Silvander: “Ingen sitter säkert”

Någonting har hänt i Tokyo. Vi vet inte exakt vad men ingen sitter säkert. Alla kan försvinna och idag fick vi i Sverige ett smärtsamt uppvaknande om att skallgångskedjan aldrig är mer än ett försöksheat bort. 

Höga på livet såg vi på medan Sveriges just nu favorit till Sollentuna-bo återigen äntrade de röda banorna i Tokyo. Kameran stannade till på vår europarekordhållare och på arbetsplatser runt om i landet planerade folk in ett 14 minuter långt toabesök. 

Starten gick och till en början var det inget att höja ögonbrynen för. Småsömningt och torrt, som ett försöksheat ska vara. 

Men halvvägs in klev Andreas Almgren fram. Söndagens kyla smälte bort och han höjde farten. Likt en första termin på universitetet började de andra också droppa av, allt enligt plan. 

Efter ett tag tog Nico Young över och farten höjdes ytterligare. Några till tyckte det var för tufft och gav upp men tyvärr inte tillräckligt många. För det var här Almgrens öde började förseglas. 

Den reducerade 10 000 meterstanken sinade och när upploppet startade var det tomgång. Almgren föll tillbaka till nionde plats och världstvåan slogs ut. Chockade kunde vi bara se på och konstatera att det var en placering utanför finalen. Vad var det som hände?? Egentligen inget konstigt. 

Inte unikt

Att det sker vårt svenska hopp är jobbigt men inget unikt. Vi har bara fått uppleva den trend som verkar satt sig hos de flesta topprankade löpare i år. På Tokyos banor regerar inte favoriterna. Redan i det andra försöksheatet rök Niels Laros, nederländaren haltade till och klev av. Borta snabbare än vad Jakob Ingebrigtsen kan säga hälsena på latin.  

Det här är inte Laros första miss. I 1500 metersfinalen var hetare än temperaturen och brann bort på upploppet.

Även på 3000 meter hinder blev det skräll. Soufiane El Bakkali verkade vilja lära sig hur man förlorar och fick sig en jobbig läxa när Geordie Beamish sprang om. En av VM:s största favoriter fick se se guldet försvinna några meter från mål. Marrocko i chock, Nya Zeeland likaså. 

Damerna måste blivit inspirerade. För i en final, som på grund av alla fall påminde mer om Risbergsbackarna än ett hinderlopp, knep Faith Cherotich guldet före favoriten Winfred Yavi. 

Och nu har vi inte ens nämnt 1500 metersfinalen. Isac Nader från Portugal vann. En kille som inför “bara” hade ett brons från inomhus- EM på meritlistan. Det är en lång distansrunda därifrån till ett VM- guld. 

När allt verkar storma finns det dock en person vi kan lita på. Löpningens stöttesten. Hur mycket det en blåser vet vi att hon kommer ställa upp, springa snabbt och lee. Faith Kipyegon. Hon faller inte för dessa nymodigheter, att förlora är inte för henne. 

Kommer inte gå tillbaka 

På söndagen går herrarnas final på 5000 meter. Vi kommer att återkomma till den, just nu kan vi konstatera att Norge fick en stolpe in när Jakob Ingebrigtsen snodde åt sig den sista finalplatsen i sitt heat.

Cole Hocker såg fin ut, Jimmy Gressier bekväm ut och Grant Fischer som att han kom från en föreläsning på KTH. Historien om Tokyo har ju dock lärt oss att namnet på nummerlappen lätt brinner bort efter några varv på löparbanan. 

Men, tillbaka till Andreas Almgren. För er som är oroliga för att era barn kommer komma hem från skolan och tro att skadehelvete och oturen är tillbaka har jag lugnade besked. Inget kommer att vara som det en gång varit. Trots dagens miss (eller fiasko) kan Andreas Almgren sitta säkert i båten. Ett VM- brons på 10 000 meter har tagit honom till odödligheten, från den platsen finns ingen returbiljett. 

---