Marathon du Mont Blanc 90 km blev inte som jag hade hoppats
Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai avrundar sin nedräkning mot Marathon du Mont Blanc 90 km tillsammans med New Balance. Men finalen blev inte som han hade hoppats. Efter drygt 60 kilometer tvingades han bryta loppet.
[ANNONS FRÅN NEW BALANCE] Ja, det blev ett riktigt misslyckande tyvärr. Jag tvingades kliva av finalen i min nedräkning mot Marathon du Mont Blanc 90 kilometer. Jag var förhoppningsfull innan start och tyckte att jag hade gjort det bästa möjliga. Men facit i hand hade jag nog dels inte scannat banan riktigt och förstått hur utmanande den var, dels kanske inte varit helt ärlig mot mig själv kring hur bra förberedd jag var för den här typen av lopp.
Det går alltid att analysera varför det gick som det gick. Jag tyckte att jag hade en bra ingång till loppet. Startade längst bak i första startgrupp, tog det lugnt och kände att jag hade bra kontroll. Banan var som sagt utmanande, men jag tyckte att jag tog alla utmaningar på ett bra sätt. Jag hade en bra känsla in i de första kontrollerna, även energimässigt.
Efterhand som solen kom upp blev det en relativt tuff värme, vilket såklart spelade roll för alla. Jag tycker inte själv att jag brukar ha problem med värmen. Men någonstans runt 36–37 kilometer började jag känna att jag mådde lite dåligt. Vid nästa station hade jag svårt att få i mig energi. Det kom upp direkt och sedan började det även komma ut åt andra hållet, vilket gjorde att jag blev ganska matt.
Jag försökte såklart vända det och kom till en station vid 50 kilometer där jag tänkte att nu går det inte längre. Där lade jag mig och vilade och försökte få i mig den soppa med lite pasta och salt som arrangörerna bjöd på. Men även den kom upp direkt.
Jag tänkte ändå göra ett försök till. Därifrån var det ungefär tolv kilometer till nästa station, varav de första fyra kilometrarna innehöll 800 höjdmeter. En tuff stigning uppför. Jag tänkte att om jag kunde beta av den och sedan rulla utför mot nästa station så kanske det skulle vända.
Det var tufft uppför. Jag började verkligen känna att energin tog slut. Även under utförslöpningen ner mot Les Tours kände jag att jag var tvungen att stanna flera gånger. Dels för att jag var så trött, dels för att jag blev lite yr. Det var inte särskilt tekniskt just där, utan ganska fin löpning, men jag kände ändå att jag blev en liten fara för mig själv när jag snubblade till ibland.
När jag kom ner till Les Tours hade jag i princip bestämt mig för att vila igen och sedan ta beslut om jag skulle ge mig ut på den sista delen av banan. Jag hade avverkat ca 60 km och runt 4500 höjdmeter uppför, men det var trots allt 28 kilometer kvar, varav en topp med 1 200 meters stigning, alltså 400 höjdmeter mer än den jag precis hade klarat av. Jag var ganska tveksam.
När jag låg där och vilade kom sjukvårdspersonalen och ville att jag skulle lägga mig på deras brits så att de kunde undersöka mig. De tog blodtryck, kollade blodsocker och tog även tempen.
De sa att jag hade feber och tyckte inte att jag skulle springa vidare. Jag fick egentligen inget val, utan de tog min nummerlapp. Jag sa att jag gärna ville vänta en stund till, men beslutet var rätt. Jag tror inte att jag, om jag ska vara ärlig mot mig själv, hade klarat den sista tuffa delen. Det hade kanske slutat med att jag blivit fast ute på berget. Det var såklart ett oerhört tufft och ledsamt beslut. Jag har sett fram emot det här länge. Jag får lyfta fram det fina jag ändå fick uppleva under de första 36 kilometrarna, medan jag fortfarande var bra i gång, och mådde bra
Utrustningen var inte problemet
Utrustningsmässigt har jag absolut inget att klaga på. Jag valde till slut Hierro och tyckte att den supportade mig bra. Det var inte den muskulära delen som gjorde att jag klev av, även om jag såklart var väldigt sliten i benen efter allt uppför och framför allt utför. Jag hade bra support och stavarna använde jag ganska frekvent, även om jag tog fram och stoppade undan dem flera gånger, precis som många andra löpare gjorde.
Egentligen var det bara energidelen som jag helt enkelt misslyckades med. Det går inte att analysera exakt vad som hände, men förmodligen blev ansträngningsnivån, trots att jag tog det lugnt, för hög i förhållande till värmen. Det gjorde att kroppen protesterade.
En lärdom att ta med sig
Jag får ta med mig det här. Just nu känns det inte jätteinspirerande att hitta nya lopp. Med facit i hand, och efter samtal med Ida Nilsson, som också tvingades kliva av vid Les Tours (ca 60 km), så var det här kanske ingen trailbana för nybörjare. Jag träffade även Runner’s Worlds krönikör Mimmi Kotka efter loppet. Hon sa att även om jag har kört OCC på UTMB så är det här en helt annan grej. Hon älskade det, brötigt, stenigt och tufft. Hon tyckte att UTMB är lite mainstream. Så jag ska nog hålla mig till det som är lite mer mainstream och inte ge mig på den här typen av lopp utifrån mina egenskaper som ultralöpare.
Men jag får försöka gå vidare och vara positiv ändå. Jag har ett antal dagar kvar här med New Balance och hoppas kunna hitta tillbaka till glädjen och se andra lyckas i de lopp de är anmälda till.
Jag avrundar min nedräkning här. Den fick inte det slut jag hade hoppats på, men den blev ärlig. Ibland blir det inte som man tänkt sig, och det är också en del av löpningen. Jag kommer att återkomma med fler artiklar här nerifrån. Det händer mycket annat under Marathon du Mont Blanc, där New Balance är huvudsponsor, vilket verkligen märks här på plats i Chamonix.
LÄS OCKSÅ: Ultra Trail Mont Blanc: 90 kilometer, 6 500 höjdmeter och något jag aldrig gjort tidigare
LÄS OCKSÅ: Ett högst ovetenskapligt midsommartest
LÄS OCKSÅ: Inför Ultra Trail Mont Blanc: ”Du måste ha stavar!”
LÄS OCKSÅ: Inför Ultra Trail Mont Blanc: Hög höjd och energifunderingar
