Etapp 8: Eden, New South Wales – Genoa, Victoria, 65 km

Kakaduor, attackerande mördarskator och uppförsbackar. Massor av uppförsbackar.

New South Wales från cykelsadeln har varit en orgie i höjdkurvor, svordomar och enastående naturupplevelser. Och till slut även några kängurur.

Avslutningen på cykelturen genom New South Wales slutade på bästa möjliga sätt. Tre kängurur vinkade/hoppade adjö till mig på en campingplats i Eden.

– De är fredliga, du kan faktiskt hoppa över staketet och gå fram till dem, berättade vaktmästaren i parken.

Det var alltså inga jätte-karate-kängurur som gillar att kickboxas med skandinaviska turister som jag hade framför kameralinsen. Snarare ganska snälla förvånade långskuttare som undrade vad jag pratade om när jag på ren svenska (med viss norrländsk brytning) lugnt försökte övertyga dem om att ”stå stilla för i h-lvete!”

Efter att några timmar senare ha korsat den sista höjdkurvan i New South Wales och rullat in i delstaten Victoria var cykelresan utmed den australiensiska östkusten därmed över. Nu väntar storstadspuls i Melbourne, staden som arrangerade olympiska spel 1956.

På den olympiska huvudarenan, Melbourne Cricket Ground, händer det fortfarande grejer, stora grejer. I morgon lördag avgörs nämligen finalen i AFL (Australian Football League), en galet stor tillställning liknande amerikanska Super Bowl.

Arrangemanget är fullsatt med drygt 100.000 åskådare på läktaren och en majoritet av landets befolkning framför tv-apparaten. På planen får de se Brisbane Lions lira mot Collingwood Magpies.

Återstår att se om lejonen och skatorna, spelarna i Brisbane och Collingwood, är lika fredliga som jämfotahopparna i Eden?

Etapp 6: Ulladulla – Moruya, 77 km

Etapp 7: Moruya – Bermagui, 61 km

Etapp 8: Bermagui – Eden, 94 km

Extremt många höjdkurvor, men ingen känguru. Så har den bistra verkligheten varit när jag varje kväll sammanfattat min dag i cykelsadeln.

Enligt experterna så har det magra resultatet framförallt handlat om dåligt synkade arbetstider. Kängurudjuren gillar tydligen mest att hänga under eucalyptusträden och kika på Netflix (?) under dagarna för att därefter bli lite mer aktiva framåt kvällarna.

Enligt Simone, min nederländska värd i Bermagui, fanns det däremot hopp när jag inkvarterade mig i hennes gästrum på måndagskvällen.

– Lyssna efter stamp i natt, de brukar hoppa hit och lägga sig i min trädgård.

Spänt låg jag och lyssnade efter dessa ljud, men… somnade fem minuter senare. Det var bara att acceptera att vi ”jobbade” på olika tider.

Genombrottet kom påföljande dag. Någonting som rasslade inne i buskarna visade sig nämligen vara en vallaby.  En stund senare dök även två kängurur upp i olika delar av spenaten. Allt kändes genast bättre och jag var genast beredd att förlåta alla Aussies för de uppförsbackar de planterat rakt framför mina cykelhjul.

Ett djur jag däremot gärna undviker är skatorna. Eftersom ”swooing season” pågår för fullt blir jag dagligen attackerad bakifrån av skator. De har tydligen ett revir på ungefär hundra meter och därmed hinner man oftast bli attackerad tre gånger av samma skata innan man cyklat i säkerhet.

På lördag kommer det för övrigt att vara extremt många skator på Melbournes gamla olympiastadion från 1956, Melbourne Cricket Ground. Det är nämligen dags för den stora finalen i AFL (Australien Football Leauge), en match som spelas mellan Brisbane Lions och Collingwood Magpies.

Med tanke på hur ettriga skatorna har varit den senaste veckan bör det alltså vara klar fördel Magpies…

Etapp 3: Wollongong – Shellharbour, 33 km

Etapp 4: Shellharbour – Bomaderry, 58 km

Etapp 5: Bomaderry – Ulladulla, 76 km

Det var på hemvägen från det lilla microbryggeriet som Shannon Gernyi, min australiensiske värd i staden Bomaderry, förklarade att det faktiskt finns tre graders berusning i Australien. (I Sverige är det väl två; salongsberusad och sketfull?)

Vi hade testat varsitt glas av en av de brygder som erbjöds i bryggeriet och Shannon förklarade att de australiensiska microbryggerierna attraherar en annan publik än de som går på vanliga barer.

– Priserna är ofta dyrare och hit går man för att njuta och småprata och inte för att bli shitfaced.

När Shannon såg min förundrade min så förklarade han lite mer ingående över hur de tre berusningsgraderna ser ut i Australien.

– Den lindrigaste graden är pissed, sedan kommer nästa fas då man blir shitfaced. Längst ner på skalan är om man blir fuckeyed, förklarade Shannon.

Man får lära sig något nytt varje dag när man bor hemma hos lokalbefolkningen. I snart tio år har jag varit medlem i organisationen ”Warmshowers”, något som kan jämföras med couchsurfing för långfärdscyklister.

Tanken från början är alltså att medlemmarna i det ständigt växande nätverket ska kunna hitta en värd någonstans på världskartan som kan erbjuda en varm dusch på kvällen. Men naturligtvis har det blivit mer än så och nu blir man nästan utesluten erbjuden middag, husrum, tvättmöjligheter, Internet, frukost och kanske även en kall öl på kvällen.

Eftersom det oftast är erfarna värdfamiljer som själva är ute och cyklar och tar del av gästfriheten från andra medlemmar så vet de exakt vad en trött cyklist önskar när de tar hand om sina gäster. Det blir dessutom alltid roliga diskussioner på kvällarna och allmänt nätverkande.

Att själv ta emot gäster på hemmaplan blir alltså en form av substitut till att resa. Man får färdas genom gästernas ögon och drömma sig bort från vardagen.

Under resan i Australien har jag redan hunnit avverka tre australiensiska värdfamiljer. Förutom Jamie och Nicola McMahon i Yarrawarrah och nyss nämnda Shannon & Sara i Bomaderry så har jag även fått förstklassig support av Ken Bernhard i Shellharbour.

Eftersom regnet helt apropå började vräka ner under den tredje dagsetappen tvingades jag redan efter en dryg timme i cykelsadeln söka husrum för natten. Ett snabbt meddelande till Ken på Warmshowers app gav genast resultat. Jag var välkommen.

Ken är numera pensionär sedan företaget såldes för några år sedan. Ledig tid han fyller med cykling, segling, simning och barnbarn. Och att ta hand om förbipasserande långfärdscyklister förstås.

Som den perfekte värden han är så erbjöd han sig även att guida mig de knappa två milen till grannstaden Kiama påföljande morgon. Av den anledningen kunde jag avnjuta en superfin sightseeing utmed cykelbanor som jag aldrig själv hade hittat igen om jag navigerat för egen maskin.

Som långfärdscyklist är alltså hemlängtan sedan många år ett minne blott, man hittar nya familjer varje dag…

Etapp 2: Yarrawarrah – Wollongong, New South Wales, 56 km 

Det var i samband med middagen som min värdfamilj i Yarrawarrah gav mig dåliga odds för de kommande dagarna i cykelsadeln genom Australien.

– Du kommer att bli attackerad av Australiens farligaste djur, berättade Nicola McMahon.

Maken Jamie McMahon hade dessförinnan gått igenom de farligaste reptilerna i landet och berättat att fyra av de sex farligaste ormarna i världen hör hemma i Australien. Men det var varken brunormen, tigerormen eller taipanerna som de varnade mig för, det var något helt annat som kändes ganska oskyldigt med svenska ögon.

– Det är swooping season, du kommer att bli attackerad av skator!

Under sex veckor i augusti – oktober ska alltså nyblivna skatföräldrar skydda sina nyfödda kottar och då ses bland andra cyklister som ett stort hot. Skatorna blir som galna om cyklister inkräktar på deras revir och attackerar blixtsnabbt bakifrån. De skickar alltså inte ens ett litet mess med en förvarning innan attacken.

När jag lämnade familjen McMahon tidigt nästa morgon trodde jag nog ändå att det här var ett skämt. Jag var fortfarande främst uppmärksam på ringlande reptiler när jag rullade iväg i sydlig riktning.

Men naturligtvis visste makarna McMahon vad de talade om. Senare samma eftermiddag blev jag nämligen attackerad av en skata tre gånger. Den försökte ta en tugga av både hjälm och glasögon innan jag lyckats pedala ut ur skatreviret.

Det här var för övrigt enda gången på hela dagen som jag lyckades få fart på cykeln eftersom det går trögt i den tryckande värmen. Jag behöver nog fler närkontakter med Australiens argaste djur för att få upp genomsnittstempot.

Etapp 1: Sydney Olympic Park – Yarrawarrah, New South Wales, 41 km 

Sommarolympiaden i OS 2000, de perfekta spelen.

Vem minns väl inte den överraskande invigningen där superstjärnan Cathy Freeman smög iväg från den australiensiska truppen på innerplanen för att en kort stund senare tända den olympiska elden? Magiskt.

Innan Cathy Freeman fick facklan så levererades den av några tjejer med skapliga olympiska meriter. Betty Cuthbert och Dawn Frazer, bara för att nämna några. Den senare tog bland annat tre raka OS-guld i frisim 100 meter: Melbourne 1956, Rom 1960 och Tokyo 1964.

Samma dag som mitt flyg landade i Sydney så befann sig nyss nämnda Cathy Freeman på OS-stadion av en speciell anledning. På dagen 23 år sedan invigningsceremonin hedrades hon nämligen med en läktarsektion; Cathy Freeman Stand.

Den forna friidrottsstjärnan lever numera ett ganska tillbakadraget liv utanför rampljuset, men av förklarliga skäl är hon naturligtivs inte glömd. Hennes finalvinst på 400 meter i Sydney är åtminstone för mig det största olympiska ögonblicket och många australiensare jag pratat med är inne på samma linje.

Lika het som Cathy Freeman var under dessa fantastisk spel, var även vädret i Sydney när jag lämnade olympiastadion. Högtrycket har fortsatt att punktmarkera den här delen av Australien. Den speed Cathy Freeman hade på löparbanan infann sig därmed inte under dagens inledande cykeltur.

Med ett kvicksilver som med marginal hade passerat 30 grader på termometern så handlade det mer om överlevnad än njutning när Sydney Marathon avgjordes i söndags. Istället för att fokusera på alla vackra miljöer runt banan var ögonen istället upptagna med att spana efter någonting helt annat. Nästa vätskestation.

Det är vår i Australien och det ska normalt sett inte vara så förbenat varmt i mitten av september. De långa tights och löparvantar jag hade packat ner i bagaget kom därmed av förklarliga skäl inte alls till användning. Lyckligtvis var en stor del av banan förlagd mitt i centrum eller i parkområden med många träd (skugga), det gick därmed att parera en del av de värsta soltrålarna.

Sydney Marathon kommer med all säkerhet att bli en ny World Marathon Major inom mycket snar framtid. För att bli antagen som ny medlem i det fina sällskapet tillsammans med New York, Chicago, Boston, London, Berlin och Tokyo, så krävs att en lång checklista prickas av för att bli godkänd. Loppet ska bland annat ha en publik på minst 100 000 åskådare och dessutom ska det vara ett startfält på 15 000 deltagare.

Deltagarantalet ökade rejält inför detta år och av förklarliga skäl finns det en viss växtverk i maratonloppet. När arrangören har finslipat detaljerna så blir det ändå en häftig upplevelse för alla maratonlöpare att lägga till Sydney på att-göra-listan. Staden i sig är som en bal på slottet. I alla fall när temperaturen visar normala nivåer.

Nästa år arrangerar Springtime Travel en resa till Sydney Marathon. Missa inte chansen att springa i en av världens coolaste städer! Förlåt, jag menade i ett av världens hetaste resmål…

En längre rapport om Sydney Marathon, inklusive intervju med tävlingsledaren Wayne Larden, kommer i ett senare nummer av Runner’s World Sweden.

Enligt min nästintill urladdade klocka stod det femtonde september i almanackan när jag landade i den australiska metropolen Sydney. Det var därmed exakt på dagen 23 år sedan nationalikonen Cathy Freeman tände den olympiska elden i de tjugofjärde moderna olympiska spelen år 2000.

Någon eld lyste det därmed inte i mina ögon efter den maratonlånga resan från Hälsingland till Australien. Tvärtom. Jag hade det värsta kvar, att sömndrucken ta mig till vandrarhemmet tillsammans med alla de prylar som låg nedmonterade i en brun kartong i vagnen framför mig. Cykeln.

Resan hade det på det hela ändå gott utmärkt förutom debaclet med övervikten på cykelkartongen. Min egen dåligt kalibrerade våg visade 26 kilo, det vill säga en vikt som med marginal underskred tillåtna 30 kilo. Enligt Thai Airways incheckningsvåg visade den däremot siffran 33.

Den här gången var det alltså för stor differens för att göra den klassiska fulingen att oskyldigt stoppa en fot under kartongen i samband med invägningen.

Genom att fördela om alla tunga prylar till handbagaget (och gömma några saker i jackan) hamnade till slut både kartongen och handbagaget med minst möjliga marginal på rätt sida av viktgränsen. Därefter var det bara att luta sig tillbaka och låta piloten göra resten av jobbet. Och förbereda sig mentalt inför Sydney Marathon, en tävling som med stor sannolikhet snart blir nummer sju i World Marathon Majors.

Immigrationen i Australien hade dessutom inga synpunkter på min cykelkartong efter att jag sanningsenligt förklarat att den kommer direkt från service med nya rena däck. Ni slipper därmed se mig i ett framtida avsnitt av ”Gränsbevakarna Australien”…