Ölruset – ett skumt lopp i Hälsingland!
RW:s krönikör och skribent Kenneth Gysing har åkt till Hälsingland för att springa Ölruset. Det här är hans rapport.
Jag for till Hälsingland för att löpa ett lopp. Som jag har en viss fäbless för ordvitsar har förstås ett lopp som Ölruset en oemotståndlig dragningskraft. Jag surfade in på Ölrusets hemsida i vintras under ett besök i Hälsingland, hade aldrig hört talas om det tidigare. Det har några år på nacken och är kopplat till Stormare bryggeri i Orbaden. Man springer 7, 5 kilometer trail och uppför en sjujäkla stigning till Åsberget som ligger 372 meter över havet. Och det serveras öl under loppet!
Freestyle
Ölbiten höll jag mig dock aningens avvaktande till. Det hände sig en gång i sena tonåren att jag for på ett ”freestyle-läger” i Cervinia, Italien, för att flyga runt i luften med skidor under fötterna (när jag mognat en smula som människa bytte jag skidpjäxorna mot löparskor), ett läger som avslutades med Brännvinsbrännboll. Det vill säga, det skulle spelas brännboll och varje gång man missade att springa frivarv var det obligatoriskt att ta en sup brännvin vid varje kontrollstation.
Det var en mycket minnesvärd upplevelse (i den mån man mindes någonting) som lärde mig att kombinationen fysisk aktivitet i kombination med alkohol nog inte var den bästa. Men öl EFTER ett lopp, en så kallad #REWARD (ett uttryck Runner’s Worlds Hasse Lodin i det närmaste tagit patent på) är ju en helt annan sak. Här utlovades också något liknande en tysk Oktoberfest som efterspel med helstekt gris och öl och röjiga hälsingefolkrockbandet Hälsingefyr på scen – ingen dålig #reward det!
Peter Stormare
Stormare, ja. Peter Stormare och dottern Kelly Stormare är delägare i bryggeriet, Peter är uppfödd i Arbrå ett par kilometer från Orbaden där bryggeriet ligger, en uppväxt man kan läsa om i självbiografin ”Pojken från Arbrå”. Peter pendlar mellan Hollywood och Arbrå, dottern bor kvar i trakten.
Det gör möjligen också Peters tvillingbror, som man kan läsa om i boken där Peter beskriver sig som en alldeles vanlig grabb från Arbrå, förutom att han tidigt upptäckte att han hade förmågan att se döda. Tvillingbrodern Mikael följer honom flera år på vägen till skolan, detta trots att Mikael dog redan i mammans mage. En dag bestämmer de sig dock för att gå skilda vägar, och Mikael försvinner ur Peters liv.
Åskan går
Nu är det dags för start, ett hundratal löpare har samlats, vädret är en slags klibbig thailandshetta, närmare trettio grader och hög luftfuktighet. Orosmoln tornar sig över himlen, det dundrar till, åskan går.
Startmannen, en bjässe till skidåkare från trakten, förklarar glatt att starten går vid nästa åsksmäll! En och annan löpare blickar ängsligt mot himlen, tänk om blixten slår ner uppå Åsbergets topp – då är frågan om ens de jättehöga gummisulorna i den nya generationens löparskor isolerar.
Jag har ett par kolfibersuleriggade Pumor på fötterna, och har redan ångrat skovalet. Många gubbar runtomkring mig har traildojor på fötterna, hur tänkte jag egentligen – att jag skulle studsa uppför branten?
Skidåkaren väntar dock inte på nästa åsksmäll (den verkar dröja), och räknar ner: 3, 2, 1, PANG! Och starten går.
Uppför – och mer uppför
Det är uppför redan i början, först gräs, sedan skogsstigar. Det blir en loop på några kilometer, nämen det var ju här jag åkte längdskidor i vintras, knädjup snö och ospårat, ett kämpigt klampande. Det går lättare nu, men lätt är det inte, knappt en platt meter. Jag tar rygg på en stadig kille med Enhörna textat på ryggen. Det går upp och det går ner och så är vi tillbaka vid utgångspunkten.
Där serveras det öl för den som önskar, men det är alldeles efter ölstoppet som den verkliga utmaningen börjar, Via Ferrata. Det hade jag googlat på innan loppet, där en vänlig AI förklarade: ”Via Ferrata betyder ’järnväg’ på italienska. Det är en klätterled i bergig terräng där man säkras med en vajer och använder stegar och andra fasta hjälpmedel för att ta sig fram.”
Det blev heller alls ingen studs med kolfibersulorna uppför den förfärliga ferratan. Jag begrundade min obefintliga backträning under det år som varit, segade mig uppför de värsta stigningarna krampaktigt dragande med händerna runt en för ändamålet utlagd lina.
Det var också där det var som mest brant som det plötsligt dundrade till från himlen och portarna öppnade sig från någon himmelsk damm. Ett skyfall föll som nog inte setts sedan gubben Noa snickrade på Arken. Inga vindrutetorkare hade man heller på löparglajjorna.
En lättöl, tack!
Till slut nåddes dock toppen med (också) pulsen på topp. ”Oj, oj, vad du låter, mår du bra?” undrade en av damerna som där serverade lättöl för hugade (utskänkningstillståndet gällde inte på Åshöjdens topp). Jag hade inget mål i munnen för att gå i svaromål, men sköljde bort lite fragda som inte spolats bort av skyfallet, med lättöl, inte alldeles enkelt att svälja – och så vidare, nu äntligen utför.
Det vindlade trixigt utför i ett par kilometer, med sten och rötter och kolfiberdojor som for runt efter fäste för glatta livet. Där blev några akrobatiska räddningar på vägen och jag tänkte att än sitter det kvar lite gamla freestyleskidåkartakter – och så äntligen fast mark under fötterna med grusväg den sista kilometern in i mål! Se det var ett Ölrus att minnas – en riktig pulshöjare på alla plan!
Hälsingefyr!
Grillfesten blev precis som man kunde önska, Hälsingefyr drog igång med den gamla dängan ”raj raj di raj di raj raj” som alla festdeltagarna (de var många, komna från både när och fjärran) unisont kunde texten till. Än trevligare blev det när ett gäng löpare från Märsta – däribland en norrman som läst Runner’s World ända sedan den hette Springtime på nittonhundratalet – upptäckte att de satt till bords med RW:s utsände, veteranen Gysing.
Jag fick därefter skryta ohämmat inför tindrande ögon (nåja) om mina löpande äventyr runtom i världen i åtminstone en rolig halvtimma. Men när så de yngre löparna i publiken började dansa på borden till en folkmusikvariant av Neil Youngs Rockin´in the free World, bestämde sig den (åtminstone någorlunda) vuxne i rummet att dra sig tillbaka.
Ljum och ljuv var natten på vägen hem (till Orbaden Camping vid Ljusnan, Hälsinglands Riviera), låren gnällde och gnisslade efter allt uppför och nerför i loppet. Där jag gick ensam fram längs vägen tyckte jag mig höra någon viska ur skuggorna ”vilket grymt drag på festen, synd bara att inte min brorsa Peter var med”. Där for en rysning över ryggen och jag fick fart på benen igen!
