Det fanns en tid då vi inte vågade drömma om det här. Den tiden kommer att komma igen – men den är inte här än. För just nu, söndagen den 26:e oktober, kan vi gå och lägga oss och tro att allt är möjligt. Njut av det. 

Han hade ju pratat om det här innan, Andreas Almgren. Därför borde vi inte vara i chock, för när Almgren säger att formen är bra så är den det. Killen har koll, han räknar med derivator, integraler och konvergensen. Allt för att veta hur det ska gå. Och vet ni vad, han fick rätt – igen. 

På startlinjen stod han, som potentiellt är Sveriges mest älskade AIK:are, tillsammans med diverse världsstjärnor få personer i Sverige bryr sig om. Yomif Kejelcha har väl visserligen nått någon form av folklighet efter att ha blivit tvåa i det VM-lopp där Almgren knep ett brons men trots det är detta ingen person vi kommer att se i ”På spåret” nästa säsong. 

Istället var det 30-åringen från Sollentuna som vi ville se. Något vi tyvärr var rätt ensamma om. Jag vet inte om Almgren råkat säga något om tröskelträning som en av kameramännen inte höll med om, eller så har personen fortfarande inte förlåtit Sverige för premiärmatchen i fotbolls-EM 2021. Vi som satt hemma framför TV:n fick i alla fall bara se vår svensk sporadiskt under loppet trots att han sprang för europarekord. 

Hursomhelst, efter en mil stod klockan på 27.54. För er som kan er historia, kommer ni ihåg vad som hände i Södertälje för 36 år sedan? Då sprang Johnny Danielsson med hjälp av en vilsen finländare in på 27.55 på 10 000 meter. Det skulle sen ta 35 år innan en svensk sprang snabbare än det. Nu gjorde Almgren det och hade dessutom över en mil kvar. 

Snabbaste löparen utanför Afrika

Med några kilometer kvar fick Kejelcha kapitulera mot världsrekordet. Etiopiern kom i mål på 58.02 och fick se sin frukost åka en returresa ur munnen. Allt medan vi i Sverige väntade. 

Och medan kameramannen återigen fokuserade på annat, den här gången på Kejelchas frukostbuffe, korsade Almgren mållinjen. 

Även om vi inte fick se det, var en ny nivå nådd. Inte bara för oss i Sverige utan för hela Europa. Aldrig tidigare har en europeisk löpare sprungit under 59 minuter. Almgren gjorde 58.41. Ja, ni läste rätt. 

Det är en nivå som för upp honom som den snabbaste löparen någonsin utanför Afrika och som knyter ihop ett år vi inte trodde var möjligt. 

De stora drömmarna

Det har gått elva år sedan den sommardag då min mamma kom ut och berättade nyheten om att en svensk tagit en JVM-medalj på 800 meter. Det var sommaren 2014 och Anders Gärderud, Johnny Danielsson och Rizak Dirshe hade fortfarande sina svenska rekord. Det var, så att säga, en annan tid. 

Just nu, några somrar senare, kan vi sammanfatta ett år då Andreas Almgren, utöver sina europarekord, tagit ett VM-brons. Samuel Pihlström sprungit VM-final, fyra tjejer kvalade till VM på 1 500 meter och dessutom togs det medaljer bland juniorerna på deras mästerskap. Vi har helt klart haft det sämre. 

Andreas Almgren är dessutom på den nivån att det nu är fullt rimligt att våga drömma, jag betonar våga drömma, om att vi kan få se en svensk slå ett världsrekord i löpning. 

I dag var vindarna i Valencia lika otrevliga som parkeringsmöjligheterna vid Sollentunavallen. I hans rekordlopp på 5 000 meter i somras tvingades han bedriva egen verksamhet sista tredje delen av loppet. 10 000 meter har han sprungit snabbt lika många gånger som Hammarbys herrar vunnit SM- guld i fotboll – en gång. Lägg därtill att han fortfarande kan kräma ut sekunder på 10 km landsväg och du får en ekvation som är rätt spännande att räkna ut för en kille som studerar Industriell ekonomi på KTH. 

Allt har ett slut

Men grejen med tiden är att den tar slut. Hur mycket vi än vill så varar lyckan bara för evigt i sagorna. I verkligheten tar flytet förr eller senare slut, kanske tar det ett decennium, kanske tar det ett år. Bara Gud och spelbolagen vet. 

Därför vill jag nu att vi njuter en stund av det här. Att svensk löpning nu är på en plats då vi faktiskt kan våga drömma om de stora drömmarna. De som finns vid regnbågens slut. 

För det kommer en tid då vi kommer se tillbaka på de här åren med en sorts stilla avund. Men inte i kväll. I kväll får vi tro att det bästa fortfarande inte har hänt.