MEST LÄSTA
    Sponsrat inlägg
    Köpenhamn Halvmarathon – jakten på PB:t

    Köpenhamn Halvmarathon – jakten på PB:t


    Arina Thorén är inte tjejen som ger upp i första taget. Trots långa perioder av smärtande hälsenor kämpar hon målmedvetet på med löpningen. Nyligen stod hennes sikte inställt på ett PB på Köpenhamn halvmaraton.


    ”Förväntansfull ställde jag mig på startlinjen till Köpenhamn halvmaraton. Jag kände att jag var redo och hade fått träna något sånär smärtfritt den senaste tiden. PB, det borde gå!”

    Läs vidare på Arina´s blogg hos ASICS FrontRunner


    Sponsrat inlägg
    Nytt zound från adidas

    Nytt zound från adidas


    Nu lanserar adidas två nya trådlösa sporthörlurar, framtagna för att tåla tuff träning. Runner’s World har testsprungit med in-earhörluren FWD-01.

    De nya sporthörlurarna från adidas är framtagna i samarbete med Zound Industries, och lanseras i två versioner: RPT-01 och FWD-01. RPT-01 är en trådlös on-earhörlur med svettsäker design, tvättbara kuddar och 40 (!) timmars batteritid. FWD-01 är en trådlös in-earhörlur med 16 timmars batteritid. Den är optimerad för träning, inte minst löpning – och vi har snabbtestat den.

    Vid en första anblick känns öronsnäckorna på FWD-01 relativt stora, vilket beror på att bland annat batteri och mikrofon är integrerade i dem. I gengäld ger de 16 timmars speltid på en laddning. Storleken påverkade däremot inte känslan i öronen under löpningen. Ett flertal ”öronvingar” följer också med så att man kan anpassa öronsnäckornas passform.

    De trådlösa öronsnäckorna är förbundna med ett band, på vilket fjärrkontrollerna sitter. Med en sådan lösning finns alltid en risk att bandet fastnar mot den svettiga huden under löpning. På FWD-01 är bandet textilklätt, vilket gör att man slipper det problemet. På testrundor mellan 7–10 kilometer fungerade den här lösningen mycket bra, men vi har inte testat dem i ännu svettigare miljöer – som på löpband. Knapparna som fjärrstyr funktioner som volym eller telefonsamtal är tydliga och lättmanövrerade, vilket vi gillar.

    Lurarna är som sagt ganska kraftiga i konstruktionen – och kanske är det därför man får så mycket ljud för pengarna. I jämförelse med flera andra trådlösa hörlurar avsedda för löpning tyckte flera av testlöparna att det förinställda ljudet på FWD-01 är riktigt bra. Även basresponsen är riktigt tydlig. En bra funktion är att FWD-01 inte skärmar av löparen helt. Den har ett passivt ljudgenomsläpp så att löparen även hör trafik- och omgivningsljud – en viktig säkerhetsfunktion.

    En smart funktion är de inbyggda magneterna i öronsnäckorna. Vill du pausa musiken och springa utan hörlurarna i öronen så fäster du helt enkelt ihop öronsnäckorna med magneterna. Sedan kan du bära lurarna runt halsen utan att tappa dem.

    Fakta: adidas FWD-01 väger 27 gram och kostar 1 600 kronor.

    adidas headphones är dedikerade till att ge atleter på alla nivåer den ultimata ljudupplevelsen, oavsett område. Runners’ Store är mycket glada att kunna erbjuda alla kunder dessa produkter. Läs mer på runnersstore.se eller kom in och testa produkterna i butik.


    David om superloppet i Berlin

    David om superloppet i Berlin


    I 2019 års Berlin Marathon sprang David Nilsson på den snabbaste svenska maratontiden på 29 år. Här berättar David med egna ord om loppet. ”Jag flög över till Berlin med ett enda tydligt mål….”

    Målet var att inte göra något där borta som skulle kosta mig mer än max fem vilodagar. Då jag precis hade börjat komma igång med bra träning för första gången sedan i våras, efter en sommar kantad av olika bekymmer, var jag nu rädd för att en mara skulle kunna få mig ur balans. Framförallt fysiskt men även mentalt, ifall den skulle kännas alldeles för plågsam och tråkig sista biten. Dagarna före tänkte jag att ett marathon är ingenting en bara springer igenom, i synnerhet inte med hög utgångsfart, och jag velade fram och tillbaka vad som skulle kunna vara ett lagom realistiskt mål med loppet.


    Tidigare i veckan hade jag fått information om ett gäng olika farthållare åt eliten, där farter så spridda som från 2:03 till 2:15 skulle finnas, och faktiskt grupper både för sluttider på 2:10 och 2:11. I 2:10-gruppen skulle ett gäng asiater lägga sig i, framförallt koreaner, och i 2:11-gruppen skulle alla de bästa européerna bland annat springa. Fastän jag inte alls kände mig förberedd för en 2:11-tid bestämde jag mig ändå för att testa och gå med så länge som möjligt i den, mycket för att jag aldrig fick en tydlig bild vilka som skulle starta med 2:13- respektive 2:15-hararna.
    Absurt nog föll sig inledningen som sådan (kanske lite extra inspirerad av att starta strax bakom Bekele!) att jag gick ut än hårdare och efter första kilometern på 3:05 insåg jag mitt misstag när jag för första gången kollade bak och såg att 2:11-gruppen befann sig en bra bit bakom mig. Jag hade alltså råkat gå ut med 2:10-gruppen istället och nu var goda råd dyra! Skulle jag fortsätta hänga med de här löparna? Nej, om inte loppet var kört redan nu skulle det definitivt vara det om en mil. Skulle jag droppa bak hastigt som i att börja jogga? Nej då skulle jag känna mig alldeles för dum och dessutom förlora onödiga sekunder redan nu.


    Som tur är föll det sig så att två av asiaterna också insett sitt höga utgångstempo och började genast backa av farten. Jag la mig i rygg på dessa och en kilometer senare hade gruppen bakom kommit ikapp. Därefter var det väldigt händelselöst under 30 km (halvmaran just på 1:05:30) och var 500:e meter dök en ny projicerad sluttid (oftast mellan 2:11:00 och 2:11:30) upp på bilen som åkte med oss. Det enda som egentligen hände var att vi efter 25 km kom ikapp 2:10-gruppen och att det några kilometer efter det för första gången började bli löpare som droppade bak.

    Vår grupp hade med milen kvar halverats och nu återstod bara en handfull löpare som fortfarande hade ordentligt med krafter kvar!
    Två av dessa var österrikaren Peter Herzog och amerikanen Matt Llano, som även fortsatte starkt ända in i mål med tider kring 2:11 blankt. Jag lyckades tyvärr inte hänga på dessa utan fick springa sista halvmilen själv, närmsta löpare både framför och bakom var mer än halvminuten bort. Men då jag kände att jag var på väg mot en bra tid, så försökte jag hålla koncentrationen uppe ändå. Eftersom jag alltså inte hade någon annan i själva loppet kvar att fokusera på, så började jag istället tänka på Szalkais, Musses och Ekvalls tider för att behålla rätt fart och rytm. 40 km passerades på 2:04:47, vilket tydde på att jag behövde hålla minst 3:20/km för att ta den sistnämnda.


    När jag nästa gång såg en klocka var det på upploppsrakan och den visade 2:11:30. Jag bestämde mig för att spurta så hårt jag bara kunde (nu var det ju för sent att kunna få kramp!) och jag kollade inte upp mot klockan igen förrän jag hade passerat mållinjen och hade den bakom mig. Den var fortfarande på 2:11 och jag förstod att jag hade lyckats komma under 2:12 med marginal. Den slutliga tiden 2:11:50, är jag mycket nöjd med då jag minst sagt inte var särskilt optimistisk kring min träning inför.
    Och än viktigare, inte en enda muskelspänning hade gjort sig ordentligt till känna under loppet vilket tydde på att återhämtningen skulle kunna gå bra den närmsta veckan!

    FOTO: Carl-Gustaf Nilsson


    Sponsrat inlägg
    Black River Run 100 miles

    Black River Run 100 miles


    Patrik Mårdh har förälskat sig i ultralöpning. Tillsammans med likasinnade teammate Jessica Ståhl-Norris bestämde han sig för att testa en riktigt tuff utmaning, både fysiskt och mentalt, på hela 16 mil – Black River Run 100 miles.

    ”Första halvan av loppet var fantastiskt med en vacker härlig höst dag i Västerås. Allt gick efter vår plan och jag kände mig ganska stark och jag hade kontroll på min löpning. Jessica och jag pratade och skojade. Vi hade bestämt att tillsammans är vi oslagbara och det här ska vi klara tillsammans.”

    Läs vidare på ASICS FrontRunner om Patriks och Jessicas magiska helg


    Höstens bästa löppass

    Höstens bästa löppass


    Distanslöpning, där man springer sin vanliga runda i sitt ”standardtempo”, är nog det vanligaste passet bland oss löpare. Passet underhåller vår löpning och utvecklar konditionen för de som är nya löpare, men ger inte så mycket variation i träningen.

    Ett enkelt sätt att variera och få in kvalitativa effekter i din vanliga distanslöpning kan vara att springa passet i progressivt ökande fart. Just att springa progressivt på vissa av distanspassen är något jag själv gärna gör, och tittar man på eliten är det många av distanspassen som går i progressivt ökande fart.

    Visst blir passet tuffare än en vanlig lugn runda, men faktum är att med rätt upplägg så sliter det inte så mycket – och ger väldigt mycket tillbaka till löparen. Hur tufft man vill göra passet kan kroppen och dagsformen få avgöra.

    Ibland kan man låta passet komma spontant, men det kan också vara bra att välja ut på vilka distanspass man vill lämna bekvämlighetszonen och verkligen få till en fartprogression.

    Starta i din grundfart

    Utgå från din normala distansrunda och din normala distansfart när det gäller längden och utgångsfarten på passet. Är din normala distansrunda sex kilometer kan din progressiva distans vara just sex kilometer. I det här konkreta exemplet har jag valt en tiokilometersrunda.

    Ingen uppvärmning behövs egentligen på passet, men en kort jogg, tre-fem minuter, och lätt rörlighetsträning innan start underlättar för att få en bra känsla i starten.

    Om vi utgår från att din runda är tio kilometer löpning startar du, även efter en kort uppvärmning, i din grundfart för distanslöpning. Efter en kilometer löpning börjar du öka på farten ett litet snäpp. Sen stegrar du farten successivt varje kilometer som du springer.

    I början kan fartstegringen vara på runt tio sekunder snabbare per kilometer, men för att passet inte ska bli för tufft övergår du efter de två till tre inledande kilometrarna till runt fem sekunder snabbare per kilometer jämfört med föregående kilometer.

    Målbilden blir att du på sista kilometern ska komma ner till den kilometerfart som du skulle klara att ha i snittfart i ett tiokilometerslopp där du tar i maximalt. För att ge ett exempel kan den som springer milen på 50 minuter köra ett upplägg på passet där man går från 6.00 min/km i starten ner till en avslutning som går i nästan 5.00 min/km.

    Det gäller dock att inte strikt gå på fartklocka, du behöver inte ens ha någon gps-klocka eller mobil – det går utmärkt att köra passet på känsla och spontant höja farten utifrån vad kroppen och huvudet vill just den här dagen.

    Passar bra på löpbandet

    Om du kör passet på löpband, där just detta pass funkar mycket bra, är det enkelt att styra fartökningen (se rutan nedan för förslag). Men oavsett var du kör passet stannar du till efter avslutad fartstegring och vilar några minuter, innan du som avslutning varvar ner med några minuters lugn löpning och den obligatoriska stretchen.

    Det här passet funkar för de flesta löpare, men är du nybörjare och känner att sammanhängande distanslöpning i din naturliga fart inte känns någorlunda lätt så får du modifiera upplägget. Då skulle din progressiva distans kunna gå till så att du efter varje kilometeravsnitt tar en kort gångvila och sen har du som mål att nästa kilometer (eller valfri sträcka) blir farten snäppet högre än föregående sträcka. Då får du en intervalluppdelning med stående eller gående vila innan varje farthöjning, vilket gör passet lättare att komma igenom.

    Oavsett hur du kör passet kommer du att jobba med din syreupptagning. Framförallt jobbar du delar av passet, när du kommit upp i högre fart, kring din mjölksyratröskel. Därmed kommer du att flytta din ”tröskel” uppåt ett snäpp, till en snabbare fart. Passet ger också bra volym och eftersom inledningen går i lugn fart jobbar du även i viss mån med den lokala kapaciteten i musklerna.

    Jag tycker att det här passet är ganska snällt eftersom det är bekvämt i början, där man betar av stora delar av passet. Oftast är det sedan kul att pressa upp farten på slutet när man har ”målet” inom räckhåll.

    Progressiv distans kan man springa året runt, men just på hösten är det oerhört enkelt att lägga in som den fart man kör om man vill ha en lugnare period där man vilar från intervaller – men ändå vill hålla i gång allt man byggt upp.

    Kör du passet på längre rundor kan du anpassa slutfarten så att den är lite långsammare än i exemplet. Utgå då från att du på slutet ska hålla den fart du klarar av på ett halvmaraton (om du har den referensen).

    Vill du att passet ska vara mer formgivande kan du ha en riktigt snabb avslutning under de sista tre-fem minuterna. Men då blir det ännu viktigare att ha en avslutande lugn nedvarvning efteråt.

    Lycka till!

    Pst! Missa inte Wiss&Svärms podd om höstträning! Sara och Josefine diskuterar där bland annat begreppet försäsongsträning samt styrketräning för löpare.

    Progressionspass på löpbandet

    En löpare som klarar milen på 50 minuter skulle kunna sikta in sig på denna fartstegring för ett tiokilometer långt pass på löpbandet (justera farterna i exemplet efter din egen förmåga). Då skulle en 50-minuterslöpare, som normalt håller runt 6.00 min/km på distanspassen, springa sin progressiva mil på strax under 55 minuter.

    Km Fart

    1: 6.00 min/km

    2: 5.50 min/km

    3: 5.40 min/km

    4: 5.35 min/km

    5: 5.30 min/km

    6: 5.25 min/km

    7: 5.20 min/km

    8: 5.15 min/km

    9: 5.10 min/km

    10: 5.05 min/km