Du är din bästa löpcoach- om att träna intuitivt
Blogg

Du är din bästa löpcoach- om att träna intuitivt


Låter intuitiv löpträning flummigt? Det är det, som vi kommer se, inte alls. Det kan vara det mest tillförlitliga sättet att både nå goda resultat som att vara motiverad och hållbar för ett långt löparliv!

Oavsett vad du vill uppnå för mätbara resultat med din löpning kan du hitta såväl proffsiga träningsprogram som allehanda välmenande tips om upplägg på pass, periodisering, prylar, produkter och plagg ”därute”. På nätet. I tidningar. I sociala medier. I böcker. (Jag har också testat Chat-GPT’s förmåga att ge mig tips för löpning och jodå- hen gör bra och nyanserat ifrån sig). All information om hur man ska träna bäst för att uppnå olika resultat på olika distanser finns tillgängligt för vem som helst. Det är inte utmaningen, problemet. Den och det ligger snarare i att anpassa och adaptera den träningen till dig, till ditt unika du. Och det kan ingen  skriva hur du ska göra.

Det finns ett stort värde, både för prestation och hälsa och vågar jag påstå- löparglädje, i att utveckla sin förmåga att coacha dig själv. Som jag kommer argumentera för, finns det flera starka motiv till att det bästa du kan göra är att stärka din förmåga att:

  1. Lyssna på kroppens viktiga signaler
  2. Förstå vad både subjektiva signaler och objektiva betyder. (Subjektiva är det du känner själv och objektiva är de du kan mäta tex med hjälp av termometer, pulsklocka etc)
  3. Tolka och planera din träning utifrån de signaler du får

Vem är jag att påstå detta? Jag firar 25 år som hälso- och löpcoach i år. Jag har coachat såväl nybörjare som högpresterande löpare och jag har själv tränat upp mig själv till sub 20 hr på 100-miles i terräng enligt denna – tja filosofi? Har ”aldrig” skadat mig från löpningen. (Däremot haft problem med falsk ischias till och från). Aldrig haft detaljerade förutbestämda träningsprogram utan sprungit utifrån vad kroppen säger- och förstås min kunskap om fysiologi, konditionsträning och all reflekterad erfarenhet. Det är det här lyssnandet på kroppen och den ackumulerade, reflekterade erfarenheten jag önskar att fler ska ha med sig som guide i sin löpning. Så den kan vara sådär underbart upplyftande och livsberikande som den bör kunna vara.

Vi börjar med varför du har nytta av att bli mer intuitiv och fortsätter med några tips kring hur du kan göra. Det här är mina tankar och reflektioner baserad på ovan erfarenhet.

Du känner dig bäst

Som jag skrev i inledningen är det inte svårt att ta fram träningsprogram för milen, halvmara, maraton eller ultra. Det är bara att be Chat-GPT eller klicka runt här på Runners World för den delen. Men det är som att köpa en formgjuten kostym för någon annan och försöka få den att passa på dig- det funkar inte. Det är mycket faktorer som påverkar vad den bästa starten, upplägget och progressionen kommer vara för dig. Den träning som ger prestation är den som du faktiskt kan ta till dig. Den du kan återhämta dig från för att få superkompensation- när kroppen förenklat tänker att, det där var jobbigt, bäst vi stärker upp oss så vi klarar det bättre nästa gång. För de flesta är tiden en utmaning och att då få till det bästa av varje pass blir en viktig faktor för att inte slösa värdefull träningstid. Då gäller det att veta ”var kroppen är” just då.

Oavsett om du har en coach är det du som vaknar i din kropp och kan veta vad den är i skick för. Det är du som kan lära känna din kropp bäst, och det är du som alltid kan lyssna på din kropp bäst. Bäst veta om det gasa eller bromsa som gäller. Det kan aldrig ett förutbestämt program eller en annan person göra.

Även om du hoppar på ett nybörjarprogram kommer det omöjligt att vara anpassat för just dina unika förutsättningar. Än svårare blir det om du börjat träna enligt ett program och livet händer- som det gör! Du blir sjuk, skadad, får inte till passen. Hur ska du då ”hoppa på” programmet igen? Om du känner dig själv och lite basic träningsteori kommer du kunna komma igång och framåt på ett klokt och hållbart sätt. (Nästa blogginlägg kommer handla om grundläggande principer för att hålla som löpare.)

Genom att lära dig lyssna på viktiga signaler från kroppen och ha kunskapen, tryggheten och möjligheten att anpassa träningen kommer du både kunna nå bättre resultat, njuta mer och uppnå högre hälsa.

Finns det forskning på det? Jadå! En inte jättestor studie förvisso men denna visar på den positiva effekten av att anpassa träningen till hur det är, snarare än hur det står. Den talar också till hur faktorer utanför löpningen påverkar framsteg och återhämtning.

Så ett brandtal till varför du ska springa utifrån hur du faktiskt mår kan sammanfattas i att

  • Inget program kommer någonsin vara anpassat unikt till dig
  • .., och om det skulle vara det så behöver det ändå uppdateras hela tiden utifrån vad som händer i din kropp och hur den responderar på händelser både i och utanför löpningen
  • … du har alltid med dig själv. En coach kanske kommer och går, livet förändras men om du kan dig- då har du alltid med dig din bästa och mest uppdaterade coach.

Subjektiva mätningar

Att mäta subjektivt handlar alltså om att du helt enkelt känner efter. Att känna efter hur det känns är inte dumt. Jag vågar påstå att det viktigaste i din löpning ändå är en känsla som finns inom dig. Och att målet med löpningen faktiskt är en känsla, eller fler. Det är inte att klara en viss distans eller tid- det är känslan av att klara det. Känslan av att springa, känslan under tiden, efteråt. Så när det känns riktigt bra, kul, stärkande, skönt, maffigt- ja då är det en helt enkelt ett bra mål.

Med det sagt kan det ibland kännas helt fel att springa- fast det kanske är helt rätt. Att vara lite seg och omotiverad inför ett planerat jobbigt pass betyder inte att det är dumt att köra ändå. Att lära sig känna skillnad på att vara sliten och seg är en viktig distinktion. Ibland kan det å andra sidan kännas bra fast det egentligen inte är läge att pusha på. Kanske känner du en press att få till ett pass för att ”vara i fas”. För att imponera på någon annan. (Jag kan dock lova att ingen bryr sig i närheten så mycket som du- folk har nog med att foka på sin egen löpning och undra vad du tycker om dem.)

För att känna efter kan det hjälpa att skapa ett personligt frågebatteri. Du får göra ditt eget men här är några frågor att utgå från för att bestämma om du ska träna och isåfall hur hårt och vad:

  1. Hur känns det?

 I all sin enkelhet. Hur mår du? Är du lite seg men vet du kommer må så bra bara du sticker ut? Eller känns det som något är fel i kroppen? Och det är en känsla som det är guld värt att få koll på! Seg för att du varit stilla mycket – kör! Seg som i att något är på g att bryta ut? Ta en kort promenad och foka på frisk luft eller gå och lägg dig!

  1. Hur har jag sovit de senaste dagarna?

Du kanske har en dålig natt men i övrigt bra sömn- då kan det funka att träna hårt ändå men om du är sliten kan det vara svårt att ta till sig passet- i bästa fall.

  1. Hur ser möjligheten ut att få sova och återhämta mig tillräckligt framåt?

Om du planerar att köra hårt och sen inte kan vila kroppen och sova ordentligt- då kommer du bara bli sliten- inte få träningseffekt.

  1. Har något hänt idag som gör att jag bör vara lite försiktig?

Om du har planerat ett hårt pass och haft en dag med enormt mycket stress och press kanske stressystemet behöver en lugn kravlös upplevelsejogg och nedvarvning snarare än mer uppvarvning. Stresshinken är s a s full redan.

  1. Är jag tillräckligt återhämtad från tidigare träning?

Kanske har du sovit bra men senor och ligament är inte återställda nog för tuff belastning. Muskler är vaskulära- alltså har hög blodtillförsel och får mycket ny näring och ”hjälp” men senor och ligament är mer ”avaskulära” och tar längre tid på sig att återhämta sig. Om du tröttat ut anklar med brötig terränglöpning och ska springa ett utmanande pass är risken för skada större. Att däremot vara lite trött i lårmusklerna och köra ett otekniskt distans eller långpass med ordentlig återhämtning efteråt- det kan ge riktigt bra träningseffekt!

De här frågorna kan hjälpa dig besluta om:

  • Du ska genomföra passet som planerat
  • Du ska anpassa passet och göra det lättare- eller om du känner dig superpigg
  • Du ska vila och ladda upp för att genomföra passet bättre nästkommande dag. Beroende på hur du är som person kan detta kännas svårt. Jag upplever ofta att det här kan vara ett riktigt bra beslut och jag får lite nu jäklar kraft till det passet.

Sammanfattningsvis: Vilka personliga frågor behöver du ställa dig för att ta reda på vilket pass du är redo för att köra?

Att mäta objektivt

Med den stora utvecklingen inom så kallade wearables finns det en stor möjlighet att mäta parametrar som kan hjälpa dig planera din träning efter din fysiologiska status. Jag är INTE expert på detta men är en trogen användare av Oura-ring som just för att den sitter tight på fingret och har hög kvalitet är en tillförlitlig källa för värdefull data. Jag har följt viss data i 4 år nu och det har verkligen hjälpt mig motivera mig att ta hand om min återhämtning och knuffat mig i rätt riktning vad gäller att balansera ansträngning och återhämtning.  Samtidigt gillar jag en lite mer bohem approach (det är min # kring hur jag ser på löpning :D) och då faller avancerad uppföljning bort. Några data som kan vara relativt enkla att följa utan träningsklocka är:

  1. Som kvinna rör sig temperaturen under månaden. Innan mens kan vissa av oss nästan känna oss febriga när bastemperaturen ligger 0,5 grader upp. Att hålla koll på temperaturen regelbundet kan hjälpa se om en infektion pågår eller är på g.
  2. Vilopuls och puls vid valda tillfällen. Att mäta pulsen så fort du vaknar på morgonen med regelbundenhet ger en indikation om hur återhämtad du är. Du kan också ta pulsen vid ett regelbundet återkommande tillfälle- till exempel när du kommer hem efter ett hårt pass och lägger dig på golvet- hur reagerar pulsen då? Ett värde säger inte mycket i sig men över tid kan du få en tydlig bild av om pulsen blir lägre vilket ofta betyder att hjärtat fått en bättre slagvolym- bättre kondis! Eller om du är ur balans av någon orsak och pulsen ”ligger kvar” högre än vanligt. Viktigt att betona här är att det är en trend över tid som ger värdefull data.

För dig som har ett tillförlitligt ”verktyg”, till exempel min favorit- Oura ring kan du också följa din HRV, din hjärtvariabilitet som lite förenklat visar på hur återhämtat du och ditt hjärta är. Jag är väldigt fascinerad och intresserad av HRV och använder det ihop med vilopuls för att planera min träning. HRV är personligt och behöver också följas över tid för att ge en tydlig bild av vad ett bra värde för dig är.

Personligen använder jag mitt HRV som guide för att planera min återhämtning, både sömn och från träning och andra stressorer i livet- många som är väldigt roliga men ändå kräver mycket av mig. Hur jag gör det och min löpnings- motionsfilosofi för att hålla som löpare och människa tänkte jag skriva om i nästa inlägg.

Det jag vill förmedla här är att det inte finns något utanför dig som är lika värdefullt och sant som hur du upplever dig själv. Att det finns stöd för att intuitiv löpning är ett sätt att både nå prestation och hälsa. Och att inget är svart och vitt- visst går det att blanda att följa program, ha en coach OCH lyssna på dig själv.

Jag vill gärna slå ett slag för det inlyssnande, lyhörda och adaptiva, lite mer bohemiska löpandet. Där du alltid har expertisen med dig, för den finns inom dig.

Hur kan du börja lyssna mer på och guidas av dig själv?


Senaste numret av Runner’s World – i butik t.o.m 17 november!

  • Spring bättre 2026
  • Sveriges starkaste lillasyster! Är Agnes Josefsson vår nästa världsstjärna i Skyrunning?
  • 5 sköna höstpass – testa dem redan idag!
  • Vilse i löparlingot?
  • Därför är det en grej att springa i grupp
  • Så återhämtar du dig på riktigt
  • Stark och uthållig? Bygg grunden nu!
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ladda sista veckan inför ett (varmt) maraton
Blogg

Ladda sista veckan inför ett (varmt) maraton


 

Det finns massor av tips därute kring hur man ska göra under uppladdning för ett lopp. Det behöver jag inte skriva igen här. Jag vill däremot gärna skicka med lite tips som kanske kan skapa värde utöver dem.

Jag blev igen kontaktad av DN   för att kommentera kring att springa i värme. ( I vintras var jag med i en artikel om att springa i kyla du kan läsa här.)

Personligen undviker jag att springa i värme men har tyvärr fått ta mig genom flera lopp i rejäl hetta. (Som Stockholm maraton 2007 då jag bara joggade runt just pga inte beredd på värmen då jag bara tränat uppe i Jämtland :)). Och som på bilden på Irontrail då jag fick ge tappt och gå ganska mycket.

Det ser ut att bli riktigt varmt på lördag och förhoppningsvis har du fått chansen att redan öva på att springa i värme. Kroppen acklimatiserar sig och vänjer sig- men vi är alla olika! Däremot kan man med forskningsstöd säga att öva på att springa i värme är bra!

Men det är en sak att träna i värme och en annan att prestera. Och framförallt om du INTE är helt van vid det och vet med dig att du påverkas mycket. Vi är olika men prestationsförmågan påverkas i värme. Punkt. Du kanske har tänkt att ta i, prestera, satt ett tidsmål. Men värmen gör att det blir ett annat lopp. Det är inte lika tydligt som att bansträckningen skulle bli dubbelt så utmanande – men det är en utmaning att ta i beaktande. Som i bästa fall känns tuff, men, vilket många lopp vittnat om, också kan utsätta dig för hälsofara. Så det är mitt medskick här- det är ett annat lopp. Kartan är inte terrängen. Släpp din ursprungsplan- skapa en ny med betydligt högre lyhördhet för kroppens signaler. Lyssna noga. Lyssna tidigt. Lyssna ofta. Vinsten är att lyssna och agera klokt.

Tre andra tips jag också vill skicka med:

1. Ladda och håll den mentala formen

Det pratas ofta om att vara i fysisk form men det är din mentala form som ska ta dig runt. Och det mentala är ett batteri som du behöver fulladdat när du ställer dig på startlinjen. För att, i vanliga fall kunna pusha dig när du tvivlar. Men också för att klara av att vara lyhörd. Att trötta ut hjärnan med negativa tankar, oro, press och att det där härliga pirret slår över i paniktvivel- det äter upp ditt viktiga mentala batteri. Du kanske inte kan hindra jobbet och livet från att hända veckan innan men se om du kan skapa lite mer mental vila där du visualiserar positivt hur du vill att vägen till start, starten, första milen, andra osv ska vara. Med ett lugn och med glimten i ögat. Framförallt fredag och sen lördag morgon ska du inte behöva fatta massa beslut och pressa dig mentalt: Du ska följa din förberedelseplan och chilla dig in i loppet. Du kommer behöva jobba mentalt sen och då ska batteriet vara fullt! Fundera på hur du gör det så smooth sailing som möjligt hela vägen fram till start och gärna längre! Planera! Plan A, B och gärna C också.

2. Lita inte på sista nattens sömn

Räkna inte med att du ska sova gott sista natten inför loppet. Och tänk inte att det är viktigt för att kunna prestera väl. Ta istället extra väl hand om sömnen dagarna innan och förstås, om det går, sista natten också men har du laddat med god sömn dagarna innan går det bra med fjärilsparty sista natten. Och sömnen är viktig för det mentala batteriet jag skrev om ovan.

3. Perspektiv: Var i ett ”till-läge”

Visst kan det bli jobbigt. Det kan vara nervöst. Men du- NJUT! Ta med dig känslan av att vara en person som ens kan ställa sig på startlinjen. Har råd att anmäla dig. Kunnat träna. Det är faktiskt väldigt få förunnat. Du har investerat tid och fokus och det är i det stora hela en världslig sak- så om du inte njuter blir det ju väldigt tokigt alltihop. Ta med dig känslan av ett starkt pirr i kroppen.

Ett  pirr som tar över nervositeten.

En mental styrka som bär kroppen.

En förväntan som tar över en fasa.

En öppenhet och lyhördhet som tar över ett förutbestämt händelseförlopp.

En känsla av glädje som suddar ut tvivel.

Njut av ditt lopp! / Annie

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Det blir aldrig som första gången
Blogg

Det blir aldrig som första gången


I några dagar i april har mina ”Den här dagen” på Facebook, där den visar vilka inlägg man lagt upp just de här datumen genom åren, översvämmats av bilder och inlägg om Täby Extreme Challenge. Loppet- sammanhanget- där jag blev ultralöpare. Jag började med 5 mil 2011. Men berördes så starkt av de som skulle springa längre. 8 mil 16 mil! Ville tillbaka.
Året efter sprang jag 50 miles, 8 mil. Och det naturliga, kanske det inte kan ses som men i ultrakretsar blev det så, steget var ju att kliva upp och fram på 100 miles.
13 år sen idag. Mitt första 100 miles.
Men jag kan plocka fram känslan så starkt ännu.PIRRET. Att stå på startlinjen inför ett äventyr som framförallt pågår inom dig.
Att få nummer 111 då mitt turnummer är 11- ett tecken!
TVIVLET: Jag hade klarat 8 mil tidigare- hur f*n skulle jag klara det dubbla? 16 varv genom skog, på stig, asfalt. Det är sunt att darra inombords.
ÖVERTYGELSEN: Om att jag skulle kunna plocka fram mitt starkaste jag när det behövdes. Att jag någonstans kände att det här fixar jag. Om jag klarar de mentala dipparna- för de får man- då klarar jag det.
SUPPORTEN: Av ultrafamiljen, av @mariaborntorun , @pipsvans , min älskade man och av mina då adepter o följare som jag visste kikade på rapporteringen.
Men samtidigt- det här skulle JAG göra.Målet var att klara distansen. Punkt. Inget tidsmål. Men efter några mil tycker Maria J (landslagsultralöpare) att vi kan höja ribban. Det går för bra liksom. Sub 24 it is.Natten kommer. Mörkt. Kallt. Lerigt. Kroppen protesterar inte akut vad jag minns utan jag mals bara sakta ned. Känner att fötterna är helt sönderspruckna men vill inte stanna. Är i en bubbla med ljuskäglan från pannlampan och ÅH så jag kan sakna den där bubblan på natten när man sprungit sisådär 10-12 mil. Med ETT fokus. Framåt!Man måste tro att man klarar det. Men man får inte tro att man KLARAT av det förrän i mål. Ultra äter hybrisen ur en.
Men så kommer gryningen. O sista varvet. Som Nicke ”pacear” som det heter. Han springer med. Finns en helt otroligt fin bild precis innan mål där han tittar bak som om ”du är väl med”.
Jag är med. Jag klarar mitt första 100 miles på 21 timmar och 57 minuter. Jag vann loppet men det visste jag inte förrän mot slutet.
Det var helt irrelevant. Det här var min tävling med mig själv.
Det blev två 100 miles till. Ett på sub 20 timmar som faktiskt är en galet bra tid för en amatör som jag!

På bilden har jag några hundra meter kvar till mål och ser rätt sammanbiten ut- men när jag tänker på mina ultraäventyr så är det GLÄDJE jag känner.
Jag vet inte än om jag ska dit igen. Till att kroppen bärs av pannbenet i pannlampans sken. Men oavsett bär jag känslan av mitt ultraliv inombords. Alla er jag fått träffa, coacha och dela det här underbara med.
TACK. Alla ultravänner❤️



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Att hålla en lång och kort horisont
Blogg

Att hålla en lång och kort horisont


Hej igen!

Springer betydligt mer än jag skriver. Springer betydligt kortare sträckor än tidigare. Springer långsammare än någonsin. Men springer glatt.

Och nu är det dags att växla upp löpningen lite mer. Varför då? Vad är målet?

Det vet jag inte. Det kommer jag bestämma under tiden.

Det är verkligen inte så jag gjort tidigare. Det är något helt nytt.

Tidigare har jag antingen:

1. Inte haft något mål utan bara sprungit som jag velat. Vilket blir varje dag jag får till det för jag vill springa jämt! Eftersom jag inte pressar mig blir varje pass bara ren och skär lycka. Så har det varit de senaste åren- kravlöst!

2. Ett tufft mål. Tex 100 miles eller High Coast Ultra som jag tror var senast jag sprang riktigt långt.

Nu efter att jag fick förmaksflimmer har jag helt backat från hård träning. Hjärtat mår toppen, jag har bara haft fem flimmer på snart två år och är testad på korsen o tvärsen. Men jag vet inte hur hjärtat kommer reagera om jag börjar satsa på långt igen. Alla läkare jag träffat säger bara NEJ. Spring, för all del men inte så långt. Sen hör jag om andras läkare som ger tummen upp för tuffa äventyr. Jag vill inte göra något som påverkar hjärtat negativt så min plan är att öka successivt men hålla koll på:

Puls, HRV (hjärtvariabilitet) och stress genom min Ouraring och förstås om jag får flimmer får jag utvärdera.

Jag längtar nämligen så mycket efter de långa horisonternas löpning. Den där när man inte alltid PALLAR ta in hela loppet. Det där som kräver allt fokus. Allt pannben. Massor av kärlek över månader av träning.

En satsning med kort och lång horisont. Där det denna gång inte är klart vad som är den långa horisonten. Men den korta är solklar: Lite längre, vecka för vecka. Lite tuffare, vecka för vecka.

Annars är ”kort och lång horisont”  ett av mina svar när någon frågar hur man klarar att springa 16 mil. Det beror på massor av saker men det är en av de mest avgörande, som verkligen är applicerbart på såväl ett Vasalopp som något annat man ska ta sig igenom.

Den långa horisonten, ditt mål, behöver vara både tydligt och meningsfullt. Det behöver finnas flera svar på frågan ”varför” du ska kämpa dig dit. Du behöver kunna lyfta blicken från där ju är just nu och visualisera vägen dit. Inte bara att du kommer dit, det räcker inte. Du behöver kunna välja väg utifrån där du är just nu. Och se att du längs vägen faktiskt rört dig i rätt riktning. Men, som när man står på startlinjen till att springa 100 miles, 16 mil, i mitt fall tredje gången det begav sig: i 19 timmar och 20 minuter, behöver man kunna släppa den långa horisonten, den som är målet bortom en tuff insats. Den blir för mäktig att ta in. Den blir inte hjälpsam. Då behövs

Den korta horisonten. Som kanske är att klara första milen. För någon annan: Att knyta skorna och jogga en kilometer. Det där som är första steget från där du är nu till dit du ska. Som känns hanterbart att ta in. Under mitt andra 100-mileslopp kraschade min mage efter 8 mil, halvvägs. Då var det omöjligt att tänka på att det var 8 mil kvar. Jag fick korta ned min horisont. Till ett varv (16 km). Till en kilometer. Vid ett tillfälle: Till nästa träd i skogen. Förmågan att korta och länga perspektivet under ett ultralopp har varit en av mina bästa mentala verktyg för att klara av de långa tuffa utmaningarna som det innebär.

Så kan jag behöva göra idag också. När jag kör intervaller och inte orkar tänka på att det är flera kvar. Då kortar jag ned horisonten till nästa intervall. Det går bra, jag hamnar inte vilse, den horisonten är baserad på min långa horisont, den tar mig åt rätt håll.

Så ta gärna med dig detta: Ska du göra ett stort äventyr? Kanske din första mil? Din första mara? Ditt första ultra? Skapa en tydlig, rolig, härlig lång horisont som en stark magnet. Men var redo på att behöva korta ned den. Fokusera på det som ska ske just nu. Både för att faktiskt se till att du rör dig i rätt riktning, men också både i träning och under ett lopp, mentalt känna att du klarar av. Jobba med att växla kort och lång horisont. Den långa för att ta sats och rikta in det du gör åt rätt håll. Den korta när du behöver samla kraft för att orka och fokusera i stunden.

Ibland behöver jag horisonten på bilden ovan. Att stå uppe på platån i Ottsjö och låta blicken glida från Anaris, över ”min topp” Santaa, till Lunndörren till Stendalsfjällen till Ottfjället. Och känna efter vartåt själen vill. Vilken horisont vi ska iväg mot härnäst. Nu senast var det faktiskt just den här horisonten som lockade igen. Senare i år. Mer om det då.

Nu lyfter jag blicken lite grann från mina mysjobbar till att sikta in mig på att klara 3 mil i mars. Jag återkommer hur det går på vägen dit.

Spring med liv, i livet! / Annie

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vad jag talar om när jag talar om löpning #2
Blogg

Vad jag talar om när jag talar om löpning #2


Löpningen är alltid med mig, i mig. I olika former. De senaste åren har den burit och stöttat mig i att utmana mig inom annat. Under andra tider har löpningen varit något där jag spänt bågen.

Nu nosar jag mentalt på att utmana mig igen- återkommer till det. Det gör att jag ägnar lite mer uppmärksamhet åt löpning i sociala medier och jag blir både inspirerad- och frustrerad!

Vad med denna prylhets? Detaljfokus? Återkommer till det också. Nu vill jag bara skicka med  tankar om vad löpning kan vara- kanske när den är som bäst?

Härute, i det svävande steget.
Hämtar lugn.
Hämtar kraft.
Hämtar tid att tänka.
Hämtar mod att stå stadigt.
Trygghet att svara.
Ro att lyssna.
Tyngd att hålla fast.
Hämtar svar på vad som är rätt väg och kraft att ta stegen dit.

Alldeles själv, men aldrig ensam.

Långt från allt men så nära man kan komma.  Lite närmre något gudomligt. Mitt i något större.

I takt med något som pulserar. I kroppen men högst andligt.

Härute händer det som behövs för att hitta rätt. Kännas rätt. Stå stadigt.

Gå målmedvetet. Komma närmre livet.

Mitt i det svävande steget.

/ Annie

P.S- fick en kommentar om att rubriken är stulen från en bok (den av Haruki Murakami). Som blivande fackboksförfattare är jag jättenoga med källhänvisningar- det här uttrycket kom jag faktiskt på helt själv för ganska många år sen men har förstås ganska svagt case på den bevisbördan…Det är ett relativt vedertaget uttryck ”vad jag talar om när jag talar om..” men om någon blir nöjd så! D.S.

 


Antal kommentarer: 3


Toffe

Rubriken är stulen från en bok skriven av Haruki Murakami.

Fult gjort.


Ann-Sofie Forsmark

Hej Toffe! Jag lade till en kommentar i inlägget om det- det är ett ganska vedertaget begrepp att säga ”vad jag talar om när jag talar om X Y Z” och jag har tror det eller ej inte snott det därifrån- skriver just nu en fackbok och referenser och källhänvisning är a och o för mig- men jag lade till kommentaren ändå!


Björn

Tilläggas ska nog att Murakami i sin tur har parafraserat Raymond Carvers novellsamling ”What we talk about when we talk about love” från 1981.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

När Annie fick burs(k)it
Blogg

När Annie fick burs(k)it


Mitt nästa blogginlägg var tänkt att handla om intuitiv löpning. Om studier bakom. Men det får bli en cliff hanger. Eller en crutch-hopper snarare.

Jag har aldrig haft kryckor eller problem med benen mer än en lätt stukning sommaren 2010 och min falska ischias som jag ju fick bukt med.

Mitt enda egentliga löpuppehåll sen.. ja vet inte, barnsben? har varit runt mina gravidideter, men knappt ens då vilket jag fått skit för hos en av våra större träningsprofiler.

Men i somras hamnade jag i ett läge jag aldrig varit i- och aldrig vill vara i någonsin igen.

Jag fick bakteriell bursit som blev feldiagnostiserad och felbehandlad och jag lägger egentligen ingen skuld på den första läkaren utan det var ren och skär otur men det finns mycket att lära och kanske skicka med så ingen annan går runt i två veckor med fel behandling- som jag gjorde.

Som man gör läser man runt om bursit och det är ganska kliniskt och fåordigt därute. Jag läste ”överallt” både på medicinska sajter och anekdoter och blev inte klok riktigt. Och de bloggstories jag läst har inte varit så uppmuntrande. Såhär kommer min story.

Måndag 10e juli ramlade jag på knäet när jag sprang. Blodvite på vad och lite på knäet men sprang glatt vidare och kände ingenting- var på en grusväg ska tilläggas. Höll på med en spade och grävde o stampade på den under veckan.

Fredag kväll börjar knäet göra lite ont och lördag morgon är det svullet. Har lite temp och framåt kvällen efter läsning på 1177 åker jag in till närakuten där jag var i Värmland för det står att man ska göra det om man är påverkad och jag mådde inte så bra- dock var det oklart vad det berodde på (Hade stått på loppis och fått i mig för mycket laktos också) men better safe than sorry!

Med min anamnes – aktiv, hållit på med spade osv så gör läkaren tolkningen att det är drivet av det. De tar blodprover – inga prover i knäet alltså- och sänkan är helt opåverkad så de tror inte det är bakteriellt utan att jag överansträngt och ska vila. Låter just då väldigt logiskt.

Tillbaka till huset. Tar en, för mig, lugn vecka, inget spring. Inga vikter, ingen spade. Det blir inte direkt bättre men svullnaden samlar ihop sig över knäskålen- där bursan är. Får lite gliringar här o var om att jag kanske inte har tålamod osv och tänker att så är det nog! Jag borde bara vänta.

Åker till Skåne för att skriva på min kommande bok. Passar ju bra att bara simma i havet och gå litegrann. Det är 11 grader i vattnet och kallt men så skönt för knäet som känns kokande varmt och gör ont vid beröring men inte direkt när jag går.

Men magkänslan säger att något inte är rätt. Ringer min sjukvårdsförsäkring och läkaren säger att jag måste få vård nu! Kivik är inte ett mecka för sjukvård- om än för så mycket annat- så tar min packning på bussen till Kristianstad. Haltar till sjukhuset för nu gör det ont.

Raskt och fint bemötande. Sänkan fortfarande låg, ingen temp men ”det där ska ha antibiotika nu” säger läkaren. Det är en infektion. Raskt till apoteket och kastar in en första tablett. Stapplar till ett hotell och tar mig hem till Stockholm.

Men det blir fortfarande inte bättre och nu har jag inte tålamod! Besöket i Skåne var på torsdagen och lördag morgon är det ingen skillnad- alls! Magkänslan säger igen att det här räcker inte. Ringer  1177 och får hänvisning till närakut. Är där först av alla och får en fantastisk läkare direkt som bara tittar på mig, skakar på huvudet och undrar hur länge jag stått ut? Ja det var 2 veckor sen jag ramlade. Hon skakar, snällt, på huvudet och skickar mig med en macka och en kaffe (Jag hade missat äta frukost och förstod det skulle bli en lång dag) och med sjuktransport (aldrig åkt) till Danderyd för att kunna få komma till ortopedakuten där de kan tömma knäet. ÅH vad det låter skönt just då för det är som att ha en stor röd böld, som en clownnäsa, på knäet och jag är SÅ LESS. Varför har jag inte fått vare sig antibiotika eller tömning tidigare?

Väl där går det fort in till ortopedakuten där jag får lika fint och varmt mottagande som jag fått överallt och min sänka har börjat öka nu. För såhär- om jag förstår det rätt- infektionen är inkapslad i bursan på knäet och det är svårt för antibiotikan att ”komma åt”- den går ju på hela systemet, men hjälper förstås där också men inte lika raskt. Sänkan var också låg initialt just för att infektionen låg inne i bursan. Därför gjordes tolkningen att det var en inflammation snarare än en bakteriell infektion.

Doktorn kommer. Jag tror att ”tömma” betyder en bedövning, ett litet snitt och sen att det rinner ut. OH NO. Det här var i paritet med att föda barn, nja, men obehaget- herrajomala. En kompis hade svimmat och jag fattar varför. Skippa nästa stycke om du är känslig.

Jag är ganska tuff tycker jag, har aldrig svimmat men nu var det nära. Knäet var så brutalt ömt o svullet så när han först körde in bedövningsspruta och sen ”hackade” runt med den hit o dit för att den skulle ta överallt- ja då var det väldigt jobbigt och jag hade sån nytta av att gjort andningsövningar. Sen tog bedövningen inte riktigt så han fick köra in den igen.

Sen. Snittade han och började krama på bursan för att få ut allt. Då var det ”lite” jobbigt. Tur att jag är vig för jag hängde snett framåt över andra benet och kallsvettades och försökte andas. Tyckte inte bedövningen hade tagit nå värst. Sen spolade han slemsäcken rent och det var kanske det skönaste i jämförelse.

Sen satte han ett dränage in i knäet. Det såg helt galet ut. Som ur en skräckfilm. Satt där i en pöl av blod och var med en plastbit ut ur knäet. Sen lade dem om det och kom med kryckor. Nästa chock. Vad? Nä du får ju inte belasta nu. Inte gå och så. Inte promenera. Jag lyssnade noga. Var ensam hemma några dagar så började fundera på hur allt skulle lösa sig men bra folk omkring mig har jag!

Stapplade hem. Ganska grinfärdig nu. Det bara släppte. Varit så konstigt allt och hela tiden har jag vetat någonstans att jag INTE överbelastat knäet. Det har aldrig hänt förut, mitt knä klarar mil efter mil i tuff brötig terräng så varför skulle det ge upp nu? På odlingen på bakterierna som jag fick tillbaka, över tre veckor efter fallet, visade det sig att det var stafylokocker, vilket finns i jord (där jag ramlade). De ska man inte ha i knäet…

Det blev bättre efter tömningen men det finns risk att allt inte kom ut och att det ”kapslas in” bakterier som är kvar. Dränaget ramlade ut av sig själv, vilket var rimligt, efter 2 dagar men det fortsatte vätska. Vi åkte upp till Jämtland- planerade om och tältade nära bilen, jag med kryckor… vågade verkligen inte belasta förrän antibiotikakuren. Det tog LÅNG TID innan jag kunde sätta i knät med vikt på det i golvet. Däremot gick det ju toppen att springa direkt och det är en hel del som skiljer om man har en bakteriell infektion kontra en inflammation orsakad av överbelastning:

  • Vid en överbelastning är det vanligt att problemen kommer tillbaka. Du har gjort något som gör att det blivit retat. Det kräver vila och förändrad belastning- troligtvis bra uppbyggnad igen.
  • Vid en bakteriell infektion har istället något kommit in i bursan och när det otyget väl är borta är det ju ingen fara med knäet. Leden är helt opåverkat. Därför kunde jag ha kryckor en dag och sen någon dag senare gå helt obehindrat. Läkandet är däremot knepigt då antibiotikan verkligen ska kunna ta sig in i själva bursan- därav behöver man ofta tömma och man kan behöva tömma igen.

Det är verkligen två helt olika skador som kan se likadana ut först- troligtvis vet du om du ramlat och fått in något och är inte lika trögfattad som jag var.

Så en del av mig är trots att det blev en så lång resa med detta, tacksam att mitt knä och min led inte svek mig utan det var bara ren och skär otur att jag fick in bakterien och inte sökte vård igen tidigare. ”Man ska inte gå runt och bita ihop” som en sköterska sa. Jag har alltså INTE lyckats överanstränga mig någonsin – bara en sån sak känner jag mig nöjd med- som ändå sprungit 16 mil tre gånger.

Sådär. Nu har internetz en till berättelse om bursit. Förhoppningsvis min sista. Tack alla hjältar inom vården i Karlskoga, Kristianstad, Solna och Danderyd. No offence men hoppas jag slipper komma med en annan kroppsdel snart igen.
Nästa inlägg blir om löpning som faktiskt blir av!


Antal kommentarer: 1


Monica

Å milde tid, vilken skräckupplevelse! Nyttigt att läsa och förstå att man inte behöver känna sig ”pjoskig” om man söker vård för vissa saker, de kan bli farliga på sätt som man kanske inte inser…
Ser nu fram emot att läsa om din löpning som blir av!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*