkligheten. Löpningen ingår i prestationsmarknadssamhället så väl som allting annat.
Tar det någon gång emot att ge sig ut på ett träningspass så kan jag bara fråga mig själv om jag någonsin har ångrat ett genomfört träningspass. Och det har jag ju inte. Det hjälper en att övervinna den där känslan av att man är hungrig och kanske borde äta i stället, eller skriva klart den där artikeln i stället för att ge sig ut och springa. Men man ger sig ut i alla fall, och efteråt mår man jävligt bra.
Halvmaran var en stor och fantastisk njutning att springa, jag har aldrig sprungit den distansen tidigare. Jag tyckte förut att har man sprungit maraton så fanns det egentligen ingen poäng med att springa en halvmara. Men halvmaran i år var ljuvlig, vädret var så fint, det var supermycket folk och distansen var sådan att man inte var särskilt trött efteråt.
Lidingöloppet är ändå min hittills största löparupplevelse, med den där klara, kalla höstluften, doften av de multnande löven, det var helt underbart.
Det är möjligt att det kraftigt växande intresset just nu för löpning är en övergående trend. Det har blivit en statussymbol att springa idag, du visar att du kan ta dig den tiden, den friheten.
Om jag, lite ironiskt, tar på mig rollen som en marknadskonsult, så skulle jag kunna uttrycka det som att det är du och ditt varumärke som genom löpningen kommunicerar att du är en fri och framgångsrik individ.
Då har vi också ett stort behov av att kommunicera det, och nu finns det appar och andra funktioner där du direkt kan komma ut på Facebook och berätta att du har sprungit så och så långt idag, och på den och den tiden. Det blir ytterligare ett led i ditt framgångsrika varumärkesbyggande av dig själv som företag.
Jag har själv ingen gps, inga appar, bara ett vanligt armbandsur. Jag har aktivt hållit mig ifrån det, jag vet att jag skulle kunna fastna.
