#Repost Kom igångtips för nya årets träning!

Min fästman är ganska snabb! Han har varit väldigt snabb och är på väg att bli snabbare. För 2,5 år sen fick han börja om helt från början efter en levertransplantation och ett år senare fick han igen göra det efter tarmvred. Han är en riktig tuffing som siktar på milen sub 40 och sprang till sig ett VM silver för transplanterade på 5000 meter i Sydafrika i somras.

Han har morskt två gånger försökt sig på en mara. Han började med Axa Fjällmaraton.Kan tyvärr inte redogöra för logiken här- ett av Sveriges tuffaste maraton, över 1800 stigmeter. Alla som vet något om det loppet vet att gör man 3.30 på en vanlig mara är det ungefär kompatibelt med att komma in på 6 timmar. Det är ett brutalt lopp. Eftersom han gjorde det efter att ha tränat för 5000 meter gick det bra. En stund. Till 28 km. Effer två av stigningarna med totalt 900 meter var hans ben helt slut. Han har berättat att han lade sig i blåbärsriset och åt blåbär. Jag tycker det var sunt!

Sen skulle han göra det igen. På Österlenmaran. Jag var som sagt gravid då och visste att det var mitt sista lopp på ett år ungefär så var rätt ego och vile inte vänta på min väggande fästman. Så elak är jag egentligen inte i vanliga fall också och till mitt försvar sprang jag tillbaka innan han bröt!

Men men. Här kommer hans rapport med egna ord :).

Race report – mina brister som löpare

Innan jag går in på mina brister som löpare vill jag bara säga att Österlen Maraton var klockren. Vackert och vänligt. Trevliga skåningar. Inga fel på loppet.

Så har jag då ännu en gång brutit en mara. Anledningarna är exakt samma som förra gången: Jag lyssnar inte på dem som vet. Och jag vill springa fort. Tydligen drar jag heller inga slutsatser eller lärdomar av tidigare misstag. Har nu insett att 4,2 mil ändå är ganska långt. Varför har jag inte insett detta tidigare? Vartifrån kommer denna seghet i skallen att inte fatta att man måste träna för att springa längre? Har kommit fram till att jag har:

1. 1.        en skev distansuppfattning för att jag hängt på ultralopp (uppmärksamma ”hängt”, jag har INTE deltagit),
2. 2.       en jävligt skruvad uppfattning om min egen kapacatitet som löpare av längre distans.

Sammanfattnignsvis kan man säga att min satsning igår var otränad, oförberedd och orutinerad. Det var en sloppy satsning dömd att misslyckas och den enda som inte insåg det var jag. Men jag kommer fortsätta anmäla mig till maror och försöka springa mitt lopp tills jag en dag lyckas. Jag har ingen som helst lust att springa i 6 tempo, pusta ut i mål och vara glad över att jag klarade en mara.

Då har jag ju inte fått springa som jag vill. Vilket kanske är helt idiotiskt, men går det inte snabbt så får det vara. Mitt mål igår vara att springa in på 3 tim och 15 min. Vart fan fick jag ens den tiden ifrån? Jo men jag tänkte att Lidingöloppet sprang jag på 2:43. Så nu var det bara att springa milerna på 50 min, 50 min, 50 min och sen sista på 45 (de där två avslutande 2 km rundade jag bort).

Att komma in på 3:30 hade varit godkänt också. Men asså vad trodde jag egentligen? Jag hade inte ens vett att hålla käft om det innan start.  Ann-Sofie skulle ta det lugnt. Silvio och Maria skulle ta det lugnt. När jag kutade förbi dom 200 m efter start tänkte ballt att ”so long suckers, see you in mååål”. Vid 28 km kutade de om mig. Silvio frågar vad som hände med min sista 45 minutersmil. Älsklingen vill inte stanna, kutar förbi medan hon ropar ”Kan inte stanna nu, går för bra! Ska du med är det bara att haka!”

Allt gick åt helvete och jag vill aldrig prata om det igen. Fick inte ens en endaste bra km-tid. Jag är kort och gott totalt missnöjd med min insats. Och det finns ingenting som kan göra detta bättre. Ingenting. Det blev skånsk pannkaga av alltihop. Men nästa gång jag springer en mara, då satan i gatan! 3:15 är INTE omöjligt!

---

Från hösten 2010 och varje halvår framöver hände det något som fick blodet att isa sig i ådrorna. Först en riktig livskris. Sen lycka. Sen enorm oro och en, även för mig, livsomvälvande händelse. Sen ett dödsfall. Sen en till händelse som satte livet på sin spets.

Och sen kom 2013. Och jag levde med hjärtat i halsgropen när det gått sex månader men samtidigt med ett hopp och driv om att nu nu vänder det för oss. Nu ska det gå bra. Både för min älskade Nicke och för mig. Samtidigt har jag, men tror jag pratar för oss båda, fått en enorm livsglädje. det är som att synfältet breddats och det jag förut blev lite glad över, värmer nu hela hjärtat. Det är en enorm rikedom men kostnaden är att veta på nära håll hur bräckligt livet är. Men det ger drivkraft, företagsamhet. Perspektiv. Och djeflaranamma!

Och när jag ser tillbaka på 2013 så kan jag se att det har varit min motor hela vägen.

Januari

Jag började min nya tjänst som jag drivit igenom själv. En helt ny ganska revolutionerande tjänst- Sveriges största revisionsbyrå hade från januari 2013 en hälsochef på sitt huvudkontor. Inte tillsatt via HR utan direkt ute i organisationen. Snacka om utmaning!

Var i Ramundberget och testade riktig skateteknik i -30 grader.  Dessutom åkte jag lite slalom med proffsig coaching av Sara. En riktig fin, solig, mysig, snöig helg med fina vänner!

Jag sprang otaliga tidiga långpass inför TEC och var lite less på alla åsikter, skrev om att löpningen är att flyga.

Februari

Fokuserade på långa pass, på trötta ben med lite kolhydrater i kroppen inför TEC. Och njöt enormt av snön och att kunna komplettera med skidåkning såna här dagar.

Jag pusslade och pusslade för att få till mina mängdveckor inför TEC, hinna med jobbet, mycket tid med Lillan och satsa på jobbet. Mådde fantastistk men de här månaderna på våren är tuffa!

Jag åkte Engelbrektshalvan och sa att det var mitt första och sista skidlopp. Men så blir det inte!

Jag sprang 60 km i kyla och snö efter ett styrkepass.och började få en uthållighet och ett mentaltl fokus jag inte hade haft tidigare. Samtidigt behövde jag flera timmar av tystnad och egentid för att balansera upp allt annat

Mars

Var i Ottsjö och det här inlägget måste ni se bara för bilderna. Herrajomala vilka fina skejtturer jag hade på Ottsjön! Efter Årefjällsloppet- som jag i år ska åka :). Hade helt fantastiska dagar där med mycket glädje och njutning. Blir varm av att se bilderna!

Skrev om hälsotrenden– som jag tycker är så felbenämnd!

Första gemensamma långpasset för Tjejmaran hölls i mars och jag pysslade vidare för att få in mina långpass då nedräkningen till min första 100 miles var både reell och påtaglig. Minns att jag kände mig ömsom stark, ömsom lite panikslagen men höll i tanken att om det vore något lätt skulle ju alla göra det så klart att det skulle kännas läskigt!

Jag höll en löparworkshop för fyra tjejer som skulle springa NY och började så smått att växla upp lite mer på löpcoachandet.

Mest minns jag mina långpass. Mina riktigt underbara pass med Scott Jurek i öronen ute på Järvafältet. Tidiga mornar. Ingen tvekan. Målet helt solklart framför sig. 

April

…handlade förstås mest om TEC. Mitt första 100 miles lopp. Jag råkade vinna loppet också men det var på den sämsta vinnartiden i mannaminne på ett 100 miles lopp och förklarades av att ultraeliten i Sverige hölls både på sidan om och annorstädes. Spelade ingen roll- mitt mål var främst att klara mig under 24 timmar för silverspänne och sekundärt hade jag en liten dröm om 21 timmar. Flera sa att sub 24 var tufft för att vara första gången men utifrån hur jag sprungit visste jag att det borde gå.

Det gjorde det. 21 timmar och 57 minuter slet jag mig in på med hjälp av ett helt fantastiskt supportteam bestående av Maria Jansson, Maria V och min Nicke. Det gick bra fram till natten då illamåendet kom och mina fötter hade helt spruckit sönder. Vi fick klippa loss strumporna i blodiga geggiga sjok efter loppet och jag fick ta en snabbdusch med plastpåsar på fötterna. Men – läxan lärd! Jag har inte haft en blåsa sen dess!

Jag tycker jag skrev några rätt bra inlägg om mental laddning och kost inför loppet som några kanske kan vara intresserade av. Här och framåt hittar du dem.

Att klara 100 miles är enormt stort för mig eftersom det går på tvären mot hur jag tenderar att leva mitt liv: Jag är jättebra på att påbörja saker men inte avsluta. Jag har inget tålamod och avskyr att göra monotona saker. I ultra har jag fått en helt ny dimension och rikedom i att nästan meditativt gå in i en bubbla. Jag har fått så fantastiska upplevelser och helt utan flum fått möta mig själv och ”förhandla” genom trötthet och att hela tiden behöva fajta in träningspassen mot tid och samvete. Jag är så enormt tacksam för det mer eller mindre medvetna stöd jag haft från familj och främst min älskade pojkvän i att kunna träna för detta. Jag gjorde det minimalistiskt, jag klarade det och ur april gick jag riktig stark, glad och lycklig! Jag klarade det! Sky is the limit!

Nicke släpar mig in mot mål. Jag har 16 mil i benen men fixar förstås, som man gör, att springa sista biten!

Också i april- utbildad CrossNature instruktör samt gått fördjupningskurs för löpcoacher! Alltid ständigt lärande-året om!

 

---

I år ser jag fram emot att föreläsa lite mer. Och tycker det är väldigt kul att intresset för hälsa och ultra ökat!

De flesta känner mig som en glad energisk hälsofilur men jag har en historia, som så många, med ortorexi och inte ett rakt igenom hälsosamt liv- kanske inte så mycket i det fysiska men träningen och kosten har inte alltid drivits av hälsa utan i perioder av mer självkontroll och obalans.

Föreläsningen ”Löpning och hälsa 0-100” handlar om den resan men mest om det jag tror på och vet nu, hur jag lyckats träna för mina 100 mileslopp utan skador. Hur man kan tänka runt kost, träningsupplägg men även livet i stort för att hålla i hälsan och ändå utmana sitt status quo och spränga gränser.

Redan 25 januari instruerar jag på HälsoFesten i Hede!

Runt lunch håller jag ett löpteknikpass med fokus på att det ska vara kul, det ska vara lätt och att springa skadefri och på eftermiddagen håller jag föreläsningen ”Löpning och hälsa 0-100”. Det är massa roliga pass på eventet- allt från yoga och Soma till Spinning och Pump. Dessutom ingår lunch och goodiebag och det kostar bara 250 kr! Helt oslagbart för en hel dags träning!

Den 15e mars är det dags för populära Blogger Boot Camp! Där bjuds det på en riktigt fin lineup med två av mina favoritinstruktörer: min PT Andreas Öhgren och Jessica Clarén samt Lofsan som håller en klass samtidigt som jag föreläser. Jag har aldrig träffat henne men förstått att hon är enormt populär! Men jag tänker att det kanske finns ett gäng som är nyfikna på ultra och idéer för kost och träningsupplägg för oss som behöver pussla in träningen i ett hektiskt vardagsliv! Jag hoppas också få plats på några av de andra passen för det är några riktigt roliga pass med!

Är du intresserad av att boka mig som föreläsare så får du gärna kontakta mig!

I år ger jag delar av alla intäkter till vår insamling på Tjejmarathon. Hälften av platserna har förresten redan gått åt!

 

 

---

Nyår avslutades lika fantastiskt som året varit. Trerätters gomiddag på landet, sällskapsspel och mina närmsta- förutom Risiskrutti som vi ska hämta nu. 2013 har varit ett helt fantastiskt år- det kommer en årskrönika i två delar. Kanske inte så mycket för er 🙂 som för mig! För att jag vill minnas så mycket av det här året!

2013 avslutades också löpmässigt väldigt starkt! Är man ledig utan barn har man ju hur mycket tid som helst att springa och älskar man att springa, men inte ”måste”  köra något specifikt pass så är iallafall min motivation enormt hög. Suget är starkt. Jag springer ju allra mest för att få vara i naturen och att tassa runt på mjuka skogsvägar i Värmland- ja det kan jag inte få nog av!

Men juldagen blev 12 km i Ursvik. Annandagen blev 13 kilometer runt en tjärn på landet. 27 dec joggade vi 6 kilometer och den 28 blev det 6 st backintervaller med upp och nedjogg.

29 dec en 7 km lugn jogg. 30e 6 km med 4 km snabbdistans och sen ett styrkepass med lite ben.

Och går, på nyårsafton hade jag ”plottat” en ny runda på 20 km som jag och N skulle springa. Vägar som enligt eniro var ”hela”. Väg som enligt verkligheten slutade med en slingrig stig. Ingen fara med det men långpass i trixig terräng undviker jag just nu.

Uppkopplingen i skogen för att kolla upp andra avstickavägar var urusel så vi bestämde att springa på och förhoppningsvis komma ut vid den lilla sjön ”Immen”. Det gjorde vi! Phu! Nu var det bara att leta sig hem bland alla småvägar som dyker upp. 

Jag var enormt pigg fram till 14 km. Sen fick jag en dipp. Då åt jag lite russin och så sa N att han tyckte jag var så duktig och jag tänkte att det är bannemig inte så konstigt om jag är trött- mellangravid, sprungit 7 dagar i rad och körde ben igår!

Och så sprang vi de sista 6 kilometerna och tröttheten försvann och istället hamnade jag i det tillstånd som jag vill vara i på långpassen, när kroppen bara gåt och går och jag ville bara fortsätta men det var dags för nyårsmiddagsförberedelser!

Så. 7,2 mil. sista veckan på året Två pass lite tuffare, ett långpass, två joggar och två distanspass. Ett pass styrka. Riktigt väl godkänt och idag när jag vaknade var det enda jag ville att ut och springa igen. Precis som det ska vara, när man tar det lugnt. Så det gjorde jag. Ut i skogen alltså på rotiga stigar.

Och jag dansar väl inte riktigt lika smidigt fram som förut men jag ska tassa i terräng tills kroppen säger nej. Just nu säger den JA JA JA.

Imorse åt jag en lätt frukost, sprang 6 km, kunde knappt sluta men skulle klippa den stora häcken med den tunga motordrivna klipparen innan vi åkte. Fick ta hjälp av grabbarna dock för magen gillade inte att jag stod lutad framåt med armarna över huvudet med tyngd i händerna. Man kan inte fixa allt. Jämt.

Vad mina nyårsplaner för 2014 är? Ja jag tänker faktiskt att jag ska tänka än mer ”hälsan först” än jag redan gjort. Finns absolut utrymme för förbättring! I alla val jag gör. Det innebär inga förbud, inga tvång. Inga runstreaks även om det känns hur lätt som helst just nu. Bara att tänka ”vad är det hälsosamma valet just nu?”.

För halva året har jag en person i magen och resten av året ger jag den näring genom amning. Allt jag äter och hur jag sover och mår påverkar och lägger grunden för parvelns liv. Så tänkte jag med Lilltrollet och hon är en frisk, trygg och stark unge som älskar spenatsoppa, aldrig är magsjuk, nästan aldrig sjuk och bara KÖR. Jag kan inte påverka allt men jag kan påverka hur jag har det- och hur foster och nyfödd får det.

Samtidigt för egen del så ska jag se till att jag prioriterar träningen så jag håller igång så mycket jag bara kan på bästa sätt i alla situationer. Just nu funkar löpningen bra, sen kanske det blir mer styrka men jag ska tillbaka så #badass efter förlossningen så ni anar inte och alla njutarpass jag avverkar nu gör att min väg tillbaka blir både lättare, men även att förlossning och ork som mamma ökar.

Ja det blir nog ett inlägg om 2014 men 2013- KABOOM alltså vilket år. Hälften av det som hänt det året var för mig helt osannolikt för bara några år sen. Mer om det i årskrönikan :).

 

---

Vi är så stolta jag och Madde att för tredje året släppa anmälan till årets Tjejmarathon!

Loppet som ämnar samla in mist 100 000 till de som har varit med om det vi knappt klarar att läsa om. Loppet man springer för att man kan. Loppet som är till för alla. Kllar och tjejer. Sida vid sida.

8e juni. Mellan Hindås och Borås på Knalleleden. Runt 50 kilometer terräng. Max 100 platser.

Arrangörer är jag och Madde via vår ideella organisation. Vi har dragit igång detta men loppet genomförs genom hjälpen av ett stort gäng engagerade funktionärer och i år är ”ledarteamet” utökat med Johan Brodin.  

Är du ny på ultra- är du inte ensam. Under både första och andra året har vi hjälpt och stöttat tuffingar som gått från att sprungit 5-10 kilometer till att klara loppet.

Både jag och Madde ger specialpris på träningsprogram för att du som behöver ska kunna klara loppet. Pepp och gemenskap får du av oss men främst av de andra löparna.

”Årets bästa lopp” fick vi höra förra året. Självklart ska vi satsa på det igen.

Här är vår hemsida där anmälan släpps imorgon. Anmälan till själva loppet är endast 400 kr men minimidonation till vår insamling är 1000 kr. Ifrågasatt av några- men det här är ett helt normalt sätt för välgörenhetsorganisationer att arbeta på i tex England.

Det bästa med vår insamling är att varenda krona går till Panzisjukhuset. Inga administrativa omkostnader som tex Charitystorm, BetterNow och allla stora organisationer måste ta.

Jag hoppas verkligen måga av er som läser här vill vara med i team Tjejmarathon 2014. Det är något av det finaste jag fått vara med om och värmer mitt hjärta hela året!

Vårt motto är ” We run for those who can’t”!

Häng på låset. Vi släpper länken 2014.01.01 00.00.01! 🙂 GOTT NYTT 2014!

 

---