Therese Alshammar mot nya utmaningar
Foto: Mikael Gustavsen

Therese Alshammar mot nya utmaningar


Therese Alshammar, en av världens bästa simmare genom alla tider, har kommit ut ur garderoben som löpare i vuxen ålder! Hon började lite försiktigt för två år sedan, och efter det har det bara blivit mer och mer. I september körde hon världsmästerskapet i Swimrun, Ö till ö, i par med rapparen Petter, som själv gjorde tävlingen för femte året i rad. RW fick en exklusiv intervju med Tessan.

Jag träffar Therese Alshammar för en fika en förmiddag mitt i sommaren på Broms på Östermalm. Asfalten kokar, ökenvindar drar över stadens gator och torg, och Therese oroar sig en smula för eftermiddagens löppass. Hon tycker om värme, men nu börjar det gå till överdrift.

– Jag slutade simma aktivt hösten 2016, det blev inga mer tävlingar, ingen mer simning på elitnivå. Främst handlade det om att jag hade problem med skador, diskbråck och liknande, men då fick jag och min kille också vårt andra barn.

– Jag älskar att simma, det är min största passion, men det tar mer tid, kräver en hel del logistik. Det går inte att bara ställa bebisen i en vagn vid sidan av bassängen, man är omsluten av ett annat element, hör inte något. Det har varit en av de stora tjusningarna med simning för mig, den där otillgängligheten, men det är ju inte så bra som mamma. Så jag tänkte att jag skulle hitta på något annat att träna.

Löpning verkade praktiskt, då kunde hon ta med en bebis i löpvagn. Det enda problemet var att hon inte hade tagit ett löpsteg under hela simmarkarriären.

– Man är rädd för skaderisken, det är mycket högre skaderisk i löpning.

Simningen är en sådan skonsam sport, vi har inga frånskjut förutom vid start och vändningar, man jobbar bara med hållningen och att vara flexibel och stark i vattnet. Det är väldigt låg tryckverkan på kroppen.

– Vi vill ju vara så rörliga vi någonsin kan i fotleder, i knän, höfter och axlar.

Vi sitter gärna på våra fötter och stretchar dem, och vi lyfter inte på benen, som simmare rör man bara benen från höften och med fokus bakåt, uppåt.

Hon tog det väldigt försiktig i början.

– De första rundorna blev på två, tre kilometer, och så har jag ökat allteftersom. Nu tycker jag det är roligt, men det tog tid att komma in i det. Jag tror det tog tjugoen gånger, eller mer, innan det blev kul.

– Jag har klarat mig från skador, men jag kan känna av i knäna när jag springer lite längre. Men lyckligtvis ingenting från diskbråcket. Som simmare tränade jag också två gånger om dagen, med monotona rörelser hela tiden och extrem flexion på ryggen. När jag springer undviker jag rörelser som frestar på ryggen för mycket.

En vanlig löparvecka?

– Det finns ingen vanlig löparvecka när man har två små barn. Målet är att springa tre till fyra gånger i veckan. Förra veckan sprang jag två milpass, ett pass på fem kilometer och ett på sju kilometer. Riktigt hur det blir den här veckan vet jag inte.

– Det längsta jag har sprungit är femton kilometer, men Petter säger att jag måste upp mot två mil ett par gånger före Ö till Ö. Jag har lite ångest inför den där tävlingen, men jag tänker att jag ska tänka så lite som möjligt på den, jag vill inte matta ut mig mentalt, bara ta det som det kommer. Det är viktigt att vara fräsch, känna sig sugen, nyfiken och tänka ”gud vad spännande”. Och så relaterar jag till andra tuffa saker jag har klarat mig igenom, jag har fött två barn, min första förlossning tog över tjugo timmar. Så länge kommer vi inte hålla på i Ö till Ö.

Det var också mycket därför hon tackade ja, när hon fick frågan.

– Jag tänkte att det skulle vara spännande att få ha en riktigt utmaning framför mig, få en spark i baken. När jag slutade simma på elitnivå, tappade jag också rutiner. Som elitsimmare tänkte jag inte på att jag behövde ett mål för träningen, det var bara att man tog sig till bassängen två gånger om dagen och gjorde sitt bästa. Men när man inte har någon tränare, och inga kamrater som står och väntar på en, då blir det svårare. Man missar några träningspass, veckorna går och plötsligt är man alldeles ur fysisk form.

En gemensam vän förde samman Therese och Petter.

– När han fick höra att Petter skulle köra Ö till Ö för sista gången i år och ville ha någon att köra med, så tyckte han att Petter skulle göra det med mig.

Och så blev det, Therese och Petter träffades och pratade och körde några träningspass ihop.

– Vi har provat med lina, där jag har dragit. Första gången kändes det som vissa övningar man gör när man simmar, man har en vikt bakom sig eller att man sitter fast i väggen med ett rep. Det var som att jag körde max hela tiden, och jag tänkte att det här kommer inte att hålla.

– Men efter ett par gånger funkade det bättre, jag har lärt mig att hålla igen, tänka att jag inte ska ta mig fram så fort som möjligt. I swimrun gäller det att hitta en rytm och ett tempo tillsammans. Jag kommer nog också börja köra med en flytdolme, för att spara benen till löpningen. Och Petter klagar över att det blir så mycket bubblor bakom mig med bensparkarna, han ser ingenting när jag drar på, ha, ha.

Petter och Therese under årets Ö till ö. Foto: Jakob Edholm.

Hur är det att omvandla sig från att vara en av världens bästa simmare till löpare på nybörjarnivå? Går det att förvandla simmarkraften till löpenergi?

– Fysiskt går det inte, men jag kan ta med mig mycket mentalt, föra över samma tänkesätt som jag har i simningen. Jag tänker att jag bara ska luta mig framåt och låta det rulla på. Det är jobbigt i början, det kommer att ta emot, men efteråt kommer det att kännas bra. Tänka på hållningen, fokusera på tekniken, inte på hur långt det är kvar.

Rent fysiskt har det också varit en del problem.

– Det jobbigaste med löpning är att få skavsår i armhålan. Som simmare får man ju rätt stora lats, för att klara mig från skavsår måste jag springa med armarna lite utåt i stället.

Och när det kommer till swimrun, att simma i öppet vatten har heller inte varit helt lätt att vänja sig vid.

– Det är som en helt annan sport, att inte se botten är obehagligt. Vissa dagar tänker man det värsta; jag kommer att simma på en stor sten, eller så kommer det en massa alger eller så flyter det upp ett lik eller något annat ur djupet. Men sen när man kommer upp blir man lite extra stolt över att det har varit så läskigt, och att man ändå klarade av det!

Vågor är också någonting nytt.

– Jag är ju trygg i vatten, jag kan andas på båda sidor och så, men jag är ganska så lätt, jag är ingen pråm. Jag är mer tekniksimmare, och kanske lite fragil, skulle man kunna säga. Men Petter är ju stor och stark och gillar när det är lite ruffigt, blir det höga vågor får väl han ta täten och plöja oss fram (skratt).

När Therese slutade simma på elitnivå var planen att simma två till fyra gånger i veckan som ”motionär”.

– Men det blev mycket mindre, kanske en till två gånger i veckan. Nu har jag i alla fall haft min äldste son i simskola varje morgon i två veckor, då har jag simmat bredvid i en timme varje dag. Det är så skönt och roligt att träna tillsammans, äta något gott efteråt, och vila i den där känslan att alla är glada.

Löpträningen förlägger hon till största delen ute på Djurgården, det är praktiskt, familjen bor i närheten.

– Jag har en favoritrunda, och den går längs vatten. Jag har ingen löparklocka, men min kille har en, jag lånar den ibland. Men jag försöker springa utan klocka, jag tycker det ger en skönare upplevelse, jag vill komma ifrån att tävla om saker, jag har tävlat så mycket i mitt liv. Med en klocka på armen blir det lätt att man börjar pressa sig själv.

– Jag försöker ligga i ett tempo runt 5.30, där vill jag att det ska vara behagligt att löpa. Jag dricker sällan någonting när jag springer, jag är van från simningen att gå tom, jag drack aldrig under två timmar långa simpass. Men när jag ska springa riktigt långt får jag väl börja träna på det, ha, ha.

Therese är noga med vad hon äter, hon har varit vegetarian i många år.

– De sista två åren har jag gått åt veganhållet, men jag är inte militant på något vis. När jag åker hem till mamma äter jag det hon serverar, det är inget problem. Men jag tror vi människor är gjorda för att äta ”plant-based”. Jag har i alla fall alltid mått väldigt bra av det.

Hon fyller 41 i år, simmarkarriären är över, och med det en identitet. Nu gäller det att hitta en ny mening i livet.

– Man måste ändra på sina värderingar, acceptera vissa saker, få större förståelse för saker och ting. Jag tycker dock inte att jag har haft någon större ålderskris, jag skaffade barn ganska sent i livet, det gick inte tidigare på grund av simningen. Och med småbarn har man hela tid fullt upp, man hinner inte gå runt och grubbla, det är bara att rensa huvudet och fokusera på vad man ska handla i mataffären.

Hon har en del projekt på gång, dels ett kopplat till simkunnighet och till ett försäkringsbolaget, och dels en egen kollektion träningskläder.

Therese kille är simtränare, men den vägen vill hon inte gå.

– Det kräver att man är strukturerad och har en viss förkärlek för Excel, och det har inte jag.

Det största projektet just nu är dock Ö till Ö.

– Det är som med löpningen, jag känner mig stolt över mig själv när jag klarar av saker. Om det sedan räcker för att klara av Ö till Ö, återstår att se. Men det ska bli spännande att försöka! (Det blev till slut en 41:a plats med tiden 11.54,44 för Therese och Petter, reds. anm.)

Fakta Therese

Ålder: 40.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo Johan Wallberg, simtränare, sönerna Fred, 5, Ted, 9 månader.

Karriär (i urval): 73 internationella mästerskapsmedaljer, 2 OS-silver, 1 OS-brons, 12 VM-guld. En av Sveriges största idrottare genom tiderna.

Nr 10 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt bästa år! Experternas smarta tips
  • 7 pannlampor i stor test
  • Vad är långpass?
  • Spring saktare! Forskare: Därför gör det dig snabbare
  • Redo för träning? Enkelt formtest som ger dig besked
  • Jesse Owens trotsade Hitler och nazismen
Bli prenumerant

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gysing goes Ånga  – rapport från Sveriges största tävling för Swimrun!

Gysing goes Ånga – rapport från Sveriges största tävling för Swimrun!


Så här inleder Gysing blogginlägget;

”Lördag morgon, och väldigt tidigt. Upp i ottan för att trycka in semestertvätten i tvättstugans två maskiner. Klockade in på 06.09. Jag har klockat mycket sista veckan, och jag klockar på. Klockade in 9.4 mil från fredag till fredag, och så mycket har jag inte sprungit på år och dag. Det var bara lågintensiva pass på skogsstigar och grusvägar under en semestervecka på Runmarö, och aldrig längre än 22 km”

Läs vidare på Gysings blogg

Kolla in Ånga loppets hemsida


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!


Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar för bara 546 kronor! Välj mellan färgerna vit, svart eller rosa.

Vårt erbjudande
• 6 nummer av Runner’s World (ordinarie butikspris: 594 kronor).
• Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar (ordinarie pris 499 kronor).
• Sammanlagt värde: 1093 kronor.

  • Din rabatt: 50 %, ditt pris: 546 kronor!

Här gör du din beställning!

 

Med Runner’s World får du:
✔️ Världens ledande löpartidning
✔️ Träningstips av experter och elitlöpare.
✔️ Extra mycket sko- och pryltester
✔️  Läsningen för alla som springer, från nybörjare till proffs,
✔️ Tips och råd om träning, teknik och nya prylar
✔️ Allt om de stora loppen
✔️ Inspirerande resereportage
✔️ Runner’s World digitala tidningsarkiv
✔️ Runner’s Worlds app

*Går ej att kombinera med andra erbjudanden.

 

Här gör du din beställning!

 

Defunc TRUE GO-modellen är för den som vill ha en kraftfull ljud- och kommunikationsupplevelse- TRUE GO passar för långvarig lyssning utan att bli obekväma genom vår världsunika, egenutvecklade MultiTip™-design som ger en bättre ljudupplevelse samt håller dina lurar på plats för ökad komfort.

Funktioner:

  • 22 timmars speltid
  • Superb säker passform
  • Kraftfullt ljud
  • Långvarig komfort
  • Touch control
  • Bluetooth 5.0
  • USB-C
  • 10 m trådlös räckvidd
  • Laddningsbox ingår naturligtvis

Här gör du din beställning!

10-årsjubileum för ÖtillÖ

10-årsjubileum för ÖtillÖ


Startskottet går kl. 06.00 utanför Seglarhotellet i Sandhamn och förutom en sträcka som motsvarar en och en halv maraton i terräng i våtdräkten och drygt tre Vansbrosimningar i löparskorna måste deltagarna tackla hala klippor, snåriga stigar, vågor och kallt, strömt vatten. För att klara tidsbegränsningar och ta sig till målgången vid Utö Värdshus på Utö innan mörkret faller finns det ingen tid att förlora. Om väder och vind tillåter, kommer loppet med största sannolikhet att vara snabbare än någonsin.

Deltagarna springer och simmar 75 km i våtdräkt och löparskor över och mellan 26 öar i Stockholms skärgård. Tävlingen är rankad som en av världens tuffaste utmaningar och räknas som VM i swimrun. I takt med att sporten växer blir loppet snabbare, konkurrensen hårdare med allt fler mix- och damlag. Tiden att slå är fjolårets banrekord av världsmästarna Lelle Moberg och Daniel Hansson, 8 tim 16 min 19 sek.

Med på startlinjen finns bland annat en rad starka atleter och personligheter: regerande världsmästare och banrekordhållare i alla tre klasser Lennart Moberg & Daniel Hansson (herr), Ulrika Eriksson med ny lagkamrat Peter Oom (mix), mor och dotter Bibben Nordblom & Charlotta Nilsson (dam) kommer att möta tufft motstånd runt banan. En av världens främsta ultralöpare Rory Bosio från Kanada tävlar i mixklass. Jonas Colting har deltagit i samtliga nio upplagor, i år blir det i mixklass för första gången. England’s Pippa Middleton antar utmaningen med svensken Jöns Bartholdson. Sveriges största rapartist Petter tävlar för andra året i rad, i år i mixklass. Musikartisten Daniel Adams Ray är en erkänt stark idrottare och har blivit inspirerad att tävla i swimrun.

122 lag från 24 nationer, varav 70 herrlag, 15 damlag och 37 mixedlag går att följa från start till mål live via länken http://otillo.se/live

Startlista hittar du här.

Läs mer om tävlingen här.

Se live direkt:

Foto: Jakob Edholm.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag är löpare: Emma Igelström

Jag är löpare: Emma Igelström


Jag körde ingen löpträning över huvud taget när jag simmade. Jag började löpträna först 2007, efter att min dotter hade fötts. Det är ett sådant enkelt sätt att träna på, inga tider att passa, bara att dra på sig skorna och ge sig ut.

Jag var ju bröstsimmare, så det enda jag gjort tidigare var att stretcha mina fotleder. Jag sprang som Kalle Anka i början. Men min pappa har varit en duktig maratonlöpare, han har gjort 2.42 på Berlin Marathon. Han gav mig rådet att börja med att springa tre gånger i veckan i sex veckor, och att aldrig springa snabbare än att jag kunde prata samtidigt. Det var det bästa rådet jag har fått vad gäller löpning. Sedan tog det nog inte mer än två, tre veckor innan jag var fast. 

Jag har egentligen varit emot motionslopp. Om man inte satsar på att vinna, vad är meningen? Det är ju ett typiskt elitidrottsperspektiv. Men så skulle ett gäng på jobbet springa Lidingöloppet, det var 2009. Någon gav återbud så de undrade om jag ville springa. Jag tänkte ”vad f-n, jag gör det” och sprang runt på tre timmar. Jag var nöjd med det, jag hade ju inte tränat för det. Och jag tyckte att det var väldigt kul. 

Det blev mer löpning, och så började jag med triathlon. Jag gjorde Ironman i Kalmar förra året där jag gick i mål på 11.20. Då hade jag tränat fyra månader innan. Nu tränar jag 20 timmar i veckan och har utvecklats fruktansvärt mycket det här året. Nu siktar jag faktiskt på att vinna Kalmar i år i min åldersgrupp och få en plats till Hawaii Ironman. I år har jag som mål att gå ner mot 50 minuter på simningen, förra året simmade jag på en timme.

Förra året sprang jag maran i Kalmar, efter 18 mils cykel, på 4.25 – och kräktes hela tiden. Men om allt går som det ska och magen håller så hoppas jag springa på runt 3.40 i år. Då skulle jag vara svinnöjd.

Löpträningen ligger på 4-5 mil i veckan: långpass, intervall och snabbdistans. Jag springer max ett långpass i veckan för att spara kroppen lite grann. Tiderna på tusingarna har gått ner från att ligga på 5.05 till 3.55 det här året.

Jag var extremt prestationsstyrd när jag simmade, och det är ju inte så konstigt när man är elitidrottare. Det som är så skönt med satsningen på triathlon är att jag inte längre behöver bevisa något. Jag kan luta mig tillbaka och bara göra det här med glädje. Om det inte räcker för att jag ska ta mig till Hawaii, så har jag ändå haft ett sjukt kul år med jäkligt bra träning. Min kropp och mitt psyke har överträffat sig själva. Jag är inte rädd för att misslyckas längre. Det är en del av livet, att våga misslyckas.

Jag föreläser om träning och jobbar med Girls Wellness Academy, som satsar på friskvård och hälsa. Fokus ligger på träning för tjejer, och mycket av den görs utomhus. Vi var på Mallorca nyligen, 32 tjejer i åldrar från 22 till 68 år. Det är fantastiskt kul när det bara är tjejer med,  de växer och vågar mer när det inte är en massa killar runt omkring.

Den mäktigaste löpupplevelse jag haft var när jag var på jobb i Örnsköldsvik, och hade en halv dag ledigt. Jag fick ett tips om att löpa i Skuleskogens nationalpark, och gav mig ut med vätska och energi. Det var helt magiskt vackert där, så jäkla häftigt. Jag sprang i fyra timmar, ville aldrig sluta. 

Jag vill göra mer sådant, prova på trail och ultralopp. Kanske lite swimrun. Det finns ju hur mycket som helst att uppleva när man både cyklar, simmar och springer. 

Simmaren Emma Igelström har tagit fyra VM-guld, ett VM-silver, tolv EM-guld, två EM-silver och tre EM-brons – och var första kvinna att simma under drömgränsen 30 sekunder på 50 meter bröstsim. I sin bok “Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin” (2006) berättar hon om hur hon länge kämpat mot ätstörningar. 


Mer Emma: Följ Emma och hennes adept Hanna på vägen mot Lidingöloppet!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren


Jag började löpträna när jag bodde i Frankrike 2007. Då hade jag flyttat till Lyon lite grann på vinst och förlust, med stora planer på att skriva en roman. Jag hade gått ut gymnasiet, ville ut i världen. 

Men där satt jag mest på ett bibliotek och i en mörk och fuktig lägenhet och upptäckte att det inte var så jävla lätt att skriva en roman som jag hade föreställt mig. För att inte bli galen och för att känna att jag i alla fall hade gjort någonting vettigt så började jag jogga.

Jag kan inte ha sprungit mer än en kilometer första gången, höll på att dö för att jag var så otränad. Men jag är otroligt envis, till slut sprang jag regelbundet, i ett par Converse och mina gamla gympashorts från högstadiet. När jag kom tillbaka till Sverige fortsatte jag med det.

Det längsta jag har sprungit är en halvmara, men jag umgås lite med planer på att anmäla mig till Stockholm Marathon, för att testa vad jag pallar. Jag mår väldigt bra av att springa, jag behöver det för att kunna tänka och fungera. Jag är en ganska rastlös själ.

Min debutroman Samlade verk har tagit över tio år att skriva, löpningen har följt skrivandet från scratch. En grej jag lärde mig om löpning är att man måste göra det regelbundet, och oavsett om man känner för det, det händer något då. Man blir inte så upptagen med ”vill jag det här?” Man bara gör.

Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra.

Jag skriver i stort sett varje dag året om. Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra. Skrivandet är lustfyllt för mig, jag blir illa till mods, känner mig halv om jag inte skriver. 

Min vanliga runda är en halvmil tre gånger i veckan. Jag bor mitt i stan och springer mycket i Trädgårdsföreningen (stadspark i Göteborg, reds. anm.). Jag tänker mycket när jag springer, det var när jag sprang där som jag fick till scenen i romanen där Cecilia (en av huvudpersonerna) springer rakt ut i bushen i Etiopien.

Jag jobbar heltid som psykolog inom psykiatrin, och skriver mycket strukturerat. Jag går upp tidigt på morgonen och skriver en, två timmar innan jag går till jobbet, sedan skriver jag på kvällarna en liten stund, och ofta stora delar av helgerna. Jag är inte lika disciplinerad med löpningen, den får bli till när jag kan. 

Jag köpte riktiga löparskor när jag kom hem från Frankrike, med ordentlig uppbyggnad. Då fick jag problem med knäna. Jag läste Born to run och började springa i mer platta skor och lite mer på tårna, en löpstil som mer påminde om hur jag sprang i mina Converse. Då försvann problemet med knäna.

När jag började skriva på Samlade verk hade jag en vag idé om att det skulle handla om en familj och att berättelsen skulle spänna över ett långt tidsspann. Det skulle handla om relationen mellan föräldrar och barn, och om en mor som överger sin man, sina barn, och försvinner.

Cecilia i boken är en asket, hon löptränar hårt, ger upp allt i livet för sina projekt, har svårt att hitta en balans. Hennes man Martin är mer rimlig, han tycker om att springa lite, dricka lite vin, skriva, ta en cigg. Man kan väl säga att alla figurer i boken på olika sätt är aspekter av mig själv.

Jag ser löpningen som en sinnlig, kroppslig upplevelse, då har det ingen större betydelse hur snabbt det går. Jag har syskon som tränar hårt, som åker runt och springer maratonlopp runt om i världen. I det avseendet är jag släktens svarta får, för mig är skrivandet min idrottsliga prestation. 

Löpning är ett existentiellt projekt, när man springer kommer man sig själv nära, man är ensam med sina tankar. I en värld där vi lever ständigt uppkopplade tror jag att det är viktigt med en sådan liten ö av ensamhet.” 

Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2020 gick till Lydia Sandgrens Samlade verk (Albert Bonniers Förlag), med motiveringen:
Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen


Wilson Kipketer är en av de allra främsta löparna genom tiderna på 800 meter. Han innehar fortfarande världsrekordet inomhus på distansen, och sprang bland annat hem tre VM-guld för Danmark innan han avslutade karriären 2005. Vi har pratat med honom om hur han ser på allt från löpträning till den snabba utvecklingen av löparskor.

Wilson Kipketer räknas som den bäste genom tiderna på 800 meter. Han tog bland annat tre VM-guld i rad, och även om han aldrig fick till det till ett hundra procent på OS tog han ett silver år 2000 och ett brons 2004.

Wilson är född och uppväxt i Kenya men kom till Danmark via ett privat utbytesprogram när han studerade. Han blev kvar i Danmark, bytte nationalitet och började tävla för Danmark. 1995 tog han sitt första VM-guld för landet vid friidrotts-VM i Göteborg.

Året efter VM-guldet hade Wilson en fantastisk säsong, men eftersom nationalitetsbytet från Kenya till Danmark inte var klart, godkände inte Internationella olympiska kommittén att han kunde tävla för Danmark, vilket gjorde att han missade 1996 års OS.

Under 1996–1997 var Kipketer obesegrad i 33 tävlingar i rad på 800 meter. Wilson var även den löpare som till sist slog Sebastian Coes ”oslagbara” världsrekord på sträckan. Coes rekord hade stått sig i 16 år när Kipketer först sprang på exakt samma hundradel som rekordet, på Stockholms Stadion 1997. Senare samma säsong gick han under rekordet vid två tillfällen, med 1.41,11 som bästa tid.

I dag arbetar Wilson med sportsmarketing för PUMA i Norden och har hand om många av de friidrottare företaget har samarbete med. I samband med ett test av Pumas löparskor passade vi på att ställa några frågor.

Hur är din status som löpare i dag?
– Sedan pandemin bröt ut har det blivit mer löpning än tidigare. Jag har gillat att komma bort från allt hemmaarbete, så jag har sprungit nästan varje dag. Framförallt fina morgonpass. Men normalt håller jag igång med fyra löppass per vecka. Jag har inget driv att tävla, utan det handlar om att jag springer för min hälsa och för att det ger fin avkoppling. Möjligen kan det bli något långlopp, men bara som en del i mitt jobb i så fall.

– Jag har inte heller något sug efter att tävla i veteranlöpning på bana, även om jag vet att det blir alltmer populärt. Men där har jag gjort mitt. Möjligen att jag kan testa hur snabbt jag klarar att springa för stunden någon gång ibland, men det är bara för min egen skull. Annars är det distanslöpning i 4.30-fart som oftast gäller nu.

Är du fortfarande involverad i sporten i dag?
– Ja, det är jag. Totalt hjälper jag runt 40 löpare från två klubbar i Köpenhamn, KIF och FIF. Det är allt från 15 års ålder upp till 30 plus.
Framförallt är det medeldistanslöpare, men bland dem finns det löpare med målsättning att utvecklas på allt från 400 till 10 000 meter. Jag träffar dem lite olika mycket, från en gång i månaden till nästan varje vecka. Det är inspirerande att vara med och kunna bidra.

Var hade du din bas när du själv var en topplöpare?
– Efter studierna i Danmark var jag såklart en del i just Danmark. Men för att få riktigt bra förhållanden och kunna fokusera på min löpning låg jag väldigt mycket på läger. Framförallt vintertid, då Danmark inte hade några riktigt bra faciliteter för träning inomhus. Portugal erbjöd bra träningsmiljöer och sen låg jag ofta även på långa läger i Polen. Där fanns ett riktigt bra träningscenter med en bra skog, samt både inomhus- och utomhusbana. Här blev mitt fokus på träningen också väldigt bra. Dels fanns det inte så mycket annat att göra och dels kom min tränare Sławomir Nowak från Polen.

Vilka var de viktigaste passen i din träning mot att bli världens bästa 800-meterslöpare?
– Det är alltid svårt att ta ut enskilda pass, för det handlar om en helhet; att träna bra och med kontinuitet, men också att äta bra och ge kroppen den tid den behöver för att vila. Det är lätt att man bara kopierar träningen och glömmer det andra – som är lika viktigt.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen. Mitt råd är att inte fokusera alltför mycket på kilometervolymen, utan att fokusera på den kvalitativa träningen. Det var det som funkade bäst för mig. Sträva mot att se en utveckling av löpfarten under loppet av en längre tidsperiod.

Innebar det att du inte tränade så mycket volym utan mer kvalitet? Skiljer det sig från hur många medeldistansare tränar i dag?
– Ja, jag tränade för att orka hålla en hög intensitet i mina pass. Om man höjer volymen och jagar kilometer kommer man inte kunna ha samma intensitet på fartträningen. Men allt mitt fokus låg på 800 meter.

– Det kan förstås se olika ut beroende på vilken distans man främst satsar på. Man måste också utgå från individen och hitta rätt verktyg för idrottaren. Men om man vill vinna medeldistanslopp måste man förstås ha fart och kunna växla till sprint. Tränar man inte det tror jag att det blir svårt att vinna.

Om du ser tillbaka på din elitträning – vilka var dina bästa träningspass?
– Oj oj, jag har för många tillfällen och minnen. De bästa passen är ju inte heller de tuffaste, för när det går bra flyter allting på och man kan springa avslappnat. Men ett pass jag minns var 5 x 400 meter som jag körde på hög höjd i Sant Moritz 1997. Jag minns att jag hörde hur det pep från en massa andra coachers klockor efter varje intervall. Vilan var fem minuter och jag sprang alla intervaller precis under 48 sekunder. Efteråt kom det fram en coach och undrade om jag visste hur fort jag sprungit, och det hade jag full koll på. Han undrade hur jag kunde vara så oberörd efteråt. Men jag tränade bra då och släppte aldrig mitt fokus under passet – trots att så många kollade och tog tiderna.

– Ett annat pass jag minns – och som kanske inte är lika väntat från en 800-meterslöpare – var när jag fick riktigt bra känsla på ett 60 minuter långt distanspass. Jag hann nästan 20 kilometer och höll alltså runt 3 minuter per kilometer i snitt. Ett tredje pass jag minns var när jag sprang klassiska 5 x 1000 meter på bana. Även här hade jag 5 minuter vila och sprang alla 1000-metersintervallerna på 2.20.

Det var inga lätta pass att kopiera. Hur genomförde du din vila, sittande, stående eller joggandes?
– Med så lång vila som 5 minuter brukade jag stanna och sätta på mig överdragsbyxor, så att musklerna skulle hålla sig varma. Så det var ombyte och lätt rörelse mellan intervallerna.

Som jag förstått det tränade du mycket själv, eller körde du med andra löpare?
– Nej, jag tränade nästan alltid själv. Min träning var väldigt intensiv och jag ville att den skulle vara det. Under en period 1997 tränade jag tillsammans med Vénuste Niyongabo från Burundi som tog OS-guld på 5 000 meter i Atlanta året innan, men det blev inte bra.

– Redan på uppvärmningen körde jag mycket intensivare. Inte från start, men jag gillade att successivt öka farten varje kilometer under uppvärmningen. Det passade inte riktigt Vénuste. Antingen skulle jag dra ner på tempot eller han öka tempot, vilket gjorde att det inte skulle bli bra för någon på längre sikt. Men så är det lite fortfarande – jag gillar att ha intensitet redan från uppvärmningen, vilket kanske inte så många föredrar.

Det är mycket prat kring löpteknik i dag, både bland elitmotionärer och motionslöpare. Hade du mycket fokus på löpteknikträningen, eller kom det helt naturligt för dig?
– Jag tycker att det är bra att man har fokus på tekniken för det finns mycket att göra där för många. Det handlar om att hitta en avslappning i löpningen med bra rytm, och sedan att förstå vilka muskler som är involverade. Det är något du behöver påminna dig om hela tiden för att få ett bra flyt. För mig kom löptekniken naturligt till 60 procent, medan övriga 40 procent var något jag arbetade mig till. Det gjorde jag genom att ha fokus på tekniken under träning och genom att jobba med olika övningar för att springa bättre.

– Men rent generellt är mitt råd att försöka hitta avslappningen även när man springer fort och när man är trött. Hitta koordinationen mellan armar och ben för att få ut maximalt av din kapacitet. Jag tycker att det är vanligt att man ser att just koordinationen inte alltid finns där till 100 procent.

Ett annat fokus i dag ligger på löparskorna, både på och utanför banan. Vad är din åsikt om skoutvecklingen?
– Jag tycker att det har blivit lite för mycket fokus på just skorna. Det är fortfarande idrottarna som ska prestera. Självklart kan man påverkas positivt om man har en sko man tror på och gillar, men på den absolut högsta elitnivån tror jag inte det kan göra så mycket för prestationen i tävlingssammanhang.

– Kanske kan man tåla träningen bättre med den nya teknologin, men även kunskapen kring träning och allt runt om kring har ju hela tiden utvecklats. Så jag har inget emot den tekniska utvecklingen som sådan, men jag hoppas att det inte tar fokus från löparnas prestationer. Inga skor springer av sig själva, även om de kan ge dig support.

Vilken sko springer du själv med?
– När det gäller distanspass alternerar jag mellan Puma Speed Sutamina 2 och Speed 600 2. Båda modellerna tycker jag ger mycket bra löpkänsla och den support jag vill ha, samtidigt som jag får en skön, behaglig runda. När jag vill springa lite snabbare tar jag gärna fram Speed 300 som har en lite lägre profil och som uppmuntrar till högre fart.

Hur ser utvecklingen ut framöver gällande löparskor hos Puma?
– Jag tycker att PUMA Speed-serien som finns i dag täcker in många löpares behov, där alla kan hitta något till en mycket bra prisbild. Inför 2021–2022 utökas utbudet med fler modeller för löpare inriktade mot långdistans, både på elit- och motionsnivå. Bland annat kommer vi lansera skor i linje med den nya utvecklingen, alltså modeller med kolfiberplatta i mellansulan. De har fått mycket bra kritik från exempelvis Löplabbet i Sverige när de fått testa några prototyper.

HÄR HITTAR DU PUMA Speed-serien

Wilson Kipketers snabbaste meriter

Personbästan på 800 meter (1997):
Utomhus 1.41,11
Inomhus 1.42,67 (gällande världsrekord)

Personbästan på 1000 meter (2000):
Inomhus 2.14,96

Wilson Kipketers mästerskapsmeriter 800 meter:

Olympiska spel
Silver (Sydney, 2000)        
Brons (Aten, 2004)

Världsmästerskap
Guld (Göteborg, 1995)
Guld (Aten, 1997)
Guld (Sevilla, 1999)

Världsmästerskap inomhus
Guld (Paris, 1997)
Silver (Maebashi, 1999)
Silver (Birmingham, 2003)

Europamästerskap
Guld (München, 2002)

FOTO: Deca text & bild och Wilson Kipketer privat.