Ett högst ovetenskapligt midsommartest
Det är midsommarafton och om exakt en vecka står jag förhoppningsvis på startlinjen i Chamonix för att ge mig ut på 90 kilometer och över 6 500 höjdmeter runt Mont Blanc. Förberedelserna går in i sitt slutskede och en av de saker som återstår är ett beslut som kanske verkar enkelt, men som faktiskt inte är det alls. Vilken sko ska jag välja?
[ANNONS NEW BALANCE] Jag fortsätter min nedräkning tillsammans med New Balance och Runner’s World mot Mont Blanc-loppet, som nu bara är en vecka bort. Det känns spännande men också lite läskigt. En av sakerna jag fortfarande funderar på är skovalet. Det hade kanske varit enkelt om jag bara haft en modell att välja mellan, men nu står valet mellan två New Balance skor som är ganska olika i sin profil. Därför passade jag på att kombinera ett intervallpass med ett skotest innan midsommarfirandet drar i gång.
Sex intervaller och skobyte
Upplägget blev enkelt. Sex terrängintervaller på runt fem minuter vardera, där jag sprang varannan intervall i respektive sko. Vilan blev därför lite längre än normalt eftersom jag samtidigt bytte skor mellan intervallerna. Modellerna jag jämförde var New Balance Hierro v9 och Rebel Trail.
Traditionella Rebel skon är en modell som jag använt mycket på distanspass när det gått lite snabbare, och även på vissa tröskelpass. Men här handlar det om trailvarianten av skon. Resultatet? Ja, det var faktiskt inte helt lätt. På klockan, och även i känslan, var jag lite snabbare med Rebel. Det är kanske inte så oväntat. Den har en lägre profil och känns mer som en sko som uppmuntrar fart. Känslan blir också mer fartig och kontakten med underlaget är riktigt bra.
Men fart är kanske inte det viktigaste
Samtidigt kände jag att Hierro kanske ändå är den sko som bäst kan rädda benen under den utmaning som väntar. För det är trots allt inte ett lopp där jag ska springa fort. Det handlar om att ta sig igenom nästan 9 mil i bergsmiljö och försöka hålla kroppen fungerande hela vägen.
Man kan såklart fråga sig om jag verkligen behöver intervallträning inför ett sådant lopp. Jag kommer ju inte att springa särskilt fort där nere i Alperna. Men för mig blev passet ändå ett sätt att öva hjärnan lite.
Att träna på att sätta ner fötterna
Även om tempot kommer att vara betydligt lägre under loppet, och säkert blandat med en hel del gång, så är det fortfarande en utmaning att hela tiden läsa underlaget. Jag känner i alla fall att jag blir tröttare av att behöva fokusera på var jag sätter fötterna. Därför tänker jag att när jag springer lite snabbare på stig får jag fokusera ännu mer på just det. Och då borde det också bli lättare när jag senare springer långsammare under själva loppet. Sedan skadar det förstås inte att få en liten boost på konditionssidan också. Jag gillar ju intervaller.
Ingen Hammarbybacke på ön
Nu har jag inte riktigt läge att lägga in några längre långpass inför loppet. På den lilla ö där jag befinner mig finns heller ingen Hammarbybacke att träna i. Och om jag ska vara ärlig hade jag nog ändå inte gjort något sådant pass med bara en vecka kvar.
När jag testade Hammarbybacken senast blev jag betydligt mer sliten muskulärt än jag hade räknat med, framför allt efter utförslöpningen. Den erfarenheten gjorde att jag fick ännu mer respekt för det som väntar i Chamonix. Så nu handlar det mer om att hålla kroppen i gång, få några bra pass i benen och försöka komma till start med så pigga ben som möjligt.
Så nedräkningen fortsätter. Om en vecka står jag på startlinjen klockan 04.45 på morgonen i Chamonix och har sedan ett dygn på mig att försöka ta mig runt de 90 kilometrarna. Det känns fortfarande lika delar spännande och läskigt.
Men först väntar midsommar – och jag passar på att önska er som läser här en riktigt fin midsommar.
LÄS OCKSÅ: Ultra Trail Mont Blanc: 90 kilometer, 6 500 höjdmeter och något jag aldrig gjort tidigare
