Håll – fortfarande en gåta
KRÖNIKA: Rune Larsson funderar över varför vi drabbas av håll – löparens förbannelse.
”Ta upp en sten och krama den i näven så går det över!”
Jag vek mig ännu mera dubbel och greppade en bit makadam i vägkanten. Men hur hårt jag än klämde satt smärtan i vänstra sidan av magen kvar som av en instucken kniv.
”Har du några fler knep för att bli av med detta förbaskade håll?”
Det hade inte min löparkompis, så jag fick lida några kilometer till innan plågan släppte. Att varken kompisen eller jag visste hur man botade håll när detta utspelade sig för mer än 50 år sedan må vara oss förlåtet, eftersom kunskapen om detta löpargissel inte utvecklats nämnvärt sedan dess.
I min barndom kallade äldre människor åkomman för mjälthugg. Man trodde att blod pressades från mjälten för att öka cirkulationen när kroppen ansträngde sig. Jag hörde talas om en grabb som spräckte mjälten och fått den bortopererad efter att ha stångats av en tjur. En sådan olycka lät naturligtvis hemsk, men jag avundades honom ändå och tyckte han gått med vinst på den. Tänk att slippa en huggande mjälte!
En medicinskt skolad person förklarade för mig att om inte magsäcken, tarmarna, levern och för all del även den där mjälten jag anklagade, hängde i bindväv och ligament skulle alltsammans ramla längst ner i magen och lägga sig där i en enda röra. Varje löpsteg innebär en liten stöt som belastar upphängningsanordningen. Till slut blir den utmattad och då gör det ont. Det kunde förklara varför risken att få håll ökade om jag sprang strax efter en måltid när maginnehållet var extra tungt. Dessutom hade jag aldrig hört att skidåkare eller cyklister fick håll, trots att deras mjältar också behövde pressa ut blod. De glider eller rullar fram, medan vi löpare har en mindre snäll och mer guppande markkontakt.
Även den teorin fick en utmanare när jag läste att diafragman får kramp när den jobbar för hårt. I samma artikel berättades det att simmare kan få håll, vilket i så fall skulle tala emot att mjölksyra i grejerna som håller ordning på inälvorna orsakar plågan. Det stod något om att uttröttningen i diafragman orsakades av ”asymmetrisk andning”. Alltså att löpare och simmare tenderar att andas in på samma steg eller armtag.
Nästa teori kom från en psykolog som menade att håll är en mental konstruktion. Hjärnan skapar smärta för att man ska lugna ner sig och därmed skydda kroppen från överansträngning. Det skulle i så fall förklara varför plågan kan uppträda på olika ställen i magtrakten vid olika tillfällen.
På senare år har gymmen med dess personliga tränare blivit en miljardindustri som naturligtvis vill ha ett ord med i laget. Med starkare magmuskler blir håll ett minne blott, sägs det, medan löpartränare hävdar att ju mer högpresterande man är, desto mindre är risken för åkomman.
En av Sveriges genom tiderna mest högpresterande löpare, Lars-Erik Nilsson, med personbästat 27.58,7 på 10 000 meter, plågades ibland av håll. Han kontaktade en homeopat som efter diverse mätningar såg ett samband med kvicksilverbatteriet i armbandsuret. Klockan åkte av och hållet kom aldrig tillbaka.
När Lars-Erik berättade detta slog det mig att vår generation fick tänderna lagade med kvicksilverlegeringen amalgam, medan man använt plastkomposit till de som föddes på 1970-talet och senare. Den generationen var mina elever under de 20 år jag jobbade som idrottslärare på högstadiet. Jag förvånades ofta över att nästan ingen klagade på håll när vi sprang elljusspåret eller det 10-kilometers motionslopp jag anordnade åt dem. Om jag och mina kompisar utsatts för samma påfrestningar skulle minst en tredjedel av oss kommit i mål dubbelvikta med sten i näven.
Ingen tycks veta om håll beror på mjälten, inälvornas upphängning, diafragman, hjärnan, magmusklerna, löpförmågan – eller kvicksilver. I väntan på att det dyker upp en ny teori behåller jag stenen och löper vidare.
