Vad vi pratar om när vi pratar löpning

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, och i brist därpå avskydd och föraktad. Själen ryser inför tomrummet och söker kontakt till vilket pris som helst” reflekterar Doktor Glas enligt Hjalmar Söderberg.

Rubriken på inlägget (vi återkommer till citatet längre ned) skulle kunna vara jag i ett nötskal- med ADHD är impulskontrollen ibland nästan noll men med åren har jag hittat lite trix för att försöka stoppa orden innan de tagit ett varv förbi frontallob, maggrop och hjärtat. Med åren har jag också landat i att jag inte behöver ha en åsikt om allt. Blivit tryggare med att säga att jag inte vet. Men jag tycker nästan alltid något.

Som en person som tränade sin första löpargrupp 1999 och följt löpning i flera men inte alla (TikTok pallar jag icke) sociala medier och själv aktivt klivit ur rollen som coach/bollplank har det varit inspirerande och frustrerande om vartannat att “studera löpning utifrån”. Jag har glatt mig åt att se hur många fler söker sig till löpningen för dess kravlösa natur, för samhörighet i en tid då ensamheten ökar och för den empowerment den kan erbjuda och som för unga tjejer, el för fasen kvinnor i alla åldrar, kan vara så viktig. Jag har saknat ultrafamiljen. Saknat att spänna bågen men hela tiden hållit fast i det löpningen framförallt är för mig: Frihet. Naturupplevelse. Egentid. Reflektionstid. Resiliensstärkande. Värderingsstärkande. Och  ADHD-medicin.

Och det är det som är det fina med löpning. Att det kan få vara precis vad som helst för vem som helst, när som helst. Ändras under livet (tex från motion till prestation och tillbaka igen, från själv till grupp). Så länge du inte tränger dig fram till en snabbare startgrupp och joggar långsamt är du aldrig i vägen för någon annans utövande av löpning.

Det finns en enorm nästan oslagbar frihet i löpningen.

Du får göra den till din, bara din.

Men en sak är att springa som man vill, en annan är att prata om sin- och andras- löpning. Skriva, blogga, prata informellt, föreläsa osv. För när du däremot pratar om löpning (inkluderar här att skriva om den). Då rör vi oss kring att påverka människors förhållande till sin löpning, och kanske utövande i nästa steg.

Så åter till käre Hjalmars citat. Vi är sociala varelser och vi behöver alla bekräftelse. Inte alltid för löpningen, vi kan få den på annat håll. Och ingen bryr sig lika mycket om din löpning som du- det är en viktig grundinsikt. Ett trycktest inför ett löparmål (se förra blogginlägget) är: ” Om du inte får berätta detta för någon annan, hur viktigt är det då?”.

Och jag har funderat på lite olika alternativ till varför man pratar om sin eller andras löpning. Jag påstår på inget sätt att listan är komplett men kanske kan den vara underlag för att fundera på varför någon säger något och varför någon reagerar. Varför jag säger eller skriver något och varför jag reagerar på ett visst sätt. Har också funderat på varför jag själv gjort som jag gjort och känner som jag gör.

Så. När du hör folk prata om löpning eller vill göra det själv. Eller reagerar. Fundera på om det kan bero på någon av dessa syften:

1. Få bekräftelse. Få beröm och att andra ser upp till en. Helt mänskligt och för vissa mer obekvämt än för andra. Fint så! Tycker vi borde vara stolta över våra bedrifter mer! F*** jante!
2. Inspirera andra. Kan vara väldigt altruistiskt, man vill genuint att andra ska få uppleva det man själv fått uppleva. Blir kanske lite provocerad när andra säger att “det kan jag inte” och vill visa att joho det går visst och titta vad härligt! (handuppräckning här!). Vill att fler ska vara med i det jag gör och upplever.
3. Dela kunskap. Påverka. Kan vara sprunget ur frustration över att fler inte vet något. Man har fått veta något och vill dela med sig. Kan också handla o att få bekräftelse för att man vet. Vara i syfte att stärka bilden av att vara någon som har koll och kan och när det sker i kombo med att du som lyssnar/läser blir upplyst- win-win. Viktigt då att det faktiskt är vettig kunskap förstås.
4. Ge uppskattning till någon. Man ser upp till, man beundrar, man kanske är lite avundsjuk men vill visa att man sköter de sociala koderna (personligen varit med om det väldigt nyligen).
5. Provocera. Den behöver man fundera på vad den står för i nästa steg. Om man säger eller skriver något som syftar till att provocera- vad kan det bero på att man vill det? Kan det vara att man själv och ens löparstatus känner sig hotad?  Att jag och min löparidentitet kommer i sämre dager? Man kanske själv blivit provocerad av att någon gör eller påstår något man inte håller med om och snarare än att göra som i  punkt 2 och 3 väljer man att provocera (En väldigt känd träningsprofil sårade mig enormt för ca 11 år sen i sin podd och det tog ett tag innan jag förstod att hen ville provocera och tyvärr blev jag just provocerad- ledsen!)
   Kanske är det att man blir irriterad på att “folk” går runt och tror på något, hyllar något, säger något man själv inte tror på och man vill skapa reaktion.
6. Blir provocerad. Här finns mycket att få fatt i. Nästan ett eget blogginlägg. Men hänger också ihop med ovan punkt. Kanske för att något låter fel? Något kränker det jag tror på? Den jag är? De jag vill stå upp för (fint tycker jag!) Att bli provocerad ger signal om något som är viktigt. Det intressanta är ju var reaktionen tar vägen sen- till 2? Till 3? Till 5? 7? 8? Att få fatt i rotorsaken till att man blir provocerad och skapa ett utrymme mellan känsla, insikt och handling ska hindra såväl världskrig som pajkastning och möjliggöra för att ha en riktigt utvecklande sakkonflikt.
7. Förminskar mig själv. En del, ffa kvinnor, gör det tyvärr för att de inte tror på sig själva och sin förmåga och jag måste passa på att säga att eftersom jag tränat så många kvinnor genom åren så vet jag att du klarar så mycket mer än du tror (och ja även män förstås!). Men du behöver få uppleva det själv. Men en annan är det klassiska inför-lopp-nedpratet. “Jag är otränad, inte fått till det, kommer gå dåligt” etc som man gör (ja jag har också gjort det vid tillfällen!) för att skapa ett utrymme mellan den förväntan man tror andra har (sorry typ ingen bryr sig, de bryr sig om hur din prestation påverkar dem!) . Man vill slå i underläge.
8. Förminskar andra. Den är riktigt dålig. Men igen. Det kan handla om att känna sig hotad. Behöva trycka ned för att lyfta sig. Kan vara samma sak som att provocera men förminskar man finns inget fokus på att väcka tankar utan är bara med syfte att trycka ned.

Vad är då gemensamt för alla dessa? Man kan ta hjälp av den klassiska managementövningen drilling där man ställer frågan varför tills man kommit till rotorssaken på problemet. Jag har gjort den i jobbet med massor av andra frågeställningar än dessa ovan givetvis :D. Svaret har alltid landat i en variant av att:

Jag vill få höra till.

Jag vill vara betydelsefull.

Att det jag gör har betydelse.

Om vi förstår att vi alla. Oavsett fart. Distans. Och oavsett om vi springer ensamma eller i grupp vill känna mening, samhörighet och betydelse/status. Och att när någon pratar om andras löpning så bor rotorsaken där också.

Kanske kan vi oftare hjälpa oss själva försöka börja med att skapa utrymme mellan reaktion och motreaktion. Där bor vår potential till visdom som kloke Viktor Frankl sa. Och där börja med att möta med en fråga som närmar sig rotorsaken till det som sagts/skrivits. För när själen “söker kontakt till vilket pris som helst” finns ju något riktigt fint att få fatt i bortom våra olika åsikter och snedtolkade ord.

Och medelst det svävmoment som löpningen innebär förenas vi alla just då i samma rörelse. Fint va?

Spring i livet, spring för livet/ Annie

---

Man ska inte underskatta nystartseffekten- den motivationspush man kan få av att tiden känns… ny! Som vid ett nyår. Det är toppen! Smart att dra nytta av. Problemet är att den effekten förstås klingar av. 1:a januari andas liksom inte samma magi som säg onsdag 13.e mars i snålblåst. Ett annat problem är att vardagen och livet inte automatiskt uppdateras för att anpassa sig till våra exalterade nyårsplaner. Och det målen kräver är ofta betydligt mer än att registrera sig för sitt drömlopp och hala upp den digitala plånboken på en webbsida.

Med denna lätt nyårsplansdystopiska inledning vill jag inte slå ned på nyårsplaner men däremot hjälpa till att trycktesta de loppmål du satt inför året. Detta genom att ställa tre viktiga frågor. Frågor som omformulerat kan funka jättebra även för andra mål i livet, eller arbetslivet.

 

1.  Är det här mitt mål?

Alltså är det här viktigt för mig på riktigt? Om ingen fick reda på att jag klarat av det, skulle det kännas lika viktigt då? Vad är det för mål jag egentligen har? Eftersom att klara en distans eller en tid i sig inte är något utan det är känslan du får av det som är viktig.

2.  Känns vägen mot målet viktig, rolig, givande?

Detta därför att om det är ett utmanande mål kommer vägen dit vara antingen lång och eller även krävande och utgöra den största delen av utmaningen. Om du inte ser fram emot träningen kommer det inte bara vara fysiskt krävande utan också mentalt sk*tjobbigt. Gissningsvis ska det här utföras på fritiden. Ingen annan än du bryr sig egentligen om att du gör det. Du får inte betalt. Det behöver vara något du faktiskt gillar att göra eftersom träningen till stor sannolikhet kommer utgöra kanske 99% av all tid till det här äventyret.

3. Håller du och din vardag för det här?

Kan av egen erfarenhet rapportera att en fysisk utmaning som 46-åring kräver en hel del mer stöd än när jag var 26 och bara fick för mig att springa ett maraton igen. Om du utmanar kroppen- behöver den mer återhämtning. Om du ska lägga mer tid på träning- behöver den tas från något. Det kan vara något av det bästa du gör, men det kommer krävas mer än att planera in träningspass. När jag tränade för mitt bästa 100-miles (16,1 mil) var jag småbarnsmamma. Att träna innebar att både skapa ork för riktigt långa tuffa långpass men sen också komma hem och vara en bra och närvarande mamma eftersom jag redan kanske varit borta en halv dag. Man blir stark av en utmaning, men den kräver möjlighet till superkompensation, alltså utmaning + återhämtning + adaption = förbättring. Hur gör du för att få plats till det i din vardag?

Jag hejar på dig som satt ett löpmål för året- berätta gärna! Personligen har jag inte satt något än men är lite sugen. Bilden är från mitt senaste långa äventyr då jag sprang ett utltralopp i Wales. På bilden är jag på väg ned från toppen av Mt Snowdon och här var målet inte någon tid utan att klara av att njuta hela vägen in i mål. Kommer inte ens ihåg distansen jag sprang, runt 5 mil tror jag.

Gott nytt bohemlöparår! / Annie

---

Hej på er!

För att brygga över från senaste inlägget om hälrehab kan jag glatt berätta att – det håller! Inga bakslag!

Däremot är min springform, förhållandevis jämfört med mig själv inte medelsvensson,  U R U S E L.

Det var lätt nedslående sist jag försökte jogga 2 timmar och verkligen fick kämpa sista biten. Jag blev varse om flera saker jag förut varit bra på. Bara att kämpa på!

När man tränar för att springa riktigt långt tränar man oftast på det som är det lättaste: Början av loppet. Men den delen när man verkligen får kämpa: mot slutet, tex springa på natten när man springer 100 miles, det övar man sällan lika mycket på. Springa när det inte går att äta, när allt gör ont. När man inte har lust. Dit kommer man ju naturligtvis först när man sprungit då säg 10 mil och har sex kvar och det är sällan man tränar så långa pass- det är inte nödvändigt eller tidssmart. Det sliter dessutom för mycket! Men det går att träna på de utmaningar och känslor som uppstår under de senare delen av passen också.

En kommentar- vad som är “riktigt långt” är olika för olika människor. För mig var 8 mil och uppåt riktigt långt förut. Nu är allt över 2 mil riktigt långt. Det är en känsla som beror på både konditionsnivå, erfarenhet men också dagsform!

Under mitt andra 100 miles kraschade magen- som den ofta gör men jag var lite oförberedd på det. Jag fick knappt i mig något andra halvan av loppet- alltså under 6-8 mil och under 10 timmar cirka. Att vara lite mer förberedd på det hade hjälpt.

Och en kommentar till: Det här är inga hälsosamma tips. Tvärtom. Men att springa långt är inte hälsosamt så det spelar ingen roll. Det här är tips för att rusta dig för det som jag mött många kämpat med under långa lopp.

Tips 1: Spring när du är seg, trött och inte alls har lust

När är din värsta tid på dygnet? När är du seg o trött? Spring då. När du sitter som skönast i soffan- stick ut. När du tänkt framför skärm hela dagen o knappt kan fundera på middag- stick ut. När det känns görtråkigt att springa- spring! Du kommer säkerligen någongång behöva lyfta dig själv från avgrundsdjupa dippar under ett långt lopp- be prepared!

Tips 2: Spring när du inte ätit som du brukar, spring när du är hungrig

Inte om du får blodsockerfall men under ett långt lopp kan du räkna med att du behöver springa men inte får i dig energi. Tough luck! Fettförbränningen förbättras bara av att du tränar men att springa med känslan av att inte ha ngt i magen kan vara bra att vara förberedd på. OBS! Alla är olika här- vissa kan gå upp och dra flera mil på lite vatten, andra måste ha energi. Du behöver veta vem du är och vilken nivå du kan börja på: Kanske är det att jogga 20 minuter som är lagom. Igen- inte för hälsa- för att vara förberedd!

Tips 3: Spring när musklerna är trötta o stela

Back-2-backpass kan vara en lösning för att bygga volym skonsamt men jag tänker ännu brutalare: Kanske kör du ett benpass dagen innan o benen är superstela. Spring! De kommer va det i slutet av loppet- vidrigt stela. Det här är förstås en viss risk för skador så ta ingen svår teknisk rutt här men att springa med riktigt gött stela lår- det är ett bra sätt att vara redo för de sista milen på loppet!

Och- disclaimer- det här är inte hälsotips. Det här är inte mysigt eller optimalt för “vanlig” träning. Men har man valt att springa riktigt riktigt långt så är ju inte den fysiska hälsan i fokus men din resiliens- din motståndskraft- stärks av att du vet att du klarar av att springa även när kroppen säger ifrån.

Bilden: Det här loppet bestod av att springa cirka 3 mil dag ett och sen övernatta och springa 6 mil dag två. Man var tvungen att ha med sig all packning för både matlagning och övernattning och all energi. Det blev tungt, det var supervarmt och löpsteget blir väldigt konstigt när man har mycket packning- bra att ha övat på innan.

 

 

---

Ja! Det är sant! Min första löparskada någonsin. Jo jag har  haft problem med falsk ischias och jag ramlade och fick bakteriell bursit men inget av det kopplar jag till att jag sprungit sönder mig.

Men nu så. Jorå. För jag har förvisso sprungit ofta senaste året. Men inte långt. Inte fort. Inte platt. Inte på asfalt. Och jag vill inte skriva om det men … senorna kanske inte är lika tålmodiga som när man var 25. 30. Man kan göra allt. Men inte gå från 0-100. Och inte från att jogga runt några kilometer i skogen till att springa. En mil. Ganska fort för att vara mig. På platt underlag. Med mycket asfalt. I jättetunna skor.

Det gjorde jag.

Det gjorde inte ont just då men sen skulle jag springa igen och då.. gjorde då ont. Riktigt ont.

Och rubriken till trots- jag vänder mig alltid till Elin Bjärkstedt för råd när kroppen krånglar. Jag låter inte chatGPT göra en diagnosbedömning. Men nu ville jag inte störa Elin för mycket längs vägen när vi väl rett ut att senfästet eller senskidan var inflammerad och övergripande hur jag skulle återhämta den.

Jag tänkte jag briefar ChatGPT och testar. Och det har funkat jättebra eftersom “chatte” då hela tiden fick uppdaterat hur det kändes och vad jag gjort. Och det hjälpte mig med motivationen. För att inte kunna gå och springa den här tiden på året- uh!

Jag skadade mig 20:e maj och som tur var hade jag ett par kryckor hemma så kunde avlasta under helgen då jag behövde gå massor. Tror det gjorde mycket!

Sen fortsatte jag ha med mig kryckorna i nästan två veckor för att ta till dem så fort jag kände att jag gick för mycket. Mitt mål var att inte få ett. enda. bakslag.

Det har tagit 8 veckor att bli HELT smärtfri. Alltså att det inte ens stramar eller känns “trött”. Jag är så stolt. Det har varit otroligt frustrerande eftersom min löpning är en central del i min hantering av min ADHD. Men jag sa till mig själv att jag ska acea den här rehabben utan bakslag!

Jag har gjort en sak av att uppskatta varenda lilla joggingtur, vartenda löppass men nu uppskattar jag det än mer. Och jag som aldrig gjort en tåhävning i mitt 46-åriga liv kommer nu väva in TUNGA tåhävningar regelbundet.

Efter två månader kunde jag vandra runt 1-1,5 mil i fjällen under en vecka och därtill sprungit tre korta pass. Det håller!

Senaste dagarna har jag vandrat med packning upp o ned och på väldigt ojämnt underlag.

Men jag fortsätter bygga upp försiktigt. Fick höra från många som haft liknande problem att de fått bakslag och tror inte jag är immun mot det men jag tänker att det jag iallafall ska undvika är att hålla ordning på att inte överbelasta hälen. För man måste lägga ihop all belastning man utsätter hälen för. Och det kräver att man håller koll- vilket jag som inte loggar min löpning och styrketräning avskyr men nu blir det så ett bra tag till.

Jag bad chatte skriva ihop en sammanfattning av vad jag gjort och progressen. Det går förstås inte att kopiera som recept för rehab men kanske kan inspirera någon som känner frustration!

Nu- fortsätter jag vara tacksam i varje löpsteg och igen! försöka ta sats för att springa längre i naturen igen. Sköt om kroppen, innan den är skadad och extra mycket när den är det.

Vecka 1–2:

• Vila från löpning
• Kortare promenader i plant underlag
• Inledande tåhävningar utan vikt
• Fokus på att minska eventuell svullnad och inte provocera smärta

Vecka 3–4:

• Löpintervaller introduceras (t.ex. 3×2 min, sen 4×2 min)
• Ingen stelhet på morgonen = mycket gott tecken
• Fortsatt tåhävning, lätt till måttlig belastning
• Lätt känning under löpning tillåts, men inte efteråt

Vecka 5–6:

• Ökad total löptid till 20–25 min jogg
• Styrketräning: tåhäv med vikt (t.ex. 10–16 kg)
• Promenader i mer varierad terräng
• Möjlig lätt trötthet eller molande känsla under dagen, men inga symtom som tilltar

Vecka 7–8:

• Kuperad vandring med packning (7–8 km med 10 kg)
• Löpning upp till 35–40 min i terräng
• Stabil styrka i vad och fot
• Inga symtom vid gång, bara trötthetskänsla efter tyngre dagar
• Knaster som känns bara vid tryck (inte under rörelse) – helt normalt i slutet av läkning

Råd under hela rehaben

• Morgonstelhet är en viktig indikator – du har inte haft den = superbra
• Undvik hård massage direkt på ömma områden
• Öka belastning långsamt (ca 10–20 %/vecka)
• Löpning kan fortsätta om återhämtningsmönstret är stabilt
• Skoval spelar roll – stabil hälkappa, lätt drop, inte för mjuk sko
• Pausa explosiva övningar (hopp/squatjumps) vid trött eller irriterad sena
• Vid knaster som endast känns vid tryck (inte rörelse): det är ofta bindvävsstruktur under läkning – inte skadaStyrka:
  • Tåhäv långsamt (3–4 set x 12 reps)
  • Excentrisk tåhäv (sänk långsamt från tå till häl)
  • Tåhäv på ett ben – vid stabil känsla
  • Tåhäv med vikt (t.ex. hantel eller ryggsäck)

  Fotstyrka & balans:

  • Handdukspickup med tårna
  • Tåspridning
  • Balans på ett ben (gärna på mjukt underlag)
  • Lätt fotledsrörlighet (cirklar, framåtgung med knä över tå)
  • Rörlighet & återhämtning:
  • Gå i varierad terräng (för att utmana funktion, inte bara styrka)
  • Aktiv vila med lätt gång, gärna barfota på gräs eller mjukt underlag
  • Värme innan aktivitet kan hjälpa cirkulationen

  ---

  Råd under hela rehaben

  Lite känning = okej
  Smärta som ökar eller biter sig fast = inte okej

  • Morgonstelhet är en viktig indikator – du har inte haft den = superbra
  • Undvik hård massage direkt på ömma områden
  • Öka belastning långsamt (ca 10–20 %/vecka)
  • Löpning kan fortsätta om återhämtningsmönstret är stabilt
  • Skoval spelar roll – stabil hälkappa, lätt drop, inte för mjuk sko
  • Pausa explosiva övningar (hopp/squatjumps) vid trött eller irriterad sena
  • Vid knaster som endast känns vid tryck (inte rörelse): det är ofta bindvävsstruktur under läkning – inte skada

---

---

Det har varit tyst härifrån – IGEN! Men ett samtal från Sveriges Radio (!) gjorde mig uppmärksam på att min röst kanske uppskattas i löparvärlden ändå, kanske faktiskt behövs.

Får ofta frågan “springer du något nuförtiden?” och jo oj vad jag springer. Jätteofta. Men inte så långt. Och jag springer MYCKET  men inte hårt och fort. Jag springer mycket utifrån att löpningen får ta mycket plats i kroppen och i huvudet. Svårt att förklara, lätt att känna. Löpningen är stor i mig, stor i mitt liv. Viktig i och för mig.

Jag har inga regler men jag har, efter alla år i rörelse med svävmoment, en filosofi och några principer. Jag var på väg att skriva “alla år i löparskor” men jag springer inte ens alltid i löparskor. Utan när jag kokar ned vad min löpning är så är det att jag rör mig med ett svävmoment i steget- jag springer!

Med en filosofi och med principer som för mig handlar om:

1. Det krävs inget för att jag ska kunna springa förutom att jag ska vara frisk. Så absolut ingen runstreak: Den dagen jag har feber springer jag absolut inte. Men i övrigt finns det inget som hindrar.

2. Löpning handlar om att vara utomhus med naturen. Oavsett väder. Det viktigaste är att komma ut, går inte det- ingen löpning. Jag springer absolut inte inomhus- då är det inte min löpning. Jag springer till 99,9 % ensam. Minns inte när jag sprang med sällskap senast. Det är min egen tid där jag blir påmind om naturen, om himmel, om mark, om luften. Där jag behöver kunna ha 100 % fokus på det och på min kropp, inte någon annan. Då får vi ta en promenad.

3. Det behövs inga speciella kläder eller utrustning, gärna gamla slitna skor. För en runda där det går att ta sig hem om något händer behövs inga speciella kläder, oavsett vad alla influencers och sportmärken försöker intala dig. Funktion handlar om att vara skönt klädd. Punkt. Jag springer i trasiga strumpor, gamla tischor, lovikkavantar på vintern. Mina favoritlöparskor är 12 år gamla. De har inga avancerade sulor och ingen drop som maskerar ett dåligt löpsteg utan tvingar mig att springa med ett hållbart löpsteg- och så har jag heller aldrig haft en löparrelaterad skada trots mina 16-milalopp. Jag ska inte vinna ett lopp där skor kan göra skillnad utan jag vill hålla för att springa hela livet- då passar det bra att få direktrespons på hur isättningen sker. Är den kass? Det känner jag direkt!

4. Hellre njut än kut. Om ett planerat pass tar emot- struntar jag i det. Jag får inte betalt för att springa så det ska inte ta emot förutom just under en flåsig intervall. Jag vill längta till min löpning, njuta av den inför, under och efter. Om jag inte längtar till passet gör jag om det i huvudet så det blir något jag längtar till. Livet är nog fullt av jobbiga saker.

5. Jag mäter i känslor. Inte i siffror. Jag vet inte hur långt jag springer, inte hur fort. Ibland kollar jag hur långt- när jag vill mäta känslan av att springa två mil till exempel. Eller fem. Men oftast springer jag och söker en känsla. Av paus. Av samhörighet. Av att få vara bara jag. Av att ha ork- genom att utmana den. Av att bli riktigt flåstrött.

Jag springer för att det är vem jag är. Det gör mig till mer av mig. Det ger mig en känsla av samhörighet med en värld jag vill vara en del av. Mina principer hjälper mig att hålla själva löpningen enkel i sin form, ibland jobbig i sitt utförande. Men alltid något som helt i sig själv är svaret på frågan varför jag gör det: Inte för att.. och så något annat utan jag springer för att- det är en del av vem jag är som hjälper mig vara annat som jag är.

Bild från min senaste springtur: En morgontass i Storlien utan detaljplan men på jakt efter en utmanad känsla.

Varför springer du? Finns det några sanningar att hålla i? Några att utmana?

// Annie

---