MEST LÄSTA
Svensk professor: Därför springer du snabbare med  kolfiberskor

Svensk professor: Därför springer du snabbare med kolfiberskor


En av nyckelpersonerna bakom World Athletics nya regelverk kring löparskor heter Toni Arndt och är professor på GIH i Stockholm. Här berättar han hur regelverket kom till, hur de nya kolfiberskorna gynnar prestationsförmågan – och varför han själv tycker att de inte borde vara tillåtna. 

Den här intervjun publicerades i Runner’s World #7-20, men tyvärr hade en del av texten fallit bort. Därför återpublicerar vi den nu här i sin helhet som en öppen (olåst) artikel.

Skor har alltid varit en del av det forskningsarbete som Toni Arndt, professor inom idrottsvetenskap med inriktning på biomekanik, ägnar sig åt på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Toni har bland annat forskat på fotens kinematik, och till exempel kollat på hur och på vilket sätt ett inlägg kan påverka foten. 

Toni Arndt, professor inom idrottsvetenskap med inriktning på biomekanik på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Foto: Ryno Quantz

På grund av sin kompetens inom området var han tidigare president i Footwear Biomechanics Group, som är en del av den stora internationella organisationen International Society of Biomechanics. I Footwear Biomechanics Group ingår bland annat produktutvecklare från de ledande skoföretagen. 

– Arbetet inom gruppen har förstås blivit ännu mer intensivt det senaste året, då frågan kring löparskornas förmåga att hjälpa löpare på elitnivå att göra bättre resultat har aktualiserats, säger Toni Arndt.

Men att han även kom med i den grupp av experter som hjälper det internationella friidrottsförbundet (World Athletics) att utvärdera skorna var egentligen en slump. På en kongress hamnade Toni bredvid en av de personer inom World Athletics som ansvarade för detta uppdrag, och snart var även Toni involverad i arbetet med att stipulera nya regler för hur en löparsko får vara konstruerad för att godkännas för tävlingsbruk.

Det nya regelverket (se ruta nederst) kom till på kort tid menar han. 

– Men World Athletics har en långsiktig plan för hur man ska arbeta med skofrågan framöver. I samarbete med KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm jobbar vi nu bland annat på att ta fram ett protokoll med standardiserade tester. Det ska kunna användas för att utvärdera nya modeller, och gör att man kommer att ta ett mycket bredare grepp kring hur och på vilket sätt en sko bidrar till prestationen.

Redan 1999 gjordes en studie i Kanada där man tittade på effekten av en kolfibersula i en spiksko. Där kunde man definitivt se att man sprang snabbare.

Toni Arndt menar att skorna alltid har utvecklats, men att man inte har sett någon prestationshöjande effekt tidigare.
– Trender har kommit och gått, och olika företag har haft olika gimmicks för att marknadsföra och särskilja sig.

Men helt nytt är fenomenet med kolfiberplattor inte. 

– Redan 1999 gjordes en studie i Kanada där man tittade på effekten av en kolfibersula i en spiksko. Där kunde man definitivt se att man sprang snabbare. Samtidigt var det väldigt svårt att få upp hastigheten under de första stegen med den lösningen, så det blev aldrig något stort. 

I princip dröjde det ända till OS i Rio 2016 innan teknologin som nu revolutionerat marknaden slog igenom. 

– Ja, där användes den av några av topplöparna. Det var en konstruktion som kombinerade en styv platta med en mjuk mellansula. Men det var först när studier visade på en fyraprocentig förbättring av löpekonomin med en Nikesko som man på allvar började se att det var något som gav en tydlig förbättring. 

Siffrorna ljög inte

Nu hade man en siffra på hur mycket prestationen kunde förbättras, vilket också blev en signal om att man måste se över utvecklingen. Men eftersom många resultat redan hade gjorts i de nya skorna gick det inte att gå tillbaka och förbjuda dem. 

– Nej, i stället blev det en snabbt framtagen lösning som framför allt bromsade vidare utveckling. Nu försöker vi testa skor utan människor i dem för att se om de har några prestationshöjande effekter. Lyckas vi med det ska man med ett standardiserat test kunna sätta gränser för olika mekaniska egenskaper. Tanken är att om skon ger värden över dessa gränser så blir skon förbjuden för eliten att tävla i. 

Om det lyckas är planen att flera labb världen över ska bli ackrediterade för att utföra dessa kontroller. 

– Att utvärdera skornas helhetseffekt på det här sättet vore det bästa, om vi kan få det att fungera. Vi försöker hitta ett system där vi inte tittar på skons morfologi, det vill säga skons uppbyggnad. I stället vill vi hitta ett system som bedömer den totala energiåtergivningen, oavsett skons olika komponenter.

Regelverket gäller däremot endast eliten, vilket innebär att tillverkarna ändå kan fortsätta utveckla skorna för att ge motionslöpare fördelar.

Det kan helt klart bli ett problem när en elitmotionär som kanske gör 2.30 på maraton helt plötsligt springer mycket snabbare på grund av skorna och i princip kan närma sig eliten.

– World Athletics kan ju aldrig bestämma vad en motionär får springa i för skor. Det kan helt klart bli ett problem när en elitmotionär som kanske gör 2.30 på maraton helt plötsligt springer mycket snabbare på grund av skorna och i princip kan närma sig eliten. Vad gör man då? Så det är klart att det kan vara lockande för företagen att fortsätta vidareutveckla skorna, även om de inte blir godkända för att användas av eliten.

Om en motionär har lika stor nytta, eller till och med större nytta, av den nya skoteknologin är däremot inte helt klarlagt.

– Studierna som finns har gjorts på snabbare löpare, så jag vet inte. Men jag tror att teknologin har stor effekt även på löpare som är klart långsammare än eliten, liksom på löparna strax bakom eliten. 

Skorna står inte för hela förbättringen

Toni menar att det inte bara handlar om skorna – vissa fysiologiska aspekter kan även bidra till förbättringen. 

– Styvheten som skons kolfiberplatta ger över tåleden, MTP-leden, gör att hävarmen blir mycket större. Rent biomekaniskt är det en fördel, men bara om man har starka vadmuskler. Så hur väl man kan nyttja den ökade hävarmen begränsas av anatomin.

Däremot verkar det inte ha någon större betydelse hur man landar på foten. 

– Tidigare trodde jag att skorna skulle ge större effekt för framfotalöpare, men även de som rullar över från hälen får hjälp av skons egenskaper. Men för att kunna säga någonting säkert om detta behövs studier där man i högre grad tittar på olika löpare.

Inte heller har man kunnat se en ökad skaderisk. 

– Det är också en fråga som inte är besvarad. Rent intuitivt kan man tänka sig att en lång, styv platta skulle kunna ge upphov till skador på hälsenor och vader om man inte har starka vader. Men det finns inga studier än som belägger detta.

Däremot upplever många elitlöpare att man får minskade problem med just hälsenor och vader och att belastningen i stället flyttas upp till lår och rumpa med de nya skorna. 

– Det är en intressant fråga som man borde titta mer på.

Därför går det fortare med kolfiberskor

Men den stora frågan är förstås exakt vad det är som gör att skorna gör oss bättre. Toni menar att det mesta tyder på att kolfiberplattan ändå är nyckeln i den ekvationen.

– Den hårda plattan gör att man inte böjer MTP-leden i framfoten, och därmed sparar man energi. Samtidigt förlängs hävarmen, från hälen till framfoten. Har man kraften som krävs för att kunna utnyttja den ökade hävarmen är det en fördel. 

Även vinkeln på själva kolfiberplattan och den avrundade, uppåtvinklade profilen på mellansulan har betydelse. 

Toni Arndt förklarar framgångarna bakom Nikes modeller. Foto: Ryno Quantz

– Den gör att man får en bra överföring genom steget, vilket troligen har betydelse för skons energibesparande egenskaper. Det är inte det som ger prestationshöjningen, men den är nog viktig för att man ska kunna nyttja de andra delarna fullt ut.

När det gäller energiåtergivningen från mellansulan har däremot inte forskningen några klara svar, menar Toni Arndt. 

– För att se hur stor del av skons energibesparande effekter som ligger där behöver vi testa mer.

Just kombinationen av en tjock mellansula och en styv kolfiberplatta har av många antagits vara nyckeln till prestationsförbättringen. Men nu lanseras flera nya kolfibermodeller med en mer traditionellt utformad, tunnare mellansula. 

Jag tror inte att det finns några bevis för att det behöver vara en kombination av en tjock mellansula och en kolfiberplatta.

– Jag tror inte att det finns några bevis för att det behöver vara en kombination av en tjock mellansula och en kolfiberplatta. Man kan öka hävarmen med plattan även i en tunnare mellansula. Men det är många saker som samverkar så jag kan inte heller utesluta att kombinationen inte har någon effekt. 

Han menar att Nike, som startade hela utvecklingen, verkar ha hittat en kombination som löparna gillar – vilket har betydelse.

– Ja, och de kombinerar både mellansula, kolfiberplatta och en geometri i skomodeller som bevisligen höjer prestationen för löparna.

Så mycket bättre blir du

Så hur stor förbättring kan skorna ge totalt – och blir verkligen alla bättre av att springa i dem?

– Studierna visar att skorna inte ger samma effekt för alla löpare. I studien som visade på 4 procent förbättrad löpekonomi fanns en variation mellan 1–6 procent bland löparna som deltog i studien. Så alla fick effekt, men någon mycket mer än andra. Andra studier visar på samma spridning. 

Även på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, GIH, genomför man en studie. Tyvärr har den fått ta paus på grund av coronaviruset, så hittills har man bara hunnit testa en person. 

– Ja, den leds av Alexander Wolthon som är masterstudent här på GIH. I studien utvärderas åtta olika skomodeller där flera har kolfiberplatta. Intressant nog var det inte den ledande skon på marknaden som gav störst effekt för denna testlöpare. Givetvis går det inte dra någon slutsats baserat på en enda person, och studien kommer att tas upp igen när det går, säger Toni Arndt. 

– Men det är ändå roligt att andra skoföretag kommer in på marknaden nu, så att löpare som vill ta del av den nya teknologin har fler märken att välja mellan.

Men innan vi vanliga dödliga kan dra nytta av den här nya teknologin måste alltså alla nya modeller passera grindvakten – professor Toni Arndt i Stockholm.  

Fakta: Toni Arndt

Toni Arndt kommer från Australien, men växte upp på Nya Zeeland där han började sin vetenskapliga bana inom biologi. Intresset för biomekanik och kroppens rörelse kom när Toni jobbade som alpin skidlärare. Han gjorde sin forskarutbildning i Köln i Tyskland, med en avhandling som undersökte asymmetrisk belastning i hälsenan.

Tonis fru, som är svenska, tog med Toni till Sverige. Under de första 15 åren här jobbade han på Karolinska institutet där inriktningen låg på biomekanik inom ortopedi. Ett av de största projekten han gjorde under den här perioden var att studera rörelsen mellan de små benen som finns i foten, genom att borra in små metallpinnar i bensegmenten. Den data som kunde presenteras fick internationell uppmärksamhet, och används än i dag för att undersöka nya vetenskapliga frågeställningar.

Numera är Tonis forsknings- och undervisningsinsatser främst idrottsrelaterade. Alla doktorander som han handleder som professor på GIH forskar inom tillämpad idrott.

Sedan Toni kom till Sverige i början av 2000-talet har hans egna idrottande främst varit inriktat på långdistanscykling. För fyra år sedan, 2016, satte han ett rekord i att cykla genom Sverige, från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder. Då cyklade han och två lagkamrater de 210 milen på strax under 105 timmar, det vill säga lite mer än 4 dygn – inklusive 5 timmars sömn totalt. (I somras cyklade elitcyklisten Richard Larsén samma sträcka på 82,5 timme, utan draghjälp men med supportbil.)

Tre snabba frågor till Toni Arndt

När vi testat olika skomodeller med kolfiberplatta i mellansulan upplever vi det som att Nikes modeller har en klart studsigare känsla än övriga. Kan den känslan, eller egenskapen, påverka prestationen?

– Det tror jag. Jag får ofta frågan om vilka skor man ska välja, och mitt svar har alltid varit att man ska välja den sko som känns bäst på foten. Gillar man känslan av studsighet kan det förstås ha en effekt rent mentalt som påverkar prestationen – en placeboeffekt. Det är en av utmaningarna när man testar skor, att göra testerna ”blindade” så att man inte vet vilken sko det är man testar.

Utifrån ett etiskt perspektiv – vad tycker du personligen om prestationshöjande skor?

– Jag tycker inte att man ska ha den här typen av skor på tävlingar, för det är inte det som löpning handlar om för mig. Prestationen ska inte vara avhängig av skon, bara av löparen – jag gillar inte att man kan vara snabbare än man egentligen är. Det som ska avgöra är löparens fysik, biomekanik och den träning löparen genomför. 

– Samtidigt handlar etik inte om svart eller vitt, utan det finns alltid en gråzon. Vi har ju många andra idrotter där tekniken och materialet är avgörande för eliten. Så det är helt klart en svår fråga. Dessutom kan vi inte gå tillbaka till tiden innan utvecklingen tog fart, utan nu måste vi försöka stipulera regler för att utvecklingen inte ska fortsätta trappas upp.

Anders Szalkai pratar kolfiberskor och prestation med Toni Arndt på GIH. Foto: Ryno Quantz.

När jag vann Stockholm Marathon för snart 20 år sedan var det i en Nike-sko som såg väldigt annorlunda ut jämfört med den senaste versionen av Nikes nya kolfibersko Alphafly. Hur mycket snabbare hade jag sprungit i den nya versionen tror du? 

– Fyra procent, haha! Nej, det kan jag så klart inte säga rakt av. Dels finns det individuella skillnader som vi varit inne på. Den angivna förbättringen i procent utgår också från löpekonomin och de energibesparande effekterna och inte en konkret tidsförbättring i minuter och sekunder. Men statistiken visar ju däremot tydligt att den nya typen av skor förbättrar tiderna som en effekt av att löpekonomin förbättras och att löparen därmed kan spara energi under loppet.  

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fakta: Så togs det nya regelverket fram

Toni Arndt var en av granskarna av den regel som snabbt togs fram för att bromsa den utveckling som tagit fart sedan 2016. Den nya regeln, som trädde i kraft 31 januari i år, reglerar dels höjden på mellansulan och dels på vilket sätt styva plattor, till exempel kolfiberplattor, får läggas in i mellansulan. 

Höjden på mellansulan kontrolleras vid två punkter, som sitter 12 procent respektive 75 procent av skons längd från hälkappans insida. Ingen av dessa punkter får befinna sig högre än 40 millimeter från underlaget. Eventuella hårda plattor, som hittills varit tillverkade av kolfiber, får heller inte staplas på varandra i mellansulan – endast en platta får ligga inbäddad i mellansulan. Denna platta kan däremot vara delad i två, men delarna får alltså inte överlappa varandra.

Enligt regelverket måste skon även ha funnits tillgänglig på marknaden för alla konsumenter en angiven tidsperiod innan den får börja användas i tävlingssammanhang. Det innebär alltså att man inte längre kan tävla i prototyper.

Karbon eller kolfiber? Du har säkert hört någon prata om karbonskor eller karbonplattor. Karbon är helt enkelt en försvenskning av den engelska kortformen för kolfiber: carbon fiber. 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så trotsar du tröttheten!

Så trotsar du tröttheten!


Att springa på när man redan är riktigt trött är utmanande. Ett pass som tränar den förmågan, både fysiskt och mentalt, är intervaller med varierande fart.

Ibland gillar jag att köra pass där jag verkligen får utmana mig själv och trotsa min trötthet. I det här intervallpasset får du verkligen göra det, men exakt hur hårt det blir går att anpassa. En bra uppvärmning inför ett sådant här pass innehåller lugn löpning, rörlighetsövningar och några korta fartstegringar. Sedan är du redo för att starta passet.

När jag själv springer passet handlar det om 6 x 1 500 meter. Jag utgår alltså från en fast sträcka per intervall. Givetvis går det lika bra att använda tid, till exempel 6 x 6 minuter, eller andra sträckor eller tider som passar din ambition och kapacitet. (Förslag på hur det kan se ut hittar du i tabellen.)

Mitt upplägg resulterar i totalt 9 kilometer löpning, uppdelat på 6 stycken 1 500 meter långa intervaller. Men det fina (och jobbiga) med det här passet är att varje 1 500-metersintervall delas in i tre lika långa delar om 500 meter vardera, där varje 500-metersavsnitt löps i olika farter.

Den inledande 500-metersdelen går i den fart jag skulle klara av att hålla om jag skulle springa samtliga 6 stycken 1 500-metersintervaller i jämn fart. Avsnittet från 500 meter till 1 000 meter gör jag en distinkt fartökning – det ska vara en fart som är så pass hög att jag nästan vill stanna när jag når 1 000 meter. Men det får jag inte. De sista 500 meterna ska jag nämligen försöka hålla samma fart som jag inledde intervallen i. Utmaningen ligger alltså i att jag ska fortsätta att springa fort, trots att jag verkligen jobbat upp en markant trötthet under mittendelen av intervallen.

När jag fullföljt hela 1 500-metersintervallen tar jag 1–1,5 minuts vila. Om jag har en bra dag joggar jag lite lätt, men behöver jag stå och vila för att få till passet bra så gör jag det.

Har du inte någon uppmätt sträcka att utgå från kan du med fördel springa på tid. För enkelhets skull kan du springa 6 minuter per intervall, där intervallerna delas in i 2-minutersavsnitt. Då är det mellan 2 till 4 minuter som du springer klart snabbare än under de 2 inledande minuterna och de 2 avslutande minuterna av den 6 minuter långa intervallen. Du kommer att hinna lite längre på avsnittet i mitten, men upplägget blir ändå likvärdigt det som utgår från sträcka. Avrunda passet med nedjogg och rörlighetövningar.

I tabellen hittar du ett förslag på upplägg gällande sträcka och fart, där jag utgått från olika kapacitetsnivåer på milen. Indelningen är baserad på sträckor (1 500, 1 200 och 900 meter) som enkelt går att dela i tre delar. Den inledande och avslutande farten på intervallen ska utgå från kilometerfarten du klarar att hålla på milen om du springer ditt snabbaste.

Se antalet intervaller som ett förslag. Utgå från vad som känns överkomligt för dig – även om passet ska vara utmanande. Farterna som anges är mer att se som riktmärken. De kanske inte alls stämmer för dig, så anpassa farten efter dina egna förutsättningar. Målet är att det här ska bli ett tufft men genomförbart pass. Känslan efteråt ska smaka lite som en seger!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars


I helgen avgjordes Riksmästerskap i 24-timmarslöpning i Skövde och förhandsfavoriterna Jessica Svärd och Martin Scharp vann dam respektive herrklassen. Martin nådde 246 km och Jessica satte personbästa med 56 km och segerdistansen på 223 km innebar att hon sprang 559 varv på 400 meters banan där loppet avgjordes.

Runner´s World fick en pratstund med Jessica ett drygt dygn efter att hennes segerlopp.

Stort grattis, hur känns kroppen ett dygn efter målgången i segerloppet på RM 24 timmars?
– Det gör ont varje steg jag tar. Så varje steg jag tar påminner om vad jag gjort. Men det känns ändå riktigt härligt och att det är värt det alla gånger.
– Låren känns mest, men även armar och axlar värker av att ha varit i samma ställning i 24 timmar.

Hade du förväntat dig att vinna och springa så långt som du hann på 24 timmar?
– Vinna trodde jag att jag skulle kunna göra om jag fick till ett bra lopp, men det var inte det viktigaste utan för mig var det att nå mitt distansmål. Jag hade gått ut innan med att jag ville nå 200 km, men egentligen hade jag 220 km som mål för det är den indikativa kvalgränsen till att få tävla för landslaget i 24 timmars. Men jag ville ligga lite lågt med det, för det kan hända så mycket på ett 24 timmars lopp. Jag hade ju bara sprungit 167 km som längst innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att fixa det.

Hur var din taktik under loppet, för jag antar att det ingick lite gång och stopp i din snittfart på 6 minuter 26 sekunder per kilometer?
– Jag tänkte att jag ville fixa 12 mil på 12 timmar. Det var första målet. Sen hade jag tänkt ta det lite lugnare, men under loppets gång kändes det så bra att jag körde på i bra fart ända fram till 100 miles (ca 160 km), och sen efter det unnade jag mig att gå ett halvt varv, men innan dess sprang jag hela tiden. – Jag räknade aldrig riktigt timmarna, utan jag räknade mer på distansen. När jag hade 100 miles visste jag att jag bara hade 6 mil kvar till mitt mål på 220 km. Jag tappade lite såklart på slutet, men det hade jag räknat med.

Hur såg ditt energiintag ut under loppet?
– Jag drack 2 dl sportdryck varje halvtimme och sen växlade jag mellan att var 30:de minut ta en energigel eller en halv banan och mannagrynsgröt som jag hade i ”klämpåsar”. Så det höll jag på att varva hela tiden och jag adderade även någon melonbit. Energimässigt var jag aldrig låg, utan det var den muskulära tröttheten som kändes.

Hur klarade du fötterna?
– Jag klarade mig bra, och fick bara en fick en liten blåsa på en tå, som min man fick sticka hål på idag. Lite skavsår under sporttoppen, men det var inget stort.

Hur tänker man när man springer så långt på en 400 meters banan?
– Ja, det är ju inte jättekul, men det är ändå skönt att ha supporten så nära hela tiden och man vet att om man missar något så kan man få support relativt snart igen. Man tänker inte så mycket, utan lyssnar på musik, pratar med medtävlare och helt enkelt bara springer. Sen byter man håll var 6:e timme, så då händer det något.

Hur är det med sömntrötthet, kommer det ingen känsla av att vilja sova under dessa 24 timmar?
– Jo, jag har sprungit fyra 24 timmars lopp tidigare och då har jag sovit några timmar. Men nu hade min coach, Linus Wirén, lagt upp ett program där jag kört några pass på nätterna och jag slutade med kaffe 10 dagar innan loppet för att sen kunna få större effekt av koffein under loppet. Det funkade bra, och jag höll mig pigg hela natten men vid 6 på morgonen (loppet gick från kl 12 på dagen till 12 nästa dag) fick jag en riktigt sömn dipp. – Så då var jag tvungen stanna och lägga mig i ett tält som en kompis hade med sig och så bad jag min support väcka mig efter 20 minuter. Det räddade slutdelen av loppet, för sen kom jag igång jätte bra. Egentligen ska man inte behöva sova på ett 24 timmars, men jag behövde det.

Loppet var ett stort lyft för dig på distansen, har din coach Linus ändrat något mer än att träna på natten, och hur ser en träningsvecka ut?
– Det har blivit lite fler längre långpass. Innan körde jag runt 35 km på ett långpass, nu har det blivit några långpass på 45-50 km. Samtidigt har Linus sänkt farten på passen för att jag ska jobba 24 timmars tempot. Annars ligger jag på runt 5 minuters fart på mina rundor, men nu har jag medvetet fått hålla igen.
– Mängdmässigt tränar jag runt 12 mils löpning i veckan. Sen adderar jag runt 3 timmars ”hemmastyrka”, runt 2 timmars crosstrainer och 1 timme simning. Så jag snittar nog runt 17 timmars träning på en vecka.

Hur får du ihop det pusslet med familj och jobb?
– Ja, det är ett litet pussel. Jag har tre barn och min man har tre barn, så vi är ett stort gäng. Men med planering funkar det. Transport löpning till eller från jobbet ger 18 km enkel väg. Styrka och Crosstrainer kör jag hemma i vardagsrummet, så då kan man fortfarande prata med barnen och se vad dom sysslar med. – Annars blir det såklart många tidiga morgonpass. Går man ut klockan 5 på morgonen hinner man ett bra pass innan dom andra är vakna. – Sen ställer min man upp mycket också, för han förstår hur mycket det här betyder för mig.

Hur ser din bakgrund ut som löpare?
– Jag har sprungit sen jag var 16-17 år (reda anm: Jessica är 38 år nu) men mer på ”jogga hemma” nivå. Det var först för 7 år sedan, när jag fött mitt sista barn, som jag började spring mer inriktat mot maraton. Jag tror det var 6 år sedan jag sprang min första mara, men jag har alltid varit intresserad av de långa distanserna. Jag är ju inte jättesnabb, utan det är på dom längre distanserna jag kan göra något bra och det är först nu som det släppt på riktigt.

Hur ser dina framtidsmål ut?
– Egentligen var målet i år 100 km SM, men det blev inställt som så många andra lopp. Så jag vill gärna göra en bra 100 km tid i framtiden, samtidigt blev jag ännu mer taggad nu på 24 timmars och där är målet att kunna hålla det tempo jag höll i början hela vägen. Nu gick jag en hel del på slutet, så där tror jag att jag kan förbättra mig. Så upp mot 230 km, och sen att få springa ett internationellt mästerskap på 24 timmars, det är drömmen.

RESULTAT SAMMANFATTNING RM 24H

DAM:
1. Jessica Svärd, Umara SC, 223 814 meter
2. Sara Lindström, IS Göta, 198 561 meter
3. Jenny-Ann Ehrling, Örebro AIK, 182 245 meter

HERR:
1. Martin Scharp, Scania Road Runners, 246 079 meter
2. Pavic Branislav, Majornas IK, 241 007 meter
3. Halalkic Emir, IF Kville, 230 827 meter



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lindh nostalgisk när hon ger bästa 1000 meters tipsen

Lindh nostalgisk när hon ger bästa 1000 meters tipsen


RW Runstreak2020 gruppen på Runner’s World Facebook, med över 2100 löpare, inspirerar varandra i maj månads utmaning #RWtempoChallenge! Det handlar om fartträning, och att utveckla den personligt snabbaste 1000 meters tiden på en månad. Lovisa Lindh har det svenska rekordet på 1000 meters, och när hon ska tipsa om hur man tacklar sträckan bäst blir hon lite nostalgisk.

Maj månads utmaning i RW Runstreak2020 handlar om att lägga in fartträning under en månad och med hjälp av den träningen förbättra din snabbaste tid på 1000 meter på en månad. Tidigare har vi fått tips från svenska rekordhållaren på 1000 meter på herrsidan Johan Rogestedt, och nu är det damsidans svenska rekordhållare Lovisa Lindh som tipsar. Hon har förbättrat det svenska rekordet vid två tillfällen och den gällande rekordnoteringen är på minst sagt imponerande på 2:35:15!

”För min del har det varit speciellt båda gångerna jag slagit svenskt rekord på 1000 meter. Första gången, 2016, kom jag direkt hem ifrån EM där jag tagit brons, sprungit tre lopp och ”persat”.
Däremellan hann jag med lag-SM på 1500 meter och blev uttagen till OS. Jag svävade alltså på moln av självförtroende, samtidigt som jag är glad att kroppen pallade ett femte lopp på drygt en vecka.

År 2017 var det samma sak, att jag kom hem efter att precis slagit svenskt rekord på 800, så även då visste jag att formen fanns där för att springa fort. För min del körde jag alltså inte riktigt någon specifik 1000m-träning inför, men håller med Johan Rogestedt om att det liknar 800 meter mer än längre sträckor.

För oss som är så vana att tävla på antingen 800 eller 1500 och sällan något däremellan har vi nog samma känsla om att man måste hålla sig lagom lugn i början men sen våga köra även om man börjar bli trött.

RW´s skribent Lovisa Lindh påväg mot svenska rekordet på 1000 meter. 2:35.15

Ett träningspass med 200-ingar och 400-ingar skulle jag säga är perfekt för att både få in lite ”längre” sträcka så man kan springa snabbt men ändå hinna bli lite trött, men även kunna flyta på i snabbare tempo på 200-ingarna.

Förslagsvis 5×400 meter för att få dubbla tävlingsdistansen, och då i lite lägre fart än snittfarten för att nå tidsmålet på 1000 meter. Vilan mellan varje 400 meters intervall kan man lägga på 90 sekunder. Efter sista 400 meters blir det lång serievila på 4 minuter innan man avslutar intervallpasset med ett set med 5 x 200 meter för att springa lite snabbare än vad man måste hålla för att klara sin 1000 meters tid. Vilan här kan vara 60 sekunder mellan ”tvåhundringarna”.
Jag tycker passet lämpar sig bra på löparbana, förutsatt att man vill och gillar att springa på bana. För en motionär skulle man, om man inte vill köra bana, kunna springa motsvarande upplägg varsomhelst på en inspirerande sträcka.

Några korta rader om tips på 1000-meters pass, blev lite längre för jag blev lite nostalgisk när jag började tänka tillbaka på rekord-loppen :), men hoppas det kan inspirerar i träningen mot en personligt snabb 1000 meters tid.”

FOTO: Deca Text & Bild



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vässa din 1000-metersfart!

Vässa din 1000-metersfart!


RW Runstreak2020 är gruppen på Runner’s World Facebook där vi genom träningsutmaningar vill ge dig träningsmotivation. Maj månads utmaning #RWtempoChallenge handlar om fartträning, och att utveckla ditt personliga rekord på 1 000 meter. Här får du bästa tipsen för att fixa det från svenska rekordhållaren på sträckan, Johan Rogestedt, som gjort 2.17,67!

Maj månads utmaning (läs mer om den här) handlar alltså om att lägga in fartträning under en månad och med hjälp av den förbättra din tid på 1 000 meter. Johan Rogestedt, skribent i Runner’s World, har det svenska rekordet på distansen på herrsidan. Här ger han sina bästa tips till dig som vill ta dig an utmaningen:

Jag tror att det viktigaste när man springer 1 000 meter är att våga satsa under mittendelen av loppet. För mig som banlöpare ser jag 1 000 meter snarare som ett långt 800-meterslopp än ett kort 1 500-meterslopp.

Innan jag slog mitt svenska rekord sprang jag ett pass bestående av 5x400m + 5x300m + 5x200m med 1 min vila och 6 min seriepaus. Jag hade då strax över 1000-metersfarten på 400, ungefär på min målfart på 300m och strax därunder på 200 meter.
Ett annat pass jag gjorde 5 dagar innan jag sprang 2:17 för andra gången körde jag 2×500 meter i planerad race-pace med 2 min vila och sedan 4×200 meter med 90 sekunders vila progressivt där jag sprang ut steget. 

1000 meter är en lurig distans, och det är lätt att öppna för långsamt och sedan ha krafter kvar. Med det sagt ska man givetvis inte ’toköppna’ heller. Det viktigaste är att våga trycka mellan 400 och 700 meter, det är där många inte vågar tillräckligt mycket.

FOTO: Deca Text & bild



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in