#Måndagspeppen – När är det perfekt?

När bloggen är tyst lever livet. Vi är i Ottsjö. Det är magiskt. Det är verkligen familjeliv med två barn. På vårt sätt! Stora tjejen ränner som en fjällemmel och den lilla älskar sin bärstol så vi har kunnat vara ute och gå massor. 

Det finns så mycket att sriva om men jag har prioriterat annat! Har massor av tankar och inlägg i huvudet men de kommer! Har inte ens dator med så Ipaden får tjänstgöra- och då kan jag inte dela bilder. Vill ni se fantastiska bilder härifrån så leta upp mig på Instagram.  Har filmat och fotat riktiga ”ooh aaah” bilder.

Men här är veckans topp 10

1) Bestiga Middagsvalen med hea familjen och sitta däruppe i solen med fjäll åt alla håll.

2) Morgontassa Platåleden uppe på fjället och lyssna på spovarna som sjöng. 

3) Gofika i Bystugan i Ottsjö. Kaffe 10 kr, kaffe med hembakt dopp 50 kr.

4) Bada i Nulltjärn och Ottsjön- ca 15 grader.

5) Långpass upp på Hållfjället en tidig morgon och möta svenska skidlandslaget på vägen ned

6) Sitta i solen på altanen med fjällfonden och mysa med båda barnen som är glada och nöjda

7) Umgås med vänner som är häruppe, eller bor häruppe

8) Stå på sidan av Axa Fjällmarathon i år och heja på bästmannen som körde kvartsmaran. Bli sugen på nästa år igen.

9)  Vara ute hela dagarna. Gå. Busa. Leka. Alla fyra så nöjda och glada.

10) Vara långt från storstan. Verkligen njuta av  det ihop med min lilla familj och vänner!

Jag har en så maxad höst framför mig och njuter verkligen av de sista veckornas semester. Hoppas du ocksåhaft en fin sommar!

---

Läser igenom min gamla blogg och tycker jag skrev så glatt och drivigt då.

Och håller med mitt gamla jag när jag skriver om löpning.

---

2012 skrev jag ett inlägg om det och det stämmer fortfarande. Läs här.

---

Vipassana är en 10 dagars meditations”kurs” som handlar om själviakttagelse. Man är tyst och fokuserar på sig själv så att allt brus utifrån hinner processas och man kan börja lyssna inåt. Det tar några dagar innan bruset utifrån är ”processat”.

Många av oss kopplar ned sociala medier mer under sommaren. Tror jag. Eller? Jag gör det iallafall. Inget absolut, känner inte att jag behöver det. Men bloggar, FB, Twitter och Instagram påverkar. Antingen noterar man bara och väljer att inte påverkas. Eller så uppstår en känsla. Glädje, man roas, förargas, avundsjuka, habegär. Ledsen kan man bli också. Man blir väl ganska bra på att sortera vad man tar in. Men läser man så tar man ju in på något sätt iallafall. Tänker jag.

Det kan vara skönt att stänga ute det mediala inflödet ett tag bara för att känna efter vad den egna rösten säger. Och bara den. Jag har skrivit om det tidigare men om konsumtion. Man kan gå hemma utan att sakna kläder eller längta efter nya men befinnar man sig i en affär med fina grejer så vill man ha. Jag kan känna lite samma med både träning, mat och annat. Jag är i mig själv sugen på ganska enkla saker men kan bli sugen på annat om jag läser att någon gjort si eller så.

Och inget alls fel i det- det är ju så man får inspiration och ideer. Men ibland blir det väldigt mycket utifrån och inte så mycket inifrån.

Semestern, kanske inte hela, men några dagar kan vara ett ypperligt tillfälle att göra en ”medial vipassana” några dagar. Fundera på vad man är sugen på när man bara hör sin egen röst och inte ser vad andra gör, tränar, planerar, äter och tycker.

Om man inte vill stänga av och ned så kan man iallafall inför höstens eventuella nya riktning fundera på vad och hur man påverkas av vad andra gör. Positivt? Negativt? Konstruktivt? Åt rätt håll? Ger det mervärde? Vilka gör det?

Fundera!

---

Jag har inte varit löpare så speciellt länge egentligen. Och jag har nästan aldrig varit skadad. Visst, trampat snett och stukat foten lätt. Men aldrig ramlat. Aldrig haft hälsporre, löparknä eller något sånt där som många löpare får räkna med att dras med.

Jag har en stark grundfysik. En i grunden atletisk kropp. Jag är stark och uthållig. Frisk och hälsosam.

Men jag har fått inse att jag har fått en skada som jag är rädd att jag kommer få dras med ett bra tag.

Ryggen ger sig inte. Det började innan jul. Strålande smärta runt bäcken och sittben. Inte ont i ryggen alls.

Jag har varit hos bästa David och fått fantastisk hjälp. Det blev bättre.

Men nu är det sämre igen. Inte varje dag. Men förutom att nerver ibland strålar lite här och var. Inte samma ställe, inte lika mycket.  Inte jämt. Bara när jag springer, ibland direkt, ibland efter ett tag. Ibland då och då. Så är ryggen dessutom ganska stel på morgnarna. Den klarar inte att jag sitter länge (vilket jag ändå knappast gör men tur att vi inte bilar genom Sverige som tänkt).

Kroppen är inte att lita på. Det är svårt att ta in. Jag har alltid kunnat lita på att mina enda utmaningar är tid till träning och pannben att ta i. Nu är jag starkare mentalt än någonsin och starkare fysiskt också.

Jag kan böja mig åt alla möjliga håll, lyfta tungt, hoppa, skutta, springa i sidled, gå på händer. Men jag kan inte springa varje dag. Jag vet inte när det funkar och när det inte.

Jag behöver hjälp och alla är på semester så tills dess så harvar jag lite halvdant med löpningen. Springer när det går. Gör det som känns bra. Idag marklyft, armhävningar, enbensböj, rodd och specifika bålövningar. Mycket andning och yoga.

Hoppas och hoppas. Oroar mig- ger mig själv perspektiv och släpper det. Jag kan ju göra allt utom att springa långt. Men ibland är det det enda jag vill. Det som gör att jag är hela jag.

Jag fick kanske inte tröst men fick perspektiv och inspiration till ord från världens tuffaste Elin som har kämpat med sin rygg ett bra tag. Orättvist på alla sätt.

Självklart är Black River Run i fara. Men eftersom allt annat utom en liten punkt i ryggen känns så bra så tänker jag inte avanmäla mig än. Jag hoppas att det finns ett sätt att jag ska kunna göra den bra. Med hjälp av rätt folk.

---