Sarek- Ritsem till Kvikkjokk. En lång tur på kort tid

Sarek- Ritsem till Kvikkjokk. En lång tur på kort tid


Årets långa solovandring är klar. Jag gör många korta men en lång varje år och det blev retur till Sarek för jag har längtat sen jag gick ur vid Skierfe förra året. Och det kommer det nog bli framåt också. Jag blir nog aldrig klar med Sarek och det vill jag inte heller.

”Varför går du så långt varje dag?”frågar en del. För att jag inte kan vara borta så länge brukar jag svara men det är inte hela sanningen. Jag gillar att gå långt. Älskar det. Det finns inget annat direkt jag vill ägna tiden åt förutom att sitta o njuta utanför tältet med antingen morgonkaffet eller kvällsmaten men det hinns massor av det också. Att gå från Ritsem till Kvikkjokk genom Sarek där det förvisso finns lite stigar men det verkligen krävs erfarenhet är inte en lätt vandring. Det här är ingen tur jag rekommenderar att göra om du är ovan och/eller vinglig på fötterna. Det vanliga är nog att göra det på kanske 7 + dagar men jag gjorde det på 4 dygn och det gick faktiskt riktigt bra. Vädret hjälpte helt klart, jag hade nog fått lägga till en timmes vandring per dag om det regnat och stenpassagerna hade varit blöta och hala. Jag fick helt enkelt en helt sjusärdeles makalös tur som jag ska leva på länge. Och jag vill dela den med er.

Förra året var min debuttur i Sarek. Jag har väldig respekt för den här stora vilda nationalparken. För att hitta rätt. För ödsligheten som samtidigt är det som lockar. För vädret. För de tuffa vaden. För rovdjuren. Men mest för vaden faktiskt.

Jag älskar att gå själv. Jag älskar sällskap också men jag vill göra en solotur varje år och hittills har jag velat lära känna Sarek ensam för att få den upplevelsen. Göra min grej. Mannen jobbade, barnen skulle vara hos farmor o farfar. Jag passade på.

Kände mig trygg med packningen (kommer i senare inlägg), vädret såg bra ut även om det kan ändras förstås. Var lite osäker på min fysiska kapacitet eftersom jag hade sånt problem med nerven i juni. Den mår bäst av att vara i rörelse men jag hade inte kunnat träna som vanligt och tycker kondisen inte känns som vanligt. Skulle jag palla så många mil i sån terräng med packning? Jo. Jag känner min kropp och även om mitt självförtroende kan vackla om det mesta så är det en sak jag är trygg med: Jag orkar. Massor. Länge. Och här vill man ju även orka och ha ork över att njuta.

Avfärd och resa

Jag cyklade hemifrån med runt 13 kilo på ryggen. Mycket mat! Tog nattåget från Tokholm till Gällivare. Varmt men trevligt i kupén. Vidriga toaletter på tåget- snälla någon?

Trevligt även på bussen till Ritsem som ju ligger ”längst bort”. Utsikten mot Ahkkamassivet i solsken påminde om min tur på Padjelantaleden 2019. Någonstans tappade jag mina glasögon och tänkte att det var kanske en mening med det även om kartläsningen skulle försvåras lite. Båtturen över Änonjalme är otroligt fin.

Hade trevligt sällis första halvtimmen ungefär (Jesper, Axel, Rasmus och Ludvig- hur sjutton gick det sen?) som är på Padjelantaleden innan man viker av in i Sarek vid treparksmötet. Det var väldigt varmt och jag stannade och blötte ned såväl fötter som huvud o nacke och handleder.

När jag vek av in i Sarek pirrade det lite. Det kändes som det var bara jag i hela världen. Solen strålade och jag var pigg. Ville gärna få in 20 kilometer så jag knatade på mot Kisuriskåtan och början på Rouhtesvagge och hittade en fin tältplats vid en liten jokk där jag kunde bada (!) och jag hade ugnspannkaka kvar från matsäcken från tåget så jag lagade ingen middag på köket. Myggen var intensiva men fick upp tältet (älskar mitt fina Helsport Ringstind), kröp in, läste lite bok och sov riktigt gott i nästan 8 timmar.

Dag 2 Kisuriskåtan-Niak – Rouhtesvagge- Skarja- Snavvavagge 35 km

Vaknade klockan 6 och såg så fram emot att dricka kaffe. Satt där o sörplade och tittade mot ömsom Ahkkamassivet ömsom Niak. Njöt. Packade ihop lugnt och knatade iväg kl halv åtta. En solig och varm morgon. Tappade bort stigen flera gånger men hittade rätt in i Rouhtesvagge där jag gick och njöt hela förmiddagen. Mötte några få par och blev förvarnad om tuffa vad bortom Skarja. Hurvas i magen. Gick och funderade på hur jag skulle göra och beslöt att se till att jag inte var ensam just då. Antingen springa ikapp eller vänta in. Passerade ett stort vad som var lite utmanande men gick bra.

Väl framme i Skarja var det otroligt vackert. Här finns en av Sareks väldigt få broar (tror det finns 3) och i horisonten såg jag 4 män vandra mot de två jokkarna jag skulle vada. Det var inte mycket folk jag mötte direkt så jag beslöt att sätta fart. Tur man är ultralöpare för jag fick springa ikapp dem. Frågade om jag fick vada med dem och det var självklart! Supertrevligt att gå och prata och en såg så bekant ut. Framme vid första vadet gick det jättebra, slog på min nödsändare ändå.

Innan andra vadet hade vi blivit varnade en gång till av en man vi mötte så nu var alla lite pirriga.  När det är varmt smälter glaciärerna snabbare och på eftermiddagen är vattentrycket som högst. Vattnet är också blågrått och man ser inte hur djupt det är eller hur botten är. Kraften i vattnet är otroligt. Man kunde gå över i två steg och med ett stort fokus kom vi över. Vi firade med choklad och godis på andra sidan och det bekanta ansiktet visade sig vara min förra granne Björn- så roligt! Tack snälla ni grabbar för att jag fick gå över med er.

Sen var jag ensam igen. Nu var det mulet och allt kändes väldigt enkelt jämfört med vadet. Men app app app! När jag kikade på kartan för att förstå sträckan fram till fina höga Snavvavagge där jag tänkte tälta så såg jag att det var galet brant. Och när jag sen kom till den passagen var det den brantaste stigning, som en vägg av sten man skulle upp för. Klockan var mycket. Jag hade inte ätit. Jag både skrattade och svor- wtf vad det här? Sarek! Väl uppe kom belöningen- en helt otrolig utsikt över topparna och glaciärerna i Ålkatj. Visste det var än finare vid sjöarna längre fram men att det nog var tältare där och jag vill ju vara för mig själv. Sov gott här med 35 kilometer i benen tror jag.

Dag 3 Snavvavagge- Skårki- Rapadalen- Alep Vassjajagåsj- söder om Sourkiåhkkå

En otroligt vacker stilla morgon. Benen pigga och jag var redo för att tackla brant stigning ned till Rapadalen och sen uuuupp igen till höga vägen där jag gick förra året. Stigen ned till Rapadalen vid Skårki var som en del i Sound of Music. Det sjöng i hjärtat och själen. Ville stanna tiden men samtidigt visste jag att det skulle bli bröt om en stund.

Mycket riktigt. HERRAJOMALA. Som att gå i en djungel. Höga buskage, en stig som försvann ibland så jag vadade i brösthög tät grönska. Mygg som var så arga så det inte gick att stanna. Tömde nog hälften av min myggspray i ren frustration. Värmen pressade. Mötte endast fyra personer och sen trodde jag att jag såg några lite längre fram, det rörde sig och jag hörde något men kom aldrig ifatt. Brukar annars göra det för jag gick fort som attan här för att komma igenom. Tänkte inte mer på det då men tänkte på att det tydligen tältas härnere. GÖR INTE DET när det är mycket mygg. Det är vackra höjder åt båda håll. Jag fick verkligen jobba mentalt för att hålla fokus här. Kändes riktigt tufft. Men så kom jag fram till Alep Vassjajagåsj och nästan lade mig i den utan ryggsäck för att bli helt blöt och sval. Sen började jag stigningen upp och insåg jag borde tagit mer vatten. Men upp upp upp är jag stark och nu kändes allt lättare. Vyerna bredde ut sig igen över Rapadalen och alla hänförande toppar som bara suger åt sig blicken. Fortsatte obanat genom låg och hög vide och några vad och ville bara hitta en plats med lite skugga. Det gjorde jag inte riktigt för solen står så högt men vid en jokk var det som en vägg där vattnet rann ned och det blev som en dusch. Yes- jag kastade ryggan igen och gick in och stod under den. Nu skulle jag bara njuta, äta sen lunch, chilla.

Då. BOMBOM BOM BOM. Åska. Nej. Åh nej. Orkar inte. Satt där med min nudelsoppa, blängde på molnen och pratade argt med högre makt. BORT. Insåg att jag kunde krypa in nära klippväggen bredvid fallet och gömma mig om det brakade loss på riktigt.

Den drog bort! Och jag fortsatte och tänkte att ska jag knata ända till nedan Skierfe? Nä! Vill ju inte ut så långt ur Sarek så tidigt. Bävade lite för Kungsleden så ville skjuta på det. Såg INGEN på hela dagen sen. Nog för att det är lite så i Sarek men ändå. Var det något jag missat? Hm. Gick lite nedåt och satte tält på ca 800 möh med utsikt mot andra sidan Rapadalen och in mot Gådoktjåhkkå och andra makalösa toppar. Tänkte det här blir en fin kväll. Lite moln bara. God mat… bok. Då..

BOM BOM BOM. KAKABOOM och FZZZZZT PANG. Blixt o dunder drog in. Från två olika håll. Såg att det värsta var söderut men kunde inte få grepp om hur molnen rörde sig. Skulle det komma hit? Satt oroligt och spanade och sen kom en störtskur och allt kändes ganska ynkligt och det var inte alls roligt att vara ensam. Löste lite korsord för att distrahera mig och tänkte att plan B var att gå ned i jokkravinen om det skulle bli helt bananas.

Det blev det inte. Det sprack upp och jag kunde krypa ned i min mysiga sovsäck och somna o sussa sådär fjällgott som man gör när man varit i rörelse hela dagen och livet som det är just då är så enkelt.

Dag 4 Ut ur Sarek, lunch på Skierfe och ut på sten E4an  35 km

Solen och en snäll vind väckte mig. Det skulle varit dåligt väder trodde jag men nej det blev en till maaagisk morgon där jag hade massor av tid för den enda tiden jag måste passa var en båt klockan 17 vid Aktse, cirka 15 kilometer bort. EASY! Jag tog en lång stund med mitt, well inte så gastronomiskt magiska snabbkaffe i min kåsa och bara njöt för jag visste att nästa tältnatt blev på Kungsleden. Och jag visste också att förmiddagen skulle spenderas navigerandes fötter på stenblock. Dessutom hade min karta blåst bort igår när jag  var lite slarvig och lämnade packningen för att gå ned i en jokk. Inga glasögon, ingen karta. Tur jag gått denna bit förra året.

Jag knatade iväg och lyckades ändå hamna för högt och få klättra brant ned på stenblock. Svor o hade mig men sen kom jag ut på ”slänten o platten” mot Skierfe och satte på min Sarekspellista för första gången och nu slappnade jag av. Nu var det smooth sailing navigationsmässigt hela vägen hem. Inga vad. Inga stenblocksfält. Väl mycket sten och den jobbiga Kungsleden men- inga vad och lugnt och enkelt. Jag gick över myrfältet i solen och tårarna rann av glädje.

På väg upp mot Skierfe såg jag att det var ganska mycket folk i rörelse. Såklart- en fin dag och Skierfe är ett poppis utflyktsmål från Aktse som man i sin tur kan nå via båt och cykel/ben o bil från Sitoälvsbron som många gör. Tänkte att jag inte skulle gå upp men samtidigt- en lunch på Skierfes topp är ju magiskt och jag hade pigga ben att skutta upp med. Vid vägvalet mötte jag två killar- Jim o Tom. HUR trevliga som helst och vi hade gått ganska lika visade det sig. Pratade om ditt o datt och vips berättar de att de sett björn i Rapadalen på den brötiga stigen vi båda gått dagen innan. Fick se nallen på film till och med (den hade sett dem och sen lommat iväg) och sen räknade vi ut att det var ungefär 1,5 timme efter att jag passerat just där. Just där…. Och då hade jag tankarna på annat men sen när jag gick och funderade ut mot Aktse så kom jag på att det där jag såg röra sig.. som jag aldrig kom ifatt.. det där ljudet. Ja.. tänk om det var björnen? Det får jag aldrig veta men det var nog tur jag inte såg den. Tack Jim o Tom för trevlig pratstund! Sen skuttade jag upp på Skierfe och åt lunch och den här gången kunde jag be om att någon tog en bild på mig! Det är en av de mest rogivande platserna när det inte blåser. Att titta ned över deltat där vattnet är så stilla..magiskt!

Jag småskuttade ned med hjälp av stavarna till Aktse och där fick jag två timmars solig o varm paus att gå lite barfota, tvätta fötterna, prata med trevliga Daniel som var på väg söder ut på Kungsleden och skulle gå hela. Träffade även Rebecka och Hanna som gick Kungsleden. Skönt med paus, åt en burk ananas från butiken och laddade mentalt för att kvällsvandra minst en mil för att inte ha för mycket av den här steniga jobbiga leden (sorry ba inget fan av såna här steniga leder i skog, det har vi här i södra Sverige också, det är över trädgränsen jag vill åt).

Vid klockan 17 åkte vi båt med min namne och på andra sidan började en stenig och myggig kvällsvandring med för mig sikte på cirka 10 km där jag såg att det var över trädgränsen och vatten. Här hade jag sällskap först av Rebecka o Hanna och när de sen satte tält fortsatte jag och Daniel i säkert en timme och snackade såväl lättviktsvandring, packning, hållbar fjällturism och toavanor i den lätt molninga kvällen. Det var fantastiskt att ha sällskap här för nu kände jag av att jag inte ätit så bra och hade många höjdmeter och mil i benen. Vi delade på oss vid Jagge och jag fortsatte en bit och hittade en fin plats med lite utsikt. Klockan var redan halv nio så åt så fort jag kunde för att hinna smälta lite innan jag skulle sova. Och så kröp jag ned och somnade alldeles försent och skulle upp tidigt.

Dag 5 Sten sten sten i 2,5 mil till Kvikkjokk

Mina ögon hade svullnat som attan och jag var pigg som vanligt men liksom seg i huvudet. Det hade regnat under natten och var ett lätt duggregn men lyckades packa det mesta torrt inne i yttertältet. Jag drack kaffe och preppade frukostmusligröten i en ziplock som vanligt och knatade iväg. Visste det skulle bli tufft mentalt att gå och delade upp det mentalt: Cirka 12 km till Pårte- äta frukost där. Det gjorde jag men myggen gjorde mig vansinnig så det blev bara 10 minuters paus och sen matade jag på igen. I Sarek får man inte ha hund men det får man tydligen här och fick utstå det här ”den är inte farlig” när en stor lös hund kom o skällde på mig. Jag älskar hundar men vissa hundägare har jag väldigt svårt för. Speciellt när jag är lite trött. Håll hunden kopplad om du inte har koll på den, vi som möter ska inte behöva röra vid hunden om vi inte vill det. Ville inte titta hur långt det var kvar, det var bara skog o sten, skog o sten. En fin sjö. Passerade trevliga vandrare.

Knatade vidare och för att hålla fokus satte jag på musik för nu var målbilden en glass. kaffe och vila i Kvikkjokk. En skylt: 6 kilometer kvar. YES! Fick ny kraft. 19 km i benen 125 mil totalt sen i måndags- jo det var lite segt i låren men hade krafter kvar att springa på spängerna. Tackar att jag går i lätta Altra-löparskor för att det gått så bra utan att slå i eller få skav. Vågade inte springa bland stenarna för var så rädd att ramla och att nerven skulle få någon dum idé igen. Till sist var jag framme. PUST! Köpte en glass. Pustade ut. Var ganska trött då och lite omtumlande med alla människor och så myggigt ute. Men jag samlade ihop mig själv och gick ned till forsen och badade där- uppfriskande! Bytte till helt rena kläder, gjorde min goda misosoppa med nudlar och så åt jag ett halv paket Singoallakex. Bussen gick 15.25 och där pratade jag med två trevliga göteborgskillar som också varit i Sarek men en helt annan del- så roligt! I Murjek blev den två timmars långa väntan också väldigt trevlig och sen sov jag faktiskt riktigt bra på tåget men vaknade med väldigt svullna fötter. Troligtvis inte fått ordning på vätske o saltbalansen dagen innan- ute på fjället funkade det toppen. Kroppen mår helt ok- lite röd på axlarna eftersom jag inte räknat med att gå med så lite kläder mellan remmar och axlar. Fötterna – helt fria från blåsor. Lite seg rent hormonellt och seg i musklerna men ser fram emot att vila lite idag lördag och springa imorgon söndag. Utan rygga känns det som man kommer flyga fram :).

Jag ska njuta av den här turen länge. Gå igenom de fina dagarna i huvudet igen. Allt är relativt. För någon var detta helt galet: Jättelångt, tuff terräng, läskigt att vara ensam och knepigt att navigera och veta hur man ska packa osv osv. För någon som är van vid Sarek kanske det var ganska långt att gå på kort tid men i övrigt relativt enkelt (förutom ett av vaden!). Det spelar ingen roll. För mig var det en helt otrolig upplevelse. Här gick pappa någonstans, han älskade Sarek. Han finns inte mer och jag kan inte fråga var. Jag ska inte göra hans grej, jag gör min men jag känner så tydligt varifrån kärleken till fjällen, till kartor, till att det ska vara lite jobbigt för att kunna njuta, jag känner varifrån det kommer och hur det är det jag längtar till, mår så bra av, bär med mig och stärks av. Jag vet vad min grej är, mitt vavavoom, när jag är mest mig och när gränserna mot omgivningen suddas ut (yes flumvarning men ni som känt det vet, finns någon dikt om det ska hitta den).

För mig var det viktigt att klara detta, göra det bra och att bli både stärkt och att ha upplevelsen i kroppen. För mig har det gett än mer längtan tillbaka. Det är något helt magiskt med Sarek i en tid när det mesta känns exploaterat så är det fortfarande naturen som styr här. Det finns så mycket kvar att se och varje besök blir så unikt beroende på väder, vattenflöden och, ja bara hur naturen låter det bli.

Så tack naturen, tack Sarek för att jag fick tassa igenom. För hjälpen, för utmaningen. För  den helt omätbara upplevelsen.

.. och tack för att du läste- hoppas det inspirerade till att göra ditt eget äventyr!

En vårhelg på Bergslagsleden – 9 mil och 100% lycka

En vårhelg på Bergslagsleden – 9 mil och 100% lycka


Tiveden. Man hör på namnet att det är speciellt. Och man ser på bilder därifrån att dit- dit vill man.

Och jag som har ett av-och-på-projekt med att beta av alla etapperna på Bergslagsleden har en anledning att ta mig dit. Jag har nämligen alla utom en halv etapp kvar söder om Leken. Och Bergslagsleden slutar där.

Det går en buss till civilisationen någonstans i närheten men den går inte i dessa tider. Ni vet vilka ”dessa tider”.

Men! Så fick jag, som så ofta, genom en vänlig själs hjälp med den logistiska biten och kunde börja planera en korthelg på den södra delen av leden.

Det är högsäsong för mig i mitt företagande med många leveranser och redan på onsdagen insåg jag att jag inte skulle kunna sticka iväg så tidigt på fredagen som först planerat. Jag ändrade till att hoppa på leden vid Sixtorp, en etapp längre söderut. Dit kom jag via tåg till Örebro, en buss till Mullhyttan och en gå/jogg på cirka 5 kilometer in till Sixtorps friluftsgård.

Dag 1 Mullhyttan- Sixtorp- Bäckelid 34 km

Solen strålade och här kunde jag fylla på vatten och börja etappen Sixtorp – Svartå herrgård på 19 km. Jag fyllde två liter i 1 + 2 x 0,5 l mjuka flaskor för visste att det inte skulle finnas rent vatten längs vägen. Jag hade med mig mitt Katatynfilter för att kunna rena vatten men ville förstås helst fylla på.

En fin eftermiddag. Jag bara tassade fram/gick i lugn och ro. Lät mig sugas in i naturen och ensamheten som jag trivs så bra med. Ingen tid att passa och jag hade bara fått till ett enda långpass med packning inför detta så visste att jag behövde ta det lugnt.

Det kändes kortare till Svartå Herrgård än vad jag trodde. Här kanske det är öppet om dagarna men klockan var runt 18.30 och det var tyst och bara vatten som brusade. Hade tänkt laga middag men orkade inte och åt rester av mackor och grillade kycklingbitar och en dubbelsnickers inför de kommande sista 9 kilometerna till där jag skulle övernatta. En så vacker kväll och det var så mysigt att vara ute alldeles ensam och låta tankarna vandra och komma nära naturen.

Väl framme i Bäckelid som är ett vindskydd med en liten å och kallkälla kände jag eldrök. Oh nooo.. hade så sett fram emot att vara ensam men här var en äldre herre installerad i vindskyddet så jag packade upp min bivi och pratade artigt även om jag verkligen var i eremitmode. (Han var supertrevlig, det är mig det är fel på!).

Det kändes direkt att det skulle bli minusgrader och jag var riktigt kall. Inte från avsaknad av kläder utan för att jag var låg på energi men vill inte äta timmarna innan jag ska sova. Kokade lite vatten på gasköket och blaskade av mig i den iskalla bäcken.

Stretchade lite och packade upp bivin och stoppade i liggunderlag, sovsäck, liner och sen kröp jag ned. Med mina blöta men snabbtorkande Inov-8 Xtalon utanför…..

Sov stötvis men ändå riktigt bra! Tog sovmorgon till  nästan klockan sju och fick sen vara lite för mig själv och stå och dricka kaffe i min kåsa, kisa mot morgonsolen, .lyssna på fögglera och bara njuta när mannen gått iväg. Det är den bästa stunden på dagen på såna här äventyr!

Skorna var frysta så fick försöka bända i dem för att få i fötterna. KALLT!

Tog riktigt god tid på mig och gick inte iväg förrän vid 8.30 efter att ha ätit dundergröt och druckit rejält med kaffe.

Dag 2: Bäckelid- Ramundeboda- Gråmon- Tivedstorp- Kölnavattnet 10+22+13++3=48 km

En solig och vacker och varm dag, trots den kalla natten. Bara njöt och tänkte på hur bra kroppen ändå kändes. Tog en kort paus i Ramundeboda och fyllde vatten på toaletterna där. Vid den vackra Kråksjöåsen tog jag en kort lunchpaus och orkade inte koka vatten så drack kallt snabbkaffe med bröd o Snickers. Inget direkt fokus på gourmetkäk den här turen!

Knatade vidare och blev lite osäker på kombon Munkaleden- Bergslagsleden- var jag på rätt led? men det redde sig. Hade en rejäl dipp på eftermiddagen där det bara kändes sååå långt kvar men vips var jag i Gråmon och då kändes 15 kilometer till inte alls farligt. Man har sitt ultraperspektiv kvar…

I Tivedstorp hade jag hört mig för om att proviantera. Trodde det betydde klassisk STF proviant med lite konserver och sånt men det var: choklad o chips. Men som tur var hade restaurangen just bakat bröd och hade frukt så köpte en bit surdegsbröd, ett äpple, en apelsin och en kexchoklad. Eftersom klockan var middag kokade jag upp vatten och åt min hemtorkade tofu (ingen hit om man gillar tofukonsistens), med misosoppa o nudlar. GOTT! Träffade också på Björn som var ute på en 8-mils dagstur på leden. Han såg pigg ut och det var så kul att ses!

Sen hade jag 3 kilometer kvar till Kölnarvattnen där jag var förberedd på att inte få vindskyddet igen. En jättefin stor rastplats och mycket riktigt, upptaget i vindskyddet! Två trevliga grabbar var här och jag packade upp bivin igen men visste att natten skulle bli några grader varmare. Kröp ned vid strax efter 21 och sov ganska gott med några uppvaknanden.

Dag 3 Kölnarvattnet – Stenkällegården 9 km

Vaknade redan klockan 5 och låg o lyssnade en stund på fåglarna. Stoppade in mina dagkläder innanför jackan o yllehoodien för att värma upp dem- funkade! Gjorde kaffe och packade och tog igen tid på mig så jag knatade iväg vid 06.30. Gick absolut inte att äta frukost såhär tidigt så lade gröten i kåsan i en plastpåse i ryggan. Här fanns inget rent vatten så jag filtrerade i Katatynfiltret från sjön och sen kokade jag en liter också.

Det var sååå vackert. Nu var jag i Tiveden och det var verkligen så fint där i den soliga ensamma morgonen. Nu skulle jag möta upp Sanna som kombinerade en egen helg med att hämta upp mig- guld, så snällt!

Henne mötte jag efter att först förmodligen skrämt Julia rejält. Julia som vandrar genom hela Sverige och jag trodde var Sanna när hon kom gående. Imponerande och inspirerande!

Sanna inspirerar hon också och det var fint att få gå och prata de sista kilometerna till Stenkällegården där vi käkade vår medhavda frulle utomhus i solen innan Sanna släppte mig i Örebro runt lunch. Tusen tack Sanna för att du gjorde mitt äventyr möjligt och för det fina sällskapet- det här gör vi om!

Kom hem på eftermiddagen  med massor av gröna fina intryck på näthinnan och en växande längtan att sticka ut igen.

Packning

Får ofta frågor om packning och har lovat att skriva upp vad jag hade när jag sprang Padjelantaleden, när jag var i Sarek och på lite andra turer men inte varit så strukturerat tydlig med det- ursäktar! Inom kort kommer jag ha en ny egen hemsida där jag kan länka till och lägga upp mina packlistor på ett bra sätt.

Vad väger ryggan? Helt ärligt så vet jag inte exakt men brukar kunna uppskatta ganska bra. Väger sällan min packning men kan ju räkna ut baklänges. Baspackningen ut på fredagen var ca 6 kilo men jag bar ju även vatten och vissa sträckor för säkerhets skull hela två liter, så gör jag ju inte i fjällen direkt.  Jag visste att jag kunde köpa på mig lite mat lördag kväll. Hämta vatten i snitt varannan mil och att det skulle vara runt -2 första natten, plus 10-13 på dagen och runt nollan andra natten. Soligt på dagarna. Därför blev packningen såhär:

  1. Ryggsäck- vild men visade sig klockren chansning med en ny Salomon XA 35 liter. Alla hypar ju Ultimate Directions Fast pack och den har jag använt en del men får den inte att sitta riktigt bra. Känns lite för stor när man springer med mycket packning. Och den är ju för 45 liter och så mycket behöver inte jag en helg. XA’n har också rulltopp och liknar fast packen väldigt mycket. Den väger in på 6oo gram. Den är jag supernöjd med- hade velat ha lite större fickor fram på bältet och på axelbanden men.. man kan inte få allt!
  2. Sovsäck- min underbara lilla Cumulus lite line 300 som klarar nollan. Liggunderlag från Nemo – heter ”Tensor” något. Tillsammans väger dessa små guldklimpar 1 kg. En tunn silkesliner till sovsäcken har jag också (hade på utsidan av säcken andra natten- kanske bättre? Den väger 50 g.
  3. Min bivi- ny investering. Den var lite sladdrig men funkade för ändamålet- att inte ligga på marken i uppehållsväder. Den väger 450 gram.

Rygga o sovsaker tillsammans således cirka 2,5 kg.

4. Gaskök, gas och kastrull cirka 700 g. Gröt, kaffe, 2 dubbla snickers, två hemtorkade maträtter, lite bröd, lite energibars, russin och, förstås, tutti fruttigodis ca 2 kg totalt. Vattenreningsfilter med 1 l flaska och 2 x 0,5 liters mjuka flaskor också med.

5 Kläder: På mig hade jag mina Xtalon, yllemixstrumpor, gaiters, kompressionstights, ylleunderställ, sport-bh, yllehoodie och en tunn regnjacka. Keps och hade med solglasögon.

   Ombyte: På kvällen tvättar jag mig med tvål o kallvatten med en liten mikrofibertrasa, byter under till till rena underkläder, ren ylletröja (som jag sen har dagen efter) o yllelångkalsonger o yllestrumpor, yllemössa, yllevantar och dunjacka och sover i allt det. Har regnbyxorna som byxor.Tightsen och det jag har över understället har jag samma alla dagar. Inga extra skor- Inov-8sen är så sköna men hade extra rena strumpor att dra av innan jag skulle ned i säcken.

Så packningen: Tre par rena trosor, Två rena underställströjor i ylle och en merinoullst-shirt. Ett par yllelångkalsonger och regnbyxor att ha på mig på kvällen. Tre par strumpor av både kompression och yllemix. Yllemössa och yllevantar och en dunjacka. Jag använder i stort sett bara ylle och eller dun för de materialen jobbar dubbelt.  Till söndagen hade jag med mig en liten tunn ren bh-topp och faktiskt ett par rena lätta tights men bytte aldrig till dem.

Övriga prylar: Powerbank och sladd till mobilen. Läsglasögon. Första hjälpen ( tur det för lyckades få skavsår, under tårna- what? liksom). Pannlampa, plånbok, hörlurar. kniv, nycklar, ett litet sittunderlag, liten neccessär med fast tvål, ansiktskräm, tjockkräm för skavsårsområden,  tandborste o tandkräm samt öronproppar och sovmask.

Det enda jag saknade var egentligen att ha en lite tjockare mössa på natten och kanske typ ”tossor” att ha på kvällen när skorna var blöta.

Det blev alltså närmare nio mil och så långt var det länge sen jag tog mig på så kort tid. Men det kändes riktigt bra, supernöjd med min utrustning och så tacksam för den vackra naturen som tog så väl hand om mig. Med sitt givande och tagande, utmaning och vila. Dramatik och lugn. Tack! Tack igen.

Ju mer jag springer #2

Ju mer jag springer #2


I 20 år har löpningen varit en följeslagare. I skrivande stund är identiteten som löpare starkare än någonsin men syreupptagningsförmågan på någon sorts bottennivå. Prestationsförmågan- katastrof. Glädjen i och längtan till att springa- världsklass.

För ju mer jag springer desto mer handlar det om en omätbar upplevelse. Därför har jag inte satt fot på ett löpband på flera år.

Ju mer jag springer desto mer springer jag ensam. Sen flera år nu bara för mig själv. Kommer inte vara så för evigt men upplevelsen just nu behöver jag uppleva själv.

Ju mer jag springer desto färre löparprylar använder jag. Har färre skor, har dem längre. Låter underlaget vara det som varierar, inte drop och sula. Ett par för brötig terräng, ett par för vanlig terräng. Ett par för is och de har jag nu haft i sju år.

Ju mer jag springer desto mindre mäter jag. Använder en vanlig klocka för att veta när jag stack ut och borde vara hemma igen. Springer intervaller med stöd av backar och känsla. Känner efter när jag är klar och då joggar jag hem.

Ju mer jag springer desto viktigare blir några få plagg och annars har jag på mig nästan vad som helst. Ska jag bara ut en timme i skogen bakom huset kan jag ju springa i tubsockar o mysbyxor. Gärna bomull. Ska jag längre är det få saker jag litar på. Och de håller.

Ju mer jag springer desto färre lopp blir det. Men mer skog. Mer naturintryck. Och när det springs ska det var vackert. (Som uppe på Mt Snowdon på bilden!)

Ju mer jag springer, såhär, desto mindre känner jag risk för skador. Jag har aldrig haft någon löparskada men risken ökar väl med ålder men det känns faktiskt tvärtom.

Ju mer jag springer desto mer känner jag mig trygg och glad och stolt över den löpare jag är. En långsam och lycklig eremit i slitna skor som tassar sin egen väg genom livet.

Samlar upplevelser, fyller själen, lever livet med svävmoment i steget.

Hållbar löpning: Vad behöver jag och vad klarar jag av?

Hållbar löpning: Vad behöver jag och vad klarar jag av?


Jag är mån om att göra skillnad på motion och träning. Varför? Jo för livet är utmanande och motionen har i stort sett alltid en viktig och central roll i att stötta oss i att just hantera såväl vardagsutmaningar, som prestation på jobbet, som att vara återhämtning från såväl människor, digitala intryck och annat. Dessutom visar forskningen hur viktig motionen är för att motverka livsstilsrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa. Motionen ska helt enkelt alltid vara med.

Det man gör när man motionerar kan ju i många fall vara exakt samma sak som träning, se ut som att man tränar, lite beroende på syreupptagningsförmåga. Men ansatsen är helt annorlunda.

Om du tränar för en löparprestation så kräver den satsningen, så fort du är igång ordentligt, planering, struktur och progression för prestationsökning. Det kräver också att du återhämtar dig från de pass som utmanar dig och du behöver troligtvis mäta dina framsteg om du vill vara säker på att du faktiskt ska nå målet.

Det kan ju vara jätteroligt. Och det är ganska lätt att ladda ned träningsprogram eller kanske anlita någon att coacha dig. En riktigt bra coach kommer att be om information om hur livet i övrigt ser ut för att veta om det ens är värt att pusha på med tuffa pass. För om du inte sover tillräckligt, äter ordentligt och har hög press om dagarna så kommer inte återhämtningen från passet bli tillräckligt. Ingen utveckling och i värsta fall ökad risk för skador och sjukdom.

Livet kommer först. Jag vill påstå, från allt och alla jag mött under de senaste 20 åren, att för de flesta av oss som har löpning som fritidsintresse så är det inte alltid det funkar att ta sig an en tuff utmaning där satsningen lirar med resten av livet vecka in och vecka ut. Vi behöver vara följsamma med livet för att få det att funka. Tänka lite större och lite längre. Lite mer flexibelt.

Vissa veckor är det vare sig bra för hälsa eller prestationen över tid att pusha både motionen och träningen. Och det är egentligen bara du som ärligt, och ibland lite tufft mot dig själv, kan reglera balansen mellan motion och träning så du bärs fram under veckan, inte bryts ned.

Här är några frågor att svara på, säg en söndagskväll med kommande veckas kalender och träningsplan/tankar för att planera en vecka som stöttar dig och tar dig framåt. Kanske utan progression i träningen men med hälsan i behåll, redo att trycka på nästa vecka!

  1. Se över allt du ska göra under kommande vecka, inklusive träningsplan och känn efter om det känns rimligt att ha såväl tid som mental energi till allt. Att du inte måste tumma på sömnen en timme för att klämma in ett träningspass. Ser du redan där att det är för mycket, plocka bort ett av de tuffa träningspassen till förmån för lugn motion. (Se till att PPP- Proaktivt Prioritera och Planera jobbåtaganden också för den delen men det handlar inte detta inlägg om).
  2. Nästa steg är att stuva runt så du faktiskt är redo för de tuffa passen du har kvar när de ska utföras:
    1. Vad har jag på agendan som jag behöver prioritera som känns mentalt utmanande?
    2. Hur ser jag till så mina mentalt tuffa träningspass inte ligger i anslutning till dessa åtaganden? Kan jag flytta runt dem så de har lite ”luft” kring sig och jag kan mentalt förbereda mig för dem?
  3. Och lite tvärtom: Vilka jobbåtaganden kan motionen och träningen vara en återhämtning från? Till exempel:
    1. Om jag har två möten i rad, kan jag planera in ett kravlöst distanspass/jogg innan eller efter för att låta hjärnan vila?
    2. Om jag har en väldigt social dag med mycket möten, kanske jag ska träna för mig själv den dagen?
    3. Om jag ska tänka och klura och skriva en rapport eller liknande, kan jag lägga ett distanspass innan det för att ladda hjärnan?
    4. Kan jag en dag då jag varit stilla och inte utmanat mig så mycket mentalt lägga krut på att köra ett riktigt flåsigt pass?
  4.  Är mitt träningsmål fortfarande rimligt? Visst kan det kännas tråkigt och tufft att behöva ändra sitt mål, men, det är inte att misslyckas. Det är att lyckas kombinera löpningen med livet och det är en vinst som du bär med dig länge.
  5. Att planera på lång sikt och på veckobasis är bra men känn också av varje morgon om det som står på träningsschemat faktiskt funkar med hur du känner dig. Att byta tuffa intervaller mot en rask promenad sänker inte tiden på milen men kan se till att du faktiskt genomför passet riktigt bra när du väl gör det.

Jag kan också varmt rekommendera Mikael Mattsons app ”Svexa” där du kan registrera hur kroppen känns och få hjälp att reflektera över din känsla i kroppen och få en tydlig bild av om det är gas eller broms. Den ställer inte frågor om annat som sker i livet men de frågorna hoppas jag att du kan skapa själv, kanske med hjälp av ovan, för att skapa din unika temperaturmätare på om det är gas eller balans.

Helt enkelt- Vad behöver jag den här veckan för att stötta min hälsa? Vad av min planerade träning kan jag faktiskt ta till mig, genomföra med fokus och energi och se fram emot utan att det känns stressigt och pressande?

Var hållbar, sköt om dig!/ Annie

 

Ju mer jag springer- en kärlekssaga.

Ju mer jag springer- en kärlekssaga.


Jag firar 20 år som löpare i år. Med över 40 år rent kroppsligen har benen förstås sprungit långt tidigare, men för 20 år sen började jag springa för att jag ville. Inte för att det stod på schemat på idrotten i skolan. Utan för att jag kände en nyfikenhet och längtan. För att jag märkte att det var ett sätt att komma ut i, då den engelska, vackra naturen. Jag var då en nybakad och taggad hälsocoach och personlig tränare och bodde i Reading, en mellanstor engelsk stad med riktigt vackra omgivningar.

Det blev tidigt ganska tydligt att långt och länge var min grej. Det var ju den löpningen som erbjöd ursäkter att ge sig ut i naturen. Och, förstår jag mer och mer i efterhand, ett sätt att hantera något som jag då inte hade ord för: Min introverta sida. Som lätt blir alldeles överbelamrad av intryck ganska fort när jag umgås med många människor samtidigt. Som jag gjort i flera av mina yrkesroller. Outtalat har mina långpass, ensam i naturen blivit ett sätt att balansera upp alla intryck. Processa dem och kunna njuta av dem och längta till att mötas igen.

Tillbaka till Reading hösten 1999. Jag jobbade som hälsocoach och PT på ett engelskt ingenjörsföretag som heter Foster Wheeler.

Första utmaningen blev att lotsa ett gäng ganska oerfarna löpare till att klara av Reading Half Marathon år 2000. Fokuset blev på att sprida löparglädje och känna gemenskap. Succé.

Sen flyttade jag till London igen och jobbade på ett annat stort företagsfriskvårdscenter. Fortsatte springa, mycket i vackra Trent Park i Hertfordshire strax utan för London.

2002 flyttade jag hem ett år då min pappa gick bort. Ett fruktansvärt trauma, jag 23, han 55. Men ett sätt att hantera sorgen blev att springa. Massor. Så 2003 joggade jag ganska smärtfritt runt Stockholm maraton på nästan exakt 4 timmar. Åren efter fick löpningen stå åt sidan för ganska intensiv surfträning i Australien där löpningen mest blev barfota på stranden när vågorna var dåliga.

Fast forward till första vändan småbarnsår. Löpningen stuvas in mellan jobb och förskola. Men blev också så viktig för att hantera allt som hände i övrigt i livet då. Och jag upptäckte ultralöpningen. Fascinationen bara växte, hur orkar man? Det verkade hur härligt som helst. ”Ultrafamiljen”, som inte var så stor då, var välkomnande och inkluderande. Och när livet i övrigt hände på alla fronter erbjöd de långa långsamma långpassen i naturen en lockande meditativ paus som lite blev som en mental bubbelwrap, en buffert mot att allt annat bara skulle flyta ihop.

5 mil. 8 mil. 16 mil. Trots de ohemult långa distanserna kändes utmaningen mest lockande och sådär behagligt spännande. 2016 sprang jag mitt livs lopp. Jag, en glad motionär, en livspusslande småbarnsmamma som kalendermässigt kofotsbänder in träningen i det övriga livet tassade 16,1 mil på under 20 timmar, 19 timmar och 24 minuter för att vara exakt. Ett perfekt genomförande. En utmaning som tog mycket fokus, vars omfattning faktiskt över tid skulle skava för mycket. Löpningen hade sen länge blivit något som kom högt upp på min prioriteringslista men omfattningen behöver vara flexibel för att fungera med övriga livet. Sen den utmaningen, det genomförandet, har jag under en lång tid helt släppt fokus på prestation i löpningen. (Även om jag i skrivande stund är ganska sugen på att spänna bågen!).

Nu har den blivit en livskamrat. Som ibland får vara en utmaning, ibland får vara en återhämtning från när livet kräver sitt. Ofta spela en roll likt fysiskt koffein då löprundan ger kraft åt tankarna, skjuts åt idéerna och ork till att driva företag. En räddning när det blivit för många ansikten och möten för vad den introverta sidan i mig klarar av.

Men löpningen, turerna i skogen får också ta en närmast religiös roll. Forskning visar att upplevelser av hänförelse är en viktig del i att må bra och hänförelsen kommer av sig själv på nästan alla pass. Att tassa fram genom årstiderna och möta naturen med kroppen, i kroppen. Utan filter. Det är en upplevelse som sätter sig i kroppen på ett sätt som inte riktigt går att beskriva, men som känns mer på riktigt än mycket annat.

Från att vara något man måste, till något man älskar. Ett stöd, en oas, ett äventyr, en riktigt god vän.

Där är jag i min löpning nu. Ett lyckligt, kravlöst, omätbart men upplevelsefullt förhållande där dokumentationen av pass är en upplevelse, en förnimmelse som bara jag känner men gärna försöker förmedla. Målet är att nå en känsla, inte en siffra. Kärleken blir starkare för varje löpsteg. Banden till löpningen stärks år för år.

Löpning- jag älskar dig, låt oss fortsätta det här fina personliga samspelet. Du bär mig när det är lätt, när det är tufft. Ut i skogen, genom livet, in i evigheten.

Styrka före långpass och att gasa eller bromsa #bohemianrunning

Styrka före långpass och att gasa eller bromsa #bohemianrunning


Bohemianrunning. För mig handlar det om att verkligen fokusera på de riktigt viktiga detaljerna och släppa de som inte spelar någon roll: Det som står på en skärm. På ett träningsprogram. På en klocka.

För den löpning jag vill sprida handlar om att det är kroppen som bestämmer. Allt. Och att för oss som inte försöker knäcka maran på sub 3 timmar så är det oftast inte så himla noga med sekunder och minuter hit och dit. Jag har coachat löpare i över 20 år nu och vet att vissa älskar sina siffror. Den här bloggen kommer inte roa dig. Det här är för dig som är mer noga med upplevelsen och för all del vill prestera men inte på bekostnad av att alla träningspass måste räknas och dokumenteras och vara kvantifierade. För dig som längtar till att komma dit där det är din inre känsla som är coach, kompass och bästa motor.

Att lägga utvärderingsloopen från hjärnan till kroppen istället för från hjärnan till skärmen på armen. Låta din riktiga kropp vara kompassen, din true north. Som du alltid har med dig. Som alltid talar sanning. Din sanning. Som låter känsla och upplevelse vara i fokus.

Det är #bohemianrunning

Skrev jag i ett tidigare inlägg på ämnet.

Idag blir det ett resonemang om det är bra att köra styrkepass före långpass. Det korta svaret, som man alltid får när man frågar något generellt om något som handlar om något individuellt är förstås att det beror på.

Vi backar till att ett pass aldrig är en enskild händelse. Den hänger ihop med vad du gjort, känt och upplevt innan.

Hur fysiskt utvilad du är i muskler, senor, hormonellt och faktiskt till viss del dina organ. Hur mentalt utvilad du är. Vad du ska göra efteråt.

  • Ett exempel är att du varit stillasittandes hela dagen. Tänkt, klurat och interagerat och sen reser på dig för att köra ett hårt pass. Fysiskt utvilad men stel. Mentalt har du redan tröttat ut din mentala kapacitet att pusha dig. Gas eller broms? Kanske gas men med förståelse för att det tar emot. Kanske en lugn jogg, en prioriterad sömn och full gas dagen efter istället när du är utvilad och faktiskt kan fokusera fullt ut på ett hårt pass.
  • En annan dag har du varit riktigt negativt stressad. Fått parera och hantera saker utöver det vanliga. Ett tufft pass är planerat. Här är du kanske också fysiskt återhämtad men hormonellt är du belastad av samma stresshormoner som slås på när du pushar dig hårt på träning. Att komma ut i naturen och röra på dig kravlöst är dock ett sätt att sänka stressnivåerna i kroppen, ”rensa ut” stressreaktionen. Men att pusha på hårt är att håva ur en hink som redan är tömd.

Ett annat exempel är att du , likt mig och många, har svårt att få till tiden till långpassen.  Man tränar för något där man behöver försöka efterlikna belastningen som uppstår under ett långt lopp. Det kan vara knepigt. Det finns en anledning till att folk upplever någon sorts vägg vid 3 mil på ett maraton. Kanske får kramp och tror de behöver mer salt medan det helt enkelt är musklerna som ba HEY easy now tiger vi brukar väl vara i duschen nu? Ett sätt att göra det är att gå ut på långpasset lite schleten. Kanske inte mentalt schleten men kanske lite trött i låren. Kanske inte fullt med kolhydrater i tanken utan snarare i behov att ta in dem medan du springer. Kanske kört ett intervallpass i backe dagen innan. Något som gör att det ”tar” redan ganska tidigt. Det ger träningseffekt betydligt tidigare än om du skulle vara utvilad och då behöva kanske springa en bra bit innan kroppen börjar brytas ned.

Jag höjer ett, inte varningens, men uppmärksamhetens finger här. Det ska inte uppstå risk för skada eller överansträngning. På engelska pratar man om overtraining och overreaching. Det senare ger en träningsadaption då du rent fysiologiskt ger dig ut på okänd, men angränsande mark till vad din kropp är van vid. Det är där utvecklingen sker. Du stärker senor och ligament, du blir mer uthållig. Där vill vi vara regelbundet.

Det kan idealiskt vara att springa ett längre och längre pass i rätt och relevant (för dig och dina framtida utmaningar) terräng en gång per 10e dag. Men verkligheten, livet, som kommer före, erbjuder en annan mer tetrislik lösning. Ett pusslande med inte helt idealiska träningspassbitar. Du har helt enkelt inte riktigt tiden att lägga på ett bräde, men kanske på ett kortare pass dagen innan, som då får påverka långpasset på det sättet att när du startar det har du redan lite löpning eller styrka i benen som börjar nedbrytningen och den effekt på adaption vi är ute efter. Jag brukar beskriva det som ”ett pass som sitter kvar i kroppen när nästa börjar”.

Det viktiga här är att du faktiskt klarar av att genomföra långpasset utan att orsaka skada. Orkar hålla din stolta hållning, lyfta på fötterna över rötter och stenar om du springer i skogen.

Lär känna din kropp,  utmana den. Ge den vila. Fokusera på det viktiga. Lyssna inåt, lär dig signalerna. Glöm inte njuta, det är en ynnest att få pussla ihop sitt träningsliv, spring med perspektiv och tacksamhet! // Annie

Självförsörjd men mentalt supportad- Ett äventyr på Sörmlandsleden

Självförsörjd men mentalt supportad- Ett äventyr på Sörmlandsleden


Det har verkligen varit sparsmakat med nummerlappsaktiviteter den här våren och för egen del har löpningen kommit mer och mer att handla om att få vara ute i naturen för mig själv. Missförstå mig rätt, jag älskar ultratävlingar men det finns en tid för det och när det funkar med övriga livet och en annan när man kanske bara vill springa ut och Ronjaskrika lite. Länge.

Men jösses vad jag går igång på när någon tänkt till, tänkt utanför lådan, som att det inte fanns en låda utan man bara ” Det här skulle vara häftigt att göra”.

Så verkar Thomas aka ”Ultratrail tre toppar” tänka och resonera.

När jag hittade hans lopp (nja, kändes för mig mer som ett organiserat ultraäventyr även om det tävlades av andra) så kände jag bara att JA! Det här vill jag göra. Och den känslan är helt styrande i mitt löparliv.

Ett tvådagars självförsörjt äventyr på 60 + 60 kilometer. Från Trosa till Stockholm på Sörmlandsleden. Bära allt själv för att både äta och sova och laga mat. Oj så skoj!

Endast 30 deltagare för att kunna hålla avstånd och vara ”Coronasäkrat”.

Den första funderingen är ju naturligtvis om man är redo för 12 mil på två dagar? Det visste jag att jag var. Jag är långsam som attan men jag är väldigt uthållig och får jag bara sova lite så brukar jag vara redo att tassa iväg igen dagen efter det jobbigaste av långpass. Att däremot springa med 6-8 kilo på ryggen gör jag inte till vardags så det ställde jag raskt om träningen till.

Jag har ju sprungit/snabbhikat både genom Padjelanta och på Kungsleden med hyfsat mycket packning (5-8 kilo) så jag packade helt enkelt min 30-liters fjällrygga och så tog jag på mig den och sprang en del lite längre pass under maj.

Obligatorisk utrustning var all energi för 12 mil, möjlighet att laga varm mat, ett tält och sovsäck eller liknande. Det var en del frågor och funderingar just kring vad som kan kvalificera som utrustning, intressant!

Ju närmre loppet desto varmare insåg vi att det skulle bli. Jag beslöt att ta med min räddningsbivvi istället för mitt enmanna lättviktstält och täljde till en tältpinne med grenar som ett Y som fick tjänstgöra som tältpinne. Däremot visste jag att jag skulle bära ganska tungt med mat då jag behöver äta ordentligt efter första dagen framförallt.

Jag kände mig väldigt redo fysiskt och mentalt. Gick igenom vad som skulle kunna bli ett problem och kände mig lugn på både navigering med karta, skavsår från skor och rygga (får sällan skav av skor då jag har grymma strumpor och vana fötter och sällan köper nya skor.). Energiplanen fick anpassas till att det skulle vara närmare 30 grader och då vet jag att jag mest vill dricka. Hade Umara sportdryck hemma samt en från Train Eat Live som inte smakar så sött. Tog med MASSOR av de två för att kunna dricka energi.

Jag räknade på att ha med mig ca 9 000 kcal med fördelningen 2500 kcal för 10 timmar i rörelse dag 1 samt middag 800-1000 kcal och 5500 kcal för dag två med frukost 500 kcal (sämst på frukost, vill bara ha kaffe och springa iväg och börja äta sen) och 5000 kcal för 12 hr löpning där jag vet jag behöver något stadigt till lunch. Jag bakade frallor med majs- och dinkelmjöl och gjorde marmeladmackor av dem för att försöka äta som lite mer fast men jag visste att det skulle vara svårt om det var varmt. Då fungar Tutti Fruttigodisar och sportdryck bäst för mig.

På bussen från Liljeholmen träffade jag flera av de som skulle springa. Satt och pratade med supertrevliga Robin på vägen till Trosa och hann inte bli vare sig nervös eller fokuserad.

Solen stekte vid starten där vi fyllde på vatten och fick en härlig briefing av Thomas. Sen tassade vi iväg klockan 12.00 genom det vackra sommarlandskapet. Det blev snabbt ganska utspritt och jag pratade lite med ett väldigt roligt gäng med tre grabbar.

Alla hade verkligen olika lösning på packning och hade tolkat den obligatoriska listan lite olika. Ett par till exempel delade tält så bara en av dem bar det. Roxen, kungen och hjälten som sprang genom Sverige till förmån för Tjejmarathon, hade en liten löparrygga. Jag var väl en av de tyngre packade och hade ungefär 7 kilo på ryggen.

Kände direkt att värmen slog hårt, jag är väldigt dålig på värme och under mitt andra lopp någonsin, en halvmara i Bracknell i England blev jag superdålig. Jag tar det ju alltid lugnt så det gjorde jag än mer nu. Njöt av den vackra naturen, av det fina i att vara på väg med allt man behöver på ryggen för det älskar jag!

Vi hade några cut-offtider att förhålla oss till. En båt över Skanssundet efter cirka 3 mil för det första. Som gick flera gånger visade det sig sen, pust! För jag tog en felsväng i en kohage och sen tog det så lång tid ändå så jag fick ta båt nummer två men var inte ensam om det. Då hade vi alltså tre mil i benen. Att sätta sig ned. Och sen resa på sig. Ta på sig den varma, svettiga ryggsäcken när solen gassar, klockan är 17-ish och ha 3 mil kvar. Well. Man måste älska äventyret.

Men efter det hade jag en väldigt fin kväll. När solen började dala så kom energin tillbaka. Det gick inte fort men jag reste mig som en Fågel Fenix ur min värmesvacka. Plaskade i allt vatten jag passerade, struntade i tiden, lyssnade på hög musik och hade runners high.

Gjorde ett klantigt val av källa där jag blev orolig för vattentillgången framåt och fyllde på vatten från en väldigt murkig källa. Det tog dessutom tid men bara en stund senare hittade jag klarare vatten och fick göra om hela proceduren.

Med kanske en mil kvar såg jag en lång ryggtavla längre fram. Jag och en trevlig kille (förlåt glömt ditt namn!) hade haft sällis ett tag. Han hade en stooor tung fjällrygga på sig med ett tungt tält och jag var så imponerad av hans ork.

Han framför oss, Hampus visade det sig, hörde oss inte. Jag ropade flera gånger men han var djupt i sina hörlurar. Till slut vände han sig om och hoppade till när han såg oss. Sen tog vi sällskap den sista biten till Rudan där vi skulle övernatta. En magiskt fin kväll. Vi var nog sist i mål och klockan var väl över 22.00. En stor gräsäng med tält och löpare som vilade upp sig och umgicks- härligt!

Loppet var alltså helt självförsörjande förutom några vattenstationer men stämningen var som en riktigt energigivande sportdryck.

Jag tog ett dopp och tvättade av mig, kände mig ändå pigg och helt ok och sugen på min misosoppa med nudlar. Hade trevligt sällskap och såg fram emot att sova gott på mitt sköna liggunderlag och i min dunjacka jag unnat mig att ha med.

Så värst många timmar sömn blev det ju inte förstås men när solen strålade rätt in i ”tältet” vid 06.30 var jag ändå pigg och redo. Kaffe på gasköket, varmt vatten att hälla över musliblandningen och bara att tvinga i sig trots att jag inte gillar att äta tidigt. Supertrevligt att prata med de andra löparna, så mycket äventyr många har gjort, inspirerande!

Solen kokade. Det kändes helt ok i kroppen men värmen var redan klockan 09 vid starten väldigt påfrestande. Jag tassade iväg och tänkte att jag får verkligen ta det lugnt och dricka ordentligt.

Lugnt tog jag det men det dröjde inte länge förrän jag började känna mig för varm. Svårt att äta och få i energi. Benen var helt ok men det var svårt att ta i.

Pausade mycket. Kylde ned mig men det blev bara jobbigare och jobbigare. Huden var snustorr och varm. Det kändes helt oöverstigligt att hålla på hela dagen i den här värmen med den varma ryggsäcken på.  Började tänka konstigt och blev osäker på vägen vilket var helt onödigt för det var tydliga instruktioner- följ huvudleden! En stund hade jag lite sällis med både Jesper och sen Hampus och Robin och det hjälpte verkligen att distrahera tankarna.

Men jag kunde liksom inte hänga med. När jag närmade mig Handen var det enda jag kunde tänka på att få bada. Härifrån kunde jag ta pendeltåg hem…. Det lockade lite för mycket. Efter Handen går leden ut i Tyresta Nationalpark och där är det inte läge att bli dålig. Jag pausade och trots att Hampus, Robin och Jesper peppade som attan så fanns det inget i mig som ville fortsätta där och då. Messade Thomas, arrangören, som tyckte det lät som ett vettigt beslut.

SURT. Surt direkt. Jag ville dessutom inte alls bada utan hade frossa och var mest putt. Men hade fint sällskap en stund av Robins fru Karin och blev lite distraherad.

Väl hemma var jag, och det händer sällan, tvungen att lägga mig och pusta ut och det tog ett tag innan jag mådde ok. Fysiskt och muskulärt – helt ok ganska tidigt. Jag är en uthållig ardenner!

Reflektion är att:

  • Det kändes rätt att bryta ur säkerhetssynpunkt.
  • Det är såna här äventyr jag älskar
  • Det är stor skillnad att springa med säg 1 kg versus 7 kilo i terräng
  • Jag vet ju att jag måste öva på värme. När jag ringde min man och sa att jag brutit sa han ”ja du är ju ganska urusel på värme älskling” (Med mycket kärlek, han har stöttat min löpning sen vi träffades).

Om du är nyfiken på energiupplägg och packning så kommer jag skriva ett separat inlägg om det senare.

Tack Thomas och Louise och era funktionärer för ett oförglömligt fint äventyr. Kika gärna in här och läs om Thomas andra påhittiga lopp.

GRATTIS till alla fantastiska bedrifter under loppet och TACK för att jag fick hänga med er!

Thread gently out there! / Annie

 
Ursvik ultra, George Mallory och ryggskott

Ursvik ultra, George Mallory och ryggskott


Ja hur hänger de tre ihop egentligen? Vi reder ut det.

Det här var tänkte jag skriva men banne mig det ÄR året då jag är tillbaka inom ultra på riktigt. Tillbaka för mig är att jag ska klara 100 miles igen.

Siktet var inställt på 100 miles på TEC i Täby i april och jag vet att man aldrig står där på startlinjen och känner sig redo utan det kommer alltid bakslag, sidoknockar och fallgropar.

Först kände jag av en förkylning och i mitt jobb står jag ofta inför grupper och är beroende av min röst så jag ”fegvilar” så fort jag känner av något. Där rök en vecka.

Sen var jag lite väl utmanande med min känsliga korsrygg på landet. Klippte med motorhäcksax över huvudet, lutad framåt. Klippte vidare. Klippte tre granar. Körde lite rygg. Kände något. Strunt i det.

Tisdag veckan efter. Lite styrka. Lite upphopp? Jajemen. Lite stelt. Hoppa på och så …PANG. Alltså verkligen PANG. Hela ryggen låser sig och jag kommer inte vare sig ned eller upp. Är som tur var några hundra meter hemifrån och haltar hem. Gråter av smärta och har svårt att röra mig över huvud taget. Med hjälp av Louise Gottlinds tips via telefon som handlar om rörelse rörelse rörelse, värme, smärtstillande så lyckas jag få bukt med det. Jag gick och gick och gick. Satt nästan ingenting.

En vecka senare joggar jag några kilometer. Med smärta, men det skulle vara ok. Joggade lite till dagen efter.  Det blev bättre! Jogga mer. Lite till. Testade lite fart.

Men frågan var ju om jag skulle kunna starta på Ursvik Ultra? Det saknades väldigt mycket långpass. Oftast springer man dem ju inte en vecka innan själva loppet men jag kände att jag behövde testa, och jag vet att jag återhämtar mig bra. Så lördag en vecka innan joggar jag två varv på Extremen. Låååångsamt gick det, både av val och att jag verkligen tappat syreupptag, den lilla jag hade jobbat upp.

Jag tänkte att jag byter till 45 kilometer men så såg jag att starten då gick 18.00. Och jag ville starta på eftermiddagen så jag lät platsen vara kvar på 75 kilometer och tänkte att jag DNF efter 4 varv.

Det var lite nojigt. Ryggen var fortfarande stel och jag kände mig så otroligt ur form. Men det var underbart att komma till starten och heja på alla, träffa några ultrakompisar och det var en otroligt vacker och solig kväll i skogen. Jag tassade på och försökte njuta. Långsamt gick det men på tredje varvet kände jag mig stark.Lite av den där känslan jag hade för länge sen. Ultrastark! Men vips dog min alldeles nya pannlampa… Fick nödlösa genom att lysa med mobilficklampan i 6 långsamma trixiga kilometer in till varvning där min älskade man hade fått springa ned till start och lämna barnens enkla pannlampa. Ut på sista varvet och det kändes bara stelt och jag såg väldigt dåligt. När jag kommit cirka 6 kilometer gav jag upp. Fysiskt och mentalt. Tassade tillbaka till starten med bra musik i öronen och försökte peppa mig själv till att ha genomfört ett riktigt bra långpass- längre än jag tagit mig på en dag sen juni förra året. 52 kilometer- ändå!

Lite surt att inte komma fyra varv, men skönt idag när allt känns helt och ok. Tusen tack Ursvik Ultra för ett toppenarrangemang som alltid. Visste ni att det är Sveriges första ultralopp? Sen 2000 har man varit igång.

Men Mallory då?

Jo det har säkert för många varit svårt att sortera tankarna kring Coronavirusets effekter. För egen del har det aldrig varit svårt att se löpningens roll i mitt liv, speciellt dessa dagar. Att för det första inte orsaka eller drabbas av smitta. Att sortera tankar. Att … fortsätta göra det man älskar.

Men hur mycket tid och energi känner jag att jag kan lägga på det nu? Ja förvånande mycket ändå. Det ger kraft till att göra mer av annat.

Och i veckan släppte jag och Boel ett poddavsnitt som vi spelat in om mentala verktyg och fokus. Vi pratade om våra respektive fritidsintressen och jag blev tvungen att fundera över den där frågan som man ofta får när man berättar att man frivilligt springer tills det gör ont överallt, tånaglarna ryker och allt bara estetiskt är så långt från Svansjön man kan komma på samma planet.

Jag saknar ofta ett enkelt svar. Det blir invecklat, filosfiskt, existensiellt och knasigt på samma gång.

Men så läste jag om George Mallory som gång på gång försökte ta sig upp på Mt Everest på 20-talet (det förra). Det pågick inget Coronavirus då, mig veterligen, men livet var nog inte en dans på rosor ändå.  Trots det skulle han upp på ett berg, lockades av äventyret. Varför? Frågades han av en tidningsjournalist. ”För att det ligger där”. Det var ju inget svar på frågan. Eller så var det ett svar. Ett svar som definierar oss som människor. Ett svar en människa kan ge när hon har basbehoven på plats. Ett svar som kan leda till intressanta diskussioner, om perspektiv, om vad man lägger tiden på.

För egen del blir ultralöpningen en paus som i sig ger kraft och energi åt resten av livet. Livet som händer på alla de sätt man både kan och inte kan ana. Tills vidare, springer jag vidare. Sköt om er!

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.


Bild: Från paus vid Njunjes på Padjelantaleden i somras.

Det händer inte under de strukturerade passen. Inte när jag fokuserar på tid. Distans. Intensitet. Hastighet. På prestation.

Inte när jag pressar ur mig. Ska nå något. När jag har fokus på vad jag ska ut med. När jag ska genomföra. Prestera.

Det händer på de långa, lugna passen. När det handlar om att tappa tiden. Där distansen blir vad den blir. En intensitet på en nivå som möjliggör att ta in och uppleva omgivningen.

När jag kan titta upp och omkring. När blicken är mjuk och vid. När det handlar om att ta in. Ta in skogen. Marken. Luften. Naturen. Länge. Länge.

Då. Då känns det som naturen kommer in i kroppen. Den etsar sig fast på näthinnan, känns i hela kroppe.. Känslan stannar kvar efteråt. Känslan av naturen i kroppen. Den snarare än siffror. När man tagit in snarare än pressat ur.

Pass som stannar kvar i kroppen. De tror jag vi behöver fler av.

 

Vardagsäventyr: Utonjut på Sörmlandsleden

Vardagsäventyr: Utonjut på Sörmlandsleden


Sen i höstas har jag försökt få till ”äventyrsdag” en dag i veckan. Det går inte alltid att göra längre utvsvävningar för jobbet behöver få prioriteras när det ställs på sin spets. Men jag har en längtan och prioriterar högt, brottar in, tid att vara ute i naturen mycket. Ensam. Upptäcka. Njuta.

Idag. Idag höll jag fri. Och det var sol. Och jag var så peppad för att testa en sträcka jag fått höra så fint om, den mellan Mölnbo och Järna. Därtill har jag sprungit på en del leder här i Mälardalen men jag är inte så bekant med Sörmlandsleden. Och ville få in ett långpass. Win win win!

Sträckan Ulriksdal- Mölnbo- Järna- Ulriksdal- förskolan

Jag klev upp som vanligt vid 06, drack kaffe och tassade iväg vid 07.00 (fastnade i ett korsord, bah!). Hann med cirka 8 kilometer i min fina Ursviksskog innan jag provianterade med kaffe, juice, bröd och frukt vid Ulriksdal Station. Kallt och soligt och fint!

Åkte tåg till Mölnbo som ligger på Gnestalinjen. Det tog ungefär 1,5 timme så jag hann beta av lite jobbmail och annat.

Väl framme hade jag druckit upp kaffet. Och mycket juice. Jag var kall och nå så sjukt kissnödig. Fick nästan panik och ingenstans såg jag något som var öppet. Fick springa in i en skogsdunge i panik. Failz!

Det var markerat bra fram till där leden startade vid idrottsplatsen och sen var det bara som att springa in i en annan värld. Underbart fin stig längs vattendrag och sjöar. Solen sken, det var stilla och tyst och bara jag som tassade fram.

Blev lite förvirrad efter 5 kilometer där man kunde välja en annan rutt men förstod inte om den sen gick ihop…så fortsatte mot Järna. Tog en sväng på en runda kring en mosse och sen fortsatte leden genom ett gammalt gruvområde. Det blev mycket stopp och titta och inte optimalt ur träningssynpunkt tänkte jag på men det gjorde inget!

Efter cirka 19 kilometer var jag framme i Järna där jag inte hade bra timing med tågen men roade mig med att köpa mer frukt, mer bröd, lite russin och fyllde på vätskeblåsan.

På tåget hann jag fika och svara på lite jobbmail igen och väl framme i Ursvik var det väldans stelt. Jag håller på och bygger upp distans igen och kroppen ställer upp men knotar lite.

Jag tassade runt där en sväng för att få ihop de 4 mil jag bestämt mig för och svängde sen av mot förskolan och kunde hämta tidigt.

Några tips för ett dagsäventyr

  •  Se till att någon vet var du är och om du som jag oftast är ensam kanske vill du skicka uppdateringar. Jag använder appen Glympse och skickar till min man var jag är då och då så han vet.
  •  Riskerar du att bli blöt om fötterna och det är minusgrader- ha ylle närmast!
  • Jag övar på att äta för att kunna äta under mina långa lopp. Idag hade jag med mig banan, russin och hyfsat vitt bröd. Vatten i vätskeblåsa och BCAA-tabletter. Ta med det du kan och vill äta, det är tråkigt att bli hungrig!
  • En torr underställströja, en mössa och en dunjacka är bra att ha med för att kunna dra på efteråt på tåget eller om du behöver vänta någonstans. Eller om något händer!
  • En påse för att ta med skräp- visst lämnar vi bara fotspår?

Jag ska definitivt ta den här fina rundan igen och fortsätta upptäcka Sörmlandsleden på mina vardagsäventyr. Tänkte lägga in bilder för det var så otroligt vackert men de hamnar på sniskan?? De finns på min Instagram @ansofisticated.

Utonjut på er! / Annie

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår


Hej!

Det var ett tag sen och allt är mitt fel även om det hade varit underbart att få lite mer respons från Runners World också. Jag har trots allt haft bloggen här sen.. 2012? Det är 8 långa år och under vilka jag ur ett löparperspektiv gjort en del som det varit härligt att få skriva om. Som till exempel:

  • Co-startat Sveriges första ultralopp för välgörenhet
  •  Sprungit 3 st 100-miles varav ett på sub 20 hr
  • Gjort flera löparäventyr, som att springa hela Padjelantaleden på under 70 timmar
  • Tipsat om energiupplägg både för och under och efter lopp och träning.

Det var så länge sen jag skrev så jag visste inte om min inloggning funkar men det gjorde den. Så jag känner mig lite som en.. hackare! Jag hackar mig in på Runners World Sverige och börjar skriva igen. Får se om jag blir stoppad…eller om någon ens märker det.

Hur som. Jag fick en kommentar om att någon hittat min blogg här och läst och verkligen uppskattade den och jag har genom åren fått så fina berättelser och kontakter härifrån, fastnade i gamla minnen och framförallt läste jag ett otroligt fint skrivet blogginlägg på Trailrunner Mag av Katie Arnold och då vaknade lusten att skriva igen.

Om löpning bortom klockor och senaste skorna. Om löpning bortom sekunder och trösklar. Om löpning bortom jämförelser. Om löpning bortom prylar, piller, pryttlar. Om den löpning som jag vet att jag delar med många av er. Den vi verkligen behöver mer av.

Den enkla löpningen. Den som känns, som inte mäts.

Den som upplevs snarare än loggas som en siffra.

Den som får oss att växa i oss själva, får oss att känna oss pyttesmå och jättestora, inte på samma gång för båda känslorna ska ha sin tid.

Den löpningen som inte går igenom på Instagram men kan väcka förnimmelser där.

Den löpningen som kan ske i gamla R90 (men är de inte bäst?) och tubsockar. Där skon är viktig för att skydda mot marken, inte för att rädda ett löpsteg.

Löpningen som ibland fyller livet, ibland hjälper oss att hålla ihop i det.

Kanske, för några av oss, den löpningen som tar oss till vår gräns. Där jag varit och dit jag vill igen. 100 miles är gränsen nu igen, känns länge sen, nästan övermäktigt men ändå… ett underbart äventyr framför mig.

Den löpningen, jag tror ni vet vad jag menar. Ni gillar den också. Jag tror vi behöver mer av den.

Om den vill jag skriva, jag hoppas ni vill läsa.

 

Ultra Snowdonia 2019 Så vackert, så tufft

Ultra Snowdonia 2019 Så vackert, så tufft


Jag hade en jobbresa till London för tre veckor sen och eftersom jag ogillar att flyga i onödan tänkte jag att jag skulle försöka kombinera resan med något…trevligt! Fint!

Jag har bott i Storbritannien i totalt 4 år så har ganska bra koll. Wales hade jag dock aldrig varit i men alltid längtat till. Framförallt Snowdonia National Park. Nu såg jag att det gick ett ultralopp där och det skulle funka väldigt bra logistiskt att åka dit. Man kunde välja olika distanser och jag är inte alls i löparform men uthållig är jag och jag ville verkligen se så mycket som möjligt så jag anmälde mig till den längsta sträckan. 6,3 mil och 3000 höjdmeter. Tufft men borde vara görbart tänkte jag.

Veckorna innan letade jag upp varenda backe jag kunde hitta. Jag hölls bara i backar. Matade upp och ned i (ö)kända Arons Backe i Ursvik. Hade ingen fart men visste att jag skulle orka mata på.

Jag tog tåget från London via Chester till Bangor i Wales på fredagen. En alldeles underbart vacker resa bara det. Strålande höstsol och mycket varmare än vad jag tänkt. Sen en buss som åkte in på varenda liten småväg som fanns men vad gjorde det- fick se det fantastiskt vackra landskapet och bara njöt!

Väl framme i Llanberis höll Maverick Race, de proffsiga arrangörerna, på att rodda inför loppet. Jag hämtade nummerlapp och installerade mig på det ganska dyra boendet på ett ”inn” ovanpå en pub. Det var ett strålande väder.

Kroppen kändes fantastisk! Jag åt en rejäl middag och sov som en stock i 8 timmar.

Pre race- vad är det jag gett mig in på?

Det var en härlig morgon och skulle bli en fin dag- inte helt vanligt i det här området. Vid starten såg alla som vanligt väldigt proffsiga ut. Vid race briefingen berättade race director Ben om banan. Det var första gången de körde en ultradistans, de som skulle köra maratondistansen och kortare skulle starta en timme senare. Vi startade klockan 8. Första cut-offen var 13 kilometer och dit var det 2,5 timmar. Vi skulle upp på Mt Snowdon (1085 möh) och sen ned. Hur svårt ska det vara tänkte jag? Tills Ben sa att det var en tight cut-off. Då började jag undra vad det var för underlag vi skulle forcera?

Nåja. Inget att göra åt det. Bara att börja tugga på.

Och det gick DIREKT uppför. Det var bara upp upp upp. Först genom den fina byn och sen ut på leden uppför. Jag var helt hänförd. Det var så otroligt vackert och eftersom jag bott inte långt härifrån på lilla Isle of Man ute i Irländska sjön så vet jag hur otippat det är att det är helt klar himmel. Hade gåshud. Såhär fint var det:

Väl uppe på toppen tyckte jag att jag hade gott om tid ned till första vätskestationen och cut-offen. En timme cirka. Men jag var inte förberedd på skifferunderlaget- som taggiga spetsar man fick skutta ned över. Ibland hålla i sig med händerna. Här fotade de så följande foton är inte tagna av mig. Herregud så fint! Jag bara njöt trots att jag förstod att det skulle bli tufft. Vi skulle upp här igen!

Ja det är jag! Det blåser halv storm!

Jag fortsatte studsa/klättra nedåt. Pigg och glad men när stormvindarna nu låg på andra sidan var det stilla och varmt. Rejält varmt. Klockan gick, det var tekniskt som attan. Så insåg jag att jag tappat min mobil! Panik! Vände om och som tur var såg jag den mot det ljusa underlaget nästan direkt. Men kom liksom av mig lite. Insåg att jag var på väg att missa cut-offen. Precis med några minuter- det skulle väl inte göra något?

Nere i dalen var det lite svalare och jättefin vägvisning in till första vätskestationen. Men direkt aviserade de att man inte fick fortsätta på ultradistansen om man inte var där i tid. Uh? Tufft men vad göra? Bara att ställa om till maratondistans och slippa/missa att ta sig upp på Mt Snowdon en gång till. Helt plötsligt hade jag massor av tid. Jag fikade ordentligt, stannade säkert över en kvart.

Vattenmelon var underbart och tada- Jaffa Cakes!

Nu var det riktigt varmt. Grusväg först och sen smal trixig stig upp på mer höjder, ner igen, och att kalla det stig är att överdriva.. Väldigt tekniskt och svårsprunget. Vid andra vätskestationen kokade jag och många andra i värmen. Vi fortsatte längs en liten å som det var lite småforsar i. Jag var i flera gånger och kylde ned händer och huvud. Hade ju inte bråttom.

Sen skulle vi komma till ”a real boggy bit”. Alltså klafsigt. Men först upp på en blockstensstig:

Jag var bara tvungen att garva åt det. INTE löpbart!

Sen var det gegga och myrmark fast med högt gräs. Bra markerat med blå knutna band men ändå svårt att se en bra väg. Det var bara att knata på och hålla humöret uppe. Hade lite sällskap med ett gäng grabbar. Det kändes som det tog en evighet men var verkligen inte löpbart på en såhär lång distans. Sen lättade det och blev lättsprungen grusväg längs en otroligt fin dalgång. Men jag räknade ut att det måste komma mer uppför snart.

Sista vätskestationen var jag ganska seg. Inte less men efter den helt otroligt knepiga och varierade terräng vi varit igenom var jag förberedd på ALLT. ALLT. Och tänkte att det skulle bli trixig terräng igen.

Men med 1 mil kvar fick vi först jogga på asfalt. Det var faktiskt underbart. Några kilometer och sen vek det av tvärt uppför på en grusig smal väg. Bara att mata på och jag var faktiskt fortfarande pigg men så

hade jag ju mest gått så det var skönt när vi passerade passet och det började gå nedför igen.

Mina Altra Timp gjorde ett rock-solidjobb.

Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt var på väg mot mål. Lite konstig känsla- kroppen var laddad för längre distans men jag hade såsat runt så mycket och pausat och plaskat så det hade gått nästan åtta timmar ändå. Solen hade stekt också. Lite stumt men… inte så segt som jag var inställd på förstås med 1000 höjdmeter mindre i benen.

Tassade in i Llanberis i härlig eftermiddagssol, förbi pub med utseservering där folk njöt i solen, bland vandrare och ett engagerat klappande i målområdet. Fick en superfin medalj och … en starköl? Ungefär det sista jag ville ha men drack en iskall cola och åt en ”sticky fudge cake” och bara låg i solen och njöt lite och hann ikapp mig själv. Det var första gången jag inte klarat en cut-off, och det gjorde inget, var bara tvungen att landa i det. Det blev 45 km istället och det räckte gott. Jag hade haft en så fantastisk dag så det saknar motstycke. Jag har verkligen aldrig njutit så mycket av naturen under ett lopp.  Jag är så glad över att kunna njuta så utan att känna press och stress över tider och prestation. Så himla glad jag fick till den här resan. Känner fortfarande i hela kroppen hur fantastiskt det var.

Avslutar med en bild från de duktiga fotograferna från Maverick Race. Alla bilder och mer om deras fantastiska lopp kan du se här.