Aim for glory, prepare for disaster- om ultraloppsförberedelser

Aim for glory, prepare for disaster- om ultraloppsförberedelser


Jag har spontananmält mig till ett jättejobbigt lopp. Igen! Har hybris sen min rygg skött sig så bra (nåja ett bakslag) de senaste månaderna. Ett ultralopp på 6,4 mil och 3000 + höjdmeter. I jobbig terräng.

Hur gick det till? Jo. Jag ska till England i mitt företag och eftersom jag inte gillar att flyga av klimathänsyn tänkte jag att då passar jag på att också springa i Wales. Något jag skjutit på eftersom jag inte bara vill flyga för den sakens skull. Detta har lett till att jag faktiskt aldrig sprungit ett lopp utomlands sen jag bodde i England. Då sprang jag tre halvmaror när jag jobbade som PT. Det var snart 20 år sen och att få springa i Snowdonia i Wales har varit en dröm. Nu är det så lyckosamt att Ultra Snowdonia 2019 går helgen innan mitt uppdrag i London. Så först träningskläder, höjdmetrar och lera och sen dressy HR-event i London. Livet är extremer!

Och jag har inte riktigt tränat  för långa lopp sen jag typ fick hasa mig fram den 13 milen i juni på High Coast Ultra. Men med 14 mil på Padjelantaleden i slutet av juli så är kroppen defintivt uthållig. Men, igen, det är massor av höjdmeter och brutal terräng. Men det kommer gå jättebra. Igen. Helt övertygad.

Men det är många som går runt och är onödigt nervösa inför lopp. Många är nervösa över att inte klara det trots att de förberett sig. Här har jag ingen studie men jag upplever empiriskt att det är väldigt övervägande av kvinnligt kön som känner så. Sen finns det de som inte förberett sig men ändå kommer klara loppet utan någon större risk för skador och då finns det också bättre saker att lägga krutet på än att oroa sig. Det är, som någon sagt, som att gunga. Man kommer ingenvart. Det bästa är att reda ut orosmolnen och lämna plats för de där härliga loppfjärilarna som man kan njuta av, inte må dåligt över.

Så. Med erfa från att springa lopp på allt från 4 mil till 16 mil både mycket förberedd, springa väldigt oförberedd, springa medan min (nu) man genomgår en levertransplantation (en annan galen story och det var läkarens förslag!), springa utan prestation, springa med ett djävulskt hårt mål (sub 20 på 100 miles), typ gå 13 mil (High Coast Ultra i år) så vill jag dela med mig lite tips och tankar som kanske kan hjälpa dig lugna tankarna och foka’ på rätt saker inför nästa utmaning!

1. Skriv ned dina farhågor

Ibland snurrar nervositeten bara runt och då är det bra att skriva ned oron. Eller beta av den mentalt. Såhär har jag till exempel fått göra inför mitt äventyr i Wales:

Men tänk om jag inte orkar? Då får jag gå.

Men tänk om jag inte klarar reptiderna? Då får jag bryta och så får jag en skön eftermiddag.

Men tänk om jag börjar må sådär illa? Då får jag sätta mig ned en stund med huvudet mellan benen och ta något riktigt sött.

Men tänk om jag springer fel? Jag får ta det extra lugnt och prioritera att se markeringar före att det ska gå undan.

Och så farhågor jag inte bryr mig om men jag hört från andra:

Tänk om jag kommer sist? Ja. Vad gör det? Någon måste komma sist och ingen annan bryr sig om något annat än sin prestation ändå! Om ett år kommer det vara världens bästa story att dra, om inte direkt efter målgång!

Tänk om det blir jättedåligt väder? Ja då får alla det. Och du är inte gjord av socker. Ta med regnkläder och/varmt ombyte. Kolla väderprognosen men lita inte på den, och förbered dig!

Och så vidare. När man reder ut svaren på sin oro så ser man ofta att det inte är någon fara. Man reder ut sin plan A, B osv innan loppet och går igenom de lugnande svaren så man kan ge dem till sig själv när oron börjar bubbla. Som jag brukar säga, har man råd, tid och fysisk kapacitet att ställa sig på en startlinje till ett lopp- då är man väldigt lyckligt lottad här i världen!

Fler saker som är bra att förbereda:

  1. Förbered så du kan skapa lugn! i huvudet dagarna innan loppet. Kroppen bär dig men det är det hjärnan som driver kroppen. Hjärnan hämtar kraft från samma hink till både jobb och lopp så har du stressat dagarna och ffa dagen innan har du redan börjat nalla av den mentala styrka du behöver. Åter till farhågorna ovan- att ha lugn i sina förberedelser minskar belastningen på det mentala batteri du kommer behöva under loppet. Att sålla i kalendern så du inte flänger runt som en tok (som jag gjorde en gång med föreläsning och intervju inför en loppstart- pas bien) är ett bra sätt att förbereda sig. Tvinga in extra pauser när du bara chillar- går lugnt i skogen, tittar på något kul på tv, garvar med vänner, lattjar med barnen osv.
  2. Sov gott dagarna innan! Gissningsvis kommer du sova lite sådär natten innan, och det gör ingenting alls. Men se till att sova ordentligt nätterna innan sista natten. Igen- det laddar det mentala batteriet, buffrar mot infektioner och ger kroppen återhämtning inför vad som komma skall.
  3. Ha koll på banan! …och träna efter den. Många tror att kramp beror på saltbrist men för många är det att musklerna inte är vana vid att anstränga sig så länge eller i den ”vinkeln”. Är loppet bara backar är det lika viktigt att ”mekaniskt” vara förberedd för det som att ha syreupptaget för den typen av bana. Och är loppet kuperat finns det ingen anledning att springa flackt. Ultra Snowdonia börjar med två berg, det ser ut som runt 2500 höjdmeter betas av i början av loppet så jag kör alla mina pass nu med backar och framförallt backar i början av passet. Kör ingen asfalt och letar ”stök” i skogen för att vänja mig. Finns ingen anledning att lägga tid på annat. Så läs in dig på banprofilen, och spring som den. Att vara mentalt förberedd på hur banan ser ut är också att skapa trygghet. ”Jaha nu kommer den backen, det visste jag”.
  4. Ha koll på banan som går att äta! På vätskekontrollerna. Hur många är de? Vad finns på dem? Träna på att äta utefter det också och bära det du kommer behöva bära under loppet.
  5. Koll på och van vid din utrustning Kan verka självklart men att ha testat allt, veta var du har allt, i vilken ficka osv. Hur ryggan sitter när den är full, hur dina gaiters sitter om du har såna…och så vidare. Det är så värt att testa det.

Helt enkelt- allt ska vara bekant förutom den unika upplevelsen av din kropp på loppet just den dagen. Du kommer aldrig kunna förbereda dig på hur det kommer kännas, men du kan göra allt för att vara förberedd på hur du ska reagera på det. Efter alla dessa år som löpare, som löpcoach men framförallt som människa har jag fått perspektiv på hur lite noja det borde vara kring att starta ett lopp. Det är så få i världen som ens kan ta sig tiden och orken att både planera och träna för en såpass tuff fysisk utmaning. Visst måste man gräva där man står och ta hand om sin nervositet och kanske rakt av oro. Men lite perspektiv på hur lyckligt lottad man är kanske hjälper att känna den där härliga pirrande känslan där förväntan och spänning är övervägande, ett leende rycker lite i mungipan och man längtar till att testa sina gränser, där de är just den dagen!

Lycka till med ditt nästa lopp!/ Annie

Padjelantaleden på 3 dagar- ett mäktigt äventyr

Padjelantaleden på 3 dagar- ett mäktigt äventyr


Det är inte helt lätt att vara spontan vad gäller ett flerdagsäventyr som förälder. Jag vill inte gärna åka från mina barn någon längre period, framförallt inte på sommaren och framförallt inte när jag och mannen har semester tillsammans.

Men så öppnade det sig en lucka. Jag fick loss 5 dygn. Självklart var det fjällen som gällde. Från förra årets äventyr på Kungsleden hade jag med mig att jag ville göra något där det kanske var lite mindre folk. Och kroppen tillät ju att jag sprang nu så det ville jag gärna testa. I min bok där jag skriver upp sånt jag drömmer om att göra stod det ”Padjelantaleden”.

Googlade. Blev mer sugen. Såg att den var 14 mil, 14,5 stod det på sina håll. Kollade logistiken. Hade fem dygn där två skulle gå åt till resa och tre skulle kunna läggas på vandring. Det är långt att åka till norrnorra Sverige! Leden är 14 mil cirka. Nu gällde det att få ihop det med tåg, bussar och apostlahästakraft!

Det här var en resa som rörde om långt inne i själen och hjärtat på mig. Naturen jag fick uppleva, de långa dagarna i löparskorna i lugnt tempo. Att vara ensam men känna sig så totalt omsluten av naturen- det är svårt att sätta ord på det utan att det låter tokflummigt. Men, herreminje. Wow alltså. När kan jag komma tillbaka? Kände jag redan första stegen på leden.

Resan

Padjelantaleden går mellan Ritsem och Kvikkjokk men på båda ställena är det vatten så från Ritsem kan man ta båt över till Änonjalme och vid Kvikkjokk kan man få båtskjuts från det som kallas ”Bobäcken”. Det finns turlistor och det är hittills STF som sköter trafiken.

Jag skulle köra leden från norr till söder och tog så nattåg från Stockholm till Gällivare. Därifrån går buss till Ritsem och så får man vänta på båten men det finns en STF Station så man kan roa sig. Resan med bussen är också otroligt vacker. Nattåget klev jag på, med lite förseningar, kl 19.30 cirka och var framme i Gällivare cirka åtta på morgonen. Bussen tog några timmar men utsikten- wow!

Resan hem var med buss från Kvikkjokk till metropolen Murjek, en resa med flera bra depåstopp på några timmar. I Murjek finns att göra om man gillar att knata runt och titta men har man just gjort det i många mil kanske man hellre vill ha lite fika. Det fanns icke och jag hoppade på ett tidigare tåg till Boden och väntade in tåget där istället. Dessutom hann jag då in på hotell Bodensia och använda deras spa till att ta en skön dusch, basta och köpa på mig lite proviant i det fall SJ skulle vara sena nästa dag (och de var de med flera timmar så yay för det).

Leden

Padjelantaleden ligger liksom ”bakom” Sarek. Den är förvånansvärt lättgången. Det är inte sådär stenigt som det blir på Kungsleden där så många fötter trampar. Välmarkerad och fint omhändertagen. Framförallt norra delen är lätt att gå, sen är det mer sten och ”bröt” söderut. Och mer mygg. Stugor ligger med 8- 19 km mellanrum och det är både STF och BDT (samisk förening med hemsidan padjelanta.com) som driver dem. De är väl omhändertagna, det finns mat att köpa på alla ställen men varierat utbud. Men det viktigaste: Det är så otroligt vackert. Det var så vackert så jag baxnade. Jag var så hänförd så tårarna rann flera gånger. Dessutom så lugnt- jag stack iväg tidigt för det var riktigt varma soliga dagar där i månadskiftet juli-augusti och kunde vara igång i timmar innan jag mötte någon.

Upplägget- många mil, få dagar

Det hade helt klart varit helt underbart att ha haft en vecka minst för att hinna göra avstickare, stanna längre och bara dumglo på de vackra vyerna men nu hade inte jag det. Och jag njöt massor under mina långa dagar.

Båten var en halvtimme sen så jag startade från Änonjalme cirka kl 16.00 måndag eftermiddag. Solen sken och jag hade haft sällskap av tre riktigt goa grabbar från Västerås – Mattias, Ivan och Magnus- TACK för alla skratt och kul snack på resan upp! Vi hittade varandra för att de alla tre kom knatande till bistron på tåget i Altra- precis som jag. Det är verkligen fjällöpardojan det. De skulle också springa leden men med en lite annan etappindelning och sedan vidare. Jag var betydligt mer morgonpigg så kom ikapp dem dag två på morgonen, vid lunch och sen på eftermiddagen men sen låg de för långt före mig. Men det var lite kul grej att speja mot nästa stuga och se de tre profilerna utanför, snacka lite men göra sin egen grej.

Men dag 1 alltså: Änonjalme till Gisuris via Akkastugan var 16 kilometer toknjutning. Jag var superpigg, solen sken, det var så vackert in mot Sarek så jag baxnade. Tog det lugnt, tassade lite men hade bestämt att ta det lugnt eftersom packningen var som tyngst nu (7,5 kilo ungefär). Hinna vänja sig och känna att mina diskar pallade med.

Kom fram vid 18.30, blaskade av mig i en iskall bäck, tvättade ur kläderna med vatten. Åt risnudlar med tapenad och lite choklad. Isäng klockan 21 i mid sidensovpåse i en skön säng och sov som en stock efter att jag pga platsbrist på tåget fått sitta på vägen upp.

Dag 2: Gisuris  – Staluloukta 49 km

Jag vaknade vid 05.30, kokade kaffe och hällde hett vatten över en stor portion granolamusli med blåbär. Packade iordning så tyst jag kunde men flera var vakna. Solen sken, vindstilla. Skulle bli en fin och varm dag. Tassade iväg strax innan klockan sju med frukosten med- jag har svårt att äta tidigt på morgonen, måste jaga maten först 😊. Det var en helt magisk morgon. Jag vände mig om flera gånger för att titta mot Akkamassivet. Helt stilla, men fågellivet var igång. Mötte ingen på många timmar och bara gick/tassade fram i min egen värld. Så saligt lycklig. Packningen satt bra. Satte mig på en sten och åt min stora portion musli förstärkt med lite nötter. Tog några kapslar BCAA (”småprotein” som musklerna gillar). Drack friskt fjällvatten. Njöt så det bara sjön om det.

Vid 11 hade jag redan grinat en gång av hänförelse- sjön Virijaure är en av Sveriges djupaste och ligger på cirka 580 meter över havet. Den utsikten, att vara ute och röra på sig, hel och oskadad efter en så lång och dryg rehab- wow alltså. Jag ryser nu när jag tänker på det.

Kom till nästa stuga och döm om min förvåning när de tre gräbsen inte tagit sig iväg än. Jag fick kaffe och hakade på dem en halvtimme- timme ungefär men sen var det för mycket spring på dem. De hade också hälften av min packning då de inte bar mat och jag ville göra min grej i min takt. Släppte iväg dem och kom ifatt vid Arosloukta, en stuga där jag köpte renkött och pausade för en oglamorös men perfekt lunch för min mage: Bröd utan något på, nötter och russin.

Nu stod solen högt, det var varmt och jag hade 13 kilometer kvar till Staluloukta. Det gick så lätt! Gick och tassade bara där jag kände för det. Följde naturen och underlaget som det dikterade takt och sätt att röra sig.

Vid 16-tiden var jag framme i Staluloukta som är en ganska stor stuga och dit många flyger in med helikopter. Här finns Parfas Kiosk med stort utbud. Jag köpte en rökt fjällröding, hittade en sängplats i ett rum med tre supertrevliga tjejer från Uppsala. Gick ned till Virijauhre och tänkte att- jag badar! Det var inte så kallt som jag trodde och det var så mäktigt att stå där i vattnet och låta det kyla ned benen. Tvättade mig och kläderna med min lilla ekologiska tvål. Stretchade lite. Njöt och njöt. Lagade middag med dubbel portion äggnudlar och den rökta rödingen till. Lite choklad, lite korsord, lite samtal med andra. Enkelt och härligt! Kroppen kändes lite stel i låren men i övrigt mest masserad av den varierande terrängen jag rört mig i.

Isäng vid 22 för jag skulle upp tidigt igen. Sov som en stock igen.

Dag 3 Staluloukta- Sammarlappa 45 km Kall, klar och solig morgon. De här soliga varma dagarna bara radade upp sig. Knatade iväg men nu var det myggigt! En passage på några kilometer med mycket buskage och mygg. Bara att tugga på! Efter ett tag kom jag upp till en bro, över Ballavrjåhkå med magisk utsikt. Tog fram min ”musligröt” i ziplockpåse och åt den och småfnissade åt hur lyxigt det kändes i sin enkelhet. Mer kalfjäll, mindre mygg, mer magi! Hade en riktigt fin morgon med en paus i stugan i Douttar där man kan betala 60 kr för att använda en dagstuga. Jag kokade bara vatten till kaffe innan jag tassade vidare. Passerade fler stugor men behövde inte köpa något- hade den energi och mat jag behövde i packningen. Kanske att man hade velat ha mer riktig mat om det varit svalare och vandrat mer men jag var bara sugen på lätta grejer så bröd, nötter, russin räckte gott för mig. Men inte i små mängder direkt. Mot eftermiddagen kom jag ned i Tarradalen och nu blev det mer mygg, mer växtlighet, mer brötig stig. Saknade att vara uppe på högfjäll och fick jobba lite mentalt för att njuta och inte sura över stenar och rötter. Men så stämde jag av på kartan och såg att… det var inte långt till Sammarlappa nu. Två dygn och 11 mil i benen var jag helt förvånad över hur pigg jag var. Var lite orolig för sängplats i Sammarlappa med bara 16 bäddar men det var bara jag och två äldre danska par på plats så fick ett eget rum med 8 bäddar och 1 miljon mygg. Badade i det breda vattendraget, sköljde upp kläderna igen. Kollade över fötter- inte en tillstymmelse till blåsor någonstans. Mådde finfint men var väldigt hungrig. Unnade mig en tomatsås och en burk inlagd frukt från ”butiken”.

De tre tidigare etapperna hade jag ingen tid att passa men nu var det enligt utsago ganska brötig terräng stora delar av 3,3 mil till Bobäcken där båten skulle gå 13.30. Hur mycket kräm hade jag kvar i benen? Hur tidigt skulle jag behöva starta? Eftersom NJUTNING var fokus för den här resan bestämde jag mig för att börja riktigt tidigt så jag skulle ha nästan 7 timmar på mig dit. Med potentiellt trötta ben, stenar och rötter är det stor risk att ramla och min rygg reagerar otroligt starkt om den tror jag ska slå mig- inte bra om jag skulle få ryggskott därute…

Lade mig tidigt efter att ha slagit ihjäl ALLA mygg i rummet. Istället för att läsa bok lite sådär..

Dag 4 Sammarlappa till Bobäcken

Klev upp 05.30 och gjorde samma rutin som innan: Kokade vatten, drack två koppar kaffe. Lät musligröten svälla i hett vatten, ned i ziplockpåse och iväg. Tog BCAA också, cirka 10 per dag blev det. Strax efter klockan 06 tassade jag iväg med lite mer fokus än tidigare.

Men nu blev jag osäker. Det var en skylt mot en stig men inga orangea markeringar. Fortsatte en stund men inga markeringar. Visste det skulle komma en bro efter cirka 1 km. Såg ingen. Beslöt att vända och dubbelkolla. Men såg ingen annan stig och enligt kartan och alla tecken så var jag på väg åt rätt håll så fortsatte. Och så kom bron och jag såg en markering- PHU! Inte läge hamna fel. I övrigt helt omöjligt springa fel på denna led.

Gick, tassade omvartannat. Tog kaffepaus i Tarrekaisestugan med stugvärden och en gäst. Så lugnt och efter avstämning med stugvärden om ettaperna framför mig förstod jag att jag hade goooott om tid.

Knatade vidare i den varierade terrängen. Ömsom lättgånget/sprunget. Ömsom stenigt och brötigt.

Kom fram till Njunjesstugan klockan 10. Inte en själ här. Stugvärden var ute. Solen sken och vinden hade börjat blåsa litegrann. Lade mig i ljungen och bara njöt litegrann innan jag tassade vidare. Nu gassade solen igen och jag hade bara 13 kilometer kvar ungefär.

Nu var det skog och låglandsterräng. Som hemma tänkte jag och blev lite uttråkad när utsikten försvann. Knatade på och bara reflekterade över vilken otrolig resa det varit. 14 mil på under tre dygn och visst var jag lite seg men det var sådär skönt seg som man är när man varit ute jättemycket.

Vid Bobäcken var det fler som skulle med båten- blev bjuden på finkaffe (kokkaffe) och hade trevligt sällskap på väg till Kvikkjokk. Gick i vattendraget och lät benen kylas Gick igenom kroppen- inte en blåsa, inget skav, inte ont. Alla tånaglar intakta.

På STF-stationen i Kvikkjokk försökte jag trycka i mig mat eftersom jag visste att det kunde bli brist på det sen. Det var inte så lätt- mest sugen på isglass. Vägde ryggan, nu 5 kilo. Ätit 2 kg mat. Rimligt med en energiåtgång som den jag haft samt legat på runt 4000 kcal per dag.

Mina Altra Timp och fjällglim. Suveräna nolldropskor med bra sula, torkar fort när de blir blöta och den breda tåboxen låter fötterna göra sin sak.

En skön bussresa med tid att reflektera och höra av sig på sociala medier. Som sagt, dusch i Boden och sen sov jag faktiskt som en sten på nattåget och vaknade upp betydligt mer norrut än jag önskat pga nattens tågproblem…. men det är en annan story.

I Änonjalme hjälpte vi lossa ryggsäckar från båten för alla vandrare. Jag förfasades över hur tungt många bar. Visst behöver man grejer i fjällen men att bära för tungt förtar mycket av njutningen. Jag bär lätt men saknar ingenting. Har lovat återkomma med packlista och vad jag åt men jag vill avsluta med att verkligen slå ett slag för Padjelantaleden i löparskor. Otroligt maffigt vacker. Ta hand om dig, andra och naturen och utonjut på dig!

”Hur långt sprang du” Att mäta vs att uppleva

”Hur långt sprang du” Att mäta vs att uppleva


Den vanligaste frågan jag får av framförallt släktingar när man såhär i semestertider sticker iväg på sin motionsrunda. ”Hur långt blev det?”

”Vad gör du milen på?” är en annan vanlig fråga.

Jag vet oftast inte svaren på någon av frågorna. Jag är en glad motionär som har ett fritidsintresse i att trötta ut mig i naturen. Oftast ensam och helst utan en nummerlapp.

Men visst. Jag har absolut haft tidsmål. En gång- då skulle jag klara 16 mil på sub 20 timmar. Det tog två försök, mycket pannben och en träningsstrategi snarare än ett träningsprogram. Men i övrigt har jag väldigt svårt att tagga till för vare sig tidsmål eller att tävla med någon annan.

Jag har en träningsklocka och ibland är den suverän som verktyg för att inte lata mig på träningspass. Men jag tränar så sällan. Jag kör kanske i snitt 1-2 träningspass i veckan, resten är motion och rörelse och då behövs inte någon klocka. Ett av träningspassen försöker jag köra intervaller. Det är så fruktansvärt jobbigt och tråkigt. Jag gillar inte när det är jobbigt, jag vill njuta när jag springer.

Men under ett intervallpass blir lätt mina vilopauser lite väl långa så då använder jag ibland klockan för att piska igång mig. Och intervallerna kör jag för att jag ska kunna njuta mer på mina långa utflykter annars skulle jag strunta i dem också.

Under mina träningspass där jag tränar på att springa långt, vilket jag gör ungefär varannan vecka när kroppen är hel, är en träningsklocka också ganska överflödig- jag har ett vanligt armbandsur som talar om hur länge jag varit ute och vad klockan är. Träningen går ut på att röra sig länge i natur och äta samtidigt. Det hjälper klockan inget med alls.

De allra flesta som beskriver sin löpning pratar inte om minuter, kilometer, pulsslag. De pratar om en upplevelse. Skönt. Fint. Jobbigt. Svettigt. Segt. Motigt först, härligt sen. Kul! Nöjd. Stark. Eller som ett ex till mig från Australien sa efter sitt första triathlon: Det känns som jag kan göra vad som helst just nu förutom att stå upp eller sitta ned.

Så varför fastnar vi i kvantifierbara detaljer från en skärm?

Självklart är det viktigt med siffrorna om ett mål man har handlar just om det. Att klara milen under x minuter. Att springa just en mil. Eller 4,2. Om man tränar enligt MAF (Max Aerobic Function) är pulsen navet i hela träningen.

Det kan vara motiverande och en hjälp, en spark i baken. Det kan vara kul att räkna kilometer under en vecka, en månad, ett år. Det kan ge en bild av om du blir snabbare, orkar längre.

Men. Jag vågar påstå att det aldrig kommer kunna mäta om du får ut det du verkligen helst av ha av din löpning: Upplevelsen. Alla känslorna. Att vara en löpare, att kunna springa hela livet.

När vi planerar vår löpning efter tid och distans. När vi under själva löpningen fokuserar på hastighet och avverkade /kvarvarande kilometrar. När vi efteråt utvärderar hur det gick med hjälp av klockan. När det är lite bråttom hela tiden så vi inte stannar upp och känner efter och reflekterar utan bara läser av och bedömer.

Vad händer då med själva hjärtat av löpningen?

Missförstå mig rätt nu. Bara för att vi är ett gäng som inte mäter på klocka betyder inte det att vi inte vill utmana oss. Utvecklas. Nå mål. Nej det handlar bara om att de parametrar vi utvärderar oss på  ligger inom oss snarare än på armen eller i en graf. Jag hade nog inte klarat mina 100miles som den amatör jag är utan att vara helt in tune med min kropp och träna efter den. Det var därför det gick så bra.

Att springa på känsla kan handla om att planera sin träningsvecka med  1-2 pass för att springa sig riktigt trött i omgångar. Att springa långpass lite längre än sist (då kan ett armbandsur vara bra för att veta ungefär hur länge man är ute). Att under passet utvärdera om jag tar i som jag tänkt? Om jag orkar en backe/intervall till? Om jag bara är trött eller faktiskt sliten? Att efter passet känna om jag njöt? Vad såg jag under löpningen? Vilken känsla har jag nu? Tog jag i så mycket jag planerade? Om inte- varför?

Om det känns läskigt att släppa klockan- gör det ett pass i veckan och utvärdera hur det känns. Testa sen ett pass till..osv.

Att lägga utvärderingsloopen från hjärnan till kroppen istället för från hjärnan till skärmen på armen. Låta din riktiga kropp vara kompassen, din true north. Som du alltid har med dig. Som alltid talar sanning. Din sanning. Som låter känsla och upplevelse vara i fokus.

Det är #bohemianrunning

Tack för att du läste, tack för att du springer. Sköt om dig därute / Annie

 

Race Report High Coast Ultra – I call it a comeback

Race Report High Coast Ultra – I call it a comeback


High Coast Ultra  var min 40-års present. (En av dem, har 365 dagars ursäkt att hitta på saker under flagg ”jag fyller 40”). Och jag har drömt om det här loppet länge! Eller- drömt om den här naturen. Höga kusten- världsarvet, wow!

För ungefär två månader sen drog jag något i baksidan av benet när jag sprang. Rehab av nerven gick framåt så vad var nu detta? Jag fick hjälp av bästa Filip på Access Rehab som identifierade ett muskelfäste. Helt ok att springa men det skulle ta tid. Jag sprang! 6 trevande, stapplande mil på TEC där till slut värmen tog kål på mig. Men kroppen höll fint. Däremot har jag haft ont och Filip sa att det skulle ta 8 veckor. Det trodde inte jag på men som alltid fick han rätt- det tog nästan exakt 8 veckor för smärtan att försvinna. Hela TEC kändes det i vartenda steg och den är kvar om jag stretchar i vissa lägen men ungefär en vecka innan start försvann smärtan när jag sprang. Phu!

Livet har varit i fokus och när livet är med stort L då är löpningen en lugn fristad. Måste vara kravlös. Korta regelbundna pass i skogen för att tanka energi. Inte direkt långpass att prata om men fick till några fina backpass och ett helt ok långpass med mycket backar, gång och ösregn. När jag berättade för min man om distans och kupering sa han bara ” ja det DÄR är du inte förberedd på”. Han känner mig bättre än mig själv, har varit support sen jag sprang min första ultra 2011.

Jag hade gärna kört halva distansen för jag insåg ju att jag absolut inte var redo för något som var tuffare med så lite träning. Men se den distansen var borta i år. Då återstod att inte starta, eller starta och göra sitt bästa. Som jag skrev i inlägget innan detta- det går att försöka och göra sitt bästa. Det är ingen ide att sitta med massa ursäkter utan man lägger dem åt sidan, för de är bara i vägen under loppet, och så ställer man sig på startlinjen och kör tills det inte håller längre.

Så mina förberedelser fick helt enkelt  handla om att ställa in mig mentalt på att vara i rörelse väldigt länge. Det var målet. Att vara i rörelse jätte, jättelänge.

Och visst hade jag trots att jag inte tränat som man borde några års rutin att förlita mig på. En stark och frisk och HEL kropp. Det är inte fy skam! Gott om tid, utsövd, glad, tacksam, känslosam men med en enorm längtan till att få möta sig själv på det sätt man får under ett ultralopp. Inte alltid ett härligt möte som jag skulle få inse men ett ärligt möte ändå.

Innan loppet

Jag reste upp med tåg, buss o buss. Banarbeten! Hade med mig dator och hade en del jobb att beta av men såg också till att slumra. Åt kokt ris i buljong, lite kyckling, frukt, många isglassar. Snälla saker för min lättretade mage. Hängde med rutinerade Henrik och kom fram till ett varmt varmt Örnsköldsvik. Lite trött o svettig. Bytte om och försökte börja få lite loppfokus men det var lite svårt. Svårt med kvällsstart. Hade en bekant otrevlig känsla i magen under dagen och ja, självklart fick jag lingonvecka tre timmar innan start. Jag brukar vara lite deppig dagarna innan och sen blir jag ofta ganska dålig första dygnet. Rörelse hjälper absolut men 13 mil är kanske inte bästa doseringen av det. Men igen- bara ställa om mentalt, jag kan inte göra något åt det, jag kan bara välja att hantera det.

Trevligt samtal på bussen till start om livet, utmattning och hur löpning kan hjälpa skingra tankar och samla dem. Vi kom fram till Hotell Höga kusten och utsikten fick mig att börja längta efter att få komma ut i naturen, att få sätta igång.

Outfit: Mina slitna Altra Superior tror jag de heter, Falke kompressionsstrumpor, samma par som 2016, ett par korta tights, ett gammalt linne jag fått av syrran och en t-shirt över. Hade en Haglöfs LIM-series vindjacka som behövdes vid starten- det blåste vid Höga Kustenbron.

Min Ultraspire Omega rygga, även den har år på nacken. Vätskeblåsa och den obligatoriska utrustningen samt energi som jag sen förstås inte fick i mig. Jag hade min gamla löparklocka på för att ha koll på vad klockan var men startade den inte. Kikade också på pulsen som ju var ovanligt låg.

Alltid härlig stämning vid start. Lite testosteronstint och prylgalet på sina håll som alltid. Det reder ut sig längs loppet har jag lärt mig under åren.

Starten gick i den vackra varma kvällen. Jag tassade iväg och blev hög på den fina naturen. Hamnade i ”tåget” där man tassar efter varandra på led och jag får som många andra lite panik. Klev åt sidan och släppte förbi och fick springa för mig själv. Kroppen kändes väldigt bra men det var ju ingen att gå på med 12,5 mil kvar.

Hamnade i samtal med Lasse från Umeå- så trevligt. Loppets finaste kilometer där vi bara rann utför en slänt men sen var det klappersten och stenar till förbannelse. Tog det lugnt, försökte dricka och börja äta. Det fina försommarkvällsljuset var härligt.

Första kontrollen var vid 3,8 mil. Då var det massa mygg och jag började känna av kroppen som undrade var duschen och sängen var?  Så här länge brukar vi väl inte vara ute?  3,8 mil med massa backar- nu var det väl ändå klart? Inte riktigt… Pluggade in musik i öronen och fick lite runners high. Kom också i fatt Kristian och Anna och fick så mycket energi av att tassa fram och prata med dem där i den dimmiga disiga natten. Jag och Anna hade inte träffats innan men oj vilket fint möte.. möten! Vi hängde flera gånger längs loppet. Vanligtvis är jag en riktig ensamvarg, en true  lonesome runner men det här loppet fick jag tanka energi av andra när jag inte räckte till själv.

Så kom illamåendet. Jag visste att jag borde äta men kunde inte mäkta med mackorna med honung jag hade. Det enda jag kunde tänka mig var juice och godis och hade inte så mycket sånt. Började bli yr och pulsen var väldigt låg hela tiden. Men mådde bra i kroppen och hade bestämt att så länge jag inte hade ont någonstans utöver det vanliga man får vid såna här knasäventyr så skulle jag fortsätta.

Jag tillät mig gå massor, hade ju inte bråttom. Var ju inställd på att använda maxtiden och tycket det var lite spännande att jag skulle vara igång så länge- aldrig varit igång i över 22 timmar.

Loppet kändes också som det bestod av flera olika delar eftersom det blev under en så lång tid för mig med både natt och dag. Att se solen gå upp, soldiset genom träden. Fåglarna som kvittrade allt högre. Ja det var faktiskt magiskt och jag visste att jag skulle få energi av det. Det kändes lite som att börja om!

Det var aldrig problem med energin i kroppen, det var problem med farten. Jag mådde illa när jag tog i så det blev sakta mak och det var verkligen kuperat. Tillät mig inte tänka på hur långt som var kvar, bara foka på nuvarande mil och njuta av naturen.

Det blev en varm dag. Runt kl 8.30 passerade vi en mack och både jag och Kristian som låg lite framför mig tvärsvängde in där. Jag drog den godaste isglassen någonsin men fick inte riktigt i mig juice.

Tuggade på framåt och visste att vi snart skulle komma till Skuleberget som jag ju hört mycket om. Vätskekontrollen där, nummer 2 var vid 74 kilometer. Soligt och varmt, många pausade men jag brukar aldrig sätta mig ned. Det borde jag gjort förstår jag i efterhand- det hade nog blivit bättre med illamående då.

Otroligt fint bemötande vid stationerna med omtänksamma och engagerade funktionärer. Därtill andra löpare som man verkligen kände delade samma kamp!

Salt och vätskemässigt var jag faktiskt ok. Nu började matandet i värmen upp mot Slåtterdalsskrevan som väl är den mest fotade passagen. Här var det mer andra människor i rörelse och en lite annan känsla mot den lugna tysta natten. Jag hade det verkligen drygt energimässigt här. Jag är värdelös i värme och nu hade jag nästan 8 mil i benen också.

Men då kom jag ikapp Anna, Stefan och Olle och vi hade supertrevligt en stund. Det gav verkligen energi, nya löparvänner, fint! Man kommer ganska snabbt förbi artigheter när man kämpar såhär. Diskuterar magrörelser och dippar som att man go way back.

Vi matade på. Allt är helt ärligt lite rörigt här för mig. Jag försökte njuta av naturen, få i mig sportdryck och godis. Mata på till vätskestation tre som var vid 92 kilometer. Här var det mat – potatismos, korv, räksallad. Inget av detta var ju relevant för mig utan lite chips, cola, toabesök och så vidare.

Lite skogsbesök när magen trilskades åt båda håll men jag fick energi så fort jag pausade. Inga problem att fortsätta men herregud vad långsamt det gick. Pust.

Ett tag var jag helt själv. Det kändes som jag bara matade upp och ned och kom till, vad som såg ut som, samma strand. Markeringarna, såg inte de lite gula ut? Var jag vilse? Var var alla andra? Var var jag? F*n också. Men så skymtade jag Anna framför mig och snart kom jag till sista vätskekontrollen. Phu! Men nu var det inte mycket kvar av mig. Jag mådde så illa. Anna tvingade i mig en banan. En ”tvångsbanan”. Den stannade nere. Petade i mig lite chips och satte mig faktiskt ned en stund och det var nog räddningen. Fy sjutton gubbar. Såhär låg har jag aldrig varit någonsin på något lopp i hela mitt liv. Nästan lite lustig känsla mitt i misären.

Men sen så. Sen joggade jag iväg och kunde äntligen börja tänka att det faktiskt bara var 18 kilometer kvar. Skärpning! Jag fick faktiskt styrfart och kom ikapp Anna, Stefan, Olle och Kristian på en asfaltsraka. Jag är återuppstånden ropade jag och så började vi mata uppför det näst sista berget- Kalottberget. Blev peppad av en kille som skulle paceat en annan löpare.

Herregud. Jag var för trött för att vara trött. Jag orkade inte ens fundera på att stanna. Jag bara gick. Joggade lite. Gick. Uppför uppför uppför. Sen utför utför utför, genom skog, säkert massa stenskravel igen och så var vi faktiskt inne i Örnsköldsvik.

Nu var klockan sent. Jag höll inte så noga koll längre men jag var väldigt klar. Ett till berg kändes väldigt onödigt. Jag var otroligt nöjd med min prestation och mitt kämpande. Skulle hotellet vara på vägen och väskan i närheten hade jag lätt tagit den och sagt tack och bock. Men det fanns ingenting som inbjöd till att bryta i närheten. Oh no.

Däremot en stig som gick uppför och en terräng som inte gav någon indikation om hur nära målet var. Otroligt vacker utsikt uppe på berget och för en stund kunde jag ta in och njuta av hela situationen. Inga fler km- markeringar då de sista kilometerna skulle vara snitslade. Nu var jag ROCK BOTTOM. Mest handlade det nog om, inser jag, att jag inte visste hur långt det var kvar och det blev för mycket för skallen. Solen gassade och vi matade uppför. Lugna trygga Kristian kom ifatt mig och fick höra på mitt värsta gnäll. Kan man bara få gå i mål nu, pustade jag och var nästan grinfärdig. Kristian var också trött.

Jag visste att vi skulle till en parkering och blev jätteglad när jag såg en gammal husvagn. Det visade sig vara ett stort klippblock och jag blev lite fnissig av hur slut jag var. Så kom vi till parkeringen och hurra tänkte vi. Men sen visade det sig att snitslarna fortsatte. In i terräng igen. Nedåt. Och vi såg Örnsköldsvik och jag fick lust att ringa tävlingsledningen för att fråga hur långt det var kvar. ”Jag vill inte veta” sa Kristian och vi fnissade lite och kom ut på en grusväg med en skylt ”800” som pekade till vänster. Nu var jag så skeptisk till allt så trodde inte på det. 800 meter? Really? Vi såg inget som liknade ett mål och jag hade verkligen gett upp. Jag bara gick. Men! Vi mötte några som hejade och sa ”målet är där framme”. Jag vägrade tro på dem men … det var det. Under hoppbacken, högt uppe på Varvsberget över Örnsköldsvik. Och i vanliga fall brukar man ju kunna uppbåda energi att ”ultraspurta” i mål (man springer men med ben som är dysfunktionella). Men inte denna gång. Jag joggade över mållinjen och tänkte bara på att jag måste få vatten om jag nu ska kräkas.

Slängde mig på marken nära ett dike om jag skulle kräkas, hela världen snurrade. Fick vatten av Thomas, en av funktionärerna, (jag tror du heter Thomas, tack för all pepp). Jag låg där en stund och det kändes som allt rätade ut sig i kroppen. Det slutade snurra, jag behövde inte kräkas. Drack lite vatten.

Gick in inomhus och … allt kändes helt ok. Kroppen var ok. Jag kunde inte äta mat men fick i mig lite vindruvor och tortillabröd. Mer vatten. Otroligt fin service i mål med mat och skjuts ned till stan.

Jag mådde faktiskt riktigt bra nu. Inte tu tal om att äta men kroppen kändes ok. Stelt förstås men helt ok. Jag har, precis som vid Ursvik Ultra eller för mina 6 mil på TEC kollat min tid. Jag vet att jag kom in under 24 timmar, klockan var runt 9 när jag höll på med överdragskläderna. Det känns helt ointressant- jag klarade mig runt, det räcker för mig!

Thomas skjutsade ned mig, Anna, Kristian och Daniel till stan, jag tog en kopp te på hotellet, checkade in, fick en morgonrock, duschade och inspekterade kroppen: Påbörjan till en blåsa under en fot i övrigt ingenting. Inte en skråma. Yogade lite och skulle svara på sms och skriva tack i sociala medier men fick en väldigt sorglig nyhet som jag ska skriva ett annat inlägg om. Jag kom lite av mig och dessutom så somnade jag som en sten. Sov 8 timmar rakt igenom, vaknade med känslor som var på två ändor av spektrat glad och ledsen samtidigt. Just då kändes det fantastiskt att veta att jag skulle få äta frukost tillsammans med fina Anna som jag träffat igår. Det fick jag och fick gratta henne till hennes fina lopp och försökte peppa till att köra ett 100 miles. Klarar man High Coast Ultra klarar man nog vad som helst!

Tack! Alla som roddade loppet. Otroligt fint anordnat och vilket fantastiskt bemötande. Tack alla andra löpare jag fick träffa. Vilken insats ni gjorde!

Efteråt

Jag har mått väldigt bra i kroppen, den tog inte så mycket stryk eftersom jag rörde mig så långsamt. Däremot har jag vilat i en vecka nu. Bara joggat lite två gånger och kört lite rörlighet. Självförtroendemässigt var detta så viktigt för mig. Jag har rehabbat så länge så jag tvivlat på om jag någonsin ska kunna köra ett långt lopp igen. Men nu vet jag att jag klarar nästan vad som helst. Energimässigt ska jag också börja tänka att jag ska förlita mig mer på att faktiskt inte äta så mycket, jag klarar mig ändå. Jag har sån noja över att kräkas men jag behöver vänja mig vid att illamående hör till.

Jag är så taggad för nya långa löparäventyr nu och nu när jag själv känner att jag själv springer långt igen blir det roligare att inspirera andra. Håll utkik på min Instagram @ansofisticated för jag kommer dra igång en ultrautmaning för dig som är sugen på att komma igång med att springa längre.

Tack för att du läste, tack för att du springer.

High Coast Ultra- hur man inte förbereder sig och hur man rättar till det

High Coast Ultra- hur man inte förbereder sig och hur man rättar till det


Jag har drömt om High Coast Ultra i flera år. Problemet är att mina drömmar inte gör skillnad på min formstatus då eller nu. Det bara känns som en härlig grej att ta sig 13 mil och 3500 höjdmeter genom det här fina världsarvet.

Så länge loppet är på horisonten behöver inte visionen bli så verklig. Det är långt borta. Härligt och spännande känns det, de få gånger man kommer ihåg att justeja jag ska springa där i juni. Det är långt dit!

Man har en del att göra. Maj månad är en hel story  i sig. Man kom 6 mil på Täby Extreme Challenge, man får till ett hyfsat 25 km långpass där och två veckor ut från loppet lyckas man pussla ihop runt 6 timmar av gå och jogga med några skidbackar.

Man är, för en gångs skull, snäll mot och nöjd med sig själv,, man hade inte fixat mer.  Men redo för 13 mil är man inte.

Vips är loppet inte så långt bort och man börjar boka tåg, boka hotell. Först svårt komma på vilken natt man ska sova när man ska vara borta två nätter men ju kommer på att man springer en hel natt- ah! Billigt! Men jobbigt! Man läser tävlingsPM och

DÅ.

Inser man hur jobbigt det här faktiskt är. Man skriver lite i halvpanik till sin goda rutinerade ultravän Jan-Erik som bekräftar att det är jättejobbigt och ja det kommer ta dig ett dygn typ. Minst tänker jag.

Man drar i sig lite rödbetsjuice för det funkar ju men det är lite som en droppe i ett hav av ork som ska till.

Man har alltså inte förberett sig och att prata om sig själv i tredje person gör att det känns lite lättare, vad är det där för en stolle kan man tänka då när man inte säger ”jag”.

Men jag Ann-Sofie har en del resurser att ta av ändå. Kanske de viktigaste tre resurserna faktiskt:

1) Jag är hel. Jag är inte skadad. Jag har varit, fy sat*n vad jag har fått slita och jag klockar upp 1,5 år men nu har jag inte ont när jag springer. Det kommer nog börja göra ont i vänster baksida under loppet men att starta smärtfri, det har jag inte gjort vare sig på TEC eller på Ursvik Ultra. Det är en styrka.

2) Jag är mentalt stark. Jag längtar ju till att få se det här fantastiska området, naturen, att se solen gå upp. Att bara få tänka på att röra på mig. Jag har ingen tid att passa. Jag ska bara röra mig framåt, jag kan gå och jogga utan press.

3) Jag är tacksam. Jag är tacksam att jag kan sätta mig på ett tåg och fundera på vad jag ska äta och dricka och hur jobbigt det kommer bli. Jag ska vara extra tacksam för jag tänker på Terese och hennes familj och även om vi haft det tufft på flera sätt så har jag just nu ingenting att klaga på och stegen kommer få mer kraft av att tänka på henne. Det värker i hjärtat av orättvisa, frustration och smärta när jag tänker på er.

Vad du än ska ta dig för- se om du kan känna lite extra tacksamhet för att just kunna göra det du ska göra. Livet är inget att ta för givet. Någonsin!

Thread gently out there / Annie

Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF

Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF


Ja vad är det för rubrik egentligen? Hur kan en DNF vara lyckad?

Vi får ta det från en kort början.

Täby Extreme Challenge, TEC ligger mig varmt om hjärtat. 2011 sprang jag 5 mil där. På den tiden fanns det distanser just från 5 mil upp till 100 miles- 16,1 mil.

Loppet har verkligen utvecklats både i antal löpare men även distansmässigt: Nu går det att springa 50 miles dag, 50 miles natt, 100 miles, 200 miles (!!) vilket gör att löparna startar fredag eftermiddag och har tills söndag em att gå i mål, 48 timmar. Men det som består sen början är den där genuina kärnan av glädje och engagemang och att alla hejar på alla. Alla prestationer räknas och vi tar hand om varandra. Man vill vara på TEC, det är bara så. Svårt att sätta exakt ord på vad men de som vet vet!

Det finns även ett s k ”backyard ultra” lopp där det är start varje timme på en slinga som är 6,7 kilometer och siste löpare som är kvar vinner. Mentalt kan jag inte riktigt få ihop detta i mitt huvud men det finns det de som kan!

Jag har sprungit TEC 2011 (50 km)

2012: 50 miles  alltså 8 mil då det var snöoväder

2013: 100 miles och klarade då sub 22 timmar på mitt första försök på 100 miles.

2014: födde jag vår lilla tjej så var funktionär med stor mage och förkärlek för lakrits

2015: För tidigt att springa så långt efter förlossningen

2016: Sprang jag 50 miles som träning inför att klara 100 miles på under 20 timmar. (Det gjorde jag på Black River Run senare det året)

Sen har jag varit upptagen med att starta eget och ultralöpningen fick det lugna sig lite med men jag har också haft problem med min vänstersida och faktiskt sen 2017 i november inte riktigt kunna springa. Det har blivit bakslag och det har inte riktigt varit så tydligt var det beror på. Diskarna i ryggen ser helt ok ut men jag får problem om jag inte sköter min rehab ordentligt.

Jag har också helt ärligt inte riktigt haft sugen på att träna så hårt. För mig har det varit så att när jag utmanar mig så mycket i mitt företag så behöver fritiden få vara väldigt kravlöst så jag har varit ganska nöjd med att rehabba och njuta av att springa kortare pass i skogen.

Men… suget finns ju där. Och med tryggheten i att inget går sönder när jag springer, det bara ”stramar o spänner” i nerven i vänsterbenet så har jag i år smugit igång ultraträningen igen. TEC är dessutom alltid TEC- det är…magiskt!

Som alltid har planen på pappret varit mer ambitiös än det som faktiskt skett. Lustigt det där. Det ser så enkelt ut! Nu har jag ingen träningsplan på papper men i huvudet står det tydligt ”Långpass” varannan helg. Utfallet? Ja inför Ursvik Ultra 45 km hade jag fått till ungefär tre långpass över 20 km på ett halvår.

Men det loppet gick hur bra som helst- joggade runt utan krav på något utom att inte ramla.

Innan loppet

Sen var det fem veckor till TEC. Plenty time! tyckte jag men livet hände någonstans på vägen och jag fick till endast ett längre pass som iofs var på 40 kilometer i snigelfart två veckor innan. Nerven stramade hela tiden, men mådde som alltid bättre efteråt så tänkte att jag startar!

Det har varit kallt. Och så blev det varmt. Jag och många andra avskyr att springa i värme. Verkligen avskyr. Jag värmereglerar väldigt dåligt och har flera gånger tidigare  fått gå och mått dåligt när det blir över 20 grader.

Nu var det inte varmt men det var iallafall runt 18 grader och sol och vi var flera som inte sprungit ett enda långpass i år i värme.

Jag hade haft en väldigt hektisk jobbvecka men det visste jag om. Dagen innan satt jag och svor på ett tåg från Göteborg, min telefon gick sönder så kvällen innan hade jag inga direkta tankar på att springa 8 mil utan var på Den Stora Gallerian och fick köpa ny telefon. Åt på stående fot och fick ägna kvällen åt att installera nya telefonen. Men jag tänkte att ” jag ska ju bara jogga 8 mil och ta mig runt, det är lugnt”

Innan loppet

Att jogga 8 mil är inget man bara gör så det var inte alls lugnt. Jag fick bråttom iväg, glömde plånbok och hade inget bankID el Swish på nya luren så hade nog dagens högsta puls redan innan loppet. Fick skjuts av snälla Johan halva vägen till Täby och med åkte också Sebastian som sen vann 100-milesklassen- så jäkla stark!

Fick krama om alla ultravänner, känna på hur det kokade inne i tältet där man har sina grejer för varvning, fick känna den där anspänningen hos alla andra men var själv helt… disträ faktiskt.  Verkligen avspänd och fast i det här att ”jag ska ju bara jogga runt och se om jag håller”. Det var ett misstag.

Start och början

När vi joggade iväg kändes det inte bra. På en gång. Inte bra. Kroppen stark men bara- inte igång! Magen kändes inte bra.  Men jag joggade på och försökte njuta av upplevelsen, naturen, vitsipporna- TEC går olika helger varje år och det här var första gången för mig att springa i så långt gången vår- underbart!

Varvade och hade otroligt fin hjälp av Stefan som hjälpte grymma Suss som tog hem damklassen på 50-miles- BAM. Jag insåg att jag inte skulle kunna äta så mycket så gick över till dubbla flaskor sportdryck istället för vatten + sportdryck. Hade med cirka 8 dl vätska ut per varv och varven är 11, 5 kilometer. Joggade lugnt. Fokus på att inte dra på mjölksyra och gå i backarna men jag är egentligen ganska backstark just nu så skulle nog joggat fler backar och fått mer flyt i steget.

Magen höll på. Gick åt sidan och satt i skogen flera gånger. Försökte dricka varje kvart och ta BCAA varje timme. Det tog tid, oj vad långsamt det kändes även om jag försökte att inte tänka på tiden. Det var inte att springa långsamt som störde mig utan att jag inte kunde släppa hur sent det skulle bli att komma hem. Så. Dumt! Det ska man ju aldrig tänka på, det ska ju inte spela roll men jag visste att jag skulle behöva sova ordentligt för att vara pigg dagen efter.

Det där satte sig och energin och fokuset börja sjunka när magen inte kunde ta in något att äta. Jag blir otroligt sur i magen utan fast föda och allt kändes bara..prutt liksom.

Efter tre varv, cirka 34,5 kilometer räknade jag ut att om jag sprang 5 av 7 varv skulle jag kunna vara hemma till nattning och ändå ha fått ihop ett rejält långpass på nästan 6 mil. Kroppen var verkligen ok, det stramade förstås i vänsterbenet men det blir också bättre ju mer jag springer men jag hade 1) ingen energi 2) ingen mental reserv att bita ihop. Den där jag verkligen brukar kunna plocka fram. Men jag hade också sprungit längre än jag gjort på 2,5 år.

Det sista varvet gick jag energimässigt verkligen på fälgarna. Jag var yr och rötterna kändes luriga. Jag är supernojig att sparka i något då kan nerven börja balla ur totalt. Det enda jag längtade efter var att lägga mig ned så världen skulle sluta snurra.

Det gjorde jag och lyckades pricka in min kompis Emelie som tog hand om mig där jag låg och ynkade osmakligt mycket för att ha joggat 6 mil när alla andra skulle springa mycket längre. Som tur var skulle hon och Henrik hemåt åt samma håll som jag så jag fick ynka av mig och fick i mig lite bubbelvatten och vindruvor och världen var åt rätt håll igen.

Att bryta kan vara som att kissa på sig- skönt först och sen känns det bara vidrigt och drygt men så var det inte den här gången. Jag var så glad att jag kunde starta, att jag kunde ta mig så långt, det längsta på mycket länge. Att kroppen höll och inte verkade speciellt berörd. Att få vara där bland alla underbara människor och få heja på folk längs vägen och ta del av alla fantastiska prestationer. Alltså MAKEN till resultat och insatser i värmen- jag är så impad av er!

Två varv till hade gjort att jag varit paj i en vecka, nu sprang jag upp o ned till ett vindsförråd och bar kartonger och andra tunga grejer hos min syster dagen efter och just då var jag extra tacksam att jag inte försökte gå i mål.

Men oj vad taggad jag är på att träna på nu. Jag har svårt att gå igång på att försöka göra en bättre tid på 100 miles- sub 20 är riktigt bra tycker jag för en glad motionär men…ja.. vi får se! Men fler ultralopp blir det i år. Nu tar jag sikte på ett lopp där jag i och för sig tror jag kommer mer än jag ska springa för jag ska njuta, fota och bara ha det bäst i ett dygn: High Coast Ultra!

TACK David och alla underbara funktionärer på TEC.

TACK alla löpare för all inspiration- jäklar vad bra ni är! Vill ni läsa riktiga race reports och få insikt och tips kika på TEC’s Facebooksida . Riktigt inspirerande oavsett om du tänkte ge dig på en lång distans eller vill inspireras av mentalt fokus utöver det vanliga.

Nästa år. Då. Då ska jag springa mitt 4e 100 miles på TEC. Då ska jag vara förberedd. Och jag har beställt 12 grader, mulet och torrt i skogen!

Sköt om er – #utonjut/ Annie

 

En lång rehabresa till ända- Race report Ursvik Ultra 45

En lång rehabresa till ända- Race report Ursvik Ultra 45


Det här känns alldeles fantastiskt. Jag har sprungit ett lopp. Det var 1,5 år sen och då bröt jag Sätila Trail efter 6 mil av två anledningar:

Det akuta var att jag sträckt insidan av knäet. Det mindre akuta men det som var anledning till att jag sträckte knäet var att mitt vänsterben inte funkade. Hade inte funkat jättebra på flera år faktiskt, har alltid haft lite problem med vänsterbenet. Jag har varit förskonad från skador. Aldrig haft något muskulärt, inget löparknä, hälsporre eller något löparrelaterat men min ischiasnerv har stökat till det och i november 2017 så insåg jag att det. går. inte.

Jag fick börja om. Jag hade varit hos flera olika terapeuter som hade lite olika förklaringar och råd. Inget hade funkat. Nu bad jag om råd från en jag litar på och han sa ”Filip på Access Rehab Vasastan”. På den vägen är det. Jag har bara varit där några gånger dessa cirka 17 månaderna men det har gjort all skillnad.

Jag gör inte så mycket nytt men har slutat hålla på med avancerade 3D-övningar. Jobbat med rumpan. Jobbat med steget. Andningen. Det mentala, för det här har satt sig i skallen nå jävulskt.

Bakslag. Börjat om igen. I somras kom jag en dag upp i 30 km totalt med flera pauser.

I höstas har jag prioriterat företaget och inte tränat så fokuserat. Det har gått ok att springa men varit struligt ibland mellan. Haft svårt att sitta länge Dålig aktivering i rumpan.  Men sprungit regelbundet utan direkt förhoppning.  Men efter nyår började jag iallafall sikta att springa längre på horisonten. Inte för att jag trodde att jag skulle klara det. Men för att jag längtade så mycket. Jag kör ju aldrig med träningsprogram utan har en papperskalender där jag på sina ställen skriver ned distanser jag vill klara, aldrig fart. Men försöker mest springa mycket i terräng,

Ursvik Ultra går utanför dörren. Nästan bokstavligt talat. I min hemmaskog. Om jag skulle testa mig så skulle det vara här. När allt självförtroende i löpningen var borta så behövde allt annat vara väldigt bekant.

Jag lyckades tre veckor ut få till ett långpass på 26 kilometer som kändes ok både under och efter. Nerven är alltid igång och ”på vakt” men jag mådde bra efteråt. Så jag bestämde att jag skulle köra trots att jag verkligen inte haft kontinuitet.

Men så på ett annat lätt joggpass någon vecka senare sparkar jag i en sten och det tjongar till i baksida lår, högt upp i skinkan. Tror det är nerven men den ger sig inte. Bokar en tid med Filip till två dagar innan loppet. Går igenom kroppen och tittar med ultraljud men där syns ingen skada någonstans. Men testerna säger något. ”Hördudu det är muskelfästet säger han”. Jag blir så glad att det inte är nerven, som alltså nu mår ganska gött, så jag vill typ high-five’a honom. Han bara skrattar åt mig- ”är det bra det tycker du?”.

Jag blir så förundrad eftersom en av mina favoritövningar är ganska tuffa hopp med explosivitet och de har gått bra med bara lite känning- det är alltså absolut ingen direkt skada, men det är irriterat och då blir signalerna lite konstiga mellan muskel och hjärna och blir man trött blir det större skaderisk.

Kloka Filip råder mig att inte springa men om jag ska springa så ta det för sjutton lugnt. Jag tänker att jag såklart inte ska springa- om nu nerven mår bra ska jag väl inte riskera en annan skada, jag som aldrig haft andra problem.

Men. På lördagen efter en maffig, spretig jobbvecka är det enda jag vill göra att springa långt  och länge i skogen. Få vara i det där monotona med rörelse framåt i pannlampans sken. Verkligen längtar till det. Så strunt i benet tänker jag. Jag tar det lugnt. Blir det några veckor TILL av rehab så må det så va hänt. Jag behöver det här.

Smyger ned till starten där jag träffar lite ultravänner. Gör mig iordning, allt känns ovant, har glömt byta tights och har ”mysbyxtights” på mig, udda strumpor, allt är lite hejkon bejkon men inne i huvudet är allting solklart. Vad jag ska äta, hur jag ska springa. När startsignalen går så bara bubblar det inom mig. Jag börjar tjoa och bara känner ”det här kommer gå sk**bra” trots att jag verkligen inte har distansen i kroppen.

Ursvik Ultra har tre distanser, 75 km (5 varv), 45 km (3 varv) och 15, (1 varv). Första start för 75 är 15.00. VI startar 17.00 och solen är på väg ned, det är soligt och blåsigt men en vacker stjärnklar och månklar kväll. Banan är ganska torr men också lerig som attan på sina håll och några partier is.

Mitt fokus det första varvet är bara att känna om det faktiskt går att springa? Hur ont kommer det göra? Tanken är att gå i backarna för att inte reta fästet men jag går inte, Jag tassar långsamt runt och njuter av att det är dagsljus fortfarande. Det känns helt ofantligt bra men vet att när det gör det ska man ta det lugnt. På ultralopp har man inte råd att dra på sig syra tidigt. Det dubbelstraffar sig sen.

Kommer in för varvning där jag snittat 7.00-fart på den kuperade banan och är på ett jättegott humör. Svårt att äta som vanligt men de har en för mig ny sportdryck som inte är så söt- den fyller jag två mjuka 5 dl. flaskor med, tar med lite bananbitar och så ut igen. Tassa tassa. Sätter på musik och ser fram emot att vara i min spellista i mörkret resten av loppet. Hejar lite på de jag passerar och de som passerar mig. Men vill helst vara i min bubbla. Väntar på att det ska kännas segt men det kommer inte. Tittar på löjligt långsamma kilometertider på andra varvet och tänker att hallå- det spelar ingen roll! Pulsen är låg och stabil, jag är jättepigg och superfokuserad. Jag får inte ramla det vet jag, då kommer baksidan gå bananas. Tass tass. Nu känns Arons backe riktigt brant men sen känns det bra igen, Men min pannlampa är värdelös. Jag ser inte konturerna på marken och blir feg och det går långsamt. Men som sagt, inte bråttom. Dricker regelbundet, försöker äta lite banan och lite Umara bars men har en stark fettdrift så behöver mest vätskan och lite kolhydrater för skallen.

Blir passerad av två killar som snackar isländska- grymt peppande språk. Skojar lite med dem men springer själv säkert 14 av av de 15 kilometerna på varvet.

Kommer in för andra varvningen efter ett långsamt varv. Bara ett varv kvar, hur är det möjligt? Plockar på mig lite banan, fyller sportdryck, dricker en mugg blåbärssoppa och tassar iväg.

Nu säger kroppen till att det här är mycket längre än vad den är van vid. Men det gör inte ont. Någonstans. Det är bara stumt. Men jag tassar på, går bara i de värsta backarna och där det är mycket rötter och jag inte litar till mitt dåliga ljus. Jag tar inte slut på något sätt det går bara så långsamt i terrängen. Där det är flackt springer jag på i min vanliga joggfart men sen går det så långsamt igen. Tillåter mig börja räkna ned när det är 10 km kvar. Bara låter mig sugas in mot mål. Och vad händer då? 1,5 km från mål sparkar jag i, inte ens en sten, utan något vid den lilla plankbron för er som vet. PANG. Faller och tänker att nu smäller det. Men inget. Det är som att den spänning som varit i muskeln i benet faktiskt försvinner där och då. Nu är det bara hemåt och om någon filmat mina sista 500 meter så såg det inte ut som jag just avverkat 1000 höjdmeter och 44.5 kilometer. Jag dundrar in i mål med armarna över huvudet och är så lycklig så jag kan grina. Jag höll. Det höll. Benet höll. Muskeln höll.

Jag bara står där och undrar vad sjutton som hände? Det gör inte ont någonstans. Det är som att det onda är borta överallt. Och det visar sig inte vara endorfiner för idag, 24 timmar senare snart så gör det fortfarande inte ont någonstans. Stel. Seg. Sömnig av sömnbristen men … känner mig helare än innan start.

Det var ett jättefint arrangemang, topp support i mål o varvning. Tack för det!

Några bra saker jag tar med mig är:

Mitt fokus och det mentala upplägget.

Det jag måste ändra är:

Pannlampan! Den är 6 år gammal. Det går inte. Visade ljuskäglan i mål och Jonas som också sprang tyckte också den såg värdelös ut.  Låt vara att jag ogillar att köpa nya prylar men ny pannlampa blir det.

Nu är jag jättetaggad för att faktiskt börja träna för längre lopp igen. Inte med träningsprogram utan känsla. Med känsla och glädjen i att springa som ledstjärna. Tacksamheten att kroppen, just nu, verkar hålla för såna här äventyr ändå.

Men lovar skriva lite tips, tricks och insikter.
Ursvik Ultra banan är magiskt fin. I höstskrud är den ofta torr och färgsprakande, Blir du sugen på att springa den? 5, 15 eller 50 kilometer så är du varmt välkommen första helgen i oktober då vi kör Tjejmarathon där. Som är öppet för både tjejer och killar förstås!

Så. en race report. Vem hade kunnat tro det?

Må så gott, tassa fint därute!

 

Worklife Balance är inget man hittar

Worklife Balance är inget man hittar


Vem har det egentligen? Vad är det?

Begreppet började användas någongång på 70- 80-talet och enligt Wikipedia är det en term som beskriver balansen som en individ behöver mellan tid för arbete och andra områden i livet.

Det stämmer också med den definition som OECD har där de faktiskt följer Worklife Balance i de 36 länder som ingår i OECD (Organisation  for Economic Co-operation and Development). Där ligger Sverige bra till. En av åtta individer i OECD-länder jobbar mer än 50 timmar i veckan. I Sverige står det att vi lägger 15,2 timmar per dygn på ”leisure and personal care”. Däri ska vår löpning ligga för övrigt.

Begreppet worklife balance, eller balans mellan arbete och privatliv som det ju faktiskt heter på svenska, är ju inte lika svartvit längre när digitalisering gör att många rent fysiskt går från jobbet men kan fortsätta jobba annorstädes.

Det som OECD mäter tar heller inte hänsyn till hur vi mår under de här timmarna. Man kan ha worklife-balance på pappret, men de flesta av oss håller nog med om att det likt hälsa är något man upplever både fysiskt, mentalt och socialt.

Jag möter begreppet ur fyra dimensioner

För egen del- min egen worklife balanace

Bland mina vänner

Ur min yrkesroll där jag jobbar med, och märker ett enormt fokus från företag på, att hjälpa medarbetare till just balans mellan arbete och privatliv.

Och så genom det jag läser, både i studier och forskning såväl som i sociala medier.

Jag har den stora äran som sagt att få jobba med att stötta människor till att prestera hållbart. Jag gör det genom stöd både på organisationsnivå, ledarskapsutveckling och medarbetarstöd med fokus på hållbart självledarskap.

Och sen har jag förstås min egen fajt för att få till den här balansen. Att älska att jobba och lätt dras med i att ta på sig för mycket. Att låta osäkerhet över ens egen prestation följa med lite överallt. Att samtidigt vara trygg i insikten att det verkligen inte är antal timmar man jobbar som gör skillnad, utan vad man gör med dem och vad fritiden faktiskt ägnas åt. Vara trygg i sina prioriteringar och ha sin inre kompass välrattad för det allra mesta.

Och jag tycker jag lyckas bra. Jag önskar som de flesta att ”det fanns mer tid”, jag har ibland dåligt samvete för att jag tycker jag ska vara en bättre mamma, ibland för att min planering i jobbet kör ihop sig och för att …ja nä faktiskt. Inget annat. Har lyckats släppa det. Men det är inget som bara löste sig och nu är det inte ett problem längre. Så funkar det inte med worklife balance. Tror jag. Här är några insikter jag gjort genom mitt arbete och intresse för just det här med att klara av att ha ett jobb och ett liv på sidan om som kan vara hållbara, kännas meningsfulla och ge välmående både för sig och tillsammans

1 Det handlar om att leva sina värderingar

Det är få som har värderingar som rimmar med att tokhetsa på jobbet så det känns som annat får stå tillbaka, att sätta sin träning före familjen eller att inte ta hand om sin hälsa. Ju mer man landar i sina värderingar, alltså vad som är viktigt för mig och vad jag vill stå för, desto lättare är det att ta beslut och agera efter dem i sin vardag. Det är din inre kompass och dina värderingar för dig sällan mot ohälsa. De tar dig hem från jobbet, får dig att lägga bort mobilen när du träffar någon du verkligen vill träffa och de gör att du inte dömer dig själv som person när senaste intervallpasset blev en timme på soffan.

Att följa sina värderingar ger inte en räkmackaresa genom livet direkt. Det kräver mod, att vara obekväm och kanske rädd då och då men de leder dig rätt och när du tittar bak på dagen, veckan, året så ser du att du gjorde rätt. De hjälper dig vara och välja hållbart.

2 Det är inget man hittar, det är något man får jobba med hela tiden

I ett samhälle där det känns som man sugs in i osäkerhet, konsumtion, prestationshets och allmän känsla av otillräcklighet får man träna sin hållbarhet som en muskel. Hela tiden vända blicken och känslan inåt- är det här rätt för mig? Är det här vad jag vill stå för? Tar det här mig dit jag vill?

3 It’s the relationships baby

Ingen ligger på sin dödsbädd och ångrar timmar man inte jobbade. Ångrar att man inte nojade lite mer över den där rapporten man lämnade in. Att man inte tränade lite mer. Det handlar om relationer. Det är hur vi tar hand om dem som speglar hur vi agerar på våra värderingar. Den med oss själva. Den med vår familj. Våra vänner. Hur vi möter de vi inte känner som korsar vår väg. Tiden vi tar till att ta hand om relationer. Hur närvarande vi är när vi har chansen att vara det. Klara av att vara ickedömande mot andra. Och mot oss själva. Då kan vi släppa ned axlarna. Då kan vi andas. Och när vi andas kan vi hitta balansen.

 

 

Lyckas med träningsschemat- planera adaptivt

Lyckas med träningsschemat- planera adaptivt


Har du någon gång varit med om att du gjort en träningsplan och sen har den inte hållit? Då är du precis som alla andra. För så är det. Så blir det. Livet händer och tar inte hänsyn till inplanerade träningspass.

Om vi tror att träningen ska ske enligt ett schema vi skriver ned i förtid- då blir vi väldigt ofta besvikna. För även om det inte är något tråkigt som en skada eller sjukdom så brukar schemat förändras under veckan ändå. Jobbet och familjen kommer förhoppningsvis före träningen. Inte före motionen, den ska vi sätta på pidestal men våra tröskelpass och intervaller- de får ofta med rätta stå tillbaka för viktigare saker som sker akut. Men över tid vill vi ju få till dem. Hur?

Att planera in när vad och hur något ska göras det är att vara taktisk. Och det låter ju bra. Bra mycket bättre än att bara ha en lös idé och hoppas att det blir av när man får lite sug eller lust.

Att vara taktisk är att vara strategisk och att planera med fokus på ett långsiktigt mål. Men det tar ofta inte hänsyn till oförutsedda händelser. Redan Lord Nelson tänkte på detta vid slaget vid Trafalgar 1805. De hade en enkel taktisk plan- men den avgörande framgången var att de olika skeppens kaptener fick bestämma mycket själva utifrån hur slaget utvecklades. Det är att vara adaptiv. Och problemlösande om man så vill men jag vill göra distinktionen att vara problemlösande är att agera när problemet uppstått och att planera adaptivt är att redan från början utgå ifrån att det inte kommer bli exakt som vi planerar men att vi ska få till det ändå. Samma syfte med våra träningspass, men ha flexibilitet i när och hur de utförs.

Det är att tänka adaptivt. Och det har jag snott rakt av från det arbete med hållbart och coachande ledarskap jag jobbar med i mitt företag. Jag kom på att det här funkar ju precis lika bra för träningen.

Istället för att rakt av skriva in ett fyrkantigt träningsschema testa att även planera såhär:

  • Istället för ”långpass söndag förmiddag” testa: Kan jag hitta tre tillfällen att få till långpasset under veckan? Du kanske får transportlöpa. Kanske dela upp det. Men hitta flera tillfällen att välja från
  • Ponera att du inte skulle komma iväg till gymmet. Fundera ut två andra sätt att få till styrketräningen samma vecka.
  • Säg att tekniken inte funkar- hur kan jag köra intervaller utan att mäta med klockan?
  • Du ska på konferens med späckat schema- hur får du till dina pass runt middag och raster? Kan du skaffa ett gummiband och ta med ett sittunderlag och fått till ett bra pass?
  • Du måste VABa – fundera ut sätt att få till ett flåsigt pass ändå. Springa i trappuppgången? Springa runt huset?

Ni hajar. Preppa er själva med problemlösning för de utmaningar som ni ställs inför i livet så är ni förberedda och kan få till träningen ändå!

 

Tips för vegovariation

Tips för vegovariation


I mitt tidigare inlägg med tips för att äta mer vego skrev jag om en veckomeny med lite mjölkprodukter och lite ägg. Men resten vego. Nu tänkte jag tipsa vidare och förhoppningsvis ge mer argument för att vegomat är

  • God och verkligen smakrik
  • Varierande
  • Enkel att laga
  • Billig
  • Klimatsmart
  • Bra för hälsan

Jag är alltså inte vegetarian eller vegan fullt ut. Kommer aldrig bli. Serveras det renskav – då äter jag! Mina barn äter ”som vanligt” i skolan även om min kloka 9-åring säger att hon numer är ”dagsvegan” ibland vilket betyder att hon väljer vegetariskt/vegan till lunch. Inget vi pådyvlat men det är ju ofta godare! Vi äter vegan som bas kanske 4-5 middagar i veckan, ofta med lite parmesan eller salladsost som tillbehör. Någon rätt kyckling, mycket ägg via pannkaka och pajer. Kanske två gånger i månaden gör jag något med kött. Till exempel köttbullar med bönor i. Kan köpa en stor hamburgare ibland också och lätt smacka i mig men siktar på att alltid tänka att vi ska äta vegetariskt hemmavid och OJ så gott det är!

Men jag brinner för att förmedla hur enkelt och gott det faktiskt är att äta vegetariskt. Det är lätt att man byter ut kött mot typ haloumi eller bara sonika tar bort köttet och lagar en pasta med tomatsås och fattar jag verkligen att man inte blir mätt och inte känner att det var ett värdefullt byte. Så jag vill tipsa om sånt som både mättar och ger bra med protein för det är ju framförallt det och järn som är styrkan med köttet. Smaken – är unik men har du smakat en riktigt vällagad bönburgare så vet du att det är som en smakexplosion i munnen.

Men är det inte väldigt ensidigt?

Nej! Kött om något är väl mer ensidigt. Ko, fläsk, lamm.  Utan kryddor helt klart olika smak men ganska lika strukturer. Vego däremot. Now we are talking. Så dagens inlägg får handla om att ge inspiration till hur varierat man kan äta med vegetariskt som bas. Det finns ju så mycket att utgå ifrån och variera inom. Vi tar tre exempel: Ärtor, bönor, linser, nötter/frön. Alla proteinrika men med olika profiler vilket gör att de i kombination kan skapa en komplett proteinprofil som dessutom kommer med mycket fiber. Du behöver inte ens äta dem vid samma måltid- kroppen kan pussla ihop bra själv efterhand.

Jag har läst mycket om kosten i de så kallade blå zonerna och där äts det mycket vego. Mycket bönor och linser tex Gallo Pinto från Costa Rica. MUMS! Så gott, nyttigt, enkelt och klimatsmart. Yay för det!

1. Linser

En måltid kan vara en linsgryta med gröna eller röda linser. En indisk dahl tex.

Belugalinser, svarta och lite nötiga, är jättegoda i sallader eller som ”ris” med grönsaker i.

Röda linser är också goda i röda linsbiffar som är galet gott att äta som hamburgare.

Tre måltider bara där!

2. Ärtor

Kikärter går jättebra att göra en god gryta på med spiskummin och sesamfrön.

Falafel eller kikärtsbiffar är en annan variant. Gott med tahinidressing.

De går också att rosta i ugnen tex med tacokrydda.

Eller göra hummus.

Gröna ärtor finns nu som ärtprotein och ärtorna i sig man man göra ärthummus på och späda ut guacamole med. Går också att göra biffar och bollar på Hittade ett gott recept här på gröna ärtor och bönor.

Häromdagen kokade jag massor av gula ärtor och gjorde inte ärtsoppa utan istället formade jag bollar och stekte och sen gjorde jag hummus på resten.

Här är 11 tips på vad du kan göra med kikärter- men förstås andra ärter också.

3. Bönor

Igår gjorde jag helt makalöst goda burgare med kidneybönor och här hittade jag ett bbq-burgarrecept som jag ska testa!

Vita bönor passar bra att göra biffar på eller ha i matig soppa.

En god chiligryta gör du också lätt med bönor.

Till fredagstacos är det jättegott att använda vegofärs (soja) och mosa i svarta bönor med tacokryda.

4. Nötter och frön

Nötter är ganska energirika och fyllda med bra fetter om man inte rostar eller steker dem för hårt. Quinoa är till exempel ett frö som passar bra istället för ris, som bas i tex rödbetsbiffar, i gröt, om man har rester, i  pankissmet.

Nötter passar annars bra som förstärkning i en sallad, solrosfrön passar jättebra i nästan alla sorters biffar och även i vegotacosfärsmixen.

Nötter och frön passar också bra att ha i gröt och musli och som snabbt mellis.

Så. Smak- inga problem. Variation- inga problem det heller. Säg att vi siktar på vegobas för 9 av veckans 14 lunch och middag. Kanske ägg två resterande (två pankismiddagar gärna med soppa), en fet fisk och två med sojahalvfabrikat när det ska gå ännu snabbare. Kanske tre rätter med bönor, tre rätter med ärtor och tre med linser. Tre olika grytor. Tre sorter biffar/bollar/burgare. En vegotacos, en ”quinotto” och en med rester.

Enkelt- eller hur? Mer vego åt folket, mer smak, godare, enklare. Lycka till i köket! // Ann-Sofie

 

5 marshmallowtest i vår tid

5 marshmallowtest i vår tid


Mischels studier på det som kallas delayed gratification vid Stanford på 60- och 70-talet är världskända. Kortfattat handlade det om att små barn erbjöds en marshmallow, eller kaka men utlovades en till om de kunde vänta en stund. Vissa kunde det, vissa inte. Sen följde man upp hur det gick för de här barnen och man kunde se att de som klarade att vänta på belöningen hade bättre studieresultat, lägre BMI och helt enkelt mer framgång på det snäva sätt som vi tenderar att se på framgång i vår sekulariserade västvärld. Den här studien replikerades på ett större urval och då fann man inte att det stämde lika bra. Däremot kunde man se att ekonomisk bakgrund spelade roll.

Hur som helst! Att kunna vänta på belöning till senare, att ta lite motstånd i stunden, det är däremot något vi ofta kan dra nytta av. Som vuxen tänker man att man hur lätt som helst hade kunnat vänta en stund på en till kaka, vi med våra färdigutvecklade frontallober där vi kan resonera så klokt, o vuxet! Eller inte… Med tanke på all galenskap i världen verkar det som att ganska många frontallober inte riktigt används på bästa sätt.

Men vi kanske har våra egna marshmallowtest att kämpa med. Jag kan tänka mig ett antal faktiskt. Ur ett löparperspektiv – lätt!

  1. Gå och lägga sig för att få en bra kommande dag kontra en kul stund på kvällen

Jag vet inte hur många av de jag träffar som bara borde skärpa sig med sin sömnrutin. Förstå att det inte sker av sig självt. Att om man fortsätter rucka på den så kan det faktiskt bli svårlösta problem. Att det är så roligt att göra saker efter 22 en vardagskväll- va? När man vet hur skönt det är att ha sovit ordentligt dagen efter. Att inget hjälper att grubbla på sent en kväll. Direkt liten belöning- stor kostnad senare. Lite uppoffring i det korta- stor nytta i det långa.

2.Köra de övningar man VET förebygger löparskador INNAN man behöver använda dem i rehabsyfte

Alltså. A runners gotta run men tänk om man kunde minska lite på den här hybrisen man lätt får när man är oskadad. Man bara springer på och springer på  och springer påoch så . Tjong. Skada. Börja om. Rehabba. Det är så mycket enklare och roligare att göra PREHABövningar istället för REHABövningar. Det behöver INTE ta så mycket tid. Lite obekvämt direkt när man inte bara kan springa alla gånger man bytt om, mycket fördelar i det långa loppet. Kontra – ok ganska härligt att springa kanske i skogen istället för att göra utfallssteg men vidrigt att dra på sig skada när baksidorna smäller som torra kvistar senare.

3. Köra de jobbiga intervallerna istället för att bara distansa sig fram i mellanmjölkens förlovade land

Och nu pratar jag strikt om de som vill förbättra sin prestation. För hälsa kan du mellanmjölka en hel ladugård om du vill men vill du förbättra syreupptag och träna för en tid på ett lopp- ja då behöver man utmana sin bekväma zon. Men det kräver fokus, ansträngning och att vara just lite obekväm. Så mycket lättare att bara lulla på. Så ganska jobbigt i stunden men kan man bara sluta gräma sig för det innan så känns det ju helt fantastiskt bra efteråt samt att på lång sikt så märker man av de här passen. Kontra att bara lulla på och sen undra varför man inte sprang fortare.

4. Koncentrera sig på det man gör istället för att ta upp telefonen

Gäller kanske i möten på jobbet. Kanske när sällskapet blir tråkigt. Förhoppningsvis inte vid middagsbordet. Kanske när man ska försöka läsa en hel artikel i tidningen. Börja läsa en riktig bok. Följa en hel film på tv’n. Bara inte ta till en artificiell snuttefilt som faktiskt påverkar hjärnan mer än vi kanske tror. Vår hjärna är plastisk- den ändrar sig utefter hur vi använder den. Om vi hela tiden matar den med korta och många digitala intryck så blir den också inställd på att bli avbruten hela tiden och när vi väl vill fokusera på ett samtal med en god vän, ett barn, kanske med våra egna tankar så kan det bli svårt. Det kan bli riktigt svårt faktiskt. Tänk att tappa förmågan att stanna kvar i nuet med en riktig person- sorgligt känner jag! Det här kan man behöva jobba med och belöningen kan vara subtil till en början men oj en sån rikedom att vårda.

5 Att ha förutfattade meningar

Inte lätt. När vi är stressade och pressade. Kanske har sovit dåligt. Stubinen är kort. Då är det så lätt att döma efter yta. Vår hjärna vill safe’a. Att tänka att den äldre damen framför oss i kön är långsam. Att tänka att någon som inte pratar svenska lika bra som du inte förstår. Att eftersom A hänt flera gånger förut så kommer A hända igen. Att dra förhastade slutsatser. Jaha nu hände X då kommer det här bli en riktig sk*tdag. Ja det kunde man ju förstå att X Y Z. Du har säkert dina egna förhastade slutsatser och förutfattade meningar. Jag har mina. Det är inte att vi är onda. Det är bara bekvämt för hjärnan att utgå ifrån att det som gällde sist gäller nu också. Det här kräver att man gör en, trots allt, ganska liten uppoffring just nu: Stannar upp och tänker efter på vilka fakta man baserar sitt antagande på och hur sanna de är? Försöker ha ett neutralt förhållningssätt och se situationen som ett nytt läge. Där det kan bli ett helt nytt resultat. En ny upplevelse som ger en ny erfarenhet. Inte lätt- så mycket värt. Det finns massor av exempel på hur våra förutfattade meningar påverkar hur vi sen både tänker och faktiskt presterar. De som får höra att de genetiskt inte har förutsättningar för att bli vältränade, börjar agera därefter. Om du när det regnar och blåser intalar dig att det blir ett vidrigt pass kanske det blir det.

Mitt bästa exempel är i november när jag tycker det gnälls precis överallt över mörker och trötthet. Jag hade min största jobbmånad med flera stora framträdanden som både föreläsare och moderator där jag skulle sprida energi. Jag behövde vara pigg! Jag är dessutom sällan trött så jag bara bestämde mig att inte lyssna när det pratades om hösttrötthet. Det kändes som att folk bara abdikerade och var inställda på att bli trötta och sega och tro sjutton man blir det då när man laddar hjärna och nervsystem med det. Jag bara bestämde mig för att vara pigg och ta hand om det jag vet gör att jag blir det: sömnen, bra umgänge och motion i dagsljus. Funkade det? Har påven en rolig mössa? Japp. Jag har varit , säkert odrägligt, pigg hela vägen sen i somras och tänker vara det resten av vintern också. Nej jag säger inte att det går att bar ställa in sig på det för alla, en del lider verkligen av det som kallas SAD- Season Affective Disorder men för många av oss tror jag vi kan höja energinivåerna genom vår inställning och att inte gå på förutfattade meningar.

Så det var fem områden jag tror vi kan jobba med vår fördröjda belöning. Kanske känner du igen dig? Kanske har du andra exempel? Kanske har du övat upp förmågan? Berätta gärna!

Sköt om er! / Ann-Sofie

PS Bilden- apropå fördröjd belöning. Målgången som vinnare på Black River Run 2013. Belöningen var inte egentligen att gå i mål. Det var att få träna i den fantastiska miljö jag tränade i (fjäll, skog osv). Att känna kraften i kroppen under loppet. Men sen var det rent ut sagt viiidrigt i cirka 6-7 timmar innan jag fick slänga mig på backen såhär och ha klarat det efter att min mage kraschade efter 10 mil med 6 mil kvar. Ultralöpning för mig är både direkt belöning och fördröjd. DS.

5 tips för att skapa och hålla en vana

5 tips för att skapa och hålla en vana


Det har snackats mycket om SMARTa mål (Specifika, Mätbara, Attraktiva, Realistiska, Tidsbestämda) men mycket i livet är INTE som ett maratonloppsmål. Att lägga sig i tid, äta bra, träna regelbundet, göra de där förbaskade övningarna sjukgymnasten tipsade om, inte skippa styrkepassen osv. Det bygger mer på att skapa goda vanor än att lägga massor av energi på att sikta in sig på ett specifikt mål.

Vi har bara en viss hjärnkapacitet per dag. Om den går åt till att styra upp det som egentligen borde vara det som ger energi åt att sätta det där målet vi verkligen vill uppnå- ja då blir det lite galet.

Vår hälsa ska ge oss förutsättningar för att kunna spänna bågen och utmana oss. Ur ett löparperspektiv kanske det SMARTa målet är loppen vi springer och vanorna handlar om att bygga en resiliens för att klara målet.

Om att skapa en god vana handlar om ett varför ett hur och ett vad så är vad’et ofta inte så krångligt. Ibland saknas ett rejält varför, eller så är det någon annans varför. HUR’et kan ofta vara lite ogenomtänkt och inte testat för alla utmaningar som man faktiskt har i en vardag. Men det finns ganska bra med studier och forskning på hur man skapar goda vanor. Och ofta kan man kanske gå till sig själv.

Personligen håller jag på och bygger, kvaddar och börjar om med vanor hela tiden. Jag är väldigt nöjd med fem saker jag lagt till och lagt mig av med det senaste året:

  1. Slutat äta efter middagen. Förut var jag en klassisk ”skåpätare” och hade choklad hemma. Nu ingen choklad. Låter magen vila från ca 18-07 varje dygn. Mår så bra av det. Nu är det en vana jag inte ens tänker på
  2. Slutat tugga tuggummi. Gjorde det massor förut. Tar ett ibland men sällan
  3. Slutat äta godis. Det är nog ingen vana iofs men det är en streak jag inte tänker bryta. Inte ens för skumtomtar insåg jag i julas. Nu har det blivit en grej. Enda utmaningen jag ser är att min staple diet på ultralopp är just lösgodis. Tutti Frutti och Gott o Blandat. Men det är långt bort- löser det då
  4. Gå upp snortidigt. Jag går upp 05.30-06.00 på vardagar och försöker gå upp 06.30ish på helgerna. Ibland sover jag ut till 07.30 men att gå upp tidigt har blivit något jag längtar efter nu. Även på helgen. Smyga upp, koka kaffe, yoga lite. Börja läsa.. Love it!
  5. Cykla till och från jobbet. Och jag jobbar ju lite här och var och ofta ska jag vara propert klädd och kan inte duscha. Men jag har cyklat HELA hösten. HELA vintern. Verkligen HELA tiden. Hatkärlek

I år har jag fem nya vanor jag ska sätta. Återkommer men nu vill jag dela med mig av tips på hur du kan sätta goda vanor. Kanske handlar de om din sömn, om att få till vardagen med bättre flyt, sluta småäta, inte skippa prehab/rehab osv. Vad än! Det som ger kraft till att sätta ett galet mål av något slag.

1) Hitta ditt VARFÖR. Vad är det du vill göra mer av? Sluta med? Förändra? VARFÖR? Ditt svar är det som ger dig kraft till att faktiskt göra det och också det som förtydligar vad effekten ska bli och även belöningen. Fortsätt fråga dig själv varför tills du hittat roten till din önskan om förändring. ”För att må bra” räcker inte- förtydliga! Definiera också VAD en vana är. Hur ofta?

2) Bryt ned den till den minsta beståndsdelen. Om du vill börja sova bättre- vad kan du göra redan idag? Tänk ut några saker du kan förändra redan nu och välj att börja med en. Om du vill börja springa det första du gör på morgonen- börja med att gå upp en kvart tidigare än vanligt och bara.. gå upp! Nästa vecka kan du ta dig ut en sväng. Några veckor senare kanske du joggar. Vill du äta mer grönsaker? Skriv upp 10 grönsaker du gillar och i nästa steg planera hur du kan äta dem. Köp en en vecka. Två nästa osv.  Förändringen från nuläget ska kännas lätt..lätt…lätt!

3) Testa dem mot akronymen HUVET-

Hållbara? Kan du tänka dig göra dem för alltid?

Uppskattar du dem? Och hur ser du till att du uppskattar  det du gör- hur mäter du att vanan ger effekt?

Vanebaserade? Alltså att det är en återkommande vana du ska kunna utföra länge?

Enkla? De ska inte ta energi och kraft från din vardag. Inget krångel. En vana kan över tid vara lite meckig men de steg du bygger upp den med ska vara enkla steg som läggs på varandra.

Tillgängliga? De ska gå att göra (nästan) varsomhelst!

4) Hitta dina nyckelvanor. De som ger nycklar till att skapa andra förändringar. Att till exempel hitta ett bra förhållningssätt till sin sömn är en nyckel till att orka göra något nytt på dagen. Att hitta ett sätt att strukturera upp sin arbetsdag är ett sätt att frigöra tid för ärenden, kanske träning på lunchen eller att helt enkelt få mer gjort på kortare tid! Identifiera de vanor som du känner är viktiga att sätta först och jobba på dem. Några av mina nyckelvanor är tex att just sova samma timmar varje natt hela veckan (ungefär). Att alltid ha planerat mat för dagen och se till så jag har med mig mellis. Att planera träning på morgonen för jag vet att jag avskyr att sticka ut på kvällen (oftast).

5) Skapa din que. Din signal att NU är det dags att göra det du tänkt göra. Det är sällan en bra idé att tro att man ska komma ihåg att göra något nytt bara rakt ur luften. Koppla ihop det du ska göra med något du redan gör. När du öppnar kylskåpsdörren. Tar på dig skorna, av skorna. Borstar tänder (om inte alla löpare redan gör tåhävningar då?). Varje gång du tänker gå in på sociala medier?  Osv. Hitta det som är din signal så gör du det så mycket lättare.

Jag har fem vanor jag ska bygga in i år som jag gärna bjussar på:

  1. Ringa en familjemedlem varje vecka. Jag är sämst på telefon men vet att höras med mina nära och kära ÄR bra varje gång jag gör det.
  2. Kontra alla förslag på lunchmöten med förslag om promenad. Jag äter helst matlåda och vill spara pengar från lunch ute till något roligare. (Som har med löpning att göra as it happens).
  3. Träna 100 styrkepass per år. Två per vecka. I resten av mitt liv.  Det ska gå. Förutom de veckor man är sjuk men det är jag sällan så 50 av 52 veckor per år torde det gå. Det går redan så är ingen större förändring egentligen. Men kul vana.
  4.  Fortsätta inte dricka alkohol och därtill faktiskt anmäla mig som laktosintolerant vid tillställningar där det inte ”stör” istället för att låtsas som inget. Jag är inte nykterist heller, jag tar gärna kanske 1-5 glas bubbel PER ÅR och de vill jag ha men i övrigt dricker jag faktiskt inte. Alls. Det har bara blivit så och det vill jag hålla i.
  5. Den femte handlar om musik. Den är inte helt klar än men jag saknar att spela gitarr och har svårt att bara bryta och göra det så ska få in den vanan med ett varför som är att jag helt uppslukas av det när jag väl sätter igång och upplever en enorm glädje.

Jag vill gärna höra om du har några nya vanor du vill sätta i år? Eller ett spännande mål för den delen!

Lycka till!

// Annie