Det finns mästerskap som varit bättre. Herregud, vi behöver bara titta på sommarens VM för att konstatera det. Vi kan nog vara så ärliga att de flesta inte ens kommer att komma ihåg det här mästerskapet när nästa OS-bråk börjar. Det är just därför det är speciellt. 

Efter den senaste tidens Stockholmsväder var det konstigt att slå på TV:n och se att det var ljust – mitt på dagen. Solen var framme och regnet verkade portugiserna ha skänkt till oss i norr, det tackar vi för. 

Det andra som slog mig var att jag återigen var lite medaljpirrig, trots att Andreas Almgren inte satt sin fot i Lagoa under den här helgen. 

I stället var det Sarah Lahti som väckte intresset i mig. Förra veckan övergick hennes formkurva från intressant till spännande och när startskottet ljöd gav hon mig inga anledningar att omvärdera den uppgraderingen. 

Men grejen med terränglöpning är att det är hårt. Även om vädret i Portugal var fint så är löpning något annat än meteorologi. Banan var seg och jobbig. Den bjöd på en sådan där långsam död som publiken älskar att se, och medan vi gjorde just det så försvann Lahti. 

Halvvägs in rök foten, och även om hon försökte så försvann medaljen där och då. Niondeplatsen med stukad fot blev en besvikelse.

Kom ihåg det

När killarna drog iväg blev jag chockad för tredje gången den här dagen. Simon Sundström rusade fram som om han var sen till en intervallstart. Idiotiskt? Nej, genialiskt. 

På den trånga banan gällde det att våga i starten för att inte bli instängd. Simon vågade, och han blev åtta. Kom ihåg det. 

Bakom honom blev även Oliver Löfqvist 23:a, kom även ihåg det nästa gång högafflarna vänds mot SOK:s kontor. 

Hög lägstanivå

Vad vill jag då säga med allt det här? Jo, att Sverige har ett löparlandslag som håller även när de största stjärnorna inte är med. Det var den här dagen ett saftigt bevis på. 

Andreas Almgren var inte med, inte Samuel Pihlström heller. Ändå kan vi konstatera att mästerskapet bjudit på två topp tio-placeringar och ytterligare en topp 25 i vad vissa beskriver som slaget om hela löpningen. Och det med känslan av att en stukad fot stod i vägen för mer. 

Lägstanivån har höjts och den här generationen löpare har nu börjat uppfylla sin potential. Det fanns en tid då vi hade letat superlativ, försökt kuppa Jerringprisomröstningar och rasat över att SVT valde att sända det här på Kunskapskanalen när det springs så här bra. Att vi inte är där i dag säger något om vår samtid. Till skillnad från resten av världen har svensk löpning en känsla av hopp. 

Nyttigt för dem

Om några veckor lägger vi bokslut för halva 20-talet. Men innan vi gör det kan vi också skriva in en ny juniormedalj. Tjejerna tog brons i lagtävlingen efter fin löpning. Bland annat blev Carmen Cernjul fyra och Fanny Szalkai sjua. 

Förhoppningsvis är det långt kvar innan deras karriär ska sammanfattas men när de väl gör det hoppas jag att det enda jag minns från den 14:e december 2025 var att det regnade. 

För det brukar betyda att det skett något bättre. 

---