Ultraträning i en hektisk vardag – del 1
Det är sex veckor kvar till årets stora fysiska utmaning för mig. Just nu längtar jag mest efter att få springa häftiga lopp i berg ute i världen och här i Sverige men jag har en dröm om att fixa 100 miles på under 20 timmar. Jag vet inte riktigt varför jag vill det och ska nog inte gräva djupare i det för då kanske jag inte bryr mig om det längre. Jag är förhållandevis gamsla nära det målet nu med tanke på hur lång resa det varit med nervtrassel och att jag för bara 6 år sen tyckte ett marathon var sk**långt.
Men jag är ju lite för bra ibland på att ba äsch det spelar väl ingen roll, jag struntar i det.
Men nu ska jag försöka. Och motivation till träningen har jag. Så det räcker till och blir över. Däremot lite svårt att få till den. Det är så mycket annat när det är semester. Dåligt samvete för att man är borta i flera timmar och bara egotassar i skogen. Det är ju inte direkt hälsofrämjande motion det handlar om efter några timmar.
Den här veckan är en mängdvecka. Då försöker jag få in ett riktigt långt pass och mycket mängd i övrigt men det går inte alltid. Fast jag är väldig nöjd med veckans träning:
Måndag körde jag 5 x 1 kilometerintervaller med 1 minuts gåvila
Tisdag: 15 km transportlöp – lätt distans
Onsdag: swimrun: 600 m sim, 4 km löp, 600 m sim
Idag torsdag gör jag ingenting- skulle egentligen träna lite styrka men vi får se om det hinns med.
Imorgon kör jag ett mastodontlångpass delat på tre och siktar på runt 70-80 kilometer totalt. Det passet blir ett blogginlägg i sig. Får jag ihop det, inklusive att transportera båda barnen till Stockholm och sen ta mig tillbaka till Norberg- ja det vore häftigt.
Annars tycker jag man ska göra det enkelt: Jag tränar för att springa i 20 timmar, ganska kuperad bana, växlande terräng. Klara av att äta under nästan hela den tiden.
Då är det det jag måste öva på.
Samtidigt är det det som sliter mest så det går inte att göra för ofta. Två av tre veckor försöker jag således få in ett långpass som tar ordentligt. Ju kortare passet är desto mer träning försöker jag få in dagarna innan så det tar tidigare.
Alla olika, loppet lika för alla
Alla olika. Alla har olika behov, förutsättningar, svagheter och preferenser. Sannolikheten att man genomför det man faktiskt både vill, kan och klarar av att få in i sin vardag är mycket större. Att tipsa om hur du specifikt ska träna blir därför svårt men för ett marathon eller ett annat längre lopp så finns det några nycklar att skruva till sina behov och möjligheter.
Jag tänkte att vi gör det som en inläggsserie om tre inlägg och hoppas någon får med sig något!
1) Långpasset
Förstås. Nyckelpasset. Svårast att få in tidsmässigt.
Hur ofta? Behövs inte varje vecka, kanske var 10e dag. Går att dela på morgon-kväll eller kväll- morgon men för största effekt av ett back-to-back- håll ihop det hyfsat.
Hur långt? Läs detta inlägg–Har du kört hårt dagarna innan så får du förstås också träningseffekt tidigare- men risken för skador är också större om du är sliten och kanske springer med sämre teknik.
Passa på att testa och njuta! Detta pass det som passar bra att använda för att öva på att äta det du kommer äta under loppet (eller kanske visar sig inte äta), testa utrustning du ska ha och springa i den typ av terräng som loppet går i.
Ett långpass kan vara jättestressande både att få in, jobbigt att genomföra och slitigt efteråt. Eller en riktigt skön fin härlig men tuff stund för dig själv. Jag försöker springa där det är fint och njuta av att vara i naturen. Med en positiv ansats sliter det faktiskt mindre också- på riktigt!
2) Flåspasset och fettförbränning
Jag skulle gissa att många som springer längre lopp lätt slarvar med intervaller och träning för syreupptagningsförmågan. Man blir bra på det man tränar och för långa lopp är det förstås viktigast att vara uthållig men att jobba på sin syreupptagningsförmåga har sin plats också.
Under ultralopp är man sällan direkt andfådd. Man springer på ganska låg andel av sin maximala syreupptagningsförmåga kontra ett säg millopp där du ligger och pressar runt din maximala aeroba förmåga under den distansen.
Men långintensivt är en nivå som är beroende av vad din maximala syreupptagningsförmåga. Din lågintensiva nivå kan ju bli betydligt högre- alltså du kan springa snabbare på samma ansträngning om du höjer syreupptagningsförmågan. När du börjar träna så förbättrar du syreupptagningen bar av att springa. Men ju bättre du blir desto mer krävs för att du ska öka din syreupptagninsförmåga och således höja din lågintensiva nivå. Hänger du med?
Fettförbränningen som ju är drömbränslet för långa distanser är också betydligt med syrekrävande än kolhydratförbränningen och en bra syreupptagningsförmåga gör att du kan använda fett som bränsle till större andel när du springer. Förenklat.
Hårda intervaller är dock slitiga och för att du ska vara hållbar så krävs återhämtning från dem.
Ett sätt att köra ganska hårda men ändå skonsamma intervaller är att köra backintervaller! Det blir väldigt flåsigt men du kommer inte upp i någon hög fart (som du ju inte behöver öva på att springa i så mycket inför ett ultralopp) vilket är lite snällare mot kroppen. Men de tar, och de ger!
Därtill – klassiska 4 x 4 minuter med 2-3 minuters joggvila mellan. Eller bara fartlek som inte kräver att du måter något. De gillar jag.
En gång i veckan, kanske två gånger under en vecka där du inte hinner springa så mycket men känner dig fräsch. Alltid återhämtning / lugnt pass dagen efter för att vara hållbar. Att vara skadefri och orka absorbera träningen är liksom nyckeln.
Ett ord om kosten inför dessa pass också- se till att ha rätt bränsle inför de här intervallerna. Inför långpass och morgonpass behöver du inte ladda med kolhydrater men för 5e växeln i din växellåda behöver du glykogen för att få ut bästa prestation av passet. Du kan ta i lika mycket på lite kolhydrater men du får köra på 1-4ans växel. Om jag kör intervaller vid klockan fyra på eftermiddagen så äter jag en kolhydratrik lunch med lite mindre fiber. Testa skillnaden!
