Anders Szalkai, författare på Runner's World

Anders Szalkai

anders.szalkai@runnersworld.se

Visa arkiv

2020 (6)

MEST LÄSTA

Sponsrat inlägg

Blogg

Marathon du Mont Blanc 90 km blev inte som jag hade hoppats

27 jun 2026 av Anders Szalkai

Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai avrundar sin nedräkning mot Marathon du Mont Blanc 90 km tillsammans med New Balance. Men finalen blev inte som han hade hoppats. Efter drygt 60 kilometer tvingades han bryta loppet.

[ANNONS FRÅN NEW BALANCE] Ja, det blev ett riktigt misslyckande tyvärr. Jag tvingades kliva av finalen i min nedräkning mot Marathon du Mont Blanc 90 kilometer. Jag var förhoppningsfull innan start och tyckte att jag hade gjort det bästa möjliga. Men facit i hand hade jag nog dels inte scannat banan riktigt och förstått hur utmanande den var, dels kanske inte varit helt ärlig mot mig själv kring hur bra förberedd jag var för den här typen av lopp.

Det går alltid att analysera varför det gick som det gick. Jag tyckte att jag hade en bra ingång till loppet. Startade längst bak i första startgrupp, tog det lugnt och kände att jag hade bra kontroll. Banan var som sagt utmanande, men jag tyckte att jag tog alla utmaningar på ett bra sätt. Jag hade en bra känsla in i de första kontrollerna, även energimässigt.

Efterhand som solen kom upp blev det en relativt tuff värme, vilket såklart spelade roll för alla. Jag tycker inte själv att jag brukar ha problem med värmen. Men någonstans runt 36–37 kilometer började jag känna att jag mådde lite dåligt. Vid nästa station hade jag svårt att få i mig energi. Det kom upp direkt och sedan började det även komma ut åt andra hållet, vilket gjorde att jag blev ganska matt.

Jag försökte såklart vända det och kom till en station vid 50 kilometer där jag tänkte att nu går det inte längre. Där lade jag mig och vilade och försökte få i mig den soppa med lite pasta och salt som arrangörerna bjöd på. Men även den kom upp direkt.

Jag tänkte ändå göra ett försök till. Därifrån var det ungefär tolv kilometer till nästa station, varav de första fyra kilometrarna innehöll 800 höjdmeter. En tuff stigning uppför. Jag tänkte att om jag kunde beta av den och sedan rulla utför mot nästa station så kanske det skulle vända.

Det var tufft uppför. Jag började verkligen känna att energin tog slut. Även under utförslöpningen ner mot Les Tours kände jag att jag var tvungen att stanna flera gånger. Dels för att jag var så trött, dels för att jag blev lite yr. Det var inte särskilt tekniskt just där, utan ganska fin löpning, men jag kände ändå att jag blev en liten fara för mig själv när jag snubblade till ibland.

När jag kom ner till Les Tours hade jag i princip bestämt mig för att vila igen och sedan ta beslut om jag skulle ge mig ut på den sista delen av banan. Jag hade avverkat ca 60 km och runt 4500 höjdmeter uppför, men det var trots allt 28 kilometer kvar, varav en topp med 1 200 meters stigning, alltså 400 höjdmeter mer än den jag precis hade klarat av. Jag var ganska tveksam.

När jag låg där och vilade kom sjukvårdspersonalen och ville att jag skulle lägga mig på deras brits så att de kunde undersöka mig. De tog blodtryck, kollade blodsocker och tog även tempen.

De sa att jag hade feber och tyckte inte att jag skulle springa vidare. Jag fick egentligen inget val, utan de tog min nummerlapp. Jag sa att jag gärna ville vänta en stund till, men beslutet var rätt. Jag tror inte att jag, om jag ska vara ärlig mot mig själv, hade klarat den sista tuffa delen. Det hade kanske slutat med att jag blivit fast ute på berget. Det var såklart ett oerhört tufft och ledsamt beslut. Jag har sett fram emot det här länge. Jag får lyfta fram det fina jag ändå fick uppleva under de första 36 kilometrarna, medan jag fortfarande var bra i gång, och mådde bra

Utrustningen var inte problemet

Utrustningsmässigt har jag absolut inget att klaga på. Jag valde till slut Hierro och tyckte att den supportade mig bra. Det var inte den muskulära delen som gjorde att jag klev av, även om jag såklart var väldigt sliten i benen efter allt uppför och framför allt utför. Jag hade bra support och stavarna använde jag ganska frekvent, även om jag tog fram och stoppade undan dem flera gånger, precis som många andra löpare gjorde.

*New Balance Hierro V9 – efter 60 km och ca 4500 höjdmeter*

Egentligen var det bara energidelen som jag helt enkelt misslyckades med. Det går inte att analysera exakt vad som hände, men förmodligen blev ansträngningsnivån, trots att jag tog det lugnt, för hög i förhållande till värmen. Det gjorde att kroppen protesterade.

En lärdom att ta med sig

Jag får ta med mig det här. Just nu känns det inte jätteinspirerande att hitta nya lopp. Med facit i hand, och efter samtal med Ida Nilsson, som också tvingades kliva av vid Les Tours (ca 60 km), så var det här kanske ingen trailbana för nybörjare. Jag träffade även Runner’s Worlds krönikör Mimmi Kotka efter loppet. Hon sa att även om jag har kört OCC på UTMB så är det här en helt annan grej. Hon älskade det, brötigt, stenigt och tufft. Hon tyckte att UTMB är lite mainstream. Så jag ska nog hålla mig till det som är lite mer mainstream och inte ge mig på den här typen av lopp utifrån mina egenskaper som ultralöpare.

Men jag får försöka gå vidare och vara positiv ändå. Jag har ett antal dagar kvar här med New Balance och hoppas kunna hitta tillbaka till glädjen och se andra lyckas i de lopp de är anmälda till.

Jag avrundar min nedräkning här. Den fick inte det slut jag hade hoppats på, men den blev ärlig. Ibland blir det inte som man tänkt sig, och det är också en del av löpningen. Jag kommer att återkomma med fler artiklar här nerifrån. Det händer mycket annat under Marathon du Mont Blanc, där New Balance är huvudsponsor, vilket verkligen märks här på plats i Chamonix.

LÄS OCKSÅ: Ultra Trail Mont Blanc: 90 kilometer, 6 500 höjdmeter och något jag aldrig gjort tidigare
LÄS OCKSÅ: Ett högst ovetenskapligt midsommartest
LÄS OCKSÅ: Inför Ultra Trail Mont Blanc: ”Du måste ha stavar!”
LÄS OCKSÅ: Inför Ultra Trail Mont Blanc: Hög höjd och energifunderingar

Lämna kommentar Avbryt svar

Sponsrat inlägg

Blogg

Inför Ultra Trail Mont Blanc: Hög höjd och energifunderingar

25 jun 2026 av Anders Szalkai

Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai fortsätter sina förberedelser inför det 90 kilometer långa bergsloppet Ultra Trail Mont Blanc med New Balance. Den här gången handlar det om hur han ska reagera på den höga höjden – och få i sig tillräckligt med energi.

[ANNONS FRÅN NEW BALANCE] Ju närmare starten i Chamonix jag kommer, desto fler detaljer dyker upp som jag funderar över. Skorna har testats och valet blir Hierro som jag gillar skarpt – jag tror att de kommer vara det optimala valet för mig på den långa sträcka som väntar. Även stavarna hänger med, liksom all annan obligatorisk utrustning som ska med.

Men det finns en sak som jag inte riktigt kan förbereda mig för – den höga höjden. Loppet går som högst upp mot cirka 2 600 meter över havet och stora delar av dagen kommer att tillbringas på hög höjd.

Det positiva är att det här inte är första gången jag befinner mig på hög höjd. Under elitkarriären var höghöjdsläger en naturlig del av satsningen. Även senare som motionär har jag varit på några läger på hög höjd.

Generellt har jag nog tillhört dem som svarat ganska bra på höghöjdsträning. Jag har oftast fått den effekt man hoppas på och heller inte upplevt några större problem under själva lägren. Men det finns en ganska stor skillnad den här gången. Nu åker jag inte dit för att träna, utan jag ska springa ett lopp direkt – utan någon som helst acklimatisering.

Utmaningarna med hög höjd

När man kommer upp på hög höjd minskar lufttrycket och därmed mängden syre som kroppen kan ta upp i varje andetag. Det innebär att pulsen ofta blir högre vid samma arbetsinsats och att tempot behöver anpassas. Redan på höjder runt 1 300–1 400 meter över havet börjar många känna av effekten och högre upp blir påverkan successivt större. Samtidigt reagerar vi väldigt olika. Vissa känner av höjden direkt medan andra fungerar förhållandevis bra trots att syret blir mindre tillgängligt.

Om jag vore elit och skulle optimera mig hade jag behövt tillbringa tid på hög höjd inför loppet och ge kroppen möjlighet att anpassa sig. Men den tiden har jag inte. När starten går har jag varit i Chamonix lite drygt ett dygn – och det är för kort tid för någon egentlig acklimatisering.

En del av utmaningen

Min känsla är ändå att höjden inte är det jag oroar mig mest för. Kanske beror det på att jag tidigare fungerat ganska bra på höghöjdsläger. Kanske är det bara att jag är naiv. Vi får se. Men jag är positiv och intalar mig att det är ytterligare en del av utmaningen.

Det viktigaste blir att lyssna på kroppen. Är det något jag lärt mig genom åren så är det att kroppen brukar tala om när man går ut för hårt. Och det gäller förmodligen ännu mer i Alperna.

Någon avancerad plan för höjden har jag egentligen inte. Jag kommer att försöka ta det lugnt i början, lyssna på kroppen och acceptera att höjden sannolikt påverkar mig mer än jag tror. Sedan får vi se.

Energin för att klara 90 kilometer

Med mindre än ett dygn kvar till start handlar mycket också om energistrategin. För även om benen känns bra hjälper det inte om energin tar slut.

Inför Stockholm Marathon skrev jag om hur jag kolhydratladdar inför långa lopp. Grundtänket blir ungefär detsamma även nu. Jag kommer att försöka fylla på energilagren ordentligt dagen innan loppet. Det handlar inte om att äta enorma mängder mat, utan om att få in tillräckligt med kolhydrater.

Precis som inför Stockholm Marathon kommer jag bland annat att använda kolhydratpulver som ett komplement till den vanliga maten. Två påsar om dagen brukar fungera bra för mig. Pulvret gör det enklare att öka mängden kolhydrater utan att man behöver äta tills man känner sig överfull.

Mycket längre tid än ett maraton

Den stora skillnaden jämfört med ett maraton är förstås att det här loppet kommer att ta betydligt längre tid. Mitt mål blir därför att få i mig mycket energi tidigt under loppet.

Det är lätt att tänka att man ska spara på sina gels och energipåsar eller vänta tills man känner sig trött. Men när man väl känner att energin börjar ta slut kan det ta tid att få upp nivån igen. Det är en miss jag tror att jag gjort i flera av mina tidigare ultralopp.

Min plan är därför att försöka vara disciplinerad redan från början och få i mig mycket energi under den första halvan av loppet. Då brukar kroppen fortfarande kännas relativt pigg och magen brukar vara mer samarbetsvillig.

Jag kommer att bära med mig en hel del energi själv i form av gels och energipåsar. Samtidigt kommer jag att utnyttja det som arrangören erbjuder vid kontrollerna. Med ett så här långt lopp behöver man vara flexibel. Målet är egentligen ganska enkelt – att aldrig hamna efter. Men vad som händer om magen säger stopp, eller om det blir mentalt jobbigt att trycka i sig mer energi, vet jag inte förrän i morgon.

Värmen påverkar

Ytterligare en faktor som ser ut att kunna spela en roll är temperaturen. Prognoserna talar för att det kan bli varmt under stora delar av dagen. Så vätskeintaget kommer att bli extra viktigt. Jag kommer också, precis som på maran, komplettera med salttabletter.

Just nu finns det egentligen inte så mycket mer att göra. Skorna är valda. Stavarna är packade. Energin ska fyllas på och kroppen få vila. Om mindre än ett dygn står jag på startlinjen i Chamonix. Då återstår bara att se om planen håller – och kanske framför allt om jag håller.

LÄS OCKSÅ: Ultra Trail Mont Blanc: 90 kilometer, 6 500 höjdmeter och något jag aldrig gjort tidigare
LÄS OCKSÅ: Ett högst ovetenskapligt midsommartest
LÄS OCKSÅ: ”Du måste ha stavar!”

Lämna kommentar Avbryt svar

Sponsrat inlägg

Blogg

Inför Ultra Trail Mont Blanc: ”Du måste ha stavar!”

23 jun 2026 av Anders Szalkai

Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai fortsätter sina förberedelser inför 90 kilometer runt Mont Blanc. Med bara några dagar kvar till starten har ett nytt moment lagts till i förberedelserna: stavar. Något han aldrig tidigare haft med sig i sin löpning. Men utifrån vad löpare som kan betydligt mer om traillöpning än han själv säger så känns det som att ett par stavar ändå bör få följa med på loppet.

[ANNONS FRÅN NEW BALANCE] Jag fortsätter min nedräkning tillsammans med New Balance och Runner’s World mot loppet runt Mont Blanc. Ett lopp som bjuder på drygt 90 kilometer och över 6 500 höjdmeter. När jag först tackade ja till utmaningen tänkte jag mest på löpningen. Hur benen skulle hålla, hur kroppen skulle reagera på höjdmeterna och hur jag skulle klara ett så långt lopp. Men när jag började prata med löpare som faktiskt vet vad de pratar om när det gäller bergslopp fick jag snabbt samma svar från flera håll: ”Du måste ha stavar.” Eller kanske inte exakt måste, men tillräckligt många sa det för att jag skulle förstå att det nog var klokt att lyssna.

Nybörjare på stavar

Så jag gjorde det jag kanske borde ha gjort lite tidigare. Jag införskaffade ett par stavar. Problemet är bara att loppet närmar sig väldigt snabbt och jag kommer inte att hinna träna så mycket med dem. Målet är därför bara att testa på och hinna lära mig det praktiska runt stavarna.

Efter lite tips på kontoret från kollegan Pontus lärde jag mig hur enkelt och snabbt det kan gå att både veckla ut stavarna med ett enkelt ”drag” och sedan få dem på plats i handtagen. Sådana enkla men värdefulla tips kommer att spara tid – och säkert en del frustration om jag inte får det att flyta.

Första passet med stavar

Sedan blev det ett test på lunchen där jag först sprang med stavarna i handen, och sedan valde några passager med brantare backar där jag vecklade ut stavarna och tog dem till hjälp uppför. Självklart kändes det ovant – och jag vet ju inte alls om jag har rätt teknik. Men lite extra kraft kändes det som att jag trots allt fick.

Min känsla efter passet är att stavarna kanske inte främst handlar om att ta sig uppför snabbare. De handlar snarare om att spara benen. Så jag får kolla på mina medlöpare i loppet, lära mig längs vägen och hitta min teknik helt enkelt.

För Chamonix närmar sig och mer teknikträning än så här hinner jag inte med. Om bara några dagar står jag på startlinjen i Chamonix klockan 04.45 på morgonen och ska försöka ta mig runt de 90 kilometrarna.
Om stavarna kommer att rädda mig, blir ett lyckat hjälpmedel eller bara får följa med som ett dyrt experiment – det återstår att se.

LÄS OCKSÅ: Ultra Trail Mont Blanc: 90 kilometer, 6 500 höjdmeter och något jag aldrig gjort tidigare
LÄS OCKSÅ: Ett högst ovetenskapligt midsommartest

Lämna kommentar Avbryt svar

Sponsrat inlägg

Blogg

Ett högst ovetenskapligt midsommartest

19 jun 2026 av Anders Szalkai

Det är midsommarafton och om exakt en vecka står jag förhoppningsvis på startlinjen i Chamonix för att ge mig ut på 90 kilometer och över 6 500 höjdmeter runt Mont Blanc. Förberedelserna går in i sitt slutskede och en av de saker som återstår är ett beslut som kanske verkar enkelt, men som faktiskt inte är det alls. Vilken sko ska jag välja?

[ANNONS NEW BALANCE] Jag fortsätter min nedräkning tillsammans med New Balance och Runner’s World mot Mont Blanc-loppet, som nu bara är en vecka bort. Det känns spännande men också lite läskigt. En av sakerna jag fortfarande funderar på är skovalet. Det hade kanske varit enkelt om jag bara haft en modell att välja mellan, men nu står valet mellan två New Balance skor som är ganska olika i sin profil. Därför passade jag på att kombinera ett intervallpass med ett skotest innan midsommarfirandet drar i gång.

Sex intervaller och skobyte

*Rebel Trail till vänster och Hierro V9 till höger*

Upplägget blev enkelt. Sex terrängintervaller på runt fem minuter vardera, där jag sprang varannan intervall i respektive sko. Vilan blev därför lite längre än normalt eftersom jag samtidigt bytte skor mellan intervallerna. Modellerna jag jämförde var New Balance Hierro v9 och Rebel Trail.

Traditionella Rebel skon är en modell som jag använt mycket på distanspass när det gått lite snabbare, och även på vissa tröskelpass. Men här handlar det om trailvarianten av skon. Resultatet? Ja, det var faktiskt inte helt lätt. På klockan, och även i känslan, var jag lite snabbare med Rebel. Det är kanske inte så oväntat. Den har en lägre profil och känns mer som en sko som uppmuntrar fart. Känslan blir också mer fartig och kontakten med underlaget är riktigt bra.

Men fart är kanske inte det viktigaste

Samtidigt kände jag att Hierro kanske ändå är den sko som bäst kan rädda benen under den utmaning som väntar. För det är trots allt inte ett lopp där jag ska springa fort. Det handlar om att ta sig igenom nästan 9 mil i bergsmiljö och försöka hålla kroppen fungerande hela vägen.
Man kan såklart fråga sig om jag verkligen behöver intervallträning inför ett sådant lopp. Jag kommer ju inte att springa särskilt fort där nere i Alperna. Men för mig blev passet ändå ett sätt att öva hjärnan lite.

Att träna på att sätta ner fötterna

Även om tempot kommer att vara betydligt lägre under loppet, och säkert blandat med en hel del gång, så är det fortfarande en utmaning att hela tiden läsa underlaget. Jag känner i alla fall att jag blir tröttare av att behöva fokusera på var jag sätter fötterna. Därför tänker jag att när jag springer lite snabbare på stig får jag fokusera ännu mer på just det. Och då borde det också bli lättare när jag senare springer långsammare under själva loppet. Sedan skadar det förstås inte att få en liten boost på konditionssidan också. Jag gillar ju intervaller.

Ingen Hammarbybacke på ön

Nu har jag inte riktigt läge att lägga in några längre långpass inför loppet. På den lilla ö där jag befinner mig finns heller ingen Hammarbybacke att träna i. Och om jag ska vara ärlig hade jag nog ändå inte gjort något sådant pass med bara en vecka kvar.
När jag testade Hammarbybacken senast blev jag betydligt mer sliten muskulärt än jag hade räknat med, framför allt efter utförslöpningen. Den erfarenheten gjorde att jag fick ännu mer respekt för det som väntar i Chamonix. Så nu handlar det mer om att hålla kroppen i gång, få några bra pass i benen och försöka komma till start med så pigga ben som möjligt.

Så nedräkningen fortsätter. Om en vecka står jag på startlinjen klockan 04.45 på morgonen i Chamonix och har sedan ett dygn på mig att försöka ta mig runt de 90 kilometrarna. Det känns fortfarande lika delar spännande och läskigt.

Men först väntar midsommar – och jag passar på att önska er som läser här en riktigt fin midsommar.

LÄS OCKSÅ: Ultra Trail Mont Blanc: 90 kilometer, 6 500 höjdmeter och något jag aldrig gjort tidigare

Lämna kommentar Avbryt svar

Blogg

Träna med oss inför TCS Lidingöloppet – vi har träningsprogram för alla nivåer!

17 jun 2026 av Anders Szalkai

Ska du springa klassiska Lidingöloppet i september? Ja, då kan du hänga på Runner’s Worlds och TCS Lidingöloppets träningsprogram för den klassiska 30-kilometersdistansen, framtagna av chefredaktör Anders Szalkai.

Träningsprogrammen har tagits fram av RW:s chefredaktör Anders Szalkai i samarbete med TCS Lidingöloppet. De är uppdelade i fyra olika nivåer, från tidsmål på ”sub” silvertiden 2.15 till runt 3.30. Här finns också upplägg för dig som helt enkelt bara vill klara den utmanande distansen och banan utan något uttalat tidsmål.

Programmen pågår i 14 veckor, med start den 22 juni 2026 – men självklart går det också att hoppa på senare. Träningsuppläggen ger dig varierad träning – coachens förhoppning är att de motiverar dig till kontinuitet i träningen och gör dig redo för Lidingöloppets kuperade bana. Programmen är uppbyggda kring tre pass i veckan, men för de snabbaste tidsmålen byggs de ut med fler pass per vecka.

Även du som springer Lidingöloppet 15 km – eller bara vill ha inspirerande träning under sommaren – kan hänga på. Du hittar alla program i träningsappen Twiik.

DIREKT TILL PROGRAMMEN – KLICKA HÄR!

Lämna kommentar Avbryt svar

Förgående

Nästa

Anders Szalkai