28 målgången på Stadion – en annan ingång, men samma fantastiska folkfest
Jag avslutar min adidas Stockholm Marathon-serie, i samarbete med adidas, med en klassisk race-rapport. För nu har jag fått uppleva min 28 målgång på fantastiska Stockholms stadion – men det blev en lite annan ingång än jag haft tidigare. Från en ledsam känsla innan start till en dag där publiken, medlöparna och folkfesten faktiskt vände min sinnesstämning.
Det här årets adidas Stockholm Marathon blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, i alla fall ingåengen till loppet. Vi har, som många andra, haft lite sjukstuga hemma och min äldsta dotter Smilla, som tränat väldigt bra och verkligen sett fram emot loppet, drabbades precis lagom till start av kraftig halsont, feber och allmänt dåligt mående. Det gjorde att min ingång till loppet blev lite annorlunda.
Det är svårt att inte påverkas när någon blir så ledsen över att inte ens få chansen att försöka genomföra något man tränat länge för. I det stora hela perspektivet är det kanske ingen stor sak – men jag tror att många kan relatera till känslan av att träna länge mot ett mål och sedan tvingas ställa in.
Ledsam känsla innan start – men Stockholm Marathon gör något med en
Eftersom jag själv var frisk och ville så klart genomföra loppet. Men jag var ganska nedstämd när jag ställde mig på startlinjen. Samtidigt kände jag, precis som många andra, att de yttre förhållandena skulle bli utmanande. Solen kom fram och värmen kändes ganska tuff redan innan start.
Utifrån det släppte jag min målbild om att försöka starta i ”sub 3 fart”. Jag tänkte i stället att jag skulle försöka hitta ett bra flyt och kanske ha en målbild på att nå en snabbare tid än mina 3.09 som jag hade i London Marathon i april.
Så fort loppet startat kunde jag dock inte undvika släppa min lite negativa sinnesstämning. Responsen från publik, funktionärer och medlöpare är otrolig, så jag fick verkligen all den hjälp jag behövde för att lägga det andra åt sidan och fokusera på loppet.
Ett flyt som höll hela vägen
Jag hittade in i ett väldigt bra flyt ganska tidigt och hejaropen hjälpte mig mycket. De medlöpare som hamnade bredvid mig kan nog intyga hur mycket stöd jag får på hemmaplan i Stockholm Marathon – och det var ovärderligt mentalt. Medlöparna ger ju också väldigt mycket positiv energi, där jag så länge kraften finns försöker bjuda tillbaks.
Inledningsvis hamnade jag faktiskt lite i svansen på tretimmars flaggorna och fick frågan från en medlöpare om planen var att hänga på där in mot slutet. Men jag sa, utifrån mina tankar, att planen egentligen bara var att hitta rytmen och springa på känsla och den här gruppen nog snart skulle segla från mig.
De fyra första femkilometersavsnitten är ändå lite lättare, även om de har sina utmaningar. Ute på Djurgården och uppför Manillavägen tog jag det medvetet lugnt och tänkte att här får jag gärna tappa några sekunder. Det tror jag att jag hade igen senare.
Jag passerade halvvägs på ungefär 1.31.30, vilket jag faktiskt var väldigt nöjd med. Men jag visste också att nästa prövning väntade, Söder.
Jag tog det medvetet lite lugnare även uppför Katarinavägen, men därefter tyckte jag att jag fick tillbaka ett bra flyt igen. Även om femman mellan 20–25 kilometer gick ungefär en minut långsammare kändes det som att jag hade en positiv trend, och en minuts ”tapp” känns som ett bra upplägg.
Gel var femte kilometer – och mitt knep för att få i mig energi
Energimässigt försökte jag hålla min plan och få i mig sportdryck och energigel minst var femte kilometer. Och jag tyckte faktiskt att det fungerade bra. Jag tog Enervit från loppets energistationer, kombinerat med lite vatten. Gelen hade jag med mig i byxornas fickor, och mitt knep för att få i mig Maurtens lite tjockare gel, som ”känns ” för mig särskilt när man börjar bli trött, var att trycka in hela i munnen och svälja direkt. Då fick magen ta hand om det och jag slapp ha gelen liggande i munnen så länge. Kanske ett tips för fler som, precis som jag själv, tycker att gels kan bli lite jobbiga senare i loppet.
Trött efter 30 km – men också känslan av att vara på väg hem
Det är klart att tröttheten började göra sig påmind efter 30 kilometer. Men efter Fleminggatan, och sen när man vänder runt och springer ”nerför” Torsgatan och kommer in mot stan igen, är banan ändå förhållandevis lättlöpt. Där började jag känna att jag var på väg hem tidsmässigt också – mot en tid under det jag sprang på i London.
Jag fick dessutom lite extra pepp och utmaningar från löpare jag passerade och som passerade mig. Men jag kände att jag ville avsluta bra utan att för den skull spurta mot andra. Det har jag gjort tidigare i karriären, men nu springer jag faktiskt bara för mig själv. Och kan jag glädja någon annan genom att de får spurta om mig – då är det bara positivt.
Fantastiska Stadion – och 3.05 i mål
Så kom jag då till fantastiska Stadion. Peppen när man kommer in där är speciell och även speakern noterade att jag var på väg in, vilket så klart var roligt. Jag korsade mållinjen på strax över 3.05, och är faktiskt väldigt nöjd med det. Men kanske ännu mer nöjd med att publiken och allt runt omkring maraton kunde vända min sinnesstämning från något ganska tungt till att bli så positiv.
Utrustningen – lätt, luftigt och gamla favoriter på fötterna
Utrustningsmässigt följde jag faktiskt mina egna råd.Jag sprang i Spårvägens linne – lätt och luftigt – och smörjde in känsliga ställen inför loppet.Den delen fungerade väldigt bra.Spårvägen är en del av adidas community satsning där dom både stöttar klubbar och olika.
På fötterna hade jag mina adidas EVO Pro 1, som trots några år på nacken fortfarande gav fantastisk support. Rent muskulärt var det faktiskt ingenting som hämmade mig. Jag fick bra energi och fart från skorna och hade heller inga problem med skavsår. Så både gällande skorna jag bar och satsningen som adidas gör på löpning i stort får jag ge en stor eloge till.
Tack Stockholm Marathon – och grattis till alla som kämpade
Och när det gäller känslan hemma så är det ju så – att missa ett lopp som varit ett stort mål kan kännas väldigt stort, även om det i det stora hela kanske är en liten sak. Från min sida ser jag redan fram emot att förhoppningsvis ha en kropp som tillåter mig att fortsätta springa, fortsätta utmana mig själv – och kanske få göra en 29 start nästa år. Det är långt dit, men löpglädjen finns kvar.
Stort tack till alla som hejade, alla funktionärer och alla som gjorde loppet till den folkfest det är. Och stort grattis till alla löpare som var med och satte rekord i antal fullföljda. För er som tvingades kliva av eller inte ens komma till start, så får man tyvärr inse att det ingår i löpningen men med tiden kommer förhoppningsvis nya mål.
