Susannah Scaroni, segrare i New York City Marathon 2024. Hon vann även tävlingen 2022.
Under Paralympics i Tokyo vann hon 5000 meter, något som hon följde upp med ett silver på samma distans under årets tävlingar i Paris. Där tog hon även brons på 800 meter, 1500 meter och maraton. Totalt har den 33-åriga amerikanskan från Burns i Oregon tagit 9 medaljer i VM och Paralympics.
Susannah Scaroni har dessutom en diger meritlista när det gäller tävlingarna ingående i World Marathon Majors. Eller vad sägs om vinster i New York, Boston och Chicago, samt pallplatser i London, Berlin och Tokyo.
I årets New York City Marathon vann hon för andra gången, denna gång på tiden 1:48:05.
Segrarna i årets New York City Marathon tillsammans med tävlingsledaren till vänster och VD:n för New York Road Runners till höger. Från vänster: Ted Metellus, Daniel Romanchuk, Sheila Chepkirui, Abdi Nageeye, Susannah Scaroni och Rob Simmelkjaer.
I årets New York Marathon tog Susannah Scaroni en tidig ledning och behöll den hela vägen in i mål. Hon vann till slut med över tio minuters marginal till tvåan Tatyana McFadden.
Runner’s World Sweden fick en intervju med henne dagen efter tävlingen.
Kan du berätta mer om ditt lopp?
– Jag tycker om att klättra och jag körde så hårt jag kunde och hoppades på att skapa en lucka. Lyckligtvis fick jag den redan efter första bron. Sedan försökte jag hålla en jämn ekonomisk takt och behålla gapet, och det lyckades bra.
Vad tycker du om årets marathon jämfört med de tidigare i New York?
– Vädret var fantastiskt! Jag har dessutom sovit jättebra under dagarna innan tävlingen. Det har varit otroliga förutsättningar och jag hade förmånen att känna mig stark på tävlingsdagen.
Vad tycker du om publiken?
– Och kära nån! Det var så många där ute som hejade på i det vackra vädret. Det var uppumpad stämning hela vägen från starten.
Vad tycker du om folktäta gatan Lafayette Avenue i Brooklyn?
– Varje område av loppet var coolt. Men att få vara ensam i ledning genom den sträckan och få alla ovationer för sig själv var helt fantastiskt.
Hur känner du dig just nu dagen efter New York Marathon?
– Jag är sliten så klart och väldigt tacksam för att det är en vilodag. Men lycklig, så lycklig!
Sheila Chepkirui och Abdi Nageeye njuter av vyn från Empire State Building i New York.
Susannah Scaroni får snart besöka IKEA för att köpa ett större skåp för alla pokaler och medaljer…
Traditionsenligt vinnarfoto av segrarna i Empire State Building dagen efter maratonloppet.
Daniel Romanchuk och Susannah Scaroni, segrare i New York City Marathon 2024.
Abdi Nageeye, Nederländerna och Sheila Chepkirui, Kenya.
Susannah Scaroni trivs i Empire State Building, så här såg det ut 2022 när hon visade upp sin medalj dagen efter vinsten i New York City Marathon.
Segrarna i New York City Marathon 2022, Susannah Scaroni och Marcel Hug. Den schweiziska silverkulan Hug har vunnit loppet 6 gånger, men fick i år se sig besegrad av Daniel Romanchuk som tog sin tredje seger i tävlingen.
Sveriges trupp vid invigningen av New York City Marathon.
New York City Marathon är officiellt invigd och vilket party det blev! Det maffiga intåget av alla deltagande nationer bjuder alltid på spännande överraskningar i kreativitet och spännande klädval. Om Bengt Grive fortfarande varit i livet så hade nog inte ens han fått färgskalan att räcka till.
Som vanligt levererade de sydamerikanska länderna de allra bästa dansstegen under sin presentation, inte minst brassarna som hade laddat upp med ett helt batteri trummor motsvarande ljudet av en flygvapenövning på F15 i Söderhamn. Typ.
Om brassarna ändå hade konkurrens? Ja, faktiskt. Men då inte först och främst från mexikanarna som var god tvåa i den inofficiella tävlingen om att flörta med publiken. Det fanns nämligen ett oväntat inslag i slutet av invigningen som gav de största ovationerna, inklusive applådorkanen från deltagarna i paraden.
Ted Metellus, tävlingsledaren för New York City Marathon, visade sig nämligen ha en kapacitet på dansgolvet som får både Fred Astaire och Micael Jackson att se ut som att de vore födda med två vänsterfötter. Race Director Metellus fick dessutom igång hela ”församlingen” under sina framträdanden.
Den intressanta frågan är då vad han älskar mest, dans eller löpning?
– You know… I can dance anytime, but running is my energy. I use the same rhythm when I am running.
New York Marathons tävlingsledare Ted Metellus är förväntansfull inför årets tävling.
Nu väntar årets stora höjdpunkt för otroligt många löpare runtom vår planet, inklusive många långväga gäster som springer New York City Marathon för allra första gången. För många är det dessutom premiär på maratonsträckan. Nyfrälsta löpare som tar sig an den klassiska sträckan enligt devisen ”Ska man springa maraton en gång i sitt liv så ska det ske i New York!”
Tävlingsledaren är därmed förväntansfull inför söndagens lopp med så många laddade löpare på startlinjen.
– On Sunday I am expecting a beautiful amazing day with so many energizing people!
Ted Metellus påpekar också en annan väldigt intressant sak som blir extra intressant under loppet genom New York Citys fem stadsdelar, något som har att göra med sommarens stora begivenhet i Paris.
– Another thing who is also cool is that we have an amazing pro field because the Olympics was far enough away so we can get everyone here.
Men naturligtvis handlar New York City Marathon om så mycket mer än löpning. Alla som har sprungit tävlingen vet vilket party det är på gatorna i Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. Även här kommer glädjande besked eftersom euforin ska förlängas långt bortom mållinjen i Central Park.
– We have an afterparty afterwards Sunday night!
And we will see you dance again..?
– Yes, I will dance!
Den sprudlande glade tävlingsledaren ser alltså fram extra mycket mot årets New York City Marathon och där får han även hjälp av vädret. Med tanke på hur prognosen ser ut inför loppet så var det alltså ingen regndans som Ted Metellus levererade i samband med invigningen av årets New York City Marathon, det 53:e i ordningen.
Tina Rejmer, Sara Jönsson och Emelie Jönsson från Helsingborg ingick i det svenska tåget under invigningen av New York City Marathon. Alla tre debuterar i loppet under söndagen och är riktigt förväntansfulla på publiken. De fick naturligtvis även med sig publiken under invigningen…
I helgen somnade Jonas Högsberg in. Jonas tillhör den exklusiva skara svenska löpare som har genomfört alla sex World Marathon Majors. Han genomförde dessutom tävlingarna med den obotliga hjärntumör som nu har ändat hans liv.
I dagsläget är det 228 svenskar som har sprungit alla sex world marathon majors, det vill säga de stora maratonloppen i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York.
En av dessa var Jonas Högsberg från Rimforsa i Östergötland. För sju år sedan sprang han in under målskynket i Boston och blev i samma ögonblick en ”six star finisher” – trots att han hade genomgått svåra operationer mellan tävlingarna.
Men alla operationer till trots så kunde inte läkarvetenskapen hjälpa honom längre. Jonas tid tog slut på lördagskvällen, då han lugnt och stilla fick somna in. Han blev 55 år.
Tidigare i höstas fick vi möjlighet att prata med Jonas om hans många maratonlopp och upplevelser, som startade i New York 2013 och som tog honom tre och ett halvt år att förverkliga. Här återpublicerar vi den intervjun till minne av Jonas.
Hur är din status just nu Jonas?
– Inga drastiska förändringar, men jag tror det är dagliga förändringar. Jag har under alla år kört på en acceptans att ”så här är det”. Den stora skillnaden är sedan i påskas, innan dess hade jag inga problem att köra bil till exempelvis Grövelsjön för att åka skidor i fjällen.
Jonas berättar att hjärntumören på senare tid även gett honom afasi. Han glömmer lätt bort ord och kan exempelvis säga långdistanslopp i stället för maraton.
– Det är ganska svårt att läsa när jag har fått ett sådant anfall. När jag skriver SMS är det som att jag går i ettan, jag får ljuda orden. Det tar sån jäkla tid. Samtal är att föredra.
Det här besvärar honom även i praktiska sammanhang, bland annat när han ska göra en så enkel sak som att koka kaffe.
– Jag har numera en espressobryggare för att det är så enkla moment. Annars måste man i med ett filter och man måste räkna kopparna. Och som före detta kock är det tungt att laga mat. Nu blir det mycket halvfabrikat och gröt. Det är små grejer som gör det jobbigt.
En annan sak som stökar till det för Jonas är att handla. Det har successivt blivit allt jobbigare med liv och rörelse, inte minst musiken som spelas i butikerna. Jonas berättar att han har träffat många med hjärnskador som grämer sig för att de inte längre kan gå på konserter apropå volymen.
– Jag har handlat i en affär de senaste 24 åren. Nu kan jag inte handla där på tisdagar eftersom det är så många pensionärer där. Man är i behov av egentid och av att ha kontroll av volymen på radion. Därför är det lustigt att jag har Japan som favoritland – med en huvudstad som har 37 miljoner invånare.
Vad är det som gör att du har fastnat för löpning?
– Det är den mentala hälsan i första hand, att man mår så mycket bättre av löpning.
Och hur kommer det sig att du började springa maraton?
– Det var en tillfällighet. Jag började med Stockholm Halvmarathon 2012 och det gick bra. Därefter anmälde jag mig till Stockholm Marathon.
Stockholm Marathon är en stor favorit för Jonas Högsberg. Han har sprungit loppet tio gånger, inklusive ett virtuellt lopp under pandemin.
Fysioterapeuten sade åt Jonas att han inte skulle springa Stockholm Marathon eftersom han hade skadat ett knä, men Jonas ställde sig ändå på startlinjen. Det lustiga vara att han inte kände av någon värk alls i sitt knä efter loppet.
– Min andra mara var i New York. Då bestämde jag mig för att springa alla majors. Det är min typ av löpning. Jag hade sprungit Blodomloppet, men varför ska man bara springa en mil? Det handlar om att hushålla med sin energi. Och efter ett antal maror lär man sig att det är en berg-och-dalbana. Det har även hjälpt mig i min sjukdomsbild: ”Det här är en bra dag och då gäller det att njuta av den.”
Vad är det som framför allt lockar med att springa maratonlopp runt om i världen?
– Det är så jäkla många roliga människor man träffar! En del pratar bara i några sekunder, men de kan vara trevliga ändå. Men framför allt är det den livsglädje som finns hos alla glada amatörer.
Jonas Högsberg visar upp medaljen från Chicago Marathon.
Efter att Jonas fick smak på internationella tävlingar började han även jaga andra långlopp. Totalt har han sprungit 25 maratonlopp och ultralopp utspritt över tio länder. Men det har även blivit andra utmaningar för Jonas – trots att han bär omkring på en hjärntumör, eller en ”clementin” som han själv kallar den.
– En gång var jag delaktig i en backyard och tänkte först bara springa fyra varv. Det slutade med att jag sprang alla 16 varv och totalt 108 kilometer. Men eftersom jag inte hade planerat för det var jag tvungen att ringa kompisar som fick koka ägg åt mig och hämta en pannlampa.
Sjukdomen till trots så är det inte förrän i år han har släppt tanken på att springa fler maratonlopp. Jonas är ursprungligen en Stockholmskille och ville gärna kröna prissamlingen med en tioårsmedalj från Stockholm Marathon. Han har visserligen redan sprungit tio gånger, men eftersom ett av loppen genomfördes virtuellt under pandemin så får han inte tillgodoräkna sig det.
– Det här var en av anledningarna till att jag ville genomföra Stockholm Marathon i år. Jag hade tänkt promenera men det kändes ändå för riskabelt. Energin kröp ner för mycket. Nu är det mest dagliga promenader med hunden. I går gick vi sju kilometer, men i morse grejade jag bara 500 meter.
Jonas berättar att när han till slut fick domen av läkarna så var det närmast som en befrielse, eftersom han har kämpat med sjukdomen i så många år.
Jonas berättar att när han till slut fick domen av läkarna så var det närmast som en befrielse, eftersom han har kämpat med sjukdomen i så många år. Tumören växer väldigt nära hjärnstammen vilket innebär att den kan stänga av andningen. Ändå är han inte orolig när han går och lägger sig på kvällarna. Eller som han själv säger: ”Jaha, jag vaknade i dag med.”
– Men jag har ingen dödsångest när jag går och lägger mig, det är sjukt så lite dödsångest jag har. Däremot är det andra saker jag tänker på, som hur klimatet kommer att se ut om fem år. Varken det eller Dals-Långed kommer jag nog kunna se från ovan, säger han och skrattar.
I våras hade han även en period då han tittade på mängder av gamla krigsfilmer.
– Jag tror det var en undermedveten terapi. ”Han var 18 år när han dog, vad hann han med?”. Jag har hunnit med så galet mycket under 55 år, så jag kan inte klaga.
Vad är det roligaste du har varit med om under alla de här åren?
– De är nog resandet, det har varit fantastiskt att få resa och springa som i exempelvis Japan. Om livet skulle fortsätta så skulle jag absolut fortsätta resa. Men karriär … nej.
Jonas trivs dessutom lika bra på asfalt som i vatten. Han har bland annat arbetat som dykinstruktör i både Thailand och i Stockholm.
– Att vara under vatten är som att få ”runners high”. Så fort jag kommer under vatten så blir det lite mindfulness och man släpper saker som exempelvis att tänka på räkningar som ska betalas. Att resa runt i världen och dyka, det skulle vara den absoluta drömmen.
Kan du resa även nu trots din sjukdomsstatus?
– I morse tänkte jag att ”jag kan ju inte sitta här och vänta”. När jag berättade om mitt läge på Facebook hörde många av sig och många har besökt mig. Men nu har det lagt sig, så i morse tänkte jag att jag åker till Japan. Dör jag på planet eller i ett ramen-kvarter (restauranggata reds. anm.) så dör jag i alla fall lycklig! Men det skulle nog vara en galen ansträngning. Japan saknar jag jättemycket, inte minst maten.
Du har själv arbetat som kock?
– Ja, jag jobbade som kock i 15 år och då skulle det också ha blivit mer resor. Som kock kan man ju få jobb var som helst i världen, men eftersom jag fick barn tidigt så var det inte aktuellt.
Sedan en tid tillbaka har även Jonas barn Viktor och Sara upptäckt löpningen.
– Viktor var med och sprang maraton i Skottland. Sara har sprungit ett tiotal halvmaror. Vi har sprungit halvmaraton i både Köpenhamn och New York. Jag vet inte om de hade upptäckt löpningen om det inte hade varit för att jag hade berättat hur bra jag mår av den.
Helst av allt hade alltså Jonas slutit sin maratoncirkel i Stockholm där han började sin långdistanskarriär, men han är ändå mycket nöjd med den senaste maratonupplevelsen.
– Jag gillar Skottland, det är nog mitt andra favoritland efter Japan. Det känns bra att Skottland blev mitt sista land.
Andra lopp som du gärna hade velat springa?
– Jag och barnen hade anmält oss till Medoc Marathon, men vi var tvungna att avboka. Det hade varit jäkligt kul. Jag har sprungit Angkor Wat halvmarathon, men det hade varit roligt att springa hela maran. Det vore kul att även springa New York Marathon igen.
Några speciellt roliga händelse från dina löparresor?
– När jag åkte till New York 2012 lärde jag känna Jonny Karlsson från Sävsjö och vi håller fortfarande kontakten. Vi satt och pratade i en och en halv timme på rummet efter att vi hade checkat in, han är rolig och omtänksam. Det var en helskön stämning på rummet.
Jonas och Jonny sedan dess bland annat bilat ner till Berlin för att springa maraton, och så brukar de försöka att träffas lite då och då.
– Jag har träffat ett tiotal riktigt goda vänner på mina resor. Allt från Jonny som är en lite långsammare löpare till Marie Dasler som är snabbare. Jag har nog sprungit tre majors med Marie. Jag har även gjort några maratonresor själv, men det är inte samma sak. Bekantskapsgrejen är viktigare än själva loppen.
Det är nog många löpare som har samma uppfattning – inte minst de som har träffat glädjespridaren Jonas Högsberg. Jonas menar att han han har upplevt så mycket skoj under de här åren som han kan blicka tillbaka på och glädjas åt.
– Om jag går bort nu vid 55 års ålder så har jag ändå gjort tillräckligt många roliga saker. Jag tog tillvara på tiden!
Cardiff pulserar, inte minst på lördagskvällarna. Och när det arrangeras halvmaraton förstås.
Tänk er ett Magaluf eller Ibiza fast med ett lätt höstregn och 15–20 grader kallare, där har ni den walesiska huvudstaden. Och googlar man ordet ”party” (eller Sodom och Gomorra) får man antagligen upp 34 miljarder träffar på St. Mary Street, Cardiff.
När jag anländer med tåget till den mäktiga järnvägsstationen på lördagskvällen så kryllar det av partyglada människor på nämnda gata. Stämningen är hög. Men hinner de verkligen hem och sova några timmar så att de kan supporta alla maratonlöpare påföljande dag? I det ögonblicket är jag övertygad om att det blir i det närmaste folktomt runt hela banan.
Jag är inte ensam svensk på plats i södra Wales den här helgen. Redan på järnvägsstationen blir jag mött av Thomas Björnemark som guidar mig till en hotellobby precis i närheten där vi möter de tre rutinerade långdistansarna Lars Rosdahl, Clas-Eirik Slotte och Morten Evensen. Globetrotters som kan dyka upp precis överallt på världskartan bara de får väderkorn på säkerhetsnålar & nummerlappar. De konsumerar långdistans till frukost precis som om det vore en buffé av pannkakor och gravad lax. Rio, Sydney, New York, Honolulu eller Kapstaden, avståndet spelar ingen roll bara de får utöva sin favoritaktivitet.
Numera har de här långdistansarna även fått upp ögonen för det här med halvmaraton, en anledning till varför de hade navigerat långt ut i den brittiska geografin. Cardiff halvmaraton ingår nämligen i Superhalfs, en perfekt anledning till att utforska en stad som kanske annars inte får så speciellt många löpsedlar på våra breddgrader.
I serien med Superhalfs ingår även Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn och Valencia. Tävlingar som snabbt blir utsålda eftersom det lockar en speciell belöning i form av en häftig medalj (och massor av ära) för alla som lyckas genomföra loppen inom 5 år. Som ett exempel kan nämnas att Cardiff Half Marathon redan nu är utsåld för 2025. Det finns däremot platser kvar via fundraising eller genom researrangörer. Springtime Travel kommer exempelvis att arrangera en resa dit nästa år.
Och hur är då halvmaran i Cardiff? Jo, som en bal på slottet. Farhågorna om att det inte skulle finnas någon publik utmed banan stämde inte alls. De 29,000 löparna fick nämligen ett otroligt stöd hela vägen. Det var bara några få fläckar utmed bansträckningen där det saknades publik, men annars kändes det som att halva Wales fanns på plats trots att regnet lurade i bakgrunden.
Det finns några korta halvstygga backar under tävlingen, men de får mera ses som en bra ursäkt för att smyga in några promenader under loppet. Annars är det en ganska lättlöpt och framförallt rolig sightseeing genom Wales största stad.
Högsta betyg dessutom för start- och målområdet vid Cardiff Castle, imponerande. Det kan kanske upplevas lite trångt vid starten eftersom 29,000 löpare ska hitta in i sina startfållor, men det är absolut ett pris som är värt att betala för att starta vid slottsområdet.
Eftersom loppet går i Cardiff så går det dessutom alldeles utmärkt att återställa vätskebalansen så fort man har passerat mållinjen. Det är nämligen aldrig långt till pubarna utmed St. Mary Street…
Cardiff by night och på morgonkvisten. På bilderna syns pulserande St. Mary Street.
Många godbitar för ögonen i den walesiska huvudstaden.
Sašo Belovski, Director SuperHalfs.
Sašo är anställd av RunCzech, den tjeckiska tävlingsarrangören som bland annat anordnar Prag halvmarathon som är en av deltävlingarna i Superhalfs. Sašo är den som ansvarar för alla loppen som ingår i superhalvorna.
Saxare eller normand..? Tror det är den första kategorin. #ivanhoe
Startsträckan för Cardiff Half Marathon med slottsområdet till höger.
29 000 löpare tog sig an halvmaran i Cardiff.
Cardiff Half Marathon, en mycket slagkraftig tävling!
Sightseeing i den walesiska huvudstaden med nummerlapp på bröstet.
Det går att flyga till Cardiff via KLM och med mellanlandning i Amsterdam. Annars är ett utmärkt alternativ att ta flyget till London och t-bana från flygplatsen till Paddington och därifrån direkttåg till Cardiff.
Cardiff Half Marathon är redan utsålt för 2025 men det går att köpa startplats genom Springtime Travel. Vill ni springa loppet nästa år ska ni anmäla er så fort som möjligt för att vara säker på startplats.
Cardiff Half Marathon ingår alltså i Superhalfs och har där sällskap av Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn och Valencia.
Publiken var verkligen på bettet under halvmaran, det fanns få fläckar under banan utan publik.
Cardiff Half Marathon är förhållandevis lättlöpt, men det finns några kortare stygga backar inlagda i tävlingen.
New York Marathon-vibbar över åskådarna i Cardiff!
Trots att regnet hela tiden låg och lurade så var det fullt drag utmed banan, till och med i blåsinstrumenten!
Mållinjen passerad i roliga Cardiff Half Marathon, en av sex superhalvor.
Clara Gemzell från Sverige andas ut efter sin allra första halvmara.
Nöjda löpare från Norden som återställer vätskebalansen efter Cardiff Half Marathon.
Bilden till vänster:Hanne Lien Bjørlo, Sharon Panton Svendgård. Bilden till höger: Anna Jones, Anders Forselius, Lars Rosdahl, Thomas Björnemark, Morten Evensen och Clas-Eirik Slotte.
”Nordic Super Runners”, en nybildad grupp löpare som är på jakt efter de sex superhalvorna. Bakre raden fr.v: Clas-Eirik Slotte, Anja Vaskinn, Hanne Lien Bjørlo, Sharon Panton Svendgård, Lars Rosdahl och Morten Evensen.
Super-Paul Mullin, den stora målsprutan och… tv-stjärnan i populära ”Welcome to Wrexham”.
Fotbollsmatch i Wrexham och halvmaraton i Cardiff, en walesisk superdubbel! Bokstavligt talat.
När maratonsträckan börjar kännas aningen för lång och plågsam så finns det ett perfekt substitut i form av halva sträckan. En halvmara kräver inte samma förberedelser som den dubbla distansen och har många logistiska fördelar. Framförallt går inte hela dygnet bort. Det finns därmed tid även för andra aktiviteter när man har korsat mållinjen istället för att ligga på ett hotellrum paralyserad av kramp och knaprandes värktabletter.
Men framförallt så passar distansen den kategori av löpare som jag själv tillhör. De som hellre tar en kopp kaffe och kikar på 7-8 avsnitt av Ted Lasso istället för att uppdatera träningsdagboken med värdefulla kvalitetspass.
Sedan ett antal år tillbaka finns som bekant den där heliga graalen för maratonlöpare i form av World Marathon Majors. En fet medalj för alla som lyckas ta sig runt marorna i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York. (Snart kanske även Sydney). Numera har även halvmarorna fått sin välförtjänta statushöjning sedan sex arrangörsstäder gått samman i det så kallade ”Superhalfs”.
Springer man de utvalda halvmarorna i Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn, Cardiff och Valencia inom 60 månader så belönas man med en rejäl plåtbit runt halsen som förmodligen innehåller tillräckligt med metall för att bygga ett slagskepp om man så önskar. Eller två.
Av den anledningen sattes kompasskursen mot Wales och Cardiff Half Marathon. Men för att bättra på formen något (enligt träningsdagboken hade jag inte tagit ett löpsteg sedan halvmaran i Montreal två veckor tidigare) så fanns det en perfekt anledning att ta en morgonjogg i norra delen av landet dagen innan tävlingen. Och kika på fotboll. Att åka till Wrexham utan ett besök på fotbollsarenan Racecourse är naturligtvis lika otänkbart som att passera ett julbord utan att fylla på tallriken med Jansson frestelse.
Det är givetvis tv-serien ”Welcome to Wrexham” som har satt staden på kartan och gett den en publik världen över. Morgonjoggen genom det charmerande samhället avslöjade dessutom knappast överraskande att jag var långtifrån den ende utlänningen som hade sökt mig till norra Wales denna helg. Där hördes nämligen språk som var begripliga till skillnad från den tjocka engelska som annars levereras runtom i staden.
Ytterligare bevis på stadens internationella dragningskraft syntes senare på fotbollsarenan där det dök upp flaggor från olika håll på världskartan. Kanske var det till och med fler än mig som var där för att kombinera fotboll och löpning? Wrexham vann i alla fall matchen med 4–1 och hakar på Birmingham i toppen av tabellen. Jag kunde därmed sätta mig på tåget söderut till Cardiff med vetskapen om att fotbollslaget fortfarande går som på räls.
Welcome to Wrexham! Den största staden i norra Wales har, trots 61,000 invånare i storstadsområdet, en ganska blygsam tågstation. Det är där bortalagets supportrar brukar anlända eftersom fotbollsarenan bara ligger 150 meter därifrån.
Baren ”The Turf” ligger vägg i vägg med fotbollsarenan STōK Racecourse och är fullsatt redan timmarna innan avspark före hemmamatcherna. Därför har man även rest ett partytält i dess närhet för att kunna samla så många törstiga supportrar som möjligt.
Tv-serien om fotbollslaget och staden har blivit en internationell succé och därför vallfärdar folk från hela planeten till norra Wales.
Ryan Barnett till vänster (#29) blev utsedd till matchens lirare och låg bakom samtliga fyra hemmamål mot Northampton.
Nytt måljubel på STōK Racecourse i Wrexham till hemmapublikens stora glädje. Det går in 13,341 åskådare på arenan och den brukar vara utsåld.
Tränaren Phil Parkinson till höger, en av profilerna i ”Welcome to Wrexham”.
Det blev alltså ny seger för Wrexham och därmed ligger tv-laget på andra plats efter Birmingham i League One. Ska laget lyckas rusa igenom även denna serie? I så fall tredje serien i rad på lika många år.
Kulan i luften i Wrexham. Blir det andraligan Championship nästa år?
Presskonferens efter matchen med lagkaptenen James McClean och matchens lirare James Barnett.
Till vänster: Lagkaptenen James McClean, en sympatisk tuffing på planen. Till vänster: James Barnett som blev vald till matchens lirare efter att ha legat bakom samtliga hemmamål.
Wrexhams maskot Wrex hade mycket att göra i lördags, liksom spelarna själva så klart. Till och med på uppvärmningen hade de tid att skriva autografer.
Mitt hotell i Wrexham, Wynnstay Arms, är förutom ett hotell även en historisk mötesplats. Det var just här som Wales fotbollsförbund grundades 1876.
Wrexham är en charmerande, och överraskande, stad på många vis. Till höger syns monumentet The Arc Sculpture som består av en gruvarbetare och en stålarbetare, viktiga komponenter i stadens historia.
Kommer ni ihåg det där avsnittet av Welcome to Wrexham om den yta mitt i staden som var helt ödslig, den som väntar på en försköning och som numera bär namnet The Ryan Rodney Reynolds Memorial Park? Så här ser den ut just nu.
Star tillförsikt i Wrexham där det numera ploppar upp caféer och restauranger mest överallt.
St Giles Church, vacker kyrka grundades redan för 900 år sedan, ett måste under ett besök i Wrexham.
Det har hunnit gå 48 år sedan Anders Gärderud lämnade polacken Malinowski och östtysken Baumgartl bakom sig och sprintade hem OS-guldet på 3000 meter hinder under OS i Montreal. På något vis känns det ändå som i går eftersom det här var mitt allra första olympiska minne.
OS 1976 handlade annars först och främst om Nadia Comăneci, den rumänska gymnasten som så småningom, och mycket välförtjänt, förärades ett litet torg framför huvudarenan Stade Olympique. Runt denna cirkelformade plats finns skyltar uppsatta med alla guldmedaljörer från sommarolympiaden.
Sverige skyfflade som bekant hem fem medaljer under tävlingarna och förutom Ulrika Knapes silver i simhopp blev det fyra medaljer av den allra ädlaste valören (precis som i årets olympiad i Paris). Cyklisten Bernt Johansson och hinderikonen Anders Gärderud naturligtvis, men även seglarna John Albrechtson och Ingvar Hansson samt laget i fäktning bestående av Rolf Edling, Göran Flodström, Leif Högström, Hans Jacobson och Carl von Essen.
Place Nadia Comaneci
Ett annat starkt minne från Montreal är avslutningen av spelen. Är det någon som kommer ihåg streakaren som dök upp på avslutningsceremonin? Den där skäggige nudisten som började spontandansa mitt bland de olympiska ringarna som hade bildats av flera hundra unga kvinnor? Det krävdes antagligen många terapisamtal efter den händelsen.
Herrarnas maratonlopp vanns av östtysken Waldemar Cierpinski nästan minuten före amerikanen Frank Shorter, med Lasse Virén på femte plats och svensken Göran Bengtsson på 18:e plats. Lasse Virén laddade för övrigt upp inför maran med att försvara sina OS-guld från München på 5000 och 10 000 meter. På den tiden var det roligare att vara finne under OS…
När det gäller kvinnorna och maratondistansen så skulle de däremot få vänta i ytterligare åtta år på att jämlikheten skulle hitta hem till den allra ädlaste av löpgrenarna.
Katt bland hermelinerna, typ. Avslutningsceremonin i Montreal fick en objuden gäst…
Maratonloppet 1976 startades och avslutades då inne på Stade Olympique, men när det gäller den nutida versionen av Montreal Marathon så ligger målgången istället i Olympiaparken, typ en toppad järnsjua från huvudarenan. Starten är däremot förlagd till den vackra ön Île Sainte-Hélène mitt i Saint Lawrencefloden, en plats där man bjuds på en härlig vy över Montreal.
Det finns flera sträckor att välja på, bland annat 10, 21 och 42 km. Maratonloppet hade i år 3700 deltagare medan det var 9300 som lockades till halva sträckan precis som undertecknad.
Logistiken är väldigt enkel både när det gäller Montreal och dess maratonlopp. Det går extremt fort att ta sig ur immigrationen på flygplatsen. Och har man bara fixat sitt ETA (kostar 7 dollar och går blixtsnabbt att ansöka på nätet) så går man fram till en maskin (finns många, ingen kö) och knappar in sin info och får ett kvitto som man sedan visar upp för en halvsömnig tulltjänsteman som pliktskyldigast och vänligt frågor om syftet med resan. Sedan är man inne i landet. Det är dessutom smidigt och billigt att hugga en buss till centrum. Det känns faktiskt som att bussarna avgår typ precis bakom bagagebanden.
Själv bodde jag på det hotelliknande vandrarhemmet Hotel M (rekommenderas) i närheten av metrostationen Berri-UQAM, vilket innebar att jag hade fem metrostopp på gröna linjen till Olympiastadion och ett ynka stopp på den gula linjen till startområdet på Île Sainte-Hélène.
Place Nadia Comaneci
Och hur är då arrangemanget? Jodå, en mestadels trevlig tävling på en mjuk asfalt, men med några skönhetsfläckar innan man har tagit sig in i centrum. Fläckvis även ett hyfsat publiktryck i de centrala delarna av banan. Arrangören uppskattar siffran till 25 000 åskådare.
Ett stort plus för startområdet som är riktigt vasst. Där finns till och med en stor restaurang med uteservering om man vill klunka i sig en kubikmeter kaffe och en macka på morgonen. Från startområdet får man som tidigare nämnts en riktigt häftig vy över Montreal på andra sidan Saint Lawrencefloden. De första kilometrarna är behaglig löpning med fina vyer, men det tar abrupt slut efter ungefär fyra kilometer då det blir närkontakt med ett varvsområde (?) och mindre attraktiva omgivningar.
Efter ungefär 7-8 km är man inne i centrum av staden och där passerar man bland annat landmärket Basilique Notre-Dame de Montréal. Därefter handlar det om att ta sig upp för ett par brutala backar innan man hamnar i lummiga områden som följer banan i princip ända fram till målsnöret i Olympiaparken.
Loppet går alltså inte att jämföra med de maror som går i amerikanska storstäder räknat till publiktryck, men den har sin charm och som nämnts tidigare är logistiken väldigt enkel i Montreal. Och.. gillar man munkar så finns den berömda kedjan Tim Hortons mest överallt. Bara en sån sak.
Om två år är det 50 år sedan Anders Gärderud och Bernt Johansson satte Montreal på kartan, då ska ni absolut besöka Montreal.
Île Sainte-Hélène, Montreal
Montreal Marathon och halvmarathon
Montreal Marathon och halvmarathon
Basilique Notre-Dame de Montréal
Kanske funkar..?
Centrala delarna av Montreal
En kilometer till målskynket, Olympiaparken till höger
Sannerligen!
Röda mattan för alla långdistansare, flott värre i Montreal!
Olympiaparken
Stade Olympique, Montreal
Olympiaparken, Montreal
Montreal
Tim Hortons!
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 2
Hannes Svensson
När jag blir stor vill jag bli som dig, åka världen runt, uppleva, springa, leva! 🙂 Till dess njuter jag till fullo av dina blogginlägg. Sluta aldrig!
Anders Forselius
Tusen tack Hannes! Planeten väntar på dig, ta för dig! 🙂 //Anders F
