Kjell-Erik Ståhl har gått ur tiden
I tisdags somnade Kjell-Erik Ståhl in, vid 79 års ålder. Han var en av svensk löpnings allra största genom tiderna och hade bland annat det svenska rekordet på maraton i 36 år. Till minne av Kjell-Erik återpublicerar vi här en tidigare publicerad intervju av Ingmarie Nilsson.
Slutet på elitsatsningen inom orientering blev början på en hittills oöverträffad karriär som långdistanslöpare. Han tog det svenska rekordet på maraton 1983 – och det stod sig i hela 36 år. Löparikonen Kjell-Erik Ståhl, en löpare som kunde springa kilometer efter kilometer nära sitt max, är än i dag en förebild – även för dagens svenska elitlöpare.
Det finns några få personer som i princip alla vet vilka de är även om man bara nämner för- eller efternamn; som Carola, Zlatan eller Bildt. Och så är det Ståhl.
Alla som springer vet vem han är, på grund av att hans framfart på löparbanorna världen över är smått ofattbara, många och historiska. Om du av någon anledning ändå har missat honom så kanske följande exempel på vad han har uppnått kan vara av intresse: 70 av 101 maratonlopp har han sprungit under 2.20. Han har vunnit Stockholm Marathon två gånger (1982 och 1986), varit med på två OS och vunnit Frankfurt, Peking och München Marathon.
Många, stora framgångar
Men framgångarna slutar inte där. Han har sprungit Lidingöloppets tre mil i M40-klassen på 1.42 och 1.41 (det sista 1986) och han hade det svenska rekordet på maraton – 2.10.38 – i 36 år.
En av anledningarna till att det stod sig så länge menar han beror på att det svenska samhället helt enkelt är för bekvämt nu för tiden.
– Förr idrottade man spontant hela tiden och transporterade sig genom att cykla. Man höll på med någon aktivitet från morgon till kväll. Som tolvåring delade jag ut tidningar varje söndagsmorgon innan jag var på orienteringen klockan sju. Nu handlar det mesta om datorer och tv-spel och ska man någonstans så skjutsas man på ett eller annat vis. De första elva åren i livet måste det till en allsidighet för att man ska få en bra grund, något till exempel kenyanerna fortfarande har, säger han.
Det ska börjas i tid
Kjell-Eriks egen idrottskarriär började tidigt. Förutom att han spelade fotboll på skolrasterna som ung var han orienterare, och mellan 1971 och 1976 sprang han i landslaget. Samtidigt var han mitt uppe i karriären med arbetsveckor på upp emot 60 timmar, en kombination som blev ohållbar i längden.
– Jag bestämde mig för att lägga ner elitsatsningen för jag hade inte tid att åka runt på tävlingar. Vilket naturligtvis krävdes för att jag skulle hålla mig kvar på toppen, förklarar han.
Vi ses i hans hemby Åhus, dit han och familjen flyttade i mitten av 1970-talet. Det är ett litet samhälle vid den skånska kusten. På vintern bor här cirka 12 000 personer, på sommaren fyrdubblas antalet. Kjell-Erik kör runt mig och fotograf Luca för att visa sina löprundor, de klassiska små husen, havet och de långa, vita sandstränderna.
Han har exakt koll på var tusenmeters-intervallerna startade och slutade, vilka tider han snittade på genom åren och hur långa alla olika rundor var. Här körde han 10 gånger 1 000 meter i 3-minutersfart, där 20 gånger 500 meter strax under 90 sekunder. Alla intervaller mätte han noga upp på cykelbanan och markerade med blått, berättar han.
Oftast sprang han själv men ibland hade han med sig någon kompis som orkade hänga på.
Med sinne för siffror
Hans sifferminne skulle göra vilken mattelärare som helst grön av avund. Han minns varje kilometertid på varenda löppass och varenda tävling – exakt. Ändå har han varken haft GPS-klocka eller pulsmätare.
– Jag provade dotterns pulsmätare en gång, men den mätte fel, säger han och skrattar.
I stället har han använt det klassiska mäthjulet. Ska det vara exakt så ska det, resonerar han.
Vi pausar en stund på Åhusbryggan som byggdes tack vare invånarnas donationer.
– Kolla här, den har vår familj sponsrat, säger han och pekar på en av bryggans brädor. ”Fam. Kjell-Erik Ståhl”, står det ingraverat i träplankan.
Kjell-Erik ser stolt ut där han står och blickar ut mot havet. Men även om han gillar att bo nära havet, så gillar han inte att bada. När en dam kommer för att ta sig ett höstdopp huttrar han högt.
– I somras var det okej men jag vill ha minst 25 plusgrader om jag ska i.
Trots att han inte på långa vägar tränar lika mycket som han en gång gjorde, ser han nästan likadan ut som han alltid har gjort, och han går med spänstiga steg på vår sightseeingtur.
Han har slutat sitt chefsjobb på Telia men har ändå dagarna fulltecknade, med bland annat olika uppdrag i de styrelser han fortfarande sitter kvar i.
En lång karriär som löpare
Kjell-Erik Ståhls karriär har varit lång – och allt började egentligen med den där sista orienteringstävlingen, då när han hade bestämt sig för att lägga av med elitsatsningen. Han åkte med 700 andra svenskar i chartrade plan till Montreal i Kanada, för att springa en stor orienteringstävling. Lägligt nog var det samtidigt som OS gick, så en av höjdpunkterna var att få se en del av spelen. Den 31:a juli 1976 stod därför 700 svenskar och hejade på Anders Gärderud när han tog den första svenska guldmedaljen på 28 år.
– Det var stort, vilken stämning! Hade någon då sagt till mig att jag skulle vara med på de två nästkommande spelen hade jag trott att de var helt galna, utbrister han.
Men så blev det. För även om han lade orienteringen på hyllan, så fortsatte han att springa löpartävlingar. Vartenda terränglopp i Skåne som han ställde upp i vann han, och han bestämde sig därför att prova på långdistans också innan han lade av. Svenska mästerskapens 25 kilometer i Eslöv 1978 verkade bra. Han vann igen, på 1.17.33.
– Det var en femvarvsbana. Vi var några som låg ihop, men sista varvet sprang jag ifrån dem alla.
Tanken om maraton föddes
Då föddes en ny tanke. Innan han lade av med långdistansen skulle han prova en mara också.
Siktet var New York 1979, för det verkade stort och häftigt. Men den första blev Östhammar maraton samma år, som även var SM och NM.
– Jag blev fälld efter bara 5 kilometer och det kunde ha slutat där med blodiga knän, men jag kom upp igen och slet som ett djur för att komma i kapp täten. Efter 15 kilometer kändes det lite bättre. Efter 30 var jag pigg och sprang och väntade på den beryktade ”väggen”, säger han och skrattar.
Men den kom aldrig. Med blodiga knän sprang han in som förste svensk och tredje nordbo på 2.16.49. Plötsligt var han ett namn att räkna med. Sitt andra maratonlopp sprang han i New York i slutet av oktober 1979. Ståhl blev 28:a på 2.20.18 i varmt väder.
Sprang OS i Moskva
Svenska Friidrottsförbundet var beredda på att skicka tre deltagare till OS nästkommande år, men då skulle man springa max fem minuter sämre än yttersta världseliten. Ståhl satsade. For till gamla Östtyskland och sprang på 2.16.10, vilket var nästan exakt fem minuter efter segraren Waldemar Zierpinski från DDR.
– Så jag fick åka till OS i Moskva 1980. Jag minns att Ricky Bruch langade vätska till mig, säger han och skrattar.
Kjell-Erik kom på 19:e plats och blev bäste svensk på 2.17.
– Ja, och resten är historia, säger han och ler blygt.
Hans minne är extremt gott, och han berättar gärna om sina bravader men utan att skryta – tvärtom visar Kjell-Erik stor tacksamhet för allt han fått uppleva.
En fenomenal återhämtningsförmåga
Under större delen av 1980-talet tillhörde han världseliten på maraton och en av de saker han också är känd för är sin enorma återhämtningsförmåga. Redan dagen efter ett maratonlopp sprang han 10 kilometer. Andra dagen 16 och tredje 20. På den fjärde var det åter dubbla pass.
Ståhl är säkert delvis unik när det gäller detta, men han har även sin egen teori kring sin återhämtningsförmåga.
– Dels har jag nog en god löpekonomi. Jag testade mig på GIH en gång. Det var jag och en massa medel- och långdistanslöpare från bland annat DN-galan. Det här var helt nytt då, men det visade sig att min löpekonomi till och med var bättre än proffsen som sprang 10 000 meter och kortare.
Han skrattar igen och fortsätter:
– Jag hade inte heller någon naturlig snabbhet, men jag kunde springa väldigt nära mitt max under en längre tid. Det gjorde att jag aldrig drog på mig en massa mjölksyra som ju i sin tur tar tid att få ur kroppen. Jag var mest ”ytligt” trött, och den tröttheten försvann alltid snabbt.
Kjell-Erik tror också att orienteringen gjort hans ben och vrister extra starka, liksom det faktum att övervägande delen av alla pass har sprungits på mjukt underlag. Han är även en framfotslöpare, och det gör att steget blir mer rullande, frånskjutet bättre och stötarna mindre, förklarar han.
Ett hem fyllt av löparhistoria
Vår utflykt har tagit oss till hans hem, där han visar sin gedigna samling av pokaler i alla möjliga former. Alla bär sin egen fascinerande historia. Som det gigantiska skepp han forslade hem utan att ens ha packat upp, och nästan åkte fast på grund av i tullen.
– Jag vann det i Bremen i april 1983. På nytt pers, 2.12.38, trots en felspringning på cirka 300 meter. Ledarbilen körde rakt fram i en korsning, där banan svängde till höger, och jag och en tysk i täten fick vända tillbaka ett helt kvarter. Vi nådde sedan täten efter fem kilometer igen.
Skeppet är en modell av Columbus skepp Santa Maria, berättar han.
I källaren har han ett litet rum där samtliga t-shirts från alla lopp, plus skor, linnen och splitshorts från tidernas begynnelse ligger välorganiserat i tidsordning. Medan han visar minnena från sin storhetstid, börjar vi prata om hur det kommer sig att det sprangs så fort då.
– Vi tränade helt enkelt hårt och hade hög kvalitet på det vi gjorde. Till exempel gick inga pass över fyraminuterstempo, vilket jag tror har betydelse – för springer man för långsamt tappar man helt enkelt både fart och teknik.
Många svenska löpare sprang snabbt
På Kjell-Eriks tid var det alltid minst tio svenska löpare som sprang under 2.20. Det var något man skulle klara mitt i natten, säger han. Då var gränsen 2.15 om man skulle vara med i landslaget.
– Om man inte tränar mer än 20 mil per vecka behöver man inte heller ha en massa långsamma kilometer. Kenyanerna tränar tre gånger om dagen och springer 25 mil per vecka. Då är det självklart att man måste ha riktigt lugna pass, men inte annars.
Kjell-Erik tror också att mycket handlar om attityden. Att ha en positiv inställning till det man gör.
– Det ÄR jobbigt ibland, precis som det kan vara jobbigt att klippa gräset, men emellanåt är det också väldigt lätt, säger han med ett stort leende.
Men, tillstår han, det är mycket möjligt att han hade tänkt annorlunda om han hade gått in i ”väggen” på sitt första maratonlopp. Totalupplevelsen av loppen har oftast varit positiv och han har lärt sig att det kan vända. Att tungt kan bli lätt – det gäller bara att härda ut och vänta.
– Jag längtade alltid till de sista tio kilometerna, för det var då jag var som starkast. Jag tänkte aldrig på att det skulle bli jobbigt, utan såg det mer som ett jobb och att det skulle bli jäkligt kul att få fajtas mot de andra löparna.
Citatmaskinen Kjell-Erik
Det finns vissa välkända Kjell-Erik Ståhl-citat som beskriver ganska väl hur han tänker. Som definitionen på vad ett riktigt hårt pass är: ”Du ska inte kunna stå upp och duscha efteråt utan vara tvungen att sitta ner”. Eller kriteriet för när det är okej att bryta ett lopp: ”Bryta för kramp i vaden? Så länge du inte har kramp i hela kroppen kan du fortsätta”.
Han skrattar gott åt sina egna ord och berättar fler historier från sina lopp över hela världen. Just den biten saknar han, att få resa iväg och känna tävlingspulsen. Att vara i form och känna sig stark.
– När jag var mitt upp i det hela så tänkte jag aldrig på det. Men nu när jag inte kan, inser jag hur otroligt mycket jag ändå uppskattade de där två passen per dag. Att kunna springa är verkligen livskvalitet, utbrister han.
Trots att han lade av med själva tävlandet 2011, dimper det regelbundet ned inbjudningar från när och fjärran. Inte nödvändigtvis för att springa, ofta efterfrågas han som VIP-gäst. Reser gör Kjell-Erik fortfarande, det är en del av hans livsstil. Florida är tillsammans med Hawaii två av hans favoritresemål.
– Jag har sprungit maran på Hawaii tio gånger och varit där fjorton gånger. De kallar mig ”The Swedish Steelman” där, säger han.
Inte sugen på fler maror
Men hur roligt det än har varit att kuta maror så är han ändå inte särskilt sugen på att göra det igen.
– Man måste vara bra tränad för att få någon behållning av det. Ärligt talat var jag tröttare efter Göteborgsvarvet 2013, då jag sprang på 1.40, än jag någonsin har varit efter en mara.
Efter alla sina rekord och vinster så har han inte heller något kvar att bevisa. Motivationen är helt enkelt inte tillräckligt stark.
– Det går bra att satsa fram till 55-årsåldern, men sedan börjar musklerna bli stelare, skadorna kommer lättare och det tar längre tid för kroppen att återhämta sig.
Karriären i backspegeln
Jag frågar hur han ser på sig själv och allt det han åstadkommit.
– Det är väldigt roligt att jag är ihågkommen och på något vis gett ett litet avtryck i historien. Och att även de nya generationerna vet vem jag är. Det känns stort.
När han följer mig till bussen senare på eftermiddagen märks det att han är välkänd även på sina egna gator. Han hejar på både den ena och andra, växlar några ord och önskar en fortsatt bra dag. Alla verkar känna Ståhl och Ståhl verkar känna alla.
Men det är väl så det är med de verkliga Stålmännen och -kvinnorna. De gör avtryck, oavsett i vilken miljö de rör sig i. Och det är nog också så legendarer uppstår. Kjell-Erik Ståhl tillhör definitivt en av dem.
Kjell-Erik Ståhl (1946–2025)
Under 36 år var Kjell-Erik svensk rekordhållare på maratondistansen. Tiden 2.10.38 som han satte på VM i Helsingfors 1983 stod sig ända fram till den 1 december 2019. Under perioden augusti 1981 till augusti 1982 fullbordade han 14 maratonlopp med genomsnittstiden 2.16.11. Av totalt 101 maraton sprang han 70 gånger under 2.20, 15 gånger under 2.14, 27 gånger under 2.15.30.
Meriter i urval
Svenskt rekord på maraton: 2.10.38 (1983–2019).
8 SM-guld.
Maratonsegrar i urval (total 17 segrar och 12 andraplatser):
Stockholm Marathon (1982 och 1986)
Oslo Marathon, inklusive banrekord (1983 och 1986)
Frankfurt Marathon (1981)
Peking Marathon (1981)
Manilla Marathon (1983)
München Marathon (1983)
Seoul Marathon (1984)
Resultat mästerskapstävlingar i maraton:
4:a VM, Helsingfors (1983)
19:e OS, Moskva (1980)
10:a EM, Aten (1982)
9:a EM, Stuttgart (1986)
Personbästan:
800 m: 1.56,8 (1967)
1 500 m: 3.54,5 (1973)
5 000 m: 14.11,9 (1979)
10 000 m: 29.48,0 (1979)
3 000 m hinder: 8.46,7 (1974)
Maraton: 2.10.38 (1983)
