Dagens soundtrack: Magnus Uggla – Varning på stan

Straffrunda 1: Bishkek, Kirgizistan: Dolon Omurzakov Stadium, 4,2 km

Straffrunda 2: Bishkek, Kirgizistan: Azattyk Arena, 4,2 km

Centralasien, de där fem ”stan-länderna” som ligger typ lika otillgängligt som ett gäddrag i Marianergraven, i alla fall mentalt. Utan att ens ha kollat fakta har jag under alla år målat upp en bild av att det krävs en orgie av pappersarbete för att ta sig in i dessa nationer.

Det fanns därmed inte minsta lilla tanke på att ta ut en östlig kompassriktning när jag började fundera på hur jag skulle förvalta våren. Ursprungstanken var istället att luffa runt i den egna tidszonen med antingen cykel eller löpardojjor/tåg. Men var skulle resan starta? Palermo och Gibraltar låg bra till innan atlasen så småningom stretchades ut allt längre österut och till sist landade i stan-länderna. En snabb googling avslöjade att fyra av de fem centralasiatiska länderna faktiskt var visumfria och mitt huvudspår tog därmed en helt annan riktning. En annan viktig poäng var att det inte verkade finnas krav på uppvisande av returbiljett vid inresa i länderna, en extra bonus för alla besökare som inte vill planera ihjäl sig utan ta dagen som den kommer.

Jag hade bestämt mig för att lämna Sverige onsdagen den 29 april, men det var inte förrän på måndagskvällen som jag fick upp ögonen för Centralasien. Nu gällde det att handla snabbt, bokstavlig talat.

Glädjande nog visade sig resor till stan-länderna vara oförskämt billiga. Den ”flygande spikmattan” Pegasus Airlines (turkiskt lågprisbolag) är kanske inte den allra bekvämaste transportören, men brukar ändå leverera trots att det ingår en mellanlandning på Sabiha Gökçen i Istanbul. En överbefolkad flygplats som påminner om en korsbefruktning av ett food court och Kiviks marknad, och vars ”gratis wifi” kräver minst 800 högskolepoäng för att förstå.

Jag kvistade snabbt iväg den summa som krävdes för biljetten och ordnade därefter första natten i Bishkek, ett centralt beläget vandrarhem för sketna hundralappen. För att slippa stresspåslaget vid ankomst bokade jag dessutom, för allra första gången, en flygplatstransfer för ungefär samma summa. Samt shoppade ett e-sim som täcker hela Centralasien (Yesim) och som skulle sparka igång så fort piloten fällde ut noshjulen.

Ankomstdagen i den kirgiziska huvudstaden Bishkek var därmed som en bal på slottet och kunde dessutom avslutas i stor stil med en joggingtur/sightseeing på 4.2 km runt nationalarenan i fotboll, Dolon Omurzakov Stadium. Den första av 42 arenor/straffområden som ska utforskas under de kommande sex veckorna.

Redan nästa morgon väntade en ny joggingtur runt en fotbollsarena i Bishkek, denna gång den framtida nationalstadion Azattyk Arena. En vacker skapelse som när den står klar i augusti ska innehålla 51 000 sittplatser och därmed bli den allra största i Centralasien.

Bollen är alltså i rullning, stay tuned!

Den 11 juni blåser domaren igång årets fotbolls-VM då det vankas Mexiko-Sydafrika på menyn. Premiärmatchen spelas på klassiska Aztekastadion i Mexiko City (numera Estadio Banorte), en skönhet som vid två tillfällen levererat VM-finaler och där både Pelé (1970) och Maradona (1986) har fått höja bucklan.

Men nu är det alltså invigningsmatch som gäller och eftersom den gregorianska kalendern avslöjar att det är valborgsmässoafton så har vi enligt kulramen 42 dagar kvar tills fotbollsfesten startar. Låter siffran obehagligt bekant..? Ja, i maratonkretsar är den naturligtvis det, såvida man nu inte väljer att mäta maratonlopp med obskyra brittiska måttenheter.

Och eftersom det här är en löparblogg så är det därmed en utmärkt ursäkt för att blanda in en skvätt fotboll i texterna. Eller rättare sagt en anledning att kombinera löpning med groundhopping och springa runt fotbollsarenor i olika delar av planeten.

Resan startas i Centralasien med en runda förbi den kirgiziska nationalarenan, Dolen Omurzakovstadion. Vilka de andra 41 arenorna/straffområdena blir? Ingen aning, kom gärna med förslag. Annars gör vi som Ralf Edström i den klassiska matchen mot Västtyskland 1974 och tar det på volley.

Och vill ni beställa en löprunda förbi just er favoritarena så går det alldeles utmärkt. Kravet är att den ligger inom en någorlunda tillgänglig del av solsystemet och att ni har en bra motivering. Det kostar dessutom ett valfritt bidrag på minst en hundralapp till barncancerfonden.

(OBS! Detta erbjudande gäller inte arenorna tillhörande Manchester City och Chelsea. Jag äter hellre en burk daggmask än besudlar mina löparskor utanför dessa domäner.)

Instagram: straffrundan42 (foton från de olika arenorna)

För en sjuttonåring som aldrig varit utanför Nordeuropa var annonsen i Springtime (tidningen som senare blev Runner’s World Sweden) minst sagt lockande. Vajande palmer och en temperatur som var exakt likadan som den i Hälsingland på nyårsaftonen, fast med den marginella skillnaden att det var ett plus istället för minus framför siffran 30.

Namnet på loppet lät också spännande, Sylvesterloppet. Året var 1984 men tiden var inte riktigt mogen än, och framförallt inte bankkontot. Studiebidraget på den tiden täckte knappt ens tågresan till Arlanda.

Det skulle dröja ytterligare tio år innan drömmen blev verklighet, det vill säga samma år som brassarna tog VM-guld på straffsparkar mot Italien, men även det år som nationalidolen Ayrton Senna omkom under San Marino Grand Prix på Imolabanan.

Mitt första möte med det klassiska Sylvesterloppet skedde alltså 1994 och alltsedan dess har det blivit ytterligare 13 nyårsbesök i São Paulo, inklusive den där gången loppet var utsålt och det istället blev läktarplats. Inte illa det heller, stämningen är helgalen på paradgatan Avenida Paulista.

Mitt senaste nyårsbesök i São Paulo var i samband med 90-årsjubileet av tävlingen 2014 och det har naturligtvis hunnit flyta enorma mängder vatten under broarna sedan dess, men i grund och botten är det ändå samma tävling som tidigare. Då som nu är det klassiska Sylvesterloppet först och främst en enorm fest för att gå in i det nya året med bästa möjliga samvete.

Och naturligtvis vill alla löpare på startlinjen njuta så länge det går innan de tar klivet in i nästa kalenderblad, en anledning till att det här mer påminner om ett karnevalståg än en OS-final på hundratio meter häck.

Utstyrslarna är av det unika slaget och det finns ingen övre gräns för kreativiteten. The sky is the limit. Men precis som 1994 är det fortfarande vanligt med löpare som hedrar Ayrton Senna med att springa i overall och hjälm med nedfällt visir. Brassarna glömmer aldrig vad som hände den där dagen på Imolabanan.

Femton kilometer kanske inte känns sådär avskräckande, men då ska läggas till ett tropiskt väder och en kuperad bana. Och trots att banprofilen visar en skön nedförsbacke under den första tredjedelen av loppet så kan även det avsnittet upplevas jobbigt om man inte är van vid att hantera höjdkurvor.

Den här tuffa backen får man senare tillbaka i loppet, fast då uppför i form av den sugande och mycket jobbiga Avenida Brigadeiro Luís Antônio. En sträcka som många brasilianska föräldrar antagligen skrämmer sina barn med om de inte har varit snälla.

Hur man vet när Avenida Brigadeiro Luís Antônio uppenbarar sig? Man hör det. Det finns nämligen alltid en klick i publiken som roar sig med (precis som vid Västerbron under Stockholm Marathon) att skandera ”Brigadeiro” när löparna viker in på den ökända gatan.

Många väljer att promenera hela Brigadeiro. Eller hela banan, vilket också går alldeles utmärkt. Man har tre timmar på sig att fullfölja loppet innan det är dags för arrangören att plocka ihop målskynket för att ge plats åt det som på kvällen ska bli ett av Brasiliens allra största nyårsfiranden. Även det hålls på Avenida Paulista med en scenshow långt in på natten.

Men först ska naturligtvis alla löpare ges chansen att korsa mållinjen i loppet. En efterlängtad plats som möter löparna efter ett kort upplopp på São Paulos paradgata. Många är utpumpade när de välförtjänt tar emot sina medaljer, men det brukar snart gå över. Redan nästa år brukar de stå där på startlinjen igen.

Den bästa egenskapen hos en löpare är nämligen inte starka ben och stora lungor. Det finns en kvalitet som är än bättre: Dåligt minne…

Nästa år är det 100-årsjubileum av tävlingen. Ses vi där..?

Almost there… Nja, det är fortfarande en bit kvar när man springer in på Queens…

52 bilder säger mer än tusen ord (om jag lyckades räkna rätt). Följ med från start till mål i New York City Marathon med hjälp av kameralinsen och se vyer från Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx, Manhattan, samt… Empire State Building.

Och.. blir ni sugna på att följa med till New York nästa år så har Springtime Travels förtidsanmälan redan öppnat. Just do it!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Susannah Scaroni, segrare i New York City Marathon 2024. Hon vann även tävlingen 2022.

Under Paralympics i Tokyo vann hon 5000 meter, något som hon följde upp med ett silver på samma distans under årets tävlingar i Paris. Där tog hon även brons på 800 meter, 1500 meter och maraton. Totalt har den 33-åriga amerikanskan från Burns i Oregon tagit 9 medaljer i VM och Paralympics.

Susannah Scaroni har dessutom en diger meritlista när det gäller tävlingarna ingående i World Marathon Majors. Eller vad sägs om vinster i New York, Boston och Chicago, samt pallplatser i London, Berlin och Tokyo.

I årets New York City Marathon vann hon för andra gången, denna gång på tiden 1:48:05.

Segrarna i årets New York City Marathon tillsammans med tävlingsledaren till vänster och VD:n för New York Road Runners till höger. Från vänster: Ted Metellus, Daniel Romanchuk, Sheila Chepkirui, Abdi Nageeye, Susannah Scaroni och Rob Simmelkjaer.

I årets New York Marathon tog Susannah Scaroni en tidig ledning och behöll den hela vägen in i mål. Hon vann till slut med över tio minuters marginal till tvåan Tatyana McFadden.

Runner’s World Sweden fick en intervju med henne dagen efter tävlingen.

Kan du berätta mer om ditt lopp?

– Jag tycker om att klättra och jag körde så hårt jag kunde och hoppades på att skapa en lucka. Lyckligtvis fick jag den redan efter första bron. Sedan försökte jag hålla en jämn ekonomisk takt och behålla gapet, och det lyckades bra.

Vad tycker du om årets marathon jämfört med de tidigare i New York?

– Vädret var fantastiskt! Jag har dessutom sovit jättebra under dagarna innan tävlingen. Det har varit otroliga förutsättningar och jag hade förmånen att känna mig stark på tävlingsdagen.

Vad tycker du om publiken?

– Och kära nån! Det var så många där ute som hejade på i det vackra vädret. Det var uppumpad stämning hela vägen från starten.

Vad tycker du om folktäta gatan Lafayette Avenue i Brooklyn?

– Varje område av loppet var coolt. Men att få vara ensam i ledning genom den sträckan och få alla ovationer för sig själv var helt fantastiskt.

Hur känner du dig just nu dagen efter New York Marathon?

– Jag är sliten så klart och väldigt tacksam för att det är en vilodag. Men lycklig, så lycklig!

Sheila Chepkirui och Abdi Nageeye njuter av vyn från Empire State Building i New York.

Susannah Scaroni får snart besöka IKEA för att köpa ett större skåp för alla pokaler och medaljer…

Traditionsenligt vinnarfoto av segrarna i Empire State Building dagen efter maratonloppet.

Daniel Romanchuk och Susannah Scaroni, segrare i New York City Marathon 2024.

Abdi Nageeye, Nederländerna och Sheila Chepkirui, Kenya.

Susannah Scaroni trivs i Empire State Building, så här såg det ut 2022 när hon visade upp sin medalj dagen efter vinsten i New York City Marathon.

Segrarna i New York City Marathon 2022, Susannah Scaroni och Marcel Hug. Den schweiziska silverkulan Hug har vunnit loppet 6 gånger, men fick i år se sig besegrad av Daniel Romanchuk som tog sin tredje seger i tävlingen.

Sveriges trupp vid invigningen av New York City Marathon.

New York City Marathon är officiellt invigd och vilket party det blev! Det maffiga intåget av alla deltagande nationer bjuder alltid på spännande överraskningar i kreativitet och spännande klädval. Om Bengt Grive fortfarande varit i livet så hade nog inte ens han fått färgskalan att räcka till.

Som vanligt levererade de sydamerikanska länderna de allra bästa dansstegen under sin presentation, inte minst brassarna som hade laddat upp med ett helt batteri trummor motsvarande ljudet av en flygvapenövning på F15 i Söderhamn. Typ.

Om brassarna ändå hade konkurrens? Ja, faktiskt. Men då inte först och främst från mexikanarna som var god tvåa i den inofficiella tävlingen om att flörta med publiken. Det fanns nämligen ett oväntat inslag i slutet av invigningen som gav de största ovationerna, inklusive applådorkanen från deltagarna i paraden.

Ted Metellus, tävlingsledaren för New York City Marathon, visade sig nämligen ha en kapacitet på dansgolvet som får både Fred Astaire och Micael Jackson att se ut som att de vore födda med två vänsterfötter. Race Director Metellus fick dessutom igång hela ”församlingen” under sina framträdanden.

Den intressanta frågan är då vad han älskar mest, dans eller löpning?

– You know… I can dance anytime, but running is my energy. I use the same rhythm when I am running.

New York Marathons tävlingsledare Ted Metellus är förväntansfull inför årets tävling.

Nu väntar årets stora höjdpunkt för otroligt många löpare runtom vår planet, inklusive många långväga gäster som springer New York City Marathon för allra första gången. För många är det dessutom premiär på maratonsträckan. Nyfrälsta löpare som tar sig an den klassiska sträckan enligt devisen ”Ska man springa maraton en gång i sitt liv så ska det ske i New York!”

Tävlingsledaren är därmed förväntansfull inför söndagens lopp med så många laddade löpare på startlinjen.

– On Sunday I am expecting a beautiful amazing day with so many energizing people!

Ted Metellus påpekar också en annan väldigt intressant sak som blir extra intressant under loppet genom New York Citys fem stadsdelar, något som har att göra med sommarens stora begivenhet i Paris.

– Another thing who is also cool is that we have an amazing pro field because the Olympics was far enough away so we can get everyone here.

Men naturligtvis handlar New York City Marathon om så mycket mer än löpning. Alla som har sprungit tävlingen vet vilket party det är på gatorna i Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. Även här kommer glädjande besked eftersom euforin ska förlängas långt bortom mållinjen i Central Park.

– We have an afterparty afterwards Sunday night!

And we will see you dance again..?

– Yes, I will dance!

Den sprudlande glade tävlingsledaren ser alltså fram extra mycket mot årets New York City Marathon och där får han även hjälp av  vädret. Med tanke på hur prognosen ser ut inför loppet så var det alltså ingen regndans som Ted Metellus levererade i samband med invigningen av årets New York City Marathon, det 53:e i ordningen.

Tina Rejmer, Sara Jönsson och Emelie Jönsson från Helsingborg  ingick i det svenska tåget under invigningen av New York City Marathon. Alla tre debuterar i loppet under söndagen och är riktigt förväntansfulla på publiken. De fick naturligtvis även med sig publiken under invigningen…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

..samt mindre heta medelålders män!

Cardiff pulserar, inte minst på lördagskvällarna. Och när det arrangeras halvmaraton förstås.

Tänk er ett Magaluf eller Ibiza fast med ett lätt höstregn och 15–20 grader kallare, där har ni den walesiska huvudstaden. Och googlar man ordet ”party” (eller Sodom och Gomorra) får man antagligen upp 34 miljarder träffar på St. Mary Street, Cardiff.

När jag anländer med tåget till den mäktiga järnvägsstationen på lördagskvällen så kryllar det av partyglada människor på nämnda gata. Stämningen är hög. Men hinner de verkligen hem och sova några timmar så att de kan supporta alla maratonlöpare påföljande dag? I det ögonblicket är jag övertygad om att det blir i det närmaste folktomt runt hela banan.

Jag är inte ensam svensk på plats i södra Wales den här helgen. Redan på järnvägsstationen blir jag mött av Thomas Björnemark som guidar mig till en hotellobby precis i närheten där vi möter de tre rutinerade långdistansarna Lars Rosdahl, Clas-Eirik Slotte och Morten Evensen. Globetrotters som kan dyka upp precis överallt på världskartan bara de får väderkorn på säkerhetsnålar & nummerlappar. De konsumerar långdistans till frukost precis som om det vore en buffé av pannkakor och gravad lax. Rio, Sydney, New York, Honolulu eller Kapstaden, avståndet spelar ingen roll bara de får utöva sin favoritaktivitet.

Numera har de här långdistansarna även fått upp ögonen för det här med halvmaraton, en anledning till varför de hade navigerat långt ut i den brittiska geografin. Cardiff halvmaraton ingår nämligen i Superhalfs, en perfekt anledning till att utforska en stad som kanske annars inte får så speciellt många löpsedlar på våra breddgrader.

I serien med Superhalfs ingår även Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn och Valencia. Tävlingar som snabbt blir utsålda eftersom det lockar en speciell belöning i form av en häftig medalj (och massor av ära) för alla som lyckas genomföra loppen inom 5 år. Som ett exempel kan nämnas att Cardiff Half Marathon redan nu är utsåld för 2025. Det finns däremot platser kvar via fundraising eller genom researrangörer. Springtime Travel kommer exempelvis att arrangera en resa dit nästa år.

Och hur är då halvmaran i Cardiff? Jo, som en bal på slottet. Farhågorna om att det inte skulle finnas någon publik utmed banan stämde inte alls. De 29,000 löparna fick nämligen ett otroligt stöd hela vägen. Det var bara några få fläckar utmed bansträckningen där det saknades publik, men annars kändes det som att halva Wales fanns på plats trots att regnet lurade i bakgrunden.

Det finns några korta halvstygga backar under tävlingen, men de får mera ses som en bra ursäkt för att smyga in några promenader under loppet. Annars är det en ganska lättlöpt och framförallt rolig sightseeing genom Wales största stad.

Högsta betyg dessutom för start- och målområdet vid Cardiff Castle, imponerande. Det kan kanske upplevas lite trångt vid starten eftersom 29,000 löpare ska hitta in i sina startfållor, men det är absolut ett pris som är värt att betala för att starta vid slottsområdet.

Eftersom loppet går i Cardiff så går det dessutom alldeles utmärkt att återställa vätskebalansen så fort man har passerat mållinjen. Det är nämligen aldrig långt till pubarna utmed St. Mary Street…

Cardiff by night och på morgonkvisten. På bilderna syns pulserande St. Mary Street.

Många godbitar för ögonen i den walesiska huvudstaden.

Sašo Belovski, Director SuperHalfs.

Sašo är anställd av RunCzech, den tjeckiska tävlingsarrangören som bland annat anordnar Prag halvmarathon som är en av deltävlingarna i Superhalfs. Sašo är den som ansvarar för alla loppen som ingår i superhalvorna.

Saxare eller normand..? Tror det är den första kategorin. #ivanhoe

Startsträckan för Cardiff Half Marathon med slottsområdet till höger.

29 000 löpare tog sig an halvmaran i Cardiff.

Cardiff Half Marathon, en mycket slagkraftig tävling!

Sightseeing i den walesiska huvudstaden med nummerlapp på bröstet.

Det går att flyga till Cardiff via KLM och med mellanlandning i Amsterdam. Annars är ett utmärkt alternativ att ta flyget till London och t-bana från flygplatsen till Paddington och därifrån direkttåg till Cardiff.

Cardiff Half Marathon är redan utsålt för 2025 men det går att köpa startplats genom Springtime Travel. Vill ni springa loppet nästa år ska ni anmäla er så fort som möjligt för att vara säker på startplats.

Cardiff Half Marathon ingår alltså i Superhalfs och har där sällskap av Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn och Valencia.

Publiken var verkligen på bettet under halvmaran, det fanns få fläckar under banan utan publik.

Cardiff Half Marathon är förhållandevis lättlöpt, men det finns några kortare stygga backar inlagda i tävlingen.

New York Marathon-vibbar över åskådarna i Cardiff!

Trots att regnet hela tiden låg och lurade så var det fullt drag utmed banan, till och med i blåsinstrumenten!

Mållinjen passerad i roliga Cardiff Half Marathon, en av sex superhalvor.

Nöjda löpare från Norden som återställer vätskebalansen efter Cardiff Half Marathon. 

Bilden till vänster: Hanne Lien Bjørlo, Sharon Panton Svendgård. Bilden till höger: Anna Jones, Anders Forselius, Lars Rosdahl, Thomas Björnemark, Morten Evensen och Clas-Eirik Slotte.

”Nordic Super Runners”, en nybildad grupp löpare som är på jakt efter de sex superhalvorna. Bakre raden fr.v: Clas-Eirik Slotte, Anja Vaskinn, Hanne Lien Bjørlo, Sharon Panton Svendgård, Lars Rosdahl och Morten Evensen.

Super-Paul Mullin, den stora målsprutan och… tv-stjärnan i populära ”Welcome to Wrexham”.

Fotbollsmatch i Wrexham och halvmaraton i Cardiff, en walesisk superdubbel! Bokstavligt talat.

När maratonsträckan börjar kännas aningen för lång och plågsam så finns det ett perfekt substitut i form av halva sträckan. En halvmara kräver inte samma förberedelser som den dubbla distansen och har många logistiska fördelar. Framförallt går inte hela dygnet bort. Det finns därmed tid även för andra aktiviteter när man har korsat mållinjen istället för att ligga på ett hotellrum paralyserad av kramp och knaprandes värktabletter.

Men framförallt så passar distansen den kategori av löpare som jag själv tillhör. De som hellre tar en kopp kaffe och kikar på 7-8 avsnitt av Ted Lasso istället för att uppdatera träningsdagboken med värdefulla kvalitetspass.

Sedan ett antal år tillbaka finns som bekant den där heliga graalen för maratonlöpare i form av World Marathon Majors. En fet medalj för alla som lyckas ta sig runt marorna i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York. (Snart kanske även Sydney). Numera har även halvmarorna fått sin välförtjänta statushöjning sedan sex arrangörsstäder gått samman i det så kallade ”Superhalfs”.

Springer man de utvalda halvmarorna i Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn, Cardiff och Valencia inom 60 månader så belönas man med en rejäl plåtbit runt halsen som förmodligen innehåller tillräckligt med metall för att bygga ett slagskepp om man så önskar. Eller två.

Av den anledningen sattes kompasskursen mot Wales och Cardiff Half Marathon. Men för att bättra på formen något (enligt träningsdagboken hade jag inte tagit ett löpsteg sedan halvmaran i Montreal två veckor tidigare) så fanns det en perfekt anledning att ta en morgonjogg i norra delen av landet dagen innan tävlingen. Och kika på fotboll. Att åka till Wrexham utan ett besök på fotbollsarenan Racecourse är naturligtvis lika otänkbart som att passera ett julbord utan att fylla på tallriken med Jansson frestelse.

Det är givetvis tv-serien ”Welcome to Wrexham” som har satt staden på kartan och gett den en publik världen över. Morgonjoggen genom det charmerande samhället avslöjade dessutom knappast överraskande att jag var långtifrån den ende utlänningen som hade sökt mig till norra Wales denna helg. Där hördes nämligen språk som var begripliga till skillnad från den tjocka engelska som annars levereras runtom i staden.

Ytterligare bevis på stadens internationella dragningskraft syntes senare på fotbollsarenan där det dök upp flaggor från olika håll på världskartan. Kanske var det till och med fler än mig som var där för att kombinera fotboll och löpning? Wrexham vann i alla fall matchen med 4–1 och hakar på Birmingham i toppen av tabellen. Jag kunde därmed sätta mig på tåget söderut till Cardiff med vetskapen om att fotbollslaget fortfarande går som på räls.

Welcome to Wrexham! Den största staden i norra Wales har, trots 61,000 invånare i storstadsområdet, en ganska blygsam tågstation. Det är där bortalagets supportrar brukar anlända eftersom fotbollsarenan bara ligger 150 meter därifrån.

Baren ”The Turf” ligger vägg i vägg med fotbollsarenan STōK Racecourse och är fullsatt redan timmarna innan avspark före hemmamatcherna. Därför har man även rest ett partytält i dess närhet för att kunna samla så många törstiga supportrar som möjligt.

Tv-serien om fotbollslaget och staden har blivit en internationell succé och därför vallfärdar folk från hela planeten till norra Wales.

Ryan Barnett till vänster (#29) blev utsedd till matchens lirare och låg bakom samtliga fyra hemmamål mot Northampton.

Nytt måljubel på STōK Racecourse i Wrexham till hemmapublikens stora glädje. Det går in 13,341 åskådare på arenan och den brukar vara utsåld.

Tränaren Phil Parkinson till höger, en av profilerna i ”Welcome to Wrexham”.

Det blev alltså ny seger för Wrexham och därmed ligger tv-laget på andra plats efter Birmingham i League One. Ska laget lyckas rusa igenom även denna serie? I så fall tredje serien i rad på lika många år.

Kulan i luften i Wrexham. Blir det andraligan Championship nästa år?

Presskonferens efter matchen med lagkaptenen James McClean och matchens lirare James Barnett.

Till vänster: Lagkaptenen James McClean, en sympatisk tuffing på planen. Till vänster: James Barnett som blev vald till matchens lirare efter att ha legat bakom samtliga hemmamål.

Wrexhams maskot Wrex hade mycket att göra i lördags, liksom spelarna själva så klart. Till och med på uppvärmningen hade de tid att skriva autografer.

Mitt hotell i Wrexham, Wynnstay Arms, är förutom ett hotell även en historisk mötesplats. Det var just här som Wales fotbollsförbund grundades 1876.

Wrexham är en charmerande, och överraskande, stad på många vis. Till höger syns monumentet The Arc Sculpture som består av en gruvarbetare och en stålarbetare, viktiga komponenter i stadens historia.

Kommer ni ihåg det där avsnittet av Welcome to Wrexham om den yta mitt i staden som var helt ödslig, den som väntar på en försköning och som numera bär namnet The Ryan Rodney Reynolds Memorial Park? Så här ser den ut just nu.

Star tillförsikt i Wrexham där det numera ploppar upp caféer och restauranger mest överallt. 

St Giles Church, vacker kyrka grundades redan för 900 år sedan, ett måste under ett besök i Wrexham.

Welcome to Wales…

 

Stade Olympique, Montreal

Det har hunnit gå 48 år sedan Anders Gärderud lämnade polacken Malinowski och östtysken Baumgartl bakom sig och sprintade hem OS-guldet på 3000 meter hinder under OS i Montreal. På något vis känns det ändå som i går eftersom det här var mitt allra första olympiska minne.

OS 1976 handlade annars först och främst om Nadia Comăneci, den rumänska gymnasten som så småningom, och mycket välförtjänt, förärades ett litet torg framför huvudarenan Stade Olympique. Runt denna cirkelformade plats finns skyltar uppsatta med alla guldmedaljörer från sommarolympiaden.

Sverige skyfflade som bekant hem fem medaljer under tävlingarna och förutom Ulrika Knapes silver i simhopp blev det fyra medaljer av den allra ädlaste valören (precis som i årets olympiad i Paris). Cyklisten Bernt Johansson och hinderikonen Anders Gärderud naturligtvis, men även seglarna John Albrechtson och Ingvar Hansson samt laget i fäktning bestående av Rolf Edling, Göran Flodström, Leif Högström, Hans Jacobson och Carl von Essen.

Place Nadia Comaneci

Ett annat starkt minne från Montreal är avslutningen av spelen. Är det någon som kommer ihåg streakaren som dök upp på avslutningsceremonin? Den där skäggige nudisten som började spontandansa mitt bland de olympiska ringarna som hade bildats av flera hundra unga kvinnor? Det krävdes antagligen många terapisamtal efter den händelsen.

Herrarnas maratonlopp vanns av östtysken Waldemar Cierpinski nästan minuten före amerikanen Frank Shorter, med Lasse Virén på femte plats och svensken Göran Bengtsson på 18:e plats. Lasse Virén laddade för övrigt upp inför maran med att försvara sina OS-guld från München på 5000 och 10 000 meter. På den tiden var det roligare att vara finne under OS…

När det gäller kvinnorna och maratondistansen så skulle de däremot få vänta i ytterligare åtta år på att jämlikheten skulle hitta hem till den allra ädlaste av löpgrenarna.

Katt bland hermelinerna, typ. Avslutningsceremonin i Montreal fick en objuden gäst…

Maratonloppet 1976 startades och avslutades då inne på Stade Olympique, men när det gäller den nutida versionen av Montreal Marathon så ligger målgången istället i Olympiaparken, typ en toppad järnsjua från huvudarenan. Starten är däremot förlagd till den vackra ön Île Sainte-Hélène mitt i Saint Lawrencefloden, en plats där man bjuds på en härlig vy över Montreal.

Det finns flera sträckor att välja på, bland annat 10, 21 och 42 km. Maratonloppet hade i år 3700 deltagare medan det var 9300 som lockades till halva sträckan precis som undertecknad.

Logistiken är väldigt enkel både när det gäller Montreal och dess maratonlopp. Det går extremt fort att ta sig ur immigrationen på flygplatsen. Och har man bara fixat sitt ETA (kostar 7 dollar och går blixtsnabbt att ansöka på nätet) så går man fram till en maskin (finns många, ingen kö) och knappar in sin info och får ett kvitto som man sedan visar upp för en halvsömnig tulltjänsteman som pliktskyldigast och vänligt frågor om syftet med resan. Sedan är man inne i landet. Det är dessutom smidigt och billigt att hugga en buss till centrum. Det känns faktiskt som att bussarna avgår typ precis bakom bagagebanden.

Själv bodde jag på det hotelliknande vandrarhemmet Hotel M (rekommenderas) i närheten av metrostationen Berri-UQAM, vilket innebar att jag hade fem metrostopp på gröna linjen till Olympiastadion och ett ynka stopp på den gula linjen till startområdet på Île Sainte-Hélène.

Place Nadia Comaneci

Och hur är då arrangemanget? Jodå, en mestadels trevlig tävling på en mjuk asfalt, men med några skönhetsfläckar innan man har tagit sig in i centrum. Fläckvis även ett hyfsat publiktryck i de centrala delarna av banan. Arrangören uppskattar siffran till 25 000 åskådare.

Ett stort plus för startområdet som är riktigt vasst. Där finns till och med en stor restaurang med uteservering om man vill klunka i sig en kubikmeter kaffe och en macka på morgonen. Från startområdet får man som tidigare nämnts en riktigt häftig vy över Montreal på andra sidan Saint Lawrencefloden. De första kilometrarna är behaglig löpning med fina vyer, men det tar abrupt slut efter ungefär fyra kilometer då det blir närkontakt med ett varvsområde (?) och mindre attraktiva omgivningar.

Efter ungefär 7-8 km är man inne i centrum av staden och där passerar man bland annat landmärket Basilique Notre-Dame de Montréal. Därefter handlar det om att ta sig upp för ett par brutala backar innan man hamnar i lummiga områden som följer banan i princip ända fram till målsnöret i Olympiaparken.

Loppet går alltså inte att jämföra med de maror som går i amerikanska storstäder räknat till publiktryck, men den har sin charm och som nämnts tidigare är logistiken väldigt enkel i Montreal. Och.. gillar man munkar så finns den berömda kedjan Tim Hortons mest överallt. Bara en sån sak.

Om två år är det 50 år sedan Anders Gärderud och Bernt Johansson satte Montreal på kartan, då ska ni absolut besöka Montreal.

Île Sainte-Hélène, Montreal

Montreal Marathon och halvmarathon

Montreal Marathon och halvmarathon

Basilique Notre-Dame de Montréal

Kanske funkar..?

Centrala delarna av Montreal

En kilometer till målskynket, Olympiaparken till höger

Sannerligen!

Röda mattan för alla långdistansare, flott värre i Montreal!

Olympiaparken

Stade Olympique, Montreal

Olympiaparken, Montreal

Montreal

Tim Hortons!

Löparvärldens vackraste inlämningsplats för överdragskläder..? #stockholmhalvmarathon

Carolina Wikström fortsätter att dominera den svenska långdistanslöpningen på damsidan.

Jonas Glans och Samuel Russmo, femma respektive trea i Stockholm Halvmarathon.

Linköpingslöparna i IK NocOut  före och…

…efter loppet!

Nöjda löpare som har avverkat 21,195 meter och som därmed är berättigade en tjusig metallbit. Och gott samvete.

Ola Bryngelsson, en av alla löpare som tog sig an halvmaran i Stockholm.

Om värmen var tuff? Inte för Lisbeth Persson, det här var nämligen ”Lisbeth-väder”!

Belöningen för 21,1 km genom den svenska huvudstaden.

”Skyltmannen” är redo att supporta löpare i Stockholm. Vad som står på årets skylt? ”Stick och vinn!”. Till höger syns den löpande prästen Magnus Boäng från Ljusdal.

Starten har gått!

Herr- respektive damelit har lämnat ”startblocken” på Strömbron.

Precis som i Stockholm Marathon och Tjejmilen levererade SMHI solsken även under Stockholm Halvmarathon.

Thomas Pickelner (#14510) sprintade i mål på 1:24:27. Malin Ewerlöf (#403) var några sekunder snabbare och noterades för tiden 1:24:21.

Täten halvvägs in i loppet för herr- respektive damklass.

Hinner löparna se vyn av Stadshuset..?

Carolina Wikström viker av in på upploppet och kan sträcka armarna i skyn. Förra helgen var hon dessutom snabbast i Tjejmilen.

Segrartid i damklassen blev 1:14:36 och Carolina Wikström var därmed 52 sekunder före Hanna Lindholm i mål. På tredje plats kom Malin Starfelt.

Tvåan i loppet, Oscar Niyonzima, fick se sig slagen med en sekund efter en rafflande finish mot Ebba Tulu Chala. På tredje plats kom Samuel Russom. Segrartiden i herrklassen blev 1:04:08.

David Nilsson kom på elfte plats med tiden 1:07:52.

Upploppsrakan framför slottet.

Andrea Proietti från Italien missade tvåtimmarsgränsen med några minuter, men är lika glad ändå.

Elsa Hinnersjö klarade tvåtimmarsgränsen och är ännu gladare än sin italienske medtävlare.

Finns det utrymme även för Stockholm Halvmarathon..?

K-G Nyström har sprungit klart. Den store löparprofilen blev 86 år.

Tråkiga nyheter från löparvärlden, K-G Nyström har parkerat löpardojjorna. För gott.

Från det att jag började läsa löpartidningar i 80-talets inledning så har hans namn alltid dykt upp i alla möjliga sammanhang. En ikon.

Jag hade aldrig träffat honom, men i samband med att jag började plocka amerikanska delstater under 2011/12 så blev han i allra högsta grad ”närvarande” under mitt maratonprojekt. Med drygt 20 delstater i bagaget fick jag nys om att K-G hade sprungit maratonlopp i 47 delstater.

Jag ville naturligtvis bli den förste svensk att springa maraton i alla 50 delstater, men nu dök han upp som ett spöke  under resten av min resa. Vad var hans status, sprang han fortfarande? Han hade ett hus i Florida, tänkte han möjligen korsa Atlanten för att pricka av de sista staterna?

Var och varannan dag gick jag in på K-G:s Facebook för att se var han befann sig, och jag kommer ihåg lättnaden varje gång han postade ett inlägg från Sverige. Med facit i hand skulle han heller aldrig komma i kapp. Han stannade, vad jag vet, vid 47 delstater.

När jag var klar med USA började jag istället blicka upp mot den magiska siffran 100 maratonlopp. Och jag ville göra det så snart som möjligt. Snabbt gjorde jag upp en plan på att springa 10 maraton i 10 länder under 10 veckor. Schweiz var ett av dessa. Jag startade med Paris Marathon och därefter skyfflade jag av marorna i Wien, Belgrad, Krakow och Geneve. Nästa anhalt var Prag och av den anledningen befann jag mig på tågstationen i Geneve för att fundera ut hur jag skulle ta mig enklast till Tjeckien. Det var exakt då som jag fick ett meddelande från K-G Nyström som hade en alpstuga i Schweiz.

Jag minns inte exakt vad han skrev, men det var typ ”Kom och hälsa på, jag bjuder på gravlax och dillpotatis”. Jag vände genast på klacken och gick istället till en annan perrong än den jag hade tänkt mig. Att till slut få träffa K-G var naturligtvis värt alla omvägar, men givetvis lockade även gravlaxen.

Några timmar senare hade jag förmånen att äta svenska delikatesser mitt bland Alperna tillsammans med löparikonen Nyström. Resten av natten snackade vi löpning och dissikerade hans liv. Jag minns att jag satt närmast förstummad och ville att han skulle berätta mer. Både om sitt liv som ultralöpare och den person han var när han inte hade löpardojjorna på sig.

Under kvällen berättade han bland annat om sina affärsbesök bakom järnridån mitt under kalla kriget och hur han hade lyckats smuggla ut östeuropéer till väst. Vid ett tillfälle hade han även blivit hotad med stryk av Ingemar ”Ingo” Johansson.

I en artikel i Runners World kort därefter skrev jag att K-G Nyström i allra högsta grad borde vara aktuell som den nye James Bond, men det borde naturligtvis ha varit tvärtom. Sean Connery hade varit perfekt för rollen som K-G Nyström…

Vila i frid K-G, om du nu kan… För lärde jag känna dig rätt mellan gravlaxtuggorna i Alperna så har du nog svårt att sitta still där bland molnen…

Runners World 2013-9 (sidan 56)

Gravlax och dillpotatis tillagad av K-G Nyström. Mums!

Utsikt från K-G:s alphydda i Schweiz med svenska flaggan i topp. Som det ska vara.

K-G Nyströms alphydda, den perfekta platsen att ladda batterierna på mellan maratonloppen i Genève och Prag.

OS i Paris avslutat, fyra år till nästa arrangemang…

Vad gör man nu?

Efter tidernas kanske mäktigaste sportsommar med i tur och ordning friidrotts-EM, fotbolls-EM och ett olympiskt spel, är abstinensen all-time-high. Ok, Premier League startade i helgen, men det känns ändå som en ganska futtig ”metadonbehandling” för det starka beroendet av stora idrottsarrangemang.

Man får alltså leva på minnen. Och vad passar då inte bättre än att rangordna alla minnesvärda olympiska ögonblick? En högst personlig lista kryddad med både svenska och internationella godbitar.

Tom Cruise snor åt sig flaggan inne på Stade de France och drar västerut mot Los Angeles.

Listan:

20  Snoop dogg – Jag visste knappt ens vem han var före detta OS (min Spotifylista domineras av Sven-Bertil Taube och Very Lynn), men vilken profil. Speciellt när han bär ridhjälm.

19 Simning herrar – Leon Marchand, fyra individuella guld i poolen. Och ett brons i stafett. Metalldetektorn måste ha fått ett frispel när han tog flyget från Paris direkt efter avslutningsceremonin…

18 Marathon pour tous – Maraton för alla. Får vi se samma upplägg under OS i Los Angeles? Ett stort maratonlopp för allmänheten som ingår i det olympiska arrangemanget.

17 Friidrott tiokamp herrar – Vilken häftig avslutning med Norge och Grenada på prispallen. Men… är det inte läge att banta ner denna klassiska gren och istället följa damernas exempel med en sjukamp? Eller varför inte en femkamp för att göra grenen än populärare och mer tillgänglig för fler friidrottare. Vad sägs om: 100 meter, längdhopp, höjdhopp, kulstötning och 1500 meter?

16 Handboll damer – Så nära, så nära för de svenska tjejerna. Å andra sidan slog svenskorna den blivande guldmedaljören Norge. Om fyra år är det omvänd ordning.

Parc des Princes i Paris, dags för damernas OS-final och Martas sista match i den brasilianska landslagströjan.

15 Arrangemanget – Mängder av funktionärer och poliser som skapade trygghet. Speciellt tacksam för alla funktionärer som står överallt på tunnelbanestationerna och visar vägen. Världsklass. Paris överraskade positivt.

14 Landhockey, vattenpolo, velodromcykling etc. – Sporter som bara får uppmärksamhet i den svenska tv-tablån vart fjärde år, men som ändå är något av murbruket i det olympiska programmet.

13 Friidrott 200 meter herrar – Afrika i topp genom Botswanas Tebogo. Afrikanska löpare även på plats 6, 7 och 8. Kommer Afrika dominera sprintersträckorna i framtiden?

12 Beachvolley herrar – Ett franskt vandrarhem är absolut fel plats att beskåda en final i beachvolley, i alla fall om det samtidigt pågår en basketfinal mellan USA och Frankrike. Lyckligtvis finns det numera en väl fungerande liverapportering att följa. Jag kunde dessutom blicka ut över Eiffeltornet (där arenan låg) från vandrarhemmets roof top.

11 Simning 50 meter frisim damer – Kan man införa ett handicapsystem i grenen likt golf? Allt för att ge Sarah Sjöströms konkurrenter en liten chans att simma om guldmedaljen, typ låta Sarah starta en kvart senare…

Nederländernas Sifan Hassan (till höger mitt i bilden) sprintar mot OS-guld i maraton, hennes tredje medalj under de olympiska spelen i Paris.

10 Friidrott maraton damer – Den tighta finishen med Sifan Hassan och Tigst Assefa i huvudrollerna går till historien. Kommer de att fira jul tillsammans? Knappast.

9 Friidrott 1500 meter herrar – Den prispallen såg man inte framför sig…

8 Friidrott 100 meter damer – Nu kan jag äntligen placera Saint Lucia på kartan! Sprintersträckorna har mer och mer utvecklats till en spännande geografilektion nu när det inte längre per automatik är en kamp mellan USA och Jamaica.

7 Friidrott spjut herrar – Tidernas häftigaste spjuttävling med Pakistan, Indien och Grenada överst på prispallen. Lägg därtill spjutkastare från Kenya, Trinidad och Tobago, Brasilien och Moldavien i finalfältet förutom de tre obligatoriska finnarna som alltid ska ingå i en medaljjakt. Så här såg INTE ett finalfält ut på 70-talet. Kul!

6 Segling tvåmansjolle – Rebecca Netzler och Vilma Bobeck bjöd på dramatik när de till skillnad mot nästan alla andra seglare i finalheatet valde ett helt annat spår. En manöver som kunde ha satt djupa psykiska spår i tv-tittarna, men naturligtvis visste tjejerna vad de gjorde. Silver! Och vilken rolig och gastkramande tv-sport.

Beachvolleysporten verkar ha monopol på den allra häftigaste arenan. Under OS i Rio de Janeiro låg arenan mitt på Copacabana.

5 Bordtennis singel herrar – Ansiktsuttrycket när Truls slår ut världsettan Wang Chuqin i sextondelsfinalen, obeskrivligt!

4 Simning 100 meter frisim damer – Från att Sarah Sjöström nästan drunknar under den första längden gör hon en ”Tommy Söderberg” och levererar ända in i kaklet. Ett bonusguld, så oväntat. Ungefär som att gå in på Coop för att köpa en burk rårörda lingon och komma hem med tre påsar ostkrokar, mums!

3 Friidrott 400 meter häck damer – Sydney McLaughlin-Levrone mot Femke Bol, eller rättare sagt… Sydney mot världsrekordet. Amerikanskan visade sig vara lika överlägsen som Femke Bol var på sin avslutningssträcka i mixed-stafetten några dagar tidigare där hon såg till att Nederländerna tog OS-guld.

2 Friidrott stavhopp herrar – Tidsfråga innan det krävs tillstånd från luftfartsverket när Duplantis ska hoppa stav? The sky is the limit… Hur gör karln? Och vem är hans stackars materialförvaltare som får baxa stavar runt hela planeten?

Tara Babulfath blev tillsammans med Anton Dahlberg utsedda till svenska fanbärare under avslutningsceremonin. Här syns hon några timmar senare på flygplatsen i Paris.

1 Judo damer – Tara Babulfath… Wow!!! Hennes leende när hon liggandes på mattan avgör matchen mot den högre rankade koreanskan i sin inledningsmatch, årets bild!

Inte med på listan:

DJ:n som förstörde herrarnas hundrametersfinal med en lång pinsam plåga för trumhinnorna i det som kändes som tjugo minuter. Man hade lätt hunnit veckosluthandla, kört två tvättmaskiner och spelat 18 hål golf innan löparna fick klartecken att gå ner i startblocken.

Återkval. Exakt hur tänkte de här..?

TV-producenternas besatthet av att följa friidrottarnas snack med sina tränare på läktaren efter exempelvis en rivning i höjdhopp eller ett misslyckat diskuskast. Varför visar tv-producenterna detta totalt ointressanta snack istället för att följa alla andra spännande aktiviteter som  samtidigt pågår inne på stadion? Jag skiter fullständigt i vad tränare och adepter snackar om efter rivningen, jag vill se vad som händer på 5000 meter!

Övertid i fotboll – 16 minuter övertid i fotboll..? En siffra som brukar bli 20 minuter innan det är färdigt eftersom det naturligtvis maskas under övertiden. Går det inte att få bort det här eländet? Typ införa effektiv speltid de sista 5 eller 10 minuterna av en match? Och… börja med avbytare och tiominutersutvisningar i sporten, titta på bandyn och lär.

Invigningar som är längre än ett ljusår.

Breaking…